måndag 13 januari 2020

...att inte behöva andras död för att själv ta vara på livet

Idag såg jag ett inlägg i en social-medie-kanal där det visades bilder på dem som omkom i flygkraschen häromdan, med en uppmaning om att ta vara på sitt liv medan man lever.

Jag fattar att inläggets uppmaning syftade till att vi ska ta vara på oss själva, bry oss om varandra och göra något som känns meningsfullt. Men jag behöver verkligen inte att ett plan blir nerskjutet och att alla etthundrasjuttiosex personer ombord dör för att jag själv ska känna livsglädje.

Mitt hjärta slår ungefär sextio gånger per minut. Räknas det? Jag andas ungefär tolv gånger per minut. Är det okej? Eller ska jag hyperventilera? Blir det extra då? Eller ska jag andas in riktigt djupt och hålla andan för att ordentligt ta varje andetag till det yttersta? Ger det mer?

Denna hets över att maximera och expandera sitt liv hela tiden. Vad som helst kan hända när som helst och vi kan inte tänka ut allt.

Jag är tacksam, alldeles utan att någon annan dör, och fortsätter be min kvällsbön om att få vakna upp även imorgon.

måndag 28 oktober 2019

...en pulsklocka för själen

Vi mäter steg, distans och tid. Vi mäter puls och höjd och djup. Vi mäter vilotid och skärmtid och ta mig tusan allt som går att mäta. Diagrammen borde visa hur välmående vi är. Men icke.

Jag tänker mig att jag skulle ha en själ-puls-klocka. En som klockade varje skratt under dagen. Noterade varje äkta leende jag fick eller gav, varje uppåtkänsla. En klocka som darrade till och gjorde ett avstamp i diagrammet varje gång när jag kände meningsfullhet, inspiration och ett tack. Den lilla mackapären på handleden skulle ticka till vid varje känsla av kärlek om kvällen. Den skulle surra sakta om natten och registrera varenda god drömsekvens som jag själv skulle ha glömt på morgonen.

En sån klocka skulle jag vilja ha. Den skulle säga mig något om huruvida jag skrattade tillräckligt ofta, om jag kände mig tillräckligt glad och om jag hade förmåga att trivas i mig själv. Och om diagrammet visade alldeles för lågt en dag skulle jag snabbt bli påmind om att göra något roligare nästa dag för själen.

söndag 27 oktober 2019

...Vintertid - Normaltid

Så kan vi återigen andas i rätt stund och leva i nuet. Normaltiden är tillbaka.

Vintertid, säger de flesta av oss med en rysning. Men att benämna denna tid med ”normaltid”, som nio forskare i gårdagens DN gör, ger oss en bättre start in i mörkret. Kanske en känsla av att gå in i det vi är skapta för.

Så varför inte säga ursprungstid? Då kan vi känna oss närmare savannen och kanske rent av börja gå ut och gå lite.

Jag älskar normaltiden. Speciellt så här första dagen då vi fått en extra timme till skänks under natten. Lite som inarbetad flex. Jobbigt att arbeta in, för visst brukar vi klaga i veckor när vi blivit bestulna på en timme och sommartiden börjat. Eller ”Onormaltiden” kanske. Eller ”Tvinga-hela-kroppen-o-samhället-att-tro-att-det-är-en-annan-tid än-vad-det-är-tiden”. För det är ju det vi gör - tvingar oss till en tid vi inte är födda i.

Låt oss nu andas i rätt tid och leva i nuet. Detta korta halvår då vi är synkade med vår ursprungstid. 

Känn savannens höga gräs kittla under näsan.

onsdag 16 oktober 2019

...frågor vi borde ställa oss själva

Jag frågade min Mor för ett tag sen om det fanns något hon hade sparat till sist. Något som hon tänkt berätta men ännu inte hittat tillfälle för. Nåt hon ville säga innan hon lämnar mig här på jorden.

Hon tänkte noga efter och sa sen nej. Hon dolde inget, tryckte inget undan och det fanns inget av vikt för mig som inte redan var sagt.

Alltså, hon är frisk som en nötkärna och inte alls på väg bort men jag inser ju att vi alla kan dö närsomhelst osagda.

