torsdag 10 november 2016

...att inte veta rasen på lille Harry

- Vad är det för ras då? frågar nån.
- Jag vet inte, säger jag. Han är liten i alla fall.
- Chihuahua?
Jag skakar på huvudet. Måttar med händerna. En liten brödlimpas storlek.

- Har du nån aning? frågar nån annan.
- Nja, alltså han är lite platt över nosen och ser nästan lite sur ut, men han är så söt.
- Jaha, är det en bulldog?
- Näej, han kan andas bättre. Och han har en liten svans. Inte kuperad. Så är han alldeles svart.
- Men du vet inte rasen?
- Näej. Det var nåt med bacon.

Att det kunde vara så intressant med rasen. Men det är klart. Rasen säger ändå en del. En hund är inte bara en hund.

Och när jag ivrigt berättar om lille Harry för mina arbetskamrater och jag fika efter fika får skämmas för att jag inte kan sorten sms:ar jag sonen. Vad är Harry för ras? Svaret kommer inom trettio sekunder. Någon har ju frågat om det lilla underverket. Rasen? Inte bacon. Petit brabancon.

onsdag 9 november 2016

...den lille hunden Harry

Jag är allergisk mot att en hund ska bli som ett barn i familjen. Hundägare som pratar om jycken som ett barn, pussar på nosen, låter hunden slicka i ansiktet - som en dreglande bebis. Hunden ska sitta i knäet, ska kelas med och den ska ligga i sängen.

Så går sonens tjej och köper en hund. Och sonen blir delaktig förstås. De turas om att gå ut med den, och det är ett fasligt sjå med att få den att bli rumsren. Så meddelar de att de tänker sätta sig på tåget och åka tjugo mil för att komma hem och visa den lille krabaten. Jag säger att de inte behöver stressa med det. Sonen replikerar att det är roligt för mig att se hunden medan han är så liten.

Så kommer de hem alla tre. Sonen och tjejen och deras lille Harry. De bär på honom. De pussar honom. De pratar om honom. Hur mycket han väger. Hur mycket han ska äta. Och räknar nästan antalet gånger han kissar.

Han är väldigt söt. Jag sätter mig ner på golvet och sträcker ut armarna mot honom. Jag hör mig själv ropa uppmuntrande: Kom till farmor!

fredag 4 november 2016

...Tomas Andersson Wij och Lars Winnerbäck

Två medelålders män med varsin gitarr. Två gudomliga röster. Tomas Andersson Wij och Lars Winnerbäck. Två textgenier. Två briljanta musiker. Och Tomas talar lågmält med Lars. Närmar sig varligt. Och Lars svarar försiktigt. Med ett ord. Kanske två. Bryter ut ibland med flera meningar i rad. Och då blir hans ord som glimrande guld. Vaskas sakta fram. Ibland ler de båda två, skrattar till tyst över Lasses fåordiga svar. Och publiken formligen älskar hans tillbakahållna stil. Ler åt hans tystnad. Men gläds så fort han andas och säger något litet.

Tomas Andersson Wij gör något stort när han bjuder in artistkollegor till sin scen. Skapar nytt av det som redan finns. Att dela blir dubbelt. Och nu mest låtar av Lasse. Några av Tomas. Och  båda spelar.

Blickarna på varandra. Samspelet mellan dem. Närvaron. Det är en helig stund.

På scenen har Tomas olika gäster varje gång, och denna mörka novemberkväll känns som en himmelsk fullträff. Tomas Andersson Wij och Lars Winnerbäck. Som gjorda för varann.


måndag 31 oktober 2016

...Brodersbrevets början

I tjugofem år höll jag historien inom mig. Berättade för ytterst få. Det fanns många komponenter i viljan att vara tyst. En av dem var att jag sällan blev hjälpt av att tala, kände ingen lättnad i att berätta. Det blev så många frågor att besvara men själv fick jag aldrig några svar.

