söndag 22 september 2019

...Gunilla ”Nilla” Runsten på Galleri T i Gamla stan


På Österlånggatan 3 i Gamla stan i Stockholm ligger galleri T. Utställning pågår: ”I betraktarens öga”.

Det är mest tavlor i akryl. Några med blandteknik. Litet galleri, många intryck, blandade motiv och ändå sammanhållet. Sakrala målningar med förunderligt ljus.

Jag fastnar för en kvinna i ett blått hav med vita vågor. Håller hon på att drunkna? Men, nej. Det finns ingen oro kring henne. Jag blir lugn när jag ser henne. I mina ögon ligger hon inbäddad i ett himmelsblått och havsblått duntäcke som mjukt omsluter henne i hennes drömmar. Äsch, jag glömde ta foto på den tavlan.

En annan föreställer en ung kvinna i vitt, vitt, vitt som söker sig mot ett ljussken därborta. Hennes vita armband är så litet i förhållande till hela målningen men är det som förstärker hela hennes ljusa gestalt.

Konstnärinnan, Gunilla ”Nilla” Runsten, berätta om sitt skapande. Jag frågar varför hon inte namngivit sina verk.

Hon vill inte styra betraktaren. Konstverken ska få tolkas fritt. Allt sker i betraktarens öga.



lördag 14 september 2019

...att famna nuet

Vissa saker får vi aldrig svar på. Och livets facit finns inte. Vi själva skapar, förstör, skapar nytt, ångrar oss eller andas ut, hittar nya vägar, slåss med nya svårigheter, köper nya skor, de nya skorna släpper också in små gruskorn och vi kan fråga oss många gånger om ifall det fanns en bättre väg eller något annat än detta nu som borde vara h e l t rätt för oss.

Men det enda vi har är nu. I denna stund när jag sitter på ett café vet jag att det är alla mina sammanvägda val och impulser och handlingar som lett fram till just denna koppen cappuccino. Den är god. Och under fikastunden har jag svarat på ett viktigt meddelande, skrivit ett uppmuntrans- och You-Go-Girl-sms till en ung blivande författarinna och genom att tvinga mina kringflackande tankar till ord har jag landat i mig själv och famnat nuet.

Jag kan planera framåt och kasta en blick bakåt men kan aldrig ta ett andetag i efterskott eller förskott. Varje nu behöver sitt eget syre och varje nu är värt sitt eget friska andetag.

fredag 6 september 2019

...min hjärnas nikotinreceptorer

Nu.
Just nu skulle det passa perfekt med en cig. Här i solen där jag sitter med en kopp kaffe och njuter av den milda septemberluften - tänk att tända en cigarett, dra ett bloss och sakta blåsa ut röken som en signal på min urkraft.

Men nej. Här tänds ingen cig. Det är ju för hela världen mer än trettio år sen jag slutade. Och jag ser ingen som helst anledning till att aktivt och medvetet dra ner någon gift i lungorna. Men suget finns kvar. Efter mer än trettio år!

Jag intervjuade en kvinna på Sluta-röka-linjen i samband med en artikel till en tidning. Hon berättade för mig att varje gång man drar ett bloss bildas det nya nikotinreceptorer i hjärnan. Och de vill alltid ha sitt. Hon sa också att nikotin är en förrädisk drog. Den både piggar upp vakenheten o därmed koncentrationen o c h lugnar ens inre. Två hullingar i en.

Så här i septembersolens sken där jag sitter och känner suget konstaterar jag med en skakning på huvudet att de där tidigt införskaffade nikotinreceptorerna tycks leva än.

torsdag 5 september 2019

...två tankar i mitt huvud

Jag lever ständigt med två tankar i mitt huvud. Den ena är att jag kan leva i fyrtio år till. Den andra är att jag kan dö när som helst. Dessa två vandrar jag emellan och de är som två halvcirkelformade väggar att luta mig emot, två väggar som rundat o mjukt samlar in mitt nu.

Om jag lever i fyrtio år till har jag mycket kvar att både hämta och ge. Om jag dör närsomhelst kommer nån annan få ta hand om frukostdisken som jag lämnat därhemma på diskbänken.

Vissa dagar får jag för mig att jag kan dö idag, o vissa kvällar att det kan ske inatt. Då blir jag ordentlig och en aning neurotisk och putsar diskbänken och tänker att jag ska då inte lämna nån skit efter mig.

Andra dagar, o kvällar för den delen, tänker jag att det hänger inte på diskbänken vem jag är. Okej, den säger vad jag åt till frukost o kanske att jag hade viktigare saker för mig än att diska - men säger inte allt.

Tanken att jag kan ha fyrtio år kvar att leva manar mig till tankar framåt. Vad vill jag göra med resten av mitt liv?