Så efter ännu en tid kom jag på mig själv med att j a g hade något som jag sparat till sist. Något jag tänkt berätta men ännu inte hittat tillfälle för. Nåt jag ville hon skulle veta och som jag tänkte skulle vara bra för mig att få ha sagt.

Och är det inte ofta så? Att de frågor vi ställer till andra är frågor vi borde ställa oss själva. Kanske vi frågar vår partner ”Hur mår du i vår relation?”. Fast det är oss själva vi borde fråga. ”Hur mår jag i vår relation?”.

Kanske är mina intresserade frågor om andra, frågor jag själv skulle behöva få.

måndag 14 oktober 2019

...en knytblus för Sara Danius

Om man kan sörja någon man aldrig träffat, bara sett på håll, beundrat och hållit på så är det med sorg jag stegar in i affären på lördagseftermiddagen för att köpa ett plagg. En knytblus.

Vördnad. Respekt. Overklighetskänsla.

Jag ringer min barndomsvän Annette. Frågar om hon hört det hemska. Men, Näej. Så jag säger det. Sara Danius. Annette börjar gråta. Precis som jag själv gjorde när jag fick veta.

Vi stämmer träff - Annette, hennes man och jag. Jag byter om, knyter blusen, sätter upp håret. Sminkar mig hårdare än vanligt.

Tar bilen in till stan. Kör fel. Hamnar på Tranebergsbron och mot Bromma. Vänder om, kör rätt, parkerar.

Vi går tillsammans över bron mot en restaurang på Lilla Essingen. Månen lyser starkt på stjärnklar himmel. Annette och jag ställer oss tätt ihop för ett foto. Hennes man säger att jag ser så allvarlig ut. Ja, säger jag, det är för att Sara Danius lämnat. Tänker att jorden mist en röst.

Han tar ett foto till. Jag försöker le. Och hoppas rosetten syns där vid min hals.

söndag 22 september 2019

...Gunilla ”Nilla” Runsten på Galleri T i Gamla stan


På Österlånggatan 3 i Gamla stan i Stockholm ligger galleri T. Utställning pågår: ”I betraktarens öga”.

Det är mest tavlor i akryl. Några med blandteknik. Litet galleri, många intryck, blandade motiv och ändå sammanhållet. Sakrala målningar med förunderligt ljus.

Jag fastnar för en kvinna i ett blått hav med vita vågor. Håller hon på att drunkna? Men, nej. Det finns ingen oro kring henne. Jag blir lugn när jag ser henne. I mina ögon ligger hon inbäddad i ett himmelsblått och havsblått duntäcke som mjukt omsluter henne i hennes drömmar. Äsch, jag glömde ta foto på den tavlan.

En annan föreställer en ung kvinna i vitt, vitt, vitt som söker sig mot ett ljussken därborta. Hennes vita armband är så litet i förhållande till hela målningen men är det som förstärker hela hennes ljusa gestalt.

Konstnärinnan, Gunilla ”Nilla” Runsten, berätta om sitt skapande. Jag frågar varför hon inte namngivit sina verk.

Hon vill inte styra betraktaren. Konstverken ska få tolkas fritt. Allt sker i betraktarens öga.



lördag 14 september 2019

...att famna nuet

Vissa saker får vi aldrig svar på. Och livets facit finns inte. Vi själva skapar, förstör, skapar nytt, ångrar oss eller andas ut, hittar nya vägar, slåss med nya svårigheter, köper nya skor, de nya skorna släpper också in små gruskorn och vi kan fråga oss många gånger om ifall det fanns en bättre väg eller något annat än detta nu som borde vara h e l t rätt för oss.

Men det enda vi har är nu. I denna stund när jag sitter på ett café vet jag att det är alla mina sammanvägda val och impulser och handlingar som lett fram till just denna koppen cappuccino. Den är god. Och under fikastunden har jag svarat på ett viktigt meddelande, skrivit ett uppmuntrans- och You-Go-Girl-sms till en ung blivande författarinna och genom att tvinga mina kringflackande tankar till ord har jag landat i mig själv och famnat nuet.

Jag kan planera framåt och kasta en blick bakåt men kan aldrig ta ett andetag i efterskott eller förskott. Varje nu behöver sitt eget syre och varje nu är värt sitt eget friska andetag.