...en femtioårig vänskap

Vi var så unga när vi träffades och nu har vi följts åt i femtio år, Annette och jag. Vi kallar oss de gamla rävarna. Varje gång den ena av oss ringer till den andra så säger vi alltid, båda två: ”Tjeeena, din gamle räv!”

Jag vet inte hur det kom sig men kanske det började med min gamla tavla, föreställandes en räv på en lång småländsk landsväg. Annette lånade den där tavlan av mig när jag skulle bo i Uganda ett par år. När jag kom hem hade jag inte hjärta att ta tillbaka den. Så småningom kom hon med räv-tavlan i handen och vi bestämde att turas om. Var konstverket finns nu vet jag inte. Kanske i förrådet i Norrtälje.

Men var vår vänskap befinner sig vet jag. Jag kan ringa henne närsomhelst. Och hon kan ringa mig. Vi har följt varandra genom relationer, bröllop, barnafödande, dödsfall, skilsmässa, nya  livssituationer. Ibland härliga. Ibland svåra. På senaste tiden har vi börjat tala om att vi någon gång måste dö ifrån varandra. Vi våndas. Och har lovat att sitta vid varandras dödsbädd.

...härliga möten på PostNord

Jag går iväg till PostNord mitt i city på lunchen för att posta några paket.

När jag står där med vadderade kuvert o kartong o leksaker o klädesplagg o böcker huller om buller och ska försöka få in rätt grejer i rätt emballage kommer en ung kvinna och frågar mig om böckerna hon ser att jag staplat.

Hon jobbar i en bokaffär. Vi pratar intensivt i tio minuter. Om skrivande. Läsande. Om att formulera sina tankar. Hon blir intresserad av stanna hos mig tills barnet är fött och den du ville jag skulle vara och jag säger att jag ska komma förbi hennes jobb i veckan med ett par böcker till henne personligen.

När hon går iväg stegar nästa person fram. Han står bredvid mig vid den stora bänken och knölar med sina Traderapaket. Vi talar om recycling. Och om hans digitala jobb. Han säger att han funderar på att byta bana, till något där han får mer utlopp för sin sociala sida. Något med människor.

Jag som trodde att postandet av paketen var enda grejen med besöket på PostNord men det blev extra allt.

...att stega sitt liv idag

Kärleksrelationsmässigt är jag inte där jag vill vara. Ha Ha, bara en singel får uttrycka sig så offentligt! Men jag har mycket annat i mitt liv som jag lägger tid och energi på i väntan.

Jag har lovat mig själv att, så långt jag kan bemästra mina tankar o mitt sinnelag, att aldrig någonsin mer leva ett liv i vakuum. Aldrig ställa livet på paus. Aldrig vänta in något som kanske inte kommer ske. Livet är alldeles för kort för det. Och för varje dag är livet och tiden här på jorden en aning kortare.

Det är inte en deprimerad tanke. Det är en faktisk logisk tanke och framför allt - det är livet.

Vi har ett liv. Livet är nu. I morgon vet vi inte hur det är. Så detta är dagen då man kan kan ta nya steg i den riktning man vill. Och dagens steg kan faktiskt innebära att man går exakt samma steg som i går för att man trivs med livet som det är. 

Det finns inget egenvärde i att tänka nytt, göra nytt, förändra sig. Att stanna där man verkligen trivs är vackert. Lyckans den som funnit sin goda plats.

...att definiera sig

Allt vi säger och gör, vem vi lever med, vilka vänner vi har, hur vi väljer att bo utifrån våra förutsättningar, vilka kläder vi har, vilka skor, vårt sätt att gå, sättet att stå, hur vi sitter, hur vi sover, vem vi sover med, vad vi hänger upp på väggarna och de tomma ytor vi väljer att ha kvar, allt definierar oss.

Tatueringar, ring i näsan, i örat, i öronen, i ögonbrynet, allt säger något om vad vi valt. Att göra sig tydlig mot den riktning vi vill hjälper oss mot målet att bli den vi vill vara.

