...att behöva tänka till på livet efter vaccination nummer två

Symtomen efter min första covid-vaccination var så ytterst milda och försvann redan efter någon dag, så när jag vaknade igår morse glömde jag bort att jag var vaccinerad. Jag var som vanligt, betedde mig som vanligt och det var inget nytt under corona-solen.

Gick en riktigt lång och rogivande och numera återkommande promenad på nästan tre timmar, åt lunch med vanlig aptit, låg som vanligt en stund i soffan och tittade på något humorprogram och somnade till en stund så där mitt på eftermiddagen. Röjde och rensade sen lite hemma alldeles som vanligt, gick ut med vanliga sopor, gick ner med lite grejer till grovsopsrummet och åkte iväg och tankade bilen - allt som vanligt nuförtiden. Smått och gott, inga större utsvävningar. Endast hemmafix och små livsförbättringsåtgärder. Jag har liksom vant mig att tänka här och nu. Det kan inte skada.

Mot kvällen kom jag ihåg att jag var vaccinerad.

Nu gäller det att tänka till. Vad vill jag verkligen lägga min tid på när jag fått vaccination nummer två?

...mina milda symtom efter covid-vaccinationen

Sköterskan frågade om jag var höger- eller vänsterhänt och därmed fick jag den efterlängtade covid-vaccinationen i vänsterarmens musculus deltoideus. Jag satt kvar den sedvanliga kvarten i lokalerna och tog sen bilen hem och tänkte att nu kommer det väl lite biverkningssymtom snart.

Lite biverkningssymtom kom. Med betoning på lite. Är detta allt jag behöver uppleva för att slippa bli sjuk i covid så är jag så jädra lyckligt lottad att jag för all framtid nästintill skulle ha förbud att klaga över någonting överhuvudtaget här i livet. Oj, oj, oj. Jag lever på en plätt av lycka.

Okej, nu till symtomen. Jag har aldrig i mitt liv haft huvudvärk. Ovanligt för att vara kvinna, vad jag förstår, men så är det. Men nu känns det som om jag haft stramt uppsatt hår i en vecka. Ändå går det inte att säga huvudvärk. Mer diffus tyngd. Palpationsöm i överarmen. Alltså ont när jag t a r på den. Vem kan klaga?

Lite dämpad i farten. Lite mörkare röst. Lite trög i tanken. Lite varm o lite kall. Bara diffust.

...symtom och tecken

Kort och förenklat sagt är symtom något som upplevs, exempelvis yrsel eller illamående, och tecken är något man kan se eller mäta som till exempel utslag eller ett högt blodtryck. Det kan säkert finnas hybrider av symtom och tecken men det mesta går ändå att kategorisera under antingen det ena eller det andra paraplyet.

Trötthet är ett symtom. Ont i underarmen efter trauma, ont i örat och svimningskänsla likaså. Ingen annan kan säga till en: ”Nej du, du har inget av det där.” Man känner det man känner.

Lågt blodvärde är ett tecken. Felställning i underarmen efter trauma, en sprucken trumhinna och ett uppmätt lågt blodtryck likaså. Det kan konstateras oavsett hur man känner sig.

Och nu när vi alla ska få vaccin, eller har fått vaccin eller är mitt i tvåstegsvaccinationsperioden, så är biverkningssymtom på kartan. Vi kommer kunna känna en hel del men troligtvis inte kunna peka på ett enda tecken. Likväl känner vi vad vi känner och det är helt naturligt.

I nästa text listas mina milda symtom.

...något vackert över oss

Det är något vackert över oss där vi står på Slakthusområdet i Stockholm på en stor parkeringsplats och väntar på covid-vaccination. Det är alltså så här vi ser ut efter drygt ett år. Lite vilsna, lite osäkra på vårt klädval, lite långhåriga. Försiktig förväntan, kanske hopp.

Vi står utspridda som om tvåmetersregeln fanns i vårt DNA. Och vi låter oss titta på varandra långt längre än vi skulle gjort i vårt tidigare liv. Ögonen vilar på en annan människa, scannar, dröjer sig kvar och insuper. Blicken glider sen sakta över till nästa och sen nästa. Vi står bakom våra munskydd men med öppna - ja öppna - ögon.

