…Amanda Romare - Sommar i P1

 
Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Hon är helt spejsad – Amanda Romare – och inom tio minuter har jag skrattat högt.

Hennes Sommar är intensivt från första stavelsen till sista. Inledningen är inte alls den jag förväntat mig eftersom jag förknippat henne så mycket med försök till kärleksrelationer. Men hon är densamma inifrån och ut, hennes signum att sätta ord på det som sker och yppa sanningar som skaver. Friskt med någon som vågar. Och den som trott sig vara ensam om sina konstiga tankar kan bara luta sig in mot hennes berättarfamn och koppla av från sina egna skav och för en stund, och kanske framöver, känna sig befriat o-ensam.

Hon är en riktigt skicklig berättare med väl avvägda beskrivande detaljer som gör bilderna tydliga utan att ta över. Hon målar landskap, yttre och inre, och det är bara att trycka på Play och luta sig tillbaka och låta sig roas och förundras.

Mitt första skratt ligger på lur under hela programmet, ljuder igen i den sista minuten när hon på författarmanér knyter ihop allt med systraskapets tråd.

... bakgrundsbilden på min privata Facebook

 

Bakgrundsbilden på min privata Facebooksida visar Stockholms tunnelbanelinjer. Ha Ha! Vad är jag för en människa? Alla andra har mysiga bakgrunder på natur. Jag visar en färgad linjekarta.

Men jag var så lycklig när jag flyttade tillbaka till Stockholm. Jag hade fått nytt jobb, var redaktionellt ansvarig på ett privat företag, hade bra chefer, fina arbetskamrater. Kunniga. Kreativa. Lagspelare. När jag klev in genom dörren där första dagen tänkte jag att här kan jag stanna tills jag går i pension. Den tanken hade aldrig slagit mig förr i förhållande till en arbetsplats.

Varje dag på väg till jobbet, på tunnelbanans gröna linje, lyssnade jag på pumpande musik i lurarna. Jag klev av vid T-Centralen, gick Vasagatan fram och tog trapporna i tvåstegssprång upp till kontoret. Hur kunde det bli så bra? Det var möjligheternas tid. Nyskild, nyflyttad och hoppfull trots mina tidigare motgångar.

Jag ska hålla kvar tunnelbanelinjerna som min bakgrundsbild ett tag till. Vill minnas hur det nya kändes.

…Martin Kragh - Sommar i P1

 
Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Här är Martin Kragh med en mångfald av blommor i sitt hår och den mångfalden återspeglar sig i hans Sommar. Han går från det poetiskt personliga till det forskarprofessionella och så till det poetiskt personliga igen. Sommarkvalitet.

Han låter samlad, i sig själv, med en blandning av högtid och vardag. Hans uttal av vissa ord bryter av från talspråk, ändå inte styltigt. Och uttalet av Ukraina – och han om någon borde veta det rätta – får mig att tänka att vi alla uttalar fel.

Han har språklig spännvidd och kommer nog ligga i topp denna sommar i störst variation av ord. Han ger fina metaforer, citerar filosofer och författare. Talar om Berlinmurens fall, den mänskliga energin och Sovjetunionens kollaps. Det finns mycket att lära.

Så talar han om sin sjukdom och sin identitet, att de två inte är synonyma. Att livet inte kan spolas tillbaka, det som skett har skett och kanske vi då kan lära oss att förutse. Och för den med perspektiv kan till och med en resa på tunnelbanan skänka tacksamhet.

...Sebastian Ingrosso - Sommar i P1

Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Detta är Sebastian Ingrosso. Han är kusin till Pernilla Wahlgrens barn. Då har vi det avklarat.

Jag kunde inte alls ta till mig något ur hans program. Jag förstår att han lidit, kämpat och våndats genom hela sitt liv och att han äntligen är på en plats där det går att leva för både honom och hans nära.

Men jag kände mest provokation. Det beror förstås på mig och inte på honom och hans öppenhet kring sin alkoholism.

