...Helena Bergström - Sommar i P1, 2026

Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Arton minuter in i programmet återger hon en lång monolog hon höll för personalen när hon låg vaken på ett operationsbord, strax innan sövning. Detta är Helena Bergström, kanske i ett nötskal. Ett ständigt tryck i relation till antingen andra eller inåt till sig själv. En aldrig sinande påhittighet.

Jag är lättad över att hon använder sin naturliga röst, i motsats till många Sommarpratare under förra sommaren. Det är ju människan och inte rollen vi vill åt.

Hon har dramatiska tankegångar, flerbottnade. Och hon berättar även dramatiskt men inte teatraliskt. Hon är lagom och avspänd, tankfull och direkt. Det blir lite om hur hon ser på sig själv som på en av sina hästar. Bångstyrig. Jobbig. Och några sekundsnabba ord om ADHD. Hon reciterar också från en del av sina roller. Att vara eller inte…

I en mellansektion av programmet kommer insprängda sessioner som stannar kvar efteråt hos mig. Ljudet, det suggestiva ljudet av rytmiska hovnedslag i marken, ljudet av hästens kraftfulla galopperande.

...denna midsommaraftonsmorgon

 

Det är tyst i huset. Grannarna har åkt iväg. Morgonen är sval, solen på väg att värma. Jag sitter med frukost på balkongen. Gatan är tom. Fiskmåsar ljuder högt kring hustaken.

Jag spelar gamla låtlistor blandat med nya – Dennis Lloyd, Gavin James, Eric Gadd, Sabina Ddumba. Krämar på. Frihetskänsla. Jag stör ingen. Och ingen begär något av mig.

Njuter i stunden. Inte på väg. Inte i hamn. Som en båt på svaj. Rörlig i vinden utan att driva bort. Stadigt förankrad för stunden. Kan stanna här länge. Kan också byta kurs om vinden vänder och lusten bär mig bortåt.

Mina midsomrar har sett olika ut genom hela livet. Olika traditioner i olika perioder. Den senast tillkomna är att fira i lugn och ro med Urmodern. Hon är 91. Hon anländer med färdtjänst vid lunchtid.

En kopp kaffe på balkongen nu. Sen fix i köket och bara fortsätta njuta och umgås hela helgen. Kanske Modern fortfarande minns hur man spelar Femhundra? Om hon gör det – det var ju hon som lärde mig - ska vi spela det vid köksbordet.

…mitt livs första Västerbottenpaj

 

Så många pajer jag gjort i mitt liv; ost- och purjolökspajer, hallonpajer, mangopajer, ja fler varianter men aldrig en Västerbottenpaj. Konstigt. Men nu är den här!

När den gräddades i ugnen började jag kolla på en film om en författare vars bok gör succé efter att hans kvinnliga översättare hettat upp hans manus riktigt rejält. Vilken skräck för en författare.

Man sitter och vrider och vänder på orden, våndas kring meningsbyggnader som man vill göra unika men ändå läsbara och brottas med vilka rörelser som ska föra boken framåt.

Man äter sitt manus, sover sitt manus, älskar sitt manus och räds det.

Och när man äntligen bestämt sig för hur allt ska påbörjas, pågå och avslutas så kommer en översättare och ändrar alla tråkiga och innehållslösa avsnitt.

Detta kommer bli ett nytt perspektiv för mig i mitt kommande bokskrivande - är det tillräckligt framåtlutat för att skrivas på ett annat språk?

Nu ska jag se filmen till slut. Och i morgon blir det Västerbottenpaj på midsommarbordet med min Mor.

...Sommarpratarna 2026

Foto: Sveriges Radio

Sådärja, då är vi snart igång!

Sommarpratarna startar upp på midsommardagen. Tänk att ligga i en hängmatta eller sitta på en solvarm klipphäll eller kanske på en stol med fötterna i gräset och höra signaturmelodin och sen vänta en halv sekund innan dagens Sommarpratare slår an tonen.

Kanske blir man besviken, kanske blir man glatt överraskad, kanske blir man full i skratt. Kanske man ler igenom hela programmet. Kanske man gråter. Och handlar det om något ämne man inte är ett dugg intresserad av kan det ändå plötsligt glimma till. Det kan vara en mening. Ett ord. Och är det en Sommarpratare som man redan på förhand dömt ut kan man ändå lyssna och lära sig något om sina aviga känslor.

Jag brukar lyssna på hela programmet oavsett vad jag känner. Okej, främst för att jag skriver om varje program. Men också för att vidga mina vyer åt något håll jag inte valt själv.

Jag längtar alltid efter varje dags Sommarprat och allra oftast skänker det mig en ny tanke, en ny historia eller en ny förståelse.

...Amelia Adamo

Amelia Adamo. Så snygg. Erfaren. Bjussig.

Hon är inbjuden som föreläsare för ett gäng kvinnor som är på dans- och träningsdygn på Hotell Haga Strand. Hon anländer mitt under ett pass där vi står i solen och jobbar med gummiband för att stärka armar och axlar. Hon tar också ett gummiband och hakar på. Haussefri. Naturlig. Och efterlängtad. Hon ska tala efter lunch.