Jag var tjugofem år när han försvann och femtio när jag började skriva på Brodersbrevet. Jag hade nått den punkt då jag inte längre ville hålla tillbaka. Tänkte att det inte var hälsosamt att tränga undan en så avtrycksgivande händelse. Jag satte mig ner och samlade mina tankar, skaffade information och gjorde en resa - både kroppsligt och mentalt. Tre års skrivande.

Inledande text börjar så här:
" Jag vill tala om min bror. Om han läste detta, eller bara visste att jag hade hans liv som ett av mina livsöden, skulle han fnysskratta och kalla mig patetisk som ägnade mig åt att fundera över honom istället för att leva mitt eget liv. Till en början skulle jag förläget tycka att han hade rätt. Men ganska snart.."

söndag 30 oktober 2016

...ambivalensen

"Sitt kvar här vid bordet hos mig en stund, vi måste tala,"

Det är de första orden hon säger. Sen är det bara hon som talar boken igenom. Han hinner inte bryta in. Eller vågar inte. Eller kanske inte vill. Eller så är det så att han faktiskt lyssnar fokuserat? Lyssnar på hennes en dryg timmes långa tal. Hennes ord om deras år tillsammans, deras oförmåga att nå fram till varandra och hennes vånda inför den ensamma väg som nu ligger framför. Som ett vildvuxet träd är hennes känslor. Allt pekar åt olika håll. Fast kvistarna egentligen har sitt ursprung i jorden, hämtar kraft där, genom stam och grenar. Vart är hon på väg? Kan hon åter bygga sig ett bo?

Jag ville skriva fram ambivalensen. Detta att vilja. Men ändå inte. Att våga men ändå rädas. Att gå framåt men titta bakåt.

Han sitter på en stol, tvärs över bordet, måste ta in det hon säger. Vet att han är del av något som inte är hans. Men ändå.

Han kommer vilja svara. Berätta. Men är inte lika van. Har aldrig lärt sig att ta fram det svåra.

fredag 28 oktober 2016

...kvinnans hjärta som ännu talar

Här finns styrkan och svagheten, sida vid sida. Kvinnans hjärta talar ännu. Ett utdrag ur sidan fyrtiofyra.

"...min önskan är utan stolthet, utan värdighet, men mänsklig, bräcklig, sårbar och ärlig, det är en vädjan du inte behöver möta, men ser du då inte, eller tror du jag är stark, har jag lyckats lura dig, min styrka, ja den finns, men också, jag skälver, är skälvande själv, du hör det på ordet, oviss, ser inte vägen, underifrån talar mitt inre, må du inte kliva på mig när jag ber dig, tycker du jag sänker mig, gör mig skör, kanske du blir generad,

tro inte att glädjen är förbi, om du aldrig kommit tillbaka hade det gått lättare, jag var beslutsam, modig, kraftfull och ljus i tanken, välsignade alla som lämnat sina sädesceller för oss som var i nöd, och värmen jag kände inför just honom som skulle ge mig lycka, på ett sätt som du genom alla år förvägrat mig, att denna möjlighet ändå fanns, det är egendomligt hur allt utvecklats, att det kan fungera, det går utanför mitt förstånd,..."

fredag 21 oktober 2016

ett utdrag ur stanna hos mig tills barnet är fött

På sidan trettiofyra berättar nu kvinnan om de svåra valen.

"...abort kändes som en möjlighet, ett faktiskt alternativ, som en glimrande utväg, ifall jag skulle vilja,

men jag ville ha detta barn, även om jag inte visste hur allt skulle bli, och vet du hur jag gruvat mig, skulle mitt älskade barn få veta vem fadern är, eller skulle det för alltid vara okänt, bortom vetskap,

först våndades jag i tysthet över dessa frågor, sen när du och jag började på nytt, det blev naturligt att du skulle vara pappan, men för barnet, skulle barnet få veta,

vi har inte gjort det lätt, jag har gjort det svårt,

ibland förbannar jag alla val, att det alltid finns en väg, först verkar den gynnsam, när man ser den på håll, när man sen går på den känner man ojämnheten i marken, alltid nya frågor, nya ställningstaganden,

och nu hur omkastat det blev, hur vi tragglade alla år, och när du kom tillbaka och ville vara en del av familjen, axla ett ansvar som inte var ditt, du höll mig var dag, gav mig mod, vi gladdes,.."

tisdag 18 oktober 2016

...Feel True

När jag hade skrivit Brodersbrevet och börjat sälja boken var jag lite bävande. Vad skulle läsarna tycka? Blev det en hemsk historia? Skulle den skapa ångest? Det var så mycket sorg och vrede. Någon sa, det är ingen Feel-Good-bok. Men bra.

