måndag 31 oktober 2016

...Brodersbrevets början

I tjugofem år höll jag historien inom mig. Berättade för ytterst få. Det fanns många komponenter i viljan att vara tyst. En av dem var att jag sällan blev hjälpt av att tala, kände ingen lättnad i att berätta. Det blev så många frågor att besvara men själv fick jag aldrig några svar.

Jag var tjugofem år när han försvann och femtio när jag började skriva på Brodersbrevet. Jag hade nått den punkt då jag inte längre ville hålla tillbaka. Tänkte att det inte var hälsosamt att tränga undan en så avtrycksgivande händelse. Jag satte mig ner och samlade mina tankar, skaffade information och gjorde en resa - både kroppsligt och mentalt. Tre års skrivande.

Inledande text börjar så här:
" Jag vill tala om min bror. Om han läste detta, eller bara visste att jag hade hans liv som ett av mina livsöden, skulle han fnysskratta och kalla mig patetisk som ägnade mig åt att fundera över honom istället för att leva mitt eget liv. Till en början skulle jag förläget tycka att han hade rätt. Men ganska snart.."

söndag 30 oktober 2016

...ambivalensen

"Sitt kvar här vid bordet hos mig en stund, vi måste tala,"

Det är de första orden hon säger. Sen är det bara hon som talar boken igenom. Han hinner inte bryta in. Eller vågar inte. Eller kanske inte vill. Eller så är det så att han faktiskt lyssnar fokuserat? Lyssnar på hennes en dryg timmes långa tal. Hennes ord om deras år tillsammans, deras oförmåga att nå fram till varandra och hennes vånda inför den ensamma väg som nu ligger framför. Som ett vildvuxet träd är hennes känslor. Allt pekar åt olika håll. Fast kvistarna egentligen har sitt ursprung i jorden, hämtar kraft där, genom stam och grenar. Vart är hon på väg? Kan hon åter bygga sig ett bo?

Jag ville skriva fram ambivalensen. Detta att vilja. Men ändå inte. Att våga men ändå rädas. Att gå framåt men titta bakåt.

Han sitter på en stol, tvärs över bordet, måste ta in det hon säger. Vet att han är del av något som inte är hans. Men ändå.

Han kommer vilja svara. Berätta. Men är inte lika van. Har aldrig lärt sig att ta fram det svåra.

fredag 28 oktober 2016

...kvinnans hjärta som ännu talar

Här finns styrkan och svagheten, sida vid sida. Kvinnans hjärta talar ännu. Ett utdrag ur sidan fyrtiofyra.

"...min önskan är utan stolthet, utan värdighet, men mänsklig, bräcklig, sårbar och ärlig, det är en vädjan du inte behöver möta, men ser du då inte, eller tror du jag är stark, har jag lyckats lura dig, min styrka, ja den finns, men också, jag skälver, är skälvande själv, du hör det på ordet, oviss, ser inte vägen, underifrån talar mitt inre, må du inte kliva på mig när jag ber dig, tycker du jag sänker mig, gör mig skör, kanske du blir generad,

tro inte att glädjen är förbi, om du aldrig kommit tillbaka hade det gått lättare, jag var beslutsam, modig