Även jag låter mig beskådas utan att bli obekväm när någon tittar för länge. Nu är det härligt. Jag finns. Här är jag, och precis så här ser jag ut efter fjorton månaders hemarbete och minimalt umgänge. Och precis så här, som jag ser i morgonljuset, ser ni andra också ut.

Solen skiner på oss denna Kristi himmelfärdsdags början och inte bara denna dag lovar ljus, det är hela situationen.

...lite mer New York i förorten

Lite stressad är jag. På väg till min nye tandläkare. Honom har jag aldrig träffat och jag känner mig något olustig.

Jag har tidsmarginal, ändå slår mig tanken att ta en taxi till Gullmarsplan för att säkert komma fram i tid. Men vilket slöseri. Bussen blir det. Men några hållplatser är indragna och jag får trava på lite längre än vanligt. Skylten visar sen att bussen kommer om drygt tjugo minuter.

Jag går tillbaka till centrum. Mumlar ”Gode Gud, låt det komma en taxi”. Ingen taxi kommer. Jag säger lite mer tydligt och personligt ”Jesus, se nu till att det kommer en taxi så att jag hinner i tid”. Varför jag drog in Jesus i det här mitt i allt vet jag inte men kanske har det med påsken att göra. Men ingen taxi kommer då heller.

Hur svårt ska det vara? Räcker det inte som dagens prövning att gå till en vilt främmande tandläkare? En ynka taxi? Så hör jag mig själv säga ”Kan det fa-an vara lite mer New York över den här förorten?”.

Och vips kommer en taxi.

Räknades den sista strofen som en bön?

...att ofrivilligt byta tandläkare

Jag var mitt i en tandbehandling när corona kom. En tand var utdragen och skulle ersättas med en ny. Ja, en konstgjord då. Så fick jag ont i halsen och tänkte att jag kanske var smittad så jag avbokade tiden. Efter några veckor ringde jag tandläkarmottagningen igen för att boka ny tid. Då upplyste de mig om att min tandläkare, som jag haft i över trettiofem år, inte längre jobbade. Jag skulle få en annan.

Men vad nu? I flera år har jag pratat med min tandläkare om, varje gång jag varit där, att han

m å s t e tala om för mig i god tid innan han ska sluta. Jag vill förbereda mig mentalt på att våga låta någon annan peta med sina vassa instrument bland tänderna. Det är nog så läskigt trots en välbekant person. Och så slutar han utan förvarning.

- Men, säger jag. Jag hade inte en a n i n g om att han skulle sluta.

- Nej, det hade ingen här heller. Men han är sjuttio år. Så han ingår i riskgrupp.

Min förra tandläkare hade bara ett fel. Han var äldre än mig. Han slutade och jag blir tvungen att byta.

...vaccinationsbevis

Att införa vaccinationsbevis är ingen diskriminering. Ingen kränkning. Det är en helt vanlig logisk åtgärd grundad i omsorg om den enskilda människan och samhället i stort.

Om det blir ett stort gäng som snart kan hålla helt giltiga och oförfalskade vaccinationsbevis i sin hand och därmed kunna samlas i stor grupp för att besöka exempelvis en konsert - då är det toppen. Alla som får komma ut och socialisera sig kommer troligen må bättre och känna lite ljus därborta i tunneln och olika evenemangspersoner kommer få jobba igen o kassan klirrar.

Vad är då problemet? Jo, det finns de som inte kan vaccinera sig och då får de kanske inte komma in på evenemanget.

Är det av elakhet? Nej, det är av medicinska skäl. Så långt borde vi alla ha begripit nu. Vi håller inte på med nån lek där vi står och pekar; ”Du får va me, men inte du”. 

Vi håller på med livet och döden. Den som har vaccinerat sig mot den potentiellt dödliga sjukdomen kan passera in. Den som inte har gjort det kan inte passera just nu.