onsdag 25 november 2015

...Anders Ygeman, vår inrikesminister

Jag säger bara - Anders Ygeman. Googla hans namn och kolla någon intervju med honom som varit under den senaste veckan. Anders Ygeman, vår inrikesminister. För mig var han en doldis innan terrorattacken i Paris. Men nu går det inte att missa honom. I teve, radio och tidningar. Vid mikrofoner och pressträffar.

Med koncentrerat ansikte lyssnar han på varje fråga som gäller Säpos arbete. Han formulerar sig lättfattligt på ett sätt som får mig att tro att han är den enda av våra politiker som verkligen förstått hur man ska tillgodogöra sig medieträning. Herregud - denne politiker svarar ordentligt på frågorna. Man förstår vad han säger och man får en känsla av att han faktiskt vill förmedla det han är insatt i. Säger så mycket han kan utan att förstöra Sveriges nuvarande och framtida arbete för att förhindra terrorism.

Anders Ygeman, vår inrikesminister, missa inte honom. Det är en fröjd att höra honom, trots aktuellt ämne. Ingen behöver klämma till honom. Han svarar så långt det är möjligt.

lördag 21 november 2015

...att leva som vanligt och vara vaksam

Säkerhetsnivån för Sverige höjdes från nivå tre till nivå fyra på den femgradiga skalan för några dagar sen. Vi uppmanades att leva som vanligt och att samtidigt vara vaksamma. Det kan låta som motsatser och i mediernas brus hördes många frågor kring just detta. Är det verkligen att leva som vanligt om man ska vara vaksam? Ibland blir frågorna dumma. Man får väl gå till sig själv. Okej, jag fortsätter handla mat, fortsätter arbeta och fortsätter träffa mina vänner.

Gemene man kan leva som vanligt men polisen gör jobbet när det gäller den höjda nivån. Vi får lita på att polisen inte lever och arbetar som vanligt - de tar på sig säkerhetsvästarna, tar stötarna, tar eventuella strider för att vi andra ska kunna leva mest som vanligt men vara vaksamma.

Och tack vare att en kvinna var extra vaksam häromdagen kunde en misstänkt terrorist gripas i Boliden. Kvinnan levde som vanligt, åkte buss en vanlig dag och höll ögonen öppna lite extra och studerade ett ansikte, för att sen kontakta polisen.

måndag 9 november 2015

...att kompletteringshandla

Häromdagen såg jag ett program som handlade om hur mycket mat vi slänger bort. Det var helt bedrövligt att se ett fullastat bord som filmades med orden att vi slänger cirka femtio kilo mat per person på ett år. Tittaren fick tipset om att sluta handla så mycket. Ofta glömmer vi allt vi redan har hemma, köper nytt utan planering och när vi sen rotar i gömmorna hittar vi det som ställts längst bak och glömts bort så vi måste slänga.

Ett tips var att f ö r s t gå igenom allt vad som finns hemma. S e d a n gå och kompletteringshandla. Inspirerad av teveprogrammet gick jag och öppnade skafferidörren. Längst bak skymtade ett paket i rött och gult med en Ekströms-logga. Nyponsoppa, tänkte jag. Öppnade kylen. Såg Mildavisp. Nu skulle jag kompletteringshandla. Jag kände mig sen klok och bra när jag gick hem med en påse mandelbiskvier i handen. Hemma igen öppnade jag skafferiet, sträckte in handen längst bak, grabbade tag i paketet med Ekströms-logga. I min hand - ett paket pulver till marsansås.

tisdag 13 oktober 2015

...skräddarnas arbete

Jag stegar in i entrén till jobbet. Där sitter två skräddare vid ett långt bord med högar av kläder. Det är fastighetsägaren av denna stora koloss med kontorslokaler som förstått hur vi har det. Mycket jobb. Inte mycket ork vad gäller trasiga kläder i våra garderober där hemma.

