måndag 10 september 2018

...att samla sitt inre

Att skapa sammanhållning inombords. Få bort splittringen. Dra ihop sig mot sitt inre. Inte sprida utåt. Låta bläckfiskarmarna rullas ihop under kroppen. Liksom krama sig själv. Inte sträcka sig efter något annat. Det som är därborta, då eller sedan. Stanna upp. Vänta in. Andas.

Göra det som ger glädje i stunden och som håller sig kvar. När eftersmaken är söt. Inte bitter. Inte unken. Vara snäll mot sig själv. Tycka om sig. Älska sig, denna enda person som finns med från vaggan till graven. Att förstå att många år har gått. Att så många år finns kvar. Att samla ihop alla erfarenheter och inventera. Se över. Gå igenom. Sortera och rensa. Frammana små små bomullsmjuka landningsytor för oroliga tankar. Veta att de landar mjukt. Att de är just bara tankar. Inte fakta.

Tänka till, tänka nytt, tänka tillbaka. Besöka platser och lämna dem i frid. Lämna i fred. Sluta störa sig själv med dem. Köra in på en återvändsgränd där det inte går att vända. Att acceptera det och stillsamt backa ut från den.

måndag 27 augusti 2018

...ett steg vidare i sluta-snooza-projektet

Idag sprang jag inte ens till bussen. Jag gick som en helt vanlig medelålders kvinna som går till bussen i tid. Det ingår i min strategi att börja göra som jag tror att andra gör. Går upp, äter frukost, gör sig i ordning o tar sig sen till jobbet utan att fastna i funderingar. Jag tänker att om jag robotiserar mig en aning gällande det som ändå ska ske varje vardag kan det ge utrymme för nya tankar generellt i mitt liv. Nån slag mental fengshui.

Fortfarande kan jag fastna framför badrumsspegeln eller garderoben och börja filosofera över mina livsval, meningen med resten av livet eller vilka möjligheter jag har nu när inget binder mig. Men förvånansvärt snabbt har jag lärt mig att det där filosoferandet inte leder nån vart utan nu gäller det att göra mig i ordning om jag ska framåt denna morgon. Och framåt ska jag. Det är det som är hela vitsen med detta sluta-snooza-projektet. Nya tankar ska komma.

Och om jag sviktar där framför spegeln eller garderoben siktar jag mot jobbets cappuccino.

tisdag 21 augusti 2018

...att sluta snooza

Jag har slutat snooza. Det är ett nytt liv. När alla mina fyra larmenheter ringer samtidigt – då går jag upp. Det är helt fantastiskt. Efter alla år. Vet inte vad som hänt. Kanske jag bara bestämt mig.

Det svåraste är hur jag ska kunna motstå att gå till sängen igen. Så när jag står där borta vid fönsterbrädan och stänger alla larm talar jag uppmuntrande till mig själv om att det snart känns bättre. Så visualiserar jag ett taggtrådsstängsel som rest sig runt bädden i samma stund som jag klev ur.

Jag gör frukost i sömnen, duschar i sömnen och klär på mig i sömnen. Sen till bussen som jag i mitt nya liv inte missat en enda gång, och på tunnelbanan läser jag till och med Metro i sömnen.

Mitt lockbete är dagens första cappuccino på jobbet. Andra veckan i rad nu. Det går bra. Jag är stark.
Skyndar längs Vasagatan. Hjälper en vilsen man. Springer några trappor upp till kontoret. Snart kaffe. Men dörrnyckeln till jobbet passar inte i den förbannade dörren. Rycker och drar. Helvete. Aha. Fel dörr.

söndag 12 augusti 2018

...att semestern är slut

Semestern är slut. I morgon börjar jobbet igen. Härliga struktur.

Ja, jag vet. Om några månader när dagarna är korta o vinden kall o det är svårt att komma upp om mornarna, då kommer jag tänka tillbaka på semestertiden som en drömtillvaro. Att inte ha några tider att passa. Att inte behöva bylta på en massa kläder. Att bara kunna ta dagen som den kommer.

Men nu, nu längtar jag till jobbet. Arbetskamraterna. Uppgifterna. Arbetstiderna. Att ha något att hålla mig till. Inramning, avgränsningar, något återkommande. Att ha ett meningsfullt arbete, bra samvaro med kollegor och en tydlig början o tydligt slut på varje arbetsdag.

