onsdag 31 januari 2018

...att vilja bli frisk

Rösten tre oktaver lägre än vanligt. Sovtiden per dygn fördubblad. Aptiten nedsatt. Smaken obefintlig och luktsinnet ett minne blott.

Jobbmejlen nere. Jobbuppdrag på vänt. Och inget kan jag göra förutom att vänta ut det här viruset som ska igenom hela kroppen innan jag blir frisk igen.

Jag släpar mig mellan sovrum, vardagsrum, kök och badrum. Morgontid, sovtid, lunchtid, eftermiddagsdvala, feberyra, prat i sömnen, jag pläderar om skrivande medan mina väninnor sitter på sängkanten i min dröm och lyssnar, och så natt igen. Dagarna, kvällarna, nätterna - flyter in i varandra och för varje dygn som går ser jag fem år äldre ut.

Min dotter kommer ena dagen med Bafucin och Strepsils. Nästa dag med äpplen och Ipren. Tredje dagen med takeaway-mat. Jag orkar halv portion. Hon kramar mig trots smittrisken.

Idag stod jag fem minuter, påpälsad, ute på min inglasade balkong. Påminde mig om livet. Tittade på människorna som spatserade där nere på trottoaren. Avundades dem. Blir jag nånsin en av dem igen?