Och nu min nya bok, stanna hos mig tills barnet är fött. Bara titeln får många att dra efter andan. Vad ska jag väcka nu? Och mittenavsnittet som handlar om en ny människas tillblivelse eller inte, får man skriva så ingående om aborter? Jag tänker, det är inte heller en Feel-Good-bok.

Och hur kan jag då vara så tillfredsställd och ha en sån skön känsla när jag skrivit om svåra saker? Jo, för att det svåra ofta är sant. Omöjliga ekvationer. Trasiga relationer. Tappade ambitioner. Och då att benämna det som gör ont, det gör gott. Att inte tränga undan. Att istället lyfta fram och närma sig det sanna. Det oförfalskade.

Har aldrig tänkt mig att skriva en Feel-Good-bok. Jag strävar efter Feel-True. Och märker att Feel-True är min förutsättning för Feel-Good.

måndag 17 oktober 2016

...små städande barn

Jag läser Alex Schulmans bok Glöm mig och har alldeles nyss avslutat Kristina Emanuelssons bok Viskskrik. Det får mig att inse, det jag vet men ofta tränger bort, att det finns små barn som städar. För att mamma ska bli glad. För att pappa ska vara nöjd. För att slippa skämmas för sin tillvaro. Men framför allt för att den person man är beroende av, den person man har att lita till, den person man längtar efter, ska fortsätta älska en. Och kanske mentalt träda fram. Frisk som en fungerande förälder. Som en att lita på. Som en som ser.

Och dessa små barn. Som inte vågar bråka. Som inte tar någon plats. Som bara vill att allt ska bli bra. Tassande över golvet. Bärande glas och flaskor. Diskande. Plockande.

Och tystnaden. Allt man inte pratar om. Det som kan få livet att rämna. Sanningen. Inte säga något. Inte väcka något obehagligt till liv. Tyst, tyst tassa vidare med orosklumpen i magen.

Det finns mycket mer i dessa böcker, Glöm mig och Viskskrik, men idag tänker jag på små städande barn.

måndag 10 oktober 2016

...vanan vid bedrägerier

Sent en kväll fick jag ett sms. Det stod att Anders hade satt in tretusenåttahundrasjuttio kronor. Jag uppmanades att bekräfta genom att klicka på en illa stavad länk. Bekräfta vaddå? Att jag har så bråttom att jag inte hinner misstänka?

Summan var ändå av den art att det skulle kunnat vara någon faktura som betalats. Men jag kände inte igen beloppet. Jag sa det till min man. Vilken Anders, frågade han. Ingen aning, sa jag. Men det är nåt som inte stämmer. Ta bort sms:et sa han. Jag rörde försiktigt på displayen för att inte råka klicka på länken istället för att radera. Det gick bra. Sov sen i godan ro.

På morgonen låg meddelandet kvar i min iPad. Jag gick in på Eniro, kollade upp numret. Ingen träff såklart. Jag ringde Eniro som har fler sökvägar. Killen där kunde inte heller få fram vem numret tillhörde. Men han såg att det var fyratusensexhundrafemtiosex andra som frågat om just det numret. Troligtvis har ingen av dem heller klickat på länken.

Vi verkar ha blivit vana vid bedrägerier.

lördag 8 oktober 2016

...ett utdrag ur "stanna hos mig tills barnet är fött"

Utdrag ur första sidan, då kvinnan påbörjar återberättandet av deras kärlekshistoria.