Fritid finns ändå, tiden för privat utveckling och engagemang. Och för mig är det helt klart så att mina utvecklingsönskemål har mycket större chans att bli verklighet när jag inte har all tid i världen. När jag först måste jobba o se till att allt rullar, och efter det arrangera privata göromål utifrån de tidsramar som jobbet ger.

Tänk att ha ett jobb. Härliga struktur.

söndag 29 juli 2018

...att bli inlåst på ett utedass

Jag är på Gotland och hälsar på en vän i en liten stuga. Mörkret har fallit o jag går till utedasset innan läggdags. När jag ska tillbaka är dassdörren låst utifrån. Den lilla klossen på utsidan har vinklat sig.

Jag bultar på dörren men inser att ingen kommer höra. Jag vill inte börja skrika för jag förstår att det kan ge ett egenframkallat paniktillstånd. Tänker att inom en halvtimme borde min vän tycka att jag dröjer o därför komma ut o kolla. Men kanske han somnar i soffan därinne?

Jag lyckas lyfta ur fönstret. Gluggen är tillräckligt stor för att sticka ut huvudet. Jag ropar en gång. Ljudet försvinner i buskarna. Ändå skönt att få luft. Då svirrar fladdermöss fram o tillbaka framför ansiktet. Snabbt på med fönstret igen.

Tar en skopa i hårdplast och bankar mot dörren. SOS. Tre korta. Tre långa. Tre korta. Bankar SOS hårt i en kvart. Vännen i huset undrar varför grannarna hamrar så sent.

Så till slut kopplar han ihop det evighetslånga dassbesöket med hamrandet i mörkret. Lena är inlåst.

fredag 20 juli 2018

...att cykla på Ven

Varje dag väller det in turister på ön som går upp för den långa branta backen från Bäckviken mot Mildahnsväg. Där i korsningen ligger cykeluthyrningen med uppemot ettusenfemhundra cyklar. Det finns stora, det finns små, det finns med och utan korg och det finns med olika antal växlar. Alla är knallgula. Det är ett gult hav däruppe på backkrönet.

Om dagarna fylls vägarna med dessa gula fordon. Det cyklas på led, det cyklas i bredd, det cyklas med o utan hjälm. Det cyklas kors och tvärs till alla sevärdheter. Alla hörn på ön ska kollas.

Jag är en av de där besökarna som vill komma åt varje vägsnutt. Många turer blir det. Och de bästa är turerna om kvällarna. Då har de andra dragit sig tillbaka till fastlandet eller till något matställe eller till sina hyrda rum.

Härligt ensam och ifred har jag cyklat i kvällssolens sken längs folktomma vägar bland fälten. Andats luften. Åt ena hållet sett Sverige. Åt andra hållet Danmark. Räknat rådjur, harar, någon igelkott. Grusvägarnas sång i mina öron.

onsdag 18 juli 2018

...att hälsa på Helge på Ven igen

Någon vecka innan min ankomst ringer jag Helge, berättar vilka dagar jag planerar vara på ön o frågar på ett excelarkmässigt vis vilken dag det kan passa att jag hälsar på honom. Han svarar att det bara är att komma förbi vilken dag som helst. Han är hemma. Men, försöker jag, passar det bäst på en förmiddag eller eftermiddag? Och han säger igen att det spelar ingen roll, det är bara att komma förbi närsom. Han är hemma.

När båten når hamnen och jag sen går längs landsvägen känner jag så väl igen allt och strax skymtar Helges hus. Jag går förbi men vet att vi ses snart.

Cyklar dit dag två. Dörren står öppen, jag ropar Hallå! Han svarar inifrån teverummet, jag kliver på. Han är klädd i jeans och en vit- och rödrutig skjorta. Hej-kram som gamla vänner. Jag slår mig ner vid köksbordet o han bjuder på rosenhagtornslikör - den giftröda. God som tusan. Och Helges gaffelkakor.

Vi kopplar på direkt. Han synar mitt ansikte tvärs över bordet och konstaterar, precis som förra året: Du är lik din mor.