Denna dag bjuder fastighetsägaren på skräddarhjälp. Vi får lämna in byxor med trasig fåll, skjortor med saknade knappar och kjolar med sprängt blixtlås. Kläderna ska ligga i påsar märkta med namn och mobilnummer. När arbetsdagen är slut kan vi bara gå till skräddarbordet och tacksamt hämta ut våra lagade kläder.

Jag själv har missat informationen, så när jag stegar in i hallen och ser skräddarna på varsin stol stannar jag till och ser ut över textilierna som väntar på förbarmande. Frågar vad som pågår. Blir våldsamt förtjust i idén. När jag sen kommit halvvägs upp i rulltrappan får jag en impuls som jag hejdar. Jag vill vända mig om, ropa till dem och fråga: Säg mig, lagar ni möjligtvis också en trasig familjeväv?

lördag 3 oktober 2015

...Brodersbrevets läsare

Många böcker är sålda nu. Vänner, släktingar och arbetskamrater har köpt Brodersbrevet. En del köper med ett leende på läpparna och säger att de ska hem och slänga sig i soffan och läsa, eller gå till ett fik för att sitta och läsa i ett hörn. Alla verkar nöjda med att ha läsningen att se fram emot.

Det är en märklig känsla för mig som suttit och skrivit på berättelsen i flera år och som korrekturläst fram och tillbaka och läst flera olika versioner i olika steg och som redigerat och ändrat om och äntligen kan koppla bort själva textarbetet, en märklig känsla för mig att inse att det nu är andras tur att läsa. Tryckt är tryckt. Och nu är det läsarens text. Inte längre mitt arbete.

Efter en dryg veckas försäljning börjar meddelandena regna in i mobilen och mejlen in i inkorgen.
Det är ingen feel-good-bok jag skrivit. Det visste jag. Men jag visste inte hur den skulle tas emot.

Brodersbrevet landar väl. Tårar. Känslor. Inblick i ovisshetens labyrint.
Läsarna blir Brodersbrevets värmande famn.

...Bokmässan - förra helgen

För den som varit på Bokmässan någon gång behöver intet förklaras. Men för den som aldrig varit där kan den behöva beskrivas.

Hela mässan är i folkmassemängd och rörelse som Stockholms centralstation - i slowmotion. Det är folk tätt framför, bakom och om båda sidor. Man kan inte sträcka ut stegen. Alla rör sig sakta, sakta. Ett högljutt sorl, som en smattrande matta runt öronen och var tjugonde meter ljuder högtalarna från just förbipasserade monter där någon författare intervjuas. Luften är varm. Syrefattig. Men räcker ändå.

Författarna har kommit ur sina grottor. Visar sina ansikten. Sina reservoarpennor. Det signeras. Och signeras. Och skryts. Och klankas på. Och till och med klagas på av författaren att hen måste sitta och intervjuas fast hen hellre skulle vilja gå tillbaka till sin säng på hotellet. Publiken tar emot allt sånt med ett bekräftande gapskratt, bara författaren är tillräckligt stor.

Men tack och lov finns det också författare som på allvar möter sina intelligenta läsare.

måndag 21 september 2015

...Vulkan

Vem avgör om du har något att berätta, värt något för andra? Vem har makten över din känsla och din längtan? Vem avgör din känsla för dig själv? Vem påverkar dig att tro eller att inte tro på det du innerst inne vill ge? Vem ger dig känslan av att ha något att bidra med? Och vem ger dig tanken att det inte spelar någon roll vad du säger för det är ändå redan sagt?

Och har du skrivit något som du väntar bekräftelse på? Drömmer du om att bli upptäckt? Av vem då? Av någon förläggare som ska få dig att känna dig speciell? Det är roligt om det händer. Men om någon sagt tack, men nej tack - tappar du då tron på dig själv? Försvinner känslan och din längtan? Ändras synen på dig själv? Låt det inte ske.

