Foto: Mattias Ahlm
Hennes
unga ansikte med oförstörd hy gör att jag blir förvånad när hon börjar prata. Rösten
är mycket mörkare än jag förväntar mig. Efter att ha hört hela hennes Sommar
kommer jag att tänka på att kvinnor ofta får mörkare röst efter att ha burit
ett barn. Och jag tänker att denna tjugosjuåriga kvinna har tvingats bära ett
barn i hela sitt liv - sig själv.
Detta är Fatima Jelassi. Hon är rappare, konstnär och maskrosbarn.
Hennes
berättelse tar andan ur en. Och sättet hon talar på ger mig bilden av ett tåg
med korta hoptryckta knubbiga tågvagnar som snabbt går på rälsen framåt. Bra
ordflöde och bra språk. Och som smockor i magen.
Det är tradition att Sommarpratarna får välja blommor till sin egen
sommarkrans. Hon bär maskrosor i sin. Inte som en offerkofta. Nej, som en
hyllning till livet. Inget hindrar en maskros. Den tar sig genom asfalt. Det är
inte romantik. Det är livskraft.
Och kvar efter programmet finns en undran, hur kunde hon och hennes syster inte
få den hjälp de borde fått?