Det finns kanske inget som slår Swedish House Mafia. Och det är beundransvärt. Men jag har svårt att beundra bedrifter av personer som inte är pålitliga för sin omgivning. I sådana lägen tänker jag mest på alla som drabbats.

Hela programmet är ett berättande som mest består av ”att”. Inte vad alkoholen gjort med honom som person. Och väldigt lite om hur mycket den har förstört. Jag tänker att han med all sin erfarenhet hade kunnat hjälpa någon enda lyssnare att genomskåda alkoholromantiken. Eller kanske någon gång yttrat ord som förde närmare.

Men vilka ord skulle det kunna vara?

...Helena Bergström - Sommar i P1

Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Arton minuter in i programmet återger hon en lång monolog hon höll för personalen när hon låg vaken på ett operationsbord, strax innan sövning. Detta är Helena Bergström, kanske i ett nötskal. Ett ständigt tryck i relation till antingen andra eller inåt till sig själv. En aldrig sinande påhittighet.

Jag är lättad över att hon använder sin naturliga röst, i motsats till många Sommarpratare under förra sommaren. Det är ju människan och inte rollen vi vill åt.

Hon har dramatiska tankegångar, flerbottnade. Och hon berättar även dramatiskt men inte teatraliskt. Hon är lagom och avspänd, tankfull och direkt. Det blir lite om hur hon ser på sig själv som på en av sina hästar. Bångstyrig. Jobbig. Och några sekundsnabba ord om ADHD. Hon reciterar också från en del av sina roller. Att vara eller inte…

I en mellansektion av programmet kommer insprängda sessioner som stannar kvar efteråt hos mig. Ljudet, det suggestiva ljudet av rytmiska hovnedslag i marken, ljudet av hästens kraftfulla galopperande.

...denna midsommaraftonsmorgon

 

Det är tyst i huset. Grannarna har åkt iväg. Morgonen är sval, solen på väg att värma. Jag sitter med frukost på balkongen. Gatan är tom. Fiskmåsar ljuder högt kring hustaken.

Jag spelar gamla låtlistor blandat med nya – Dennis Lloyd, Gavin James, Eric Gadd, Sabina Ddumba. Krämar på. Frihetskänsla. Jag stör ingen. Och ingen begär något av mig.

Njuter i stunden. Inte på väg. Inte i hamn. Som en båt på svaj. Rörlig i vinden utan att driva bort. Stadigt förankrad för stunden. Kan stanna här länge. Kan också byta kurs om vinden vänder och lusten bär mig bortåt.

Mina midsomrar har sett olika ut genom hela livet. Olika traditioner i olika perioder. Den senast tillkomna är att fira i lugn och ro med Urmodern. Hon är 91. Hon anländer med färdtjänst vid lunchtid.

En kopp kaffe på balkongen nu. Sen fix i köket och bara fortsätta njuta och umgås hela helgen. Kanske Modern fortfarande minns hur man spelar Femhundra? Om hon gör det – det var ju hon som lärde mig - ska vi spela det vid köksbordet.

…mitt livs första Västerbottenpaj

 

Så många pajer jag gjort i mitt liv; ost- och purjolökspajer, hallonpajer, mangopajer, ja fler varianter men aldrig en Västerbottenpaj. Konstigt. Men nu är den här!

När den gräddades i ugnen började jag kolla på en film om en författare vars bok gör succé efter att hans kvinnliga översättare hettat upp hans manus riktigt rejält. Vilken skräck för en författare.

Man sitter och vrider och vänder på orden, våndas kring meningsbyggnader som man vill göra unika men ändå läsbara och brottas med vilka rörelser som ska föra boken framåt.

Man äter sitt manus, sover sitt manus, älskar sitt manus och räds det.

Och när man äntligen bestämt sig för hur allt ska påbörjas, pågå och avslutas så kommer en översättare och ändrar alla tråkiga och innehållslösa avsnitt.

Detta kommer bli ett nytt perspektiv för mig i mitt kommande bokskrivande - är det tillräckligt framåtlutat för att skrivas på ett annat språk?

Nu ska jag se filmen till slut. Och i morgon blir det Västerbottenpaj på midsommarbordet med min Mor.