Jag tackar Vulkan. Egenutgivningsförlaget som tillsammans med mig har arbetat fram Brodersbrevet från ett fransigt worddokument till en stringent pdf och slutligen till en sammanhållen bok. Jag fortsatte tro på min förmåga att berätta trots refuseringar. Och nu är Brodersbrevet här. Tack, Vulkan.

lördag 19 september 2015

...att vara glad

Jag har fått rådet att inte titta bakåt. Att inte vända mig om. Och att inte gräva i jorden trots att den liksom har en dragningskraft på mig. Jag har fått rådet att bara leva och ha det bra, nu när jag har det så bra. Att inte öppna upp gamla väskor och pärmar och garderober.

Men det är en del av mitt liv, det där som finns i dåtiden. Det är mina tankar som ligger där under jorden. Jag kommer hitta något som jag behöver om jag öppnar den där väskan. Jag kommer få syn på något jag saknat i den där pärmen. Och det ligger något i den där garderoben som faktiskt tillhör mig och ingen annan. Något som bara jag kan ta hand om.

Och tänk om det är så att jag också hittar något där som tillhör mig men som även tillhör andra. Något som jag inte ska hålla för mig själv. Inte gömma undan utan våga berätta.

Jag har fått rådet att bara försöka vara glad. Ja men... Det gör mig glad att våga känna mig ledsen, förtvivlad, sorgsen och sorglig. Och det gör mig förbannat glad att veta att jag överlever det.

onsdag 16 september 2015

...Brodersbrevet

Brodersbrevet är min debutroman. Den tog över tre år att skriva. Inte själva knattrandet på tangenterna. Men tankarna, minnena. De tog tid. Och sen att formulera för att själv förstå och för att andra skulle kunna förstå. Det tog tid. Skrivandet pågick ständigt i mitt huvud, med några få avbrott, vid några få tillfällen, då jag antingen blockerades av utmattning eller när jag vandrade i Dolomiterna och överväldigades av de vackra bergen och i efterhand förstod att fascinationen hade trängt ut allt annat.

Brodersbrevet är en roman, är ett brev, är ett långt brev till min bror som försvann. Där har jag berättat för honom om vem jag är idag, hur jag tänker och vad jag känner. Jag har också påmint honom om vår tid tillsammans när vi växte upp. Det svåraste av allt är styckena där jag beskriver för honom den bild som vi helst inte vill minnas. Tiden då han blev sjuk.

Brodersbrevet är en lång fläta med tre trådar. En tråd av uppväxt. En tråd av tiden då min bror försvann. Och en tråd av nuet.

måndag 14 september 2015

...Hjärnkoll

För några år sen fick jag höra talas om Hjärnkoll och dess ambassadörer. Människor som berättar om sin erfarenhet av psykisk ohälsa antingen hos sig själv eller hos någon anhörig eller både och. Människor som berättar hur det är att periodvis inte funka i sin egen vardag.

När jag fick veta att Hjärnkoll existerade visste jag att det var ett av de stöd jag hade behövt när jag för länge sen såg min bror drabbas av en psykos.

Han var en ung man, och jag några år yngre, och trots all den kraft vi hade som hör unga kroppar till lyckades vi inte ta oss framåt på den väg som skulle kunna ge den hjälp han behövde. Faktum är att vi inte ens såg vägen. Eller rättare sagt, jag såg en väg - att lyckas få honom till en läkare. Han tyckte jag var galen. Så han blickade mot en annan väg. Vägen ner genom Sverige, vidare till Danmark och Tyskland och sen iväg längre och längre bort. Det är länge sen nu. Om detta har jag skrivit i min debutroman. Det är mycket svårt att stå bredvid. Och bara åse. Maktlös.