Jag ställer mig ofta tre frågor. Vem vill jag vara? Vem är jag inför mig själv? Vad av mig själv vill jag visa och leva ut med andra?

Igenom alla förändringar vi går igenom i livet har vi ändå kvar oss själva. Kärnan i oss, den är förhoppningsvis så stark att den går ut genom alla celler i kroppen och gestaltar sig som handlingar.

Gift eller skild, sambo, särbo, självbo, lyckligt kär, olyckligt kär - whatever. Jag talar till mig själv. Bevara kärnan.

...ett gig på brädan

Det är mycket stå-upp nu. Idag var det inte på Big Ben. Idag var det på min stå-upp-och-paddla-bräda. Och inte drog jag några skämt. Jag var djupt koncentrerad på att inte trilla i vattnet under denna sommarens premiärtur.

Trofasta Annette och Rickard följde mig ner till sin vik på Värmdö. Kånkade den uppblåsbara brädan i en stor IKEA-kasse. Paddel och pump och flytväst. Vi fixade och trixade där på bryggan. Lite knöligt var det att få till pumpningen. Men till slut så. Och när det började närma sig för det heliga klivet ut på brädan började det blåsa upp.

Annette blev orolig. Men Rickard och jag sa att det blåser ju ändå in mot land så hur det än går lär jag landa borta vid badplatsen. Annette ville ändå att vi skulle bära brädan närmare land innan jag klev på.

Nu började jag bli nervös av hennes nervösa. Sa att det här ska nog gå bra och tog ett bestämt kliv, fast med lite darriga och ovana ben, ut på brädan o paddlade iväg. Och genast mojnade vinden.

Äntligen på brädan. Sommaren är här.

...ett gig på Big Ben

Tjoho! Ikväll blev det av. Det var inte alls tänkt så. Jag skulle bara gå förbi Big Ben o fråga hur tusan man kan få anmäla sitt intresse att stå upp på scen för ett fem-minuters-gig. Och när de hörde att jag var så kallad Rookie ville de ha mig direkt.

Oj, tänkte jag. Manuset låg hemma i en låda och här blev jag erbjuden att köra nästan på studs. Jag sa ja. Sprang upp i baren, fick ett anteckningsblad, skrev ner några stolpar och väntade sen på min tur.

Jag hade tänkt att jag kör en gång och sen har jag fullgjort mitt löfte till mig själv. Men nu måste jag säga att det blir nog fler gånger. Dels har jag lovat massor av mina vänner att förvarna så att de kan komma och lyssna. Men det hann jag inte nu. Dels var publiken underbar. De skrattade högt många gånger och det verkade vara helt äkta garv. Så tacksamt!

Jag talade om olycklig kärlek, stalking, och om att hämnden är ljuv. Ha Ha, jag som har svårt att ljuga bredde på som tusan.

Nästa gång kommer jag veta i tid och förvarnar er som vill.

...Rubiks kub

Så. Nu plockar jag ner några bollar som jag tidigare kastat upp i luften här på bloggen. Och jag kommer inte utlova fler saker jag ska ta mig för. För ungefär bara hälften blir genomförda.

Ok, jag har bloggat om att jag vill åka mer skridskor - det gjorde jag i vintras. Check på den.

Långfärdsskidor som jag också hade som ett mål - inte en endaste gång blev det. Skidorna står så fint där i källaren till nästa vinter. Får se då hur mycket drivkraft jag har för det.

Stå-upp-gig på Big Ben - jag har anmält mig men ännu inte blivit inbjuden. Halvcheck på den.

Stå på händer - det är ett långsiktigt mål och om jag någonsin kommer lyckas blir det lååångt fram i tiden o då har alla glömt att jag skulle försöka så den glider jag undan på. Men jag tränar i alla fall stryka i armar, axlar och bål.

Och Rubiks kub. Yes - check på den! Familjemedlemmen Patrik i Nässjö lärde mig de första dragen. Sen var det en ung kille i tioårsåldern på YouTube som lärde ut resten. Och här kommer den bevisande filmen.