"...jag vet det är slut, det vet du också, fast vi ännu inget sagt om hur allt ska ordnas, vi har närmat oss sanningen, insett det oundvikliga, vi vet att det ebbar ut, inte kommer hålla, jag vet inte hur det blev så här och det vet nog inte du heller,

vi hoppades båda två, trodde, när vi träffades igen, ja när vi träffades efter att ha varit skilda åt hade jag just blivit gravid, så olägligt, eller kanske lägligt, det beror på hur man ser det, men för oss blev det på något förunderligt vis både och,

vi kände oss båda beredda på något nytt, jag var förberedd på själva barnet men blev däremot överraskad av dig, att du tog kontakt och önskade att vi skulle börja om, och du som var helt inställd på att hitta mig igen för ditt liv, för en familj, du blev överrumplad av att själva familjen redan var påbörjad, påbörjad utan din insats, vilket ordval, men passande, utan din insats var familjen redan på väg,..."

söndag 25 september 2016

...att inte vara sin sjukdom

Man kan ha fått en diagnos. Men man är inte sin sjukdom. Man är så mycket mer. Men med diagnosen får man verktyg att hantera sitt liv. Kroppens brister. Man får verktyg att använda varje dag i olika situationer och vid olika tillfällen. En diagnos är inte en dom. En diagnos är möjlighet till hjälp. Möjlighet till fortsatt liv. Med en diagnos får man kunskap om hur man ska hantera symtomen och helst förebygga dem.

Jag har nu äntligen lyssnat färdigt på Mikael Persbrandts pod. Den om hans utredning och resa med frågeställningen om han har bipolär sjukdom. En driven, stillsam och eftertänksam pod.

Det som sägs i programmet om att ha, och att inte vara, sin sjukdom kopplar jag även till andra sjukdomar. Exempelvis diabetes.

Man ska inte förneka eller förringa en sjukdoms svårigheter. Riskfyllda konsekvenser om man inte möter symtomen. Men man ä r inte sin sjukdom. Man är en människa. Som råkar ha fått en sjukdom att tampas med. En oönskad följeslagare i livet som ständigt hänger en i hasorna.

lördag 24 september 2016

...Bokmässan

Det är hur tröttsamt som helst. Folk överallt, trångt och svårt att ta sig fram. Och vilse går man bland alla gångar och montrar. Ljudet av talare och folkets sorl ligger som en tung matta i luften. Den ena högtalaren överröstar den andra. Köer till signeringsplatserna. Köer till fikat. Köer till toaletterna.

Och ändå - alldeles alldeles underbart att vara på Bokmässan igen. Och fantastiskt att så många människor fortfarande vill läsa fysiska böcker och hålla dem i handen. Känna på bokpärmarna. Bläddra. Känna på papperet.

Det digitala fyller inte våra behov till fullo. Fortfarande vill vi träffas. Skapa kontakt. Prata med andra om läsande och om skrivande. Om böcker och berättelser. Fortfarande vill vi se favoriterna livs levande. Höra deras röster. Lyssna till deras ord.

Bokmässan är ett bokhav. Man vadar fram. Varje intresse finns representerat. Varje genre och nya grepp.

Jag somnade en stund på tåget hem. Fötterna värkte. Ändå lite avundsjuk på dem som är kvar där i morgon. Bokälskarna.

fredag 23 september 2016

...Dawit Isaak

Dag efter dag. År efter år. Fängslad. Frihetsberövad. För vad? Det fria ordet. Varje journalists uppdrag. Att undersöka, beskriva och berätta om.

Varje ledarskap, varje land och varje president borde tåla kritik. Men gör det inte.

Det är femton år sen idag. Bortförd. Avskuren. Utan rättegång. Tystnad. Dina närmaste bär den största sorgen. Saknaden. Ovissheten. Det är till dem vi ger våra tankar. Det är de som lider mest, förutom du. Men du berör oss alla. Och vi vill ge dig kraft. Att hålla ut. Hålla kvar. Inte ge upp. Vi vill ge dig styrka. Hopp. En framtid. Ett land med fria ord. Rätt att undersöka, beskriva och tala sanning. Rätt att leva fritt.