...tiden

Jag gick in i en sober möbelaffär på Götgatan. Tittade på sköna fåtöljer, vackra bord och stämningshöjande kompletteringsprylar. Kvällen var sval och affären tyst. Några tända ljus på disken och personalen trivsamt upptagen på det sätt att jag kände mig ledig att gå omkring utan att bli påtittad men ändå tillräckligt välkommen att avbryta dem om jag skulle vilja fråga någonting. Jag hade ingen tid att passa. Bussarna hem gick ofta och regelbundet. Jag strosade sakta omkring i design.

Så stod ett vackert timglas på en hylla. En lapp angav att den silvergråa sanden skulle ta en kvart på sig att rinna från den ena bulben till den andra om glaset vändes hundraåttio grader. Jag vände på glaset och stod som fångad. Såg sandkornen strila. Stod så i ett par minuter. Funderade på om jag skulle köpa glaset. Men efter en stund stod jag inte ut med att se tiden rinna iväg medan jag stod sysslolös. Mitt liv. Vart tar det vägen? Vad gör jag av all min tid? Jag vände på klacken och skyndade mig hemåt.

lördag 12 september 2015

...att vänta en bok

Jag väntar med spänning. Tio arbetsdagar tar det från det att inlagan skickats till tryckeriet tills jag får boken i min hand. Tio arbetsdagar innebär fjorton verkliga dagar. Det är lång tid.

Häromnatten drömde jag att jag stod och såg på några nyss hemkomna boklådor - med endast några få böcker pappersskramlande på botten. Var det en mardröm om att beställningen blivit fel och bara gav några ynka exemplar? Eller var det en drömdröm att jag knappt hinner få in böckerna i mitt hem innan de är nästintill slutsålda? Jag hoppas naturligtvis på det senare. Jag vill att många ska läsa.

Boken var svår att skriva. Men under tiden jag skrev, och speciellt när jag skrev de svåraste avsnitten, tänkte jag medan jag våndades att om det så är bara en enda person som finner tröst eller styrka eller något annat som personen ifråga behöver, om det så är bara en enda person som behöver dessa rader så är det mödan värt. Nu när den är färdig vet jag att åtminstone en person är hjälpt av den. Och det är jag.

torsdag 10 september 2015

...tryckeriet i Riga

Är ni beredda att ta emot mitt manus? Låter ni sidorna komma i ordning? Kommer omslaget hamna rätt? Det har tagit mig över tre år att skriva denna bok. Och nu har hela texten gått till er för tryck. Jag har läst och läst, om och om igen. Ända in i sista minuten har jag hittat ytterligare en liten korrigeringsmöjlighet. Jag insåg till slut att jag alltid kommer hitta något litet som skulle kunna ändras. Något ord. Någon avstavning. Eller kanske ett helt stycke. Och jag tänkte att livet är inte utan fel och brister. Så varför skulle en bok vara det? Det finns säkert fortfarande en del som skulle kunna sett annorlunda ut. Även hårstråna på mitt huvud hade kunnat friseras bättre. Men nu har ni alltså fått texten som ni ska föda fram genom tryckeriets förlossningskanal. Blir det då så som jag tänkt? Kommer sidorna i ordning? Och hamnar omslaget rätt? En tavlas baksida ska vara på framsidan och tavlans framsida ska vara på baksidan. Klurigt, va? Bakvänt, ja. Och det är ju livet också ibland.

lördag 23 maj 2015

...när mamma var trettiotre

Jag minns när min mamma var trettiotre. Varför minns jag just det året? Jo, för då flyttade vi ifrån en gammal nedlagd skola ute på landet in till självaste staden Ljungby och då till Krokvägen trettiotre. Jag tyckte det var förunderligt att mamma och trappuppgången hade samma siffra.

Mamma var lång och smal, hade mörkt tjockt axellångt hår och starka armar och ben. Hon var just färdig med sin kontoristutbildning och arbetade på ett försäkringsbolag. Efter sina arbetsdagar handlade hon mat på EPA och bar hem kassarna i först den ena uppförsbacken, korsade E4:n som då gick rakt igenom staden, och sedan gick hon i uppförsbacken utanför Kungshögsskolan och förbi Vattentornsskogen.

