Foto: Mattias Ahlm
När man tittar
på hans ansikte och hör honom tala inser man att hans framtoning passar precist
ihop med rösten. Mjuk och behaglig. Inte svag.
Han har en
sjungande klang i sin norska accent - Lars Svendsen - filosof och författare.
Han talar
om hoppet, hur det påverkar oss att ha det eller ge upp det.
Jag
penetrerade mitt eget eventuella hopp under tre års tid när jag skrev
Brodersbrevet och nu när Lars Svendsen tar sig an hoppet från olika håll ger
det mig ro. I grunden är det bra att hoppas. Men han citerar också en cancersjuk
amerikansk författare med "Jag hatar hopp" och jag förstår vad hon
menar. Hoppet är inte alltid en vän. Det kan vara övermäktigt krävande.
Det finns
tid för att hoppas. Det finns tid för att ge upp hoppet.