Foto: Annika Berglund
Hon har ju en helt fantastisk röst. Mörk, rund och mjuk som
en vinröd plyschfåtölj att sjunka ner i. Att omfamnas av. Man vill bara sitta
där och vara. Sitta kvar. Få mera.
Karolina Ramqvist. En författare. En riktig berättarröst.
Jag ska alldeles strax lyfta något som jag inte gillar till hundra procent. Men
först måste jag säga att hon är den första Sommarprataren som väckt lusten hos
mig att närma mig författarskapet igen.
Jag håller inte med om allt hon säger men a t t hon säger
det, att hon dryftar alla sina funderingar kring författarskapet, det gillar
jag. Tveksamheten, men ändå - det inre som måste ut. Man vet inte vad. Man ser
det växa och bli till. Från tomt papper till fyllt.
Det jag har svårt för är att hon använder bokläsarrösten. Innehållet
ter sig personligt, ja nästan privat, men ändå är det som om hon läser ur en
bok om sina tankar i stället för att ge dem.
Men efter halva sitt Sommar, äntligen, blir talet annorlunda – och kanske till den grad att man når in till henne.