Dawit Isaak. Vi kan inte föreställa oss din vardag. Men förstår att den är vidrig. Vi har inte glömt dig. Och vi önskar att det under alla år som gått, någonstans i murarna, väggarna, taken, funnits små små hål som släppt in ljus och låtit vetskap sippra in. Vetskap om att vi fortfarande väntar.

Du ska komma ut. Komma tillbaka. Och berätta allt.

lördag 17 september 2016

...att inte vilja bli påverkad

När jag skriver läser jag ingenting. När jag läser skriver jag ingenting. Det går i perioder och jag kan bara leva med hjärnan på ett sätt åt gången. Det kan tyckas att det borde vara stimulerande och ge nya infallsvinklar att läsa annat under en skrivarperiod. Men jag är livrädd för andras infallsvinklar och vill absolut inte bli påverkad. Måste stänga ute andras tankar, idéer och analyser.

Det är därför jag sällan talar med andra om vad jag för tillfället skriver om. För jag har märkt att många hakar på och säger att då kan du låta den personen reagera si eller låta den personen göra så. Och i nästa bok kan du låta detta eller detta hända. Men. Näej. Andras tankar och idéer får ta form i deras egenhändigt skrivna texter.

Skrivandet för mig är inte att komma på allmänt bra idéer. Skrivandet är att plocka fram just mitt material och presentera det på mitt vis. Det är det det handlar om. Att skriva utifrån sig själv. Och i det färdigformulerade kanske få ge något som någon läsare behövde.

fredag 16 september 2016

...mina två böcker - post scriptum

Efter min första bok, Brodersbrevet, var jag känslomässigt trött. Dels för att historien i sig skulle aktualiseras och återupplevas inom mig för att kunna ta form till en text. Dels för att jag, genom att gå igenom det gamla, fann nya saker och känslor att tampas med för att göra det ordentligt - däribland att resa till Portugal. Dessutom tillfrågade jag inblandade som omnämndes i boken om textavsnitten för respektive person kunde tolereras att publiceras. Det innebar att jag tvingade mig på andra. Och det i sin tur tog ner mig.

Nu, efter min andra bok, har jag kraft och är enbart glad. Det är skillnad mellan att skriva det självupplevda och det fiktiva. Både i genomförandet och i känslan.

Dock - min nisch är att försöka beskriva känslor så nära och äkta som möjligt. Därför har jag med hela mig gått in i stanna hos mig tills barnet är fött. Men det är nu efteråt som jag har facit i hand. Det är möjligt att skriva mycket känsloladdat utan att vara helt slut efteråt. Och bara känna glädje.

torsdag 15 september 2016

...den dokumentationssjuka vården

Jag sa upp mig från mitt administrativa arbete. Ville gå tillbaka till vården. Få vara den sjuksköterska jag en gång var. Lyssna, titta, känna och bedöma symtom. Ville se människor i ögonen istället för att glo in i en skärm hela dagarna. Ville ha hörbar dialog istället för mejl. Mer fysisk närvaro. Inte bara ord i cyber.

Sjuksköterskejobbet fick jag på nästan en kvart. Stegade in på ett äldreboende. Hoppades på gedigen omvårdnad. Äntligen skulle jag få se människan.

De första dagarna tänkte jag att ojdå vad många nya system och inloggningar och vilken tid det tar men det är nog bara i början. När veckorna gick tänkte jag att det var väl ändå tusan att sitta här med dubbla dokumentationssystem och dubbla läkemedelslistor men jag vänjer mig nog. Efter tre månader konstaterade jag att en åttatimmarsdag bjöd på, totalt, högst en timme öga mot öga-tid. Dokumentation, lite läkemedel, uppdatera listor o pärmar - wow, vad kul med människovårdande yrke.

