onsdag 13 mars 2019

...att få rätt feeling

Idag fick jag feeling efter jobbet. Började städa. Dammade, plockade iordning, dammsög. Putsade speglarna. Städade badrummet. Rensade avlopp. Det var inte gjort i en handvändning men bra blev det. Gick ut med soporna. Och till pappersinsamlingen. Slängde kartonger.

Åkte till Friskis och körde ett pass. Körde o körde. Det var mest ledaren som körde med oss. Svetten i pannan. Hem för att göra stretchbandsövningar så jag slipper skämmas nästa gång hos fysioterapeuten.

Nu ska jag diska, dricka te och njuta av städningen. Det är märkligt, att fast det såg varken dammigt eller stökigt ut från början syns det ändå att det är nystädat.

Jag ska kolla nåt kapitel i Brodersbrevet. Jag vet hur det blir. Fast jag själv skrivit boken kommer jag bli överrumplad av att författaren har lyckats fånga just m i n a känslor.

Och inför fredag, då jag är inbjuden till en frukost för att tala utifrån Brodersbrevet hoppas jag få rätt feeling för vilka avsnitt och vilka tankar o känslor som jag ska dela med mig av.

måndag 11 mars 2019

...att det är jag som ska leva mitt liv

Och jag tänkte, det liv jag fått, det enda jag har, att det ska räcka till, till det jag vill, och förmår, och till min längtan. Att det inte är någon annan som kan, ingen annan som äger mina lungor eller skuldror eller önskningar. Det är jag som ska leva mitt liv.

Mitt liv - min innersta kärna - är mitt ansvar, mina försök, mina felsteg och alla mina rättsteg.

Och vem ska gå min väg om inte jag? Vem ska bejaka om inte jag? Min genuppsättning, unik, endast för mig. Min situation, bara min. Med min familj. Och andra vänner.

Precis så ska du också gå, utifrån ditt inre, din vilja, din situation. Vem annan kan?

Och jag tänkte, det är verkligen mitt. Det liv jag fått. Och det är en gåva. Alla år. Månader. Veckor, dagar o nätter. Timmar, minuter o sekunder. All denna tid till skänks. Hur tar jag hand om den?

Så föll sig tankarna, efter andakt hos barnens faster som somnat in. Efteråt, det goda samtalet med en vän jag inte mött på länge. Sen besök på Fotografiska. Så levde jag mitt liv en söndag.

söndag 3 mars 2019

...ett besök hos fysioterapeuten

En för mig okänd man står två meter bakom min rygg och studerar mina skulderblad för att se om de rör sig synkroniserat när jag lyfter armarna enligt hans instruktioner. Jag är iklädd lediga tajts och en behå som skär in i överflödshuden. Det är inte roligt.

Han är fysioterapeut och ska hjälpa mig att rehabilitera de sista fem procenten tills jag får full funktion igen i vänsteraxeln.

Han ber mig göra ytterligare någon rörelse med armarna och när jag står med koncentrerad min känner han på mina överarmar för att få en uppfattning om mina biceps och triceps. Det är inte roligt, det heller.

Jag känner mig så spinkig. Och rätt svag. Men jag vill ju såklart att han ska registrera och bedöma, se hur det faktiskt är ställt och utifrån det ge mig rekommendationer. Ändå önskar jag att jag i denna stund kunde visa mig starkare än vad jag är och kunde ge mer muskelspänst än jag har.

Besöket slutar med att tant går hem med ett papper i handen där han ritat försiktiga övningar med ett litet stretchband.

onsdag 27 februari 2019

...att man kanske ska skriva ”Tandkräm” på skokrämen

Jag blev så glad när jag såg rubriken och hela artikeluppslaget i Metro i morse. Någon bra tidningsperson hade fångat artikelessensen och lyft upp i rubriken. Något i stil med ”Det handlar om att lära sig leva med ovissheten”.

Lika glad blev jag igår när det var samma huvudbudskap i rubrikerna i Aftonbladet och Uppsala Nya Tidning.

