måndag 3 december 2018

...mitt regnbågsfärgade paraply

Det är ett statement. Mitt regnbågsfärgade paraply. Jag köpte det alldeles intill Prideparaden i somras. Happy Pride.

Jag bär det stolt mot skyn när regnet faller. Paraplyet är ett skydd mot väta. Precis som regnbågsfärgerna borde vara ett universellt skydd, en proklamation, en påminnelse om att det fortfarande inte är självklart - men borde vara - att få älska den man vill och gestalta sitt liv utifrån sitt inifrån.

Det finns säkert fortfarande mycket kvar att göra i vårt avlånga land. Det är lätt för mig - som inte på ett personligt plan tampas med frågorna - att tänka att vi bor i en accepterande del av världen. Den som kämpar vet bättre.

Men ändå, jämfört med många länder har vi kommit långt. Och det ska vi värna. Visa var vi står. Vad vi tror på. Hur vi vill leva och vilka värden vi har.

Jag älskar att bo i ett land som är öppet, där inte bara gamla traditionella äktenskap mellan man och kvinna accepteras. Och jag höjer mitt paraply stolt mot skyn när det regnar. Det är ett statement.

onsdag 28 november 2018

...Jonas Hassen Khemiri och Pappaklausulen

Jag tänker att det är bra att kunna gråta ibland för det visar att man har kontakt med sitt inre. Därför har det oroat mig en del den sista tiden att jag har långt till tårarna och sällan känner mig djupt berörd.

Så åker jag denna mörka novemberkväll till Farstastrandkyrkan för att lyssna på Jonas Hassen Khemiri. Han är inbjuden för att tala om sitt författarskap och för att läsa något ur sin nya roman - Pappaklausulen.

Han är totalt haussefri och talar okonstlat och uppriktigt om sin väg till författarskapet. När han berättar är det som om han trots vissa tidiga tvivel ändå alltid hållit sig nära sig själv, för att aldrig glömma vem han är och för att kanske lyckas skriva fram den han anar - den som vill bli till. Han är öppen o reflekterande. Han har inga lätta frågor. Inga självklara svar. Men nerv.

Jag tror att författarskap handlar om att komma till sig själv. Att se något, landa inuti, ta ut nästa steg. Och när Jonas Hassen Khemiri talar, då bränner det äntligen bakom mina ögonlock.

tisdag 27 november 2018

...händelseforskning

Dagboksanteckningar i drivor, årsalmanackor och lösryckta papper fyllda med text. Det är dikter o tankar o brev. Och ändå har jag just börjat sorteringen.

Jag tänkte att två högar blir lätt. En hög för livet innan barnen, och en hög för livet efter att de kom till oss.

Jag har tänkt att skriva kronologiskt om var vi bodde, var vi jobbade, var barnen växte upp och gick i skolan. Och sen när de unga blev vuxna och började studera på andra orter. Vilket år var vilket, och vad hände då och vad hände sen?

Jag tänker att det blir en hjälp för dem att få kläm på allt konkret och faktiskt som de varit med om under sin barndom och uppväxt. Det blir som ett faktaträd. Inte släktforskning. Men lite händelseforskning.

Jag vet att jag gett mig in i ett tidskrävande arbete. Men jag vet också att det blir en inventering och tillbakablick som kommer utkristallisera sig i ett nu. Och kanske de nån gång vill använda faktaträdet som grund för sina egna berättelser. Eller helt enkelt bara ha det för att läsa.

måndag 26 november 2018

...att jag slutade snooza och fick nya tankar

Jag ville få nya tankar. Ville skapa struktur i uppvaknandet och slutade därför snooza. Jag antog att om jag inte lade någon kraft på att var tredje minut bestämma mig för om jag skulle ligga kvar i sängen i tre minuter till eller inte så skulle min beslutsenergi gå till nya viktiga områden. Sagt o gjort.

Visst, nu kan man tänka som mitt favorituttryck lyder. Allt har sin tid. Det är möjligt att jag så småningom hade kommit fram till samma slutsats om några år. Men nu kom allt slag i slag.