Jag sa upp mig. Arbetar åter som redaktör.

onsdag 14 september 2016

...Torsten som startade Facebook-gruppen "Psykbubblan"

Jag läser om Torsten som startade en Facebook-grupp för anhöriga. Det är mycket bra. Att hjälpa andra att formulera sig. Att stödja den som måste vara stark.

Att tala med varandra gör oss mindre ensamma. Ger kraft. Vi kan få bekräftelse på att det inte är vi som kan lastas. Att få höra att andra försökt hjälpa sin anhöriga som mår psykiskt dåligt men ändå inte lyckats - det kan avlasta den egna skuldkänslan.

Gör jag tillräckligt? Vad skulle jag kunna göra annorlunda? Och hur ska jag göra för att inte själv gå under?

När jag var ung mådde min ena bror dåligt. Han fick psykotiska symtom. Vi var många som försökte få honom till vården. Han flydde utomlands. Liftade iväg. Kom aldrig tillbaks. Ingen vet vad som hände. Jag höll tyst om honom i tjugofem år. En sådan tystnad kan aldrig vara bra. En insikt trängde sig fram. Jag vill tala om min bror. Och det blev första meningen i min roman Brodersbrevet.

Det finns kraft i att berätta, och att inte hålla undan. Och Torsten Kindström har fattat det.

tisdag 13 september 2016

...stanna hos mig tills barnet är fött

Det är en sorgsen kvinna som talar. Orden flödar. Hennes inre. Hon utgjuter sitt hjärta och vill få allt sagt. Allt benämnt. Alla stenar ska vändas. Beskådas och kännas. Vem är hon? Och vem är han? Förut tillsammans och nu itu. Eller snart. Hon våndas.

När jag skrev denna bok var det omöjligt att göra grammatiskt riktiga meningar. Med punkt och stor bokstav. Kvinnans monolog gav aldrig tillräckligt andningsutrymmme för att kunna sätta ut punkter. Därför har berättelsen endast en versal och en endaste punkt. Versalen är bokens första tecken. Punkten är det sista. Däremellan bara kommatecken.

Men berättelsen är inte en lång mening. Det är många meningar med knappt hörbara uppehåll. För att göra det läsvänligt har jag gjort radbrytningar med jämna mellanrum. Så att läsaren får andas även om den gravida kvinnan i berättelsen gör det ohörbart.

Det var inget jag listade ut men nu när boken är färdig och jag räknar bakåt i tiden konstaterar jag att arbetet tog nio månader. Ja, som en graviditet.

måndag 22 februari 2016

...att ta det lugnt inför Selmaprisceremonin

Jag vann inte Selmapriset 2016. Just när jag fick veta det stod jag vid mitt arbetsbord framför datorn och det plingade till i mejlboxen. Ingen vinst men ombedd att ändå komma till ceremonin och läsa något ur Brodersbrevet. Ingen behöver be mig två gånger. Jag läser gärna. Och för den delen ville jag träffa de andra finalisterna, träffa min underbara lektör, träffa Vulkans medarbetare, och naturligtvis ville jag både se och träffa självaste vinnaren.

Jag planerade att gå upp tidigt, röra lite på fläsket, äta en ordentlig frukost, hinna lägga en ansiktsmask, andas lugnt och så småningom ge mig av i god tid mot Stockholm.  iPhonen larmade men det är inget jag minns. Väckarklockan ringde, men det är heller inget jag minns. Väckarklocka nummer två - den som får taket att lyfta - skrällde, men icke. Klockan elva kom dottern och väckte mig.

Snart var vi på väg tillsammans till Selmaprisceremonin. Dotter Märta, jag och min moder. Och glada ramlade vi in hos Vulkan, en halvtimme före alla andra.

lördag 13 februari 2016

...när livet blir lite mer helt

Vi har inte setts på tio år. Tänk vad tiden går. Förut alltid i slutna rum. Själavård för ett knöligt hjärta. När jag var ung och min bror blev sjuk. Sen när min pappa dog. Och sen skilsmässan. Det var till honom jag vände mig. Alltid samma person som jag bad att följa mig en bit på vägen jag inte förstod.