Så en liten raksträcka och en svag sluttning ner mot Pia Närköp och sen tvärs över gården som ramades in av tre långa hyreshus med tre våningar. Jag var fem år och tyckte att det fanns något magiskt i det hela. Hämtad från dagmamman gick jag med min trettiotreåriga mamma över gräsmattan mot port nummer trettiotre.

torsdag 21 maj 2015

...att blicka in i sin ungdoms tid

En återträff i Småland. Tillbaka i ungdomens tid. Hur många år har gått? Är det trettiofem? Eller rent av fyrtio? Och från när ska vi räkna? Är det från tiden då vi utan föräldrarnas vetskap bröt oss loss? Eller från tiden då föräldrarna insåg att de inte längre kunde hindra oss? För vi började långt innan de visste.

Är det länge sen? Eller var det igår? Ja, kanske rent av nyss? Fast vi blivit äldre. Levt fler dagar. Lärt oss mer. Och när vi ser på våra egna barn, eller varandras, slås vi av hur unga vi var. Hur blev livet för dig? Och för mig? Minns du det vi hade? Och minns du samma som jag? Kanske minns jag något om dig som du glömt. Och du något om mig som jag inte minns. Våra minnen - stora sjok och månskärvetunna fragment - en del glädjande, andra svåra, men allra mest en tillhörighet. Vi hade varandra. I olika perioder. I olika konstellationer.

Och nu - ett dygn med oss igen. Hur länge sen är det? Trettiofem eller fyrtio år? Eller var det igår? Kanske var det rentav alldeles nyss.

onsdag 20 maj 2015

...att skriva

Att skriva är att få berätta något utan att bli avbruten. Att få berätta på sitt sätt. Med sina egna ord. I sin takt. Och att göra det utan att någon flikar in. Det är egentligen det enda sättet att få tänka sina egna tankar till slut. Enda sättet att få formulera sig fritt. Enda sättet att inte bli påverkad av andras inflikade frågor. Andras lust att veta mer. Andras frågande blickar.

Det tar tid att skriva. Tid att formulera sig. Tid att tänka en tanke till slut. Det är ensamt att skriva. Rent fysiskt. Man behöver stänga om sig. Inte bli störd. Inte distraherad. Man behöver möta sig själv och se vad man känner och tänker. Det tar tid att få fatt i tankarna. Att mjukt fånga in dem. För att en stund känna på dem, vända på dem och undersöka dem. Sedan bestämma sig för från vilket håll man ska börja. Om man vill forma dem till ord.

Det är inte lätt. Och inte snabbt gjort. Att få tag om det som pockar. Det som vill bli sagt. Men det är värt tiden. Att få berätta något utan att bli avbruten.

måndag 18 maj 2015

...en nyuppvaknad blogg

Efter två och ett halvt års bloggsömn bestämmer jag mig för att börja igen. Skriva tusen tecken till. Jag hittar min blogg på nätet. Kan läsa tidigare inlägg. Men det är stört omöjligt att logga in. Jag får felmeddelande på felmeddelande - eller är det samma som dyker upp hela tiden? Hur jag än gör är det stopp. En obegriplig kod visas. Den ska vara den magiska nyckeln i kontakt med supporten som naturligtvis inte går att ringa. Och de skrivna förutbestämda supportfrågorna med svar stämmer inte med min aktuella situation.

Sent en kväll ringer jag min privata hacker i Örebro. Dottern. Förr hjälpte jag henne med saker hon inte förstod. Nu hjälper hon mig med sånt jag inte förstår. Jag känner mig gammal. Men hon är en vänlig, humoristisk och bra pedagog och låter mig inte generas av mina egna ofruktsamma försök. Hon knäckte koden.

Varför har nu bloggen legat och sovit? Jo, jag har skrivit på ett längre manus. Fler tecken än tusen. Ganska många fler. Det tog tid och krävde sin skrivarbubbla.