Jag slutade snooza och började ta mitt pendlingsuttröttade beteende på allvar. Såg mig om efter möjligheten att provbo närmare Stockholm under ett år. Och vips - nu sitter jag här i min fina stora etta med kök och badrum och möblerbar hall.

Jag är helt övertygad om att min flytt var ett direkt resultat av snoo-no-no-ze.

Här har jag samlat alla mina dagböcker, anteckningar och utkast till diverse livstexter. Nu ska jag summera. Första steget - att sortera i två högar. Livet före barnen. Och livet med dem.

måndag 12 november 2018

...en magisk helg i Manchester

Sönerna o jag. På deras planhalva. Vi åker till Manchester med ett enda mål - att se derbymatchen City - United. Premier League. Etihad Stadium.

Dagen innan går vi guidad tur, besöker pressrum, behandlingsrum och top of - omklädningsrummet. Där står Pep Guardiola o Kevin De Bruyne. Ja, stora pappdockor då.

Resten av tiden - mat o pubar. Sönerna lär mig dricka Guinness. Vi vandrar i mysiga Northern Corner, käkar lunch på Common. Allt är bra och det bästa är kvar. Matchen.

Vi håller på City. Jag målar naglarna blå. Gör segertecken vid varje mål. Vi vinner.

Nästa dag på flyget har jag missat att boka plats i tid. Sönerna och jag sitter utspridda.

Mina naglar är blå och City-tröjan på. Läser länge en artikel om matchen. Stirrar på mittuppslagets kraftmöte - Citys Aguero och Uniteds svenske spelare Victor Nilsson Lindelöf. Sitter hela resan bredvid en yngling som ler vänligt mot mig. Sönerna väntar på mig när de klivit ur planet. De ler också. Och säger vem ynglingen var. Victor Nilsson Lindelöf.

torsdag 11 oktober 2018

...att förbereda flytt

Efter många års pendlande mellan Norrtälje och Stockholm har jag plötsligt fått ett erbjudande om att hyra en lägenhet i Söderförort. Jag kan minska min pendlingstid med åtta timmar i veckan. Bra.

Jag kommer hyra ut min lägenhet, min älskade borg, min trygghet och mitt bo, under cirka ett år. Jag kommer förhoppningsvis upptäcka att det bara är lägenheten jag hyr ut och att jag faktiskt kommer bära med mig borgen och tryggheten in i den nya bostaden. Där jag är blir mitt hem.

Tack och lov att det finns något som heter att hyra ut ”delvis möblerat”. Det gör att jag kan lämna en del grejer i Norrtälje när jag skalar ner min boendeyta till nästan hälften. Min kommande etta med kök är en fin liten bostad och genomvälsignad av en ung tjej med kloka värderingar och en kärleksfull attityd till sina medmänniskor. Det blir fint att överta lägenheten efter henne.

Jag rensar, röjer, sorterar. Ger till secondhand och till klädinsamling. Det som inte längre fyller en funktion för mig får vandra vidare.

onsdag 26 september 2018

...att inte ha någon magkänsla

Jag har ingen magkänsla. Allt sitter i huvudet. Jag listar ut. Tänker. Analyserar fram och tillbaka och drar slutsatser. Ibland tror jag rätt. Ibland tror jag fel. Men min intuition sitter i huvudet. Magkänslan som jag hör andra prata om den har inte jag.

Det är så konstigt för mig som är en extremt känslofylld o känsloanalyserande person att inte kunna relatera till att känna i magen. Jag känner allt i huvudet. Eller i hjärtat. Eller hela bröstkorgen. Sorg kan jag känna i hela kroppen. Total lycka också. Och när något är fel, och speciellt när den insikten kommer plötsligt, går det en ispelare från topp till tå. Huden stelnar till ett pansar.

Känna känslor kan jag. Det är härligt. Jag kan somna glad eller ledsen, lugn eller orolig, med distinkt medvetande eller diffust. Tanken klar, aktiv, konkluderande. Eller diffust obehag som ett för varmt täcke. Eller för kallt. Det är kanske det andra kallar för magkänsla.

Jag har ingen magkänsla. Kanske kroppskänsla. Men det mesta sitter i huvudet.