Och nu. Vi sitter på ett café. Som två jämlikar. Äntligen får jag fråga om hur h a n har det. Var han bor. Hur han mår. Och jag kan berätta något om mig själv utan förväntan att han ska lösa gåtor. Begär ingen klokskap. Får den ändå. Bara detta att få dela en stund av livet.

När jag rusade gatan fram för att hinna i tid undrade jag om han skulle gå att känna igen. Kanske i hatt? Med käpp? Och inne på caféet kände jag igen honom direkt. Silhuetten. Och ansiktet precis som förr. Han får Brodersbrevet av mig. Boken om en trasig familjeväv. Och jag får en av hans böcker, den som har titeln Hur hel kan man bli?

Han fanns när jag behövde. Plötsligt finns han igen. Mitt liv blir lite mer helt.

torsdag 11 februari 2016

...att vänta på besked

Jag har aldrig gillat att vänta. Och speciellt påfrestande är det att vänta på något som man inte vet ska inträffa eller inte.

Jag har fått en inbjudan till ceremonin för utdelning av Selmapriset. I inbjudan står det att av finalisterna är nu en vinnare utsedd. Men v e m är denna vinnare? Det står inte. Såklart. Det vet ingen av oss som fått inbjudan. Eller? Är det så att vinnaren är underrättad? I så fall är det inte jag.

Jag väntar i anspänning. Hjärtat klapprar. Håller andan. Tänker. Ska jag ringa förlaget? Ska jag ringa och fråga i vilket skede vinnaren får besked? Ska jag fråga om vinnaren redan vet? För då förstår jag att jag inte vann. Eller? Ska jag vänta lite till? Ställa mig i en balja kallt vatten? Ska jag låta väntan vara spännande och hoppas på att rätt vad det är ringer någon och säger att jag vunnit? Men det är olidligt att vänta. Vinst eller inte? Och det känns genant att ringa förlaget och fråga hur länge jag måste vänta. Jag tror jag hämtar baljan nu, med kalla vattnet.

måndag 1 februari 2016

...Freestyle Libre

Sonen som nu är vuxen fick idag en Freestyle Libre. Äntligen är detta diabeteshjälpmedel upphandlat av landstingen i Sverige! För ett år sen visste vi att apparaten fanns. Men inte tillgänglig. Så hjälpen fanns som innanför en förtretlig glasruta. Jag skrev till en politiker. Blev hänvisad till en annan. Skrev till honom också. Han beklagade att vem som helst inte kunde få.

Men nu. Freestyle Libre. En apparat som inte kräver något stick i fingret för att mäta blodsocker. En sensor som sätts fast på armen, med ett minimalt stick just innanför huden, fasttejpad i fjorton dagar. Så själva apparaten. Sensorapplikatorn. Den som avläser blodsockervärdet genom att föras över sensorn i en sekund.

Vad innebär detta rent praktiskt? Jo, han slipper sticka hål i sina fingrar upp till tolv gånger per dag som han behövt för att ha ordentlig koll.

Sensorn räcker i två veckor. Sedan sätter han dit en ny. Han får nya med posten. Och nu blir det tjugosex stick om året i stället för tretusensexhundrafemtio.

...sonen som alltid måste ha koll på sitt blodsocker

Min ena son fick diabetes när han var i tonåren. Allt vändes upp och ner. Hans blodsocker också. Hans liv, varje dag, varje minut och sekund handlade om att hålla koll. Aldrig slappna av. Alltid vara redo. Var blodsockerhalten okej? Eller för hög? Eller var den på väg ner för att ge en obehaglig insulinkänning?

Och då menar jag att det var h a n som höll koll. H a n som aldrig fick slappna av. H a n som alltid måste vara redo. Min insats var vid sidan om. Visst kunde jag bry mig. Hjälpa med något praktiskt. Stötta. Men det var han som hade det i kroppen. En alltid gäckande blodsockerkurva. Förutom första halvåret. Han hade vinnarskalle. Skulle minsann ligga på en bra nivå. Doktorn häpnade och sa att han aldrig skådat en så jämn kurva. Men sen. Hur minutiöst skulle han lägga upp sina dagar? Sin träning? Sitt matintag? I många år har han nu stuckit sig i fingrarna för att mäta sitt blodsocker, många gånger var dag. På tå. Aldrig glömma. Aldrig vila.