Senare i matsalen tar Amelia plats på en barstol längst fram, berättar, kikar ibland i sina papper för att hålla koll på tiden och den röda tråden.

Först historik kopplat till Haga, hon berättar om kungligheter. Går sömlöst över till Folke Bernadotte, kungens gudfar, som var diplomat och vice ordförande i Röda Korset och ledde arbetet med de Vita bussarna.

Hon berättar även om sin cancer och sina erfarenheter av vården. Hon är så enkel att lyssna på. Inget är hysch-hysch, blicken alltid fästad i oss och humorn hon har är befriande.

Jag vet att hon inte kommer Sommarprata denna sommar. Men jag hoppas verkligen hon gör det nästa år.

Stockholm i miniatyr

Foto: Stockholm Stad

Vill du se hela Stockholm från ovan? Besök då Kulturhuset.

Bara ett kliv in från Sergels Torg öppnar sig Stockholmsrummet - utställningen som ger dig helikopterperspektiv. Här får du se hela Stockholm i miniatyr på en yta av sextio kvadratmeter. Alla befintliga hus står färdiga i modellen och alla kommande huskroppar som staden planerar att bygga lyser i vitt som ljus för framtiden.

Utställningens kärna består av en minimodell över Stockholms innerstad. Modellen är täckt med plexiglas som du kan gå på och på så vis vandra med några få steg från stadsdel till stadsdel. Du kan rent av gå från kanten av Stora Essingen över Kungsholmen och kliva vidare till Norrmalm och Gamla Stan i ett nu.

Här kan du se små hus, stora byggnader, kyrkor, parker och broar i miniatyr. I område efter område, gata efter gata visas både den bebyggelse som finns i Stockholm idag och den som planeras att byggas. I Stockholmsrummet kan du visuellt följa hur staden ständigt växer.

De små huskropparna som gestaltar befintliga hus är handmålade i sina rätta färger - rött, grönt, gult, terracotta – säg en färg och den finns. Och de hus och byggnader som är planerade för framtiden står som små vita klossar i olika format, allt utifrån varje byggnads kommande storlek och arkitektur.

Här kan du med endast din blick avgöra vilken stadsdel som vinner i storlek - Kungsholmen eller Södermalm? Med några snabba ögonkast kan du se hur Vasastan relaterar till Solna och Östermalm, hur stort Kungliga slottet är i förhållande till Konserthuset och hur pytteliten en av Stockholms vanligaste mötesplatser är – Svampen vid Stureplan – liten som en fingertopp.

Med denna överblick över småhus och industrikolosser, träd, gator och flerfiliga motorvägsstråk kan du se hur vår huvudstad är omgiven av vatten. Mälaren, Riddarfjärden, Stockholms ström och Saltsjön. I Strömmen ligger Finlandsfärjorna redo för livfulla kryssningar. Vid Danvikstull syns en broöppning. På Årstaviken glimrar småfärjor och en och annan fritidsbåt.

När du sen tittar på Södermalm kommer du med lite fantasi förstå varför Ringvägen heter just Ringvägen. Sen de parallella broarna - Johanneshovsbron, Skanstullsbron och Skansbron – som leder ut mot de söderorter som också ryms under plexiglaset.

Enskede ser idylliskt ut med sina minivillor med tak stora som en tumnagel. Årstafältet ska bli en ny stadsdel. Avicii Arena står stadigt på plats med ett omfång som en grapefrukt. Och om du böjer dig ner och kikar in genom det öppna taket på 3Arena ser du en pågående fiktiv och digitaliserad fotbollsmatch där läktaren blixtrar av publikens jubel varje gång fotbollen går i mål.

…Roland Pöntinen - Sommar i P1

Foto: Mattias Ahlm

Han är sist ut i Sommar - Roland Pöntinen - sist men inte minst.

Han pratar avspänt med en mellanmörk röst som har ett ljust stråk av heshet. Behaglig att lyssna på.

Han är ganska lågmäld, spränger in klassisk musik emellan pratet, filosoferar under vissa avsnitt.

Han berättar om dåtidens musikskola för barn och om hur han, som många andra svenska musiker, lärde sig att stå på scen i frikyrkan.

Han berättar varmt om sin pianolärare, Gunnar Hallhagen, som han hade både i barndomen och på Musikhögskolan i Stockholm. Hallhagen uppmuntrade sina studenter att dyka ner i litteratur och att filosofera och diskutera livsåskådningar. Hans studenter blev egna musiker med egen stil.

Pianot blev Roland Pöntinens passion. Och Hallhagen krävde ett skapande i musiken. Det skulle vara som poesi. Eller som ett drama. Vad som - bara det grep tag.

Och så tänker jag om detta Sommar. Ge mig poesi. Eller drama. Vad som - bara det griper tag.

Men nej, inget tar tag. Men det var intressant att höra hans Sommar ändå.