Men tusan, min farhåga besannades ändå. Tidningar har rätt att ändra rubriker. Och någon trött rubriksättare har inte läst artikeln för att fånga poängen utan har rubriksatt med ”...Känslomässigt kaos”. Var då nånstans? undrar jag. Jag har inget känslomässigt kaos. Eftersom jag själv arbetat med journalistik begriper jag inte hur rubriksättaren fick till det där. Ska man inte ange innehållet i rubriken? Ja, herregud. Ska man skriva ”Öl” på mjölkpaket och ”Tandkräm” på skokrämen?

Men just nu garvar jag bara åt det hela.

Glädjen över att innehållet ändå blev rätt och att de första tidningarna förstod poängen överglänser allt.

Jag firar med lite protein och plankan.

söndag 24 februari 2019

...att vänta på rubriker

Det tar på krafterna att vänta på rubriker.

Det var med viss tvekan jag tackade ja till en intervju kring hur det är att vara anhörig till någon som försvunnit. Men när jag hörde upplägget från den unga och seriösa journalisten från TT Nyhetsbyrån tänkte jag att jag gärna kan ge en röst åt dem, åt oss, som lever i ovisshet.

Vi träffades på ett fik på Söder. Journalisten ställde frågor. Jag försökte formulera mig. I vanlig ordning var jag sämre på att prata än vad jag är på att skriva. Hon var vänlig o lyhörd och vi skildes åt efter överenskommelse om att jag skulle få läsa texten innan publicering.

Texten kom i ett mejl. Jag skickade tillbaka den med någon detaljändring. Allt okej.

TT Nyhetsbyrån skriver artiklar som lokaltidningar runtom i landet kan köpa och publicera. Lokaltidningarna får inte ändra i artiklarna, men rubriker sätter de själva. Det kan bli hur konstigt som helst. Två gånger förut har jag varit med om det. Nu våndas jag.

Ikväll dricker jag varm choklad o hoppas kunna sova.

torsdag 14 februari 2019

...Alla hjärtans dag - och att glädja sig själv

Alla hjärtans dag idag och det är ju allt lite vår i luften. Härligt att tänka kärlek för alla hjärtan.

Jag skickar ett grupp-sms till mina vuxna obundna barn och gratulerar på ALLA hjärtans dag och betonar att den inbegriper inte bara kärlekspar. Skickar ett sms till Mor också.

Tänker att livet består av så mycket mer än tvåsamhet - även om det skulle vara trevligt att finna en fungerande sådan. Tänker att det också går att glädja sig själv här i livet. Att identifiera sina önskningar och att ha förmåga att uppmuntra sig ingår i livet.

En kollega berättar att hon fått ett fång rosor på morgonen av sin sambo. Fint, tänker jag.

En annan kollega säger att hon på eftermiddagen ska gå och köpa blommor till sig själv. Fint, tänker jag igen.

Och jag då, tänker jag. Vill jag kanske också köpa mig nåt litet idag? Nåt som gör mig glad? Ja, ta mig tusan! Det vill jag verkligen. Dagen till ära och glad i hågen stegar jag direkt från jobbet till Åhléns skönhetsavdelning och köper mig en näshårstrimmer.

torsdag 17 januari 2019

...att alltid skriva nykter

Jag skriver aldrig med alkohol i kroppen. Inte en droppe. Om jag tillfrågas innan middagen om jag vill ha ett litet glas vin till maten är mitt svar oftast: Nej tack, jag ska nog skriva i kväll.

Jag behöver inte ens vara hundraprocentigt säker på att jag verkligen s k a skriva under kvällen för att tacka nej. Det räcker med att jag har en föraning om att jag kanske kommer gå in i skrivarmood. För tänk om jag tar ett litet glas och sen efter maten känner att författarsjälen börja röra sig - då är hela tillfället sabbat. Jag låter mig aldrig skriva med mindre än att jag är spik nykter.

Hur ska jag ärligt, vaket och medvetet loda inåt om jag är berusad - om så bara lite grann? Jag vill nå mitt inre och kunna uttrycka det, bara som det är, framgrävt men inte framkallat. Mina tankar behöver inget vätskebad för att bli tydliga. De behöver stadig mark, klar blick och ett förlåtande, ömt och moget sinnelag. Inte självömkan.

Och även om jag bara tror att jag ska skriva en kväll - då är valet lätt.