Och så idag. Välsignade Freestyle Libre.

fredag 8 januari 2016

...denna dag och att vara med på topp-tio-listan inför Selmapriset

Jag vaknade nöjd denna morgon. Slowmotion. Åt frukost i evighet. Tittade på flera avsnitt av svensk dramafilm. Drack en god kaffe latte. Vandrade fram och tillbaka emellan lägenheten och tvättstugan i ultrarapid. Funderade på livet. På relationer. På drömmar. Pratade knappt med någon. Tänkte på framtiden. Och lite på dåtiden. Men mest på nuet. Tittade mig runt i lägenheten. Nöjd med den påbörjade ommöbleringen. Kalibrering pågår. Jag ska möta mig själv.

Jag befinner mig i post Brodersbrevskrivande. Jag är lugn inombords. Nöjd med mitt arbete och sugen på att skriva nytt. Skrev en novell igår. En kort och så rolig att jag inte kan läsa upp den högt utan att skratta. En fiktiv historia. Det var skönt att hitta på. Inspirerad av små vardagshändelser.

Och så dagens största lycka. Ett mejl. Det stod att bland drygt etthundraåttio tävlande manus är Brodersbrevet med på topp-tio-listan och har gått vidare till en slutgiltig jurygrupp.

Jag vaknade nöjd denna morgon. Och kommer somna ännu nöjdare.

måndag 4 januari 2016

...att vara nominerad till Selmapriset

Brodersbrevet är nominerat till Selmapriset 2015. Selmapriset instiftades i fjol. Det är ett pris som egenutgivare kan tävla om. Om man själv inte skickar in sitt manus kan det hända att någon annan gör det. I Brodersbrevets fall var det den underbara lektören Katarina Vastamäki som nominerade.

Är det viktigt att vinna ett pris? Ja. Det ger ära. Det ger uppmärksamhet. Och det ger en summa pengar. Men är det viktigt att vara bara nominerad? Ja. Det kan göra att man vinner. Och då får man allt det där. Men är det viktigt att vara nominerad även om man inte vinner? Ja. Det ger glädje att någon tycker boken är så bra. Det ger spänning. Det kan hända att man vinner. Och även om man inte vinner kan man ändå hamna på tio-i-topp-listan.

Så nu gläds jag. I spänd förväntan. Karamellen att Brodersbrevet blivit nominerad smakar bra. Och jag har läst att forskning visar att människan mår bättre av att hoppas och sedan bli besviken än att inte våga hoppas alls. Så nu gläds jag även om jag inte vinner.

...att sticka handledsvärmare

Jag köpte snyggt ulligt garn. Melerat i starkt vinrött, ljusare vinrött och vitt. Jag stickade handledsvärmare och det tog två timmar för varje. De blev ursnygga, ursköna och värmande precis som önskat.

Till Norrtäljes enda garnaffär gick jag igen och köpte ett nystan till. Men nu melerat i starkt blått, ljusare blått och vitt. Tänkte att detta fick bli en vintersyssla.

Men nu när jag skulle påbörja de blå handledsvärmarna började jag granska de vinröda. Var de egentligen så perfekta? Var de inte en aning sladdriga? Jo, här kunde de nog tajtas till. Så jag la upp färre maskor. Stickade tajt och format och la till några maskor där handen blir bredare. Provade med jämna mellanrum och nickade förnöjsamt på huvudet. Nog skulle de sitta bra på. Efter fyra timmars stickande fäste jag sista garnändan och drog på de nya plaggen. Förskräckliga. Jag tvekade inte en sekund. Tog fram saxen och klippte bort de fästade ändarna och repade upp hela skiten. Handledsvärmare ska i n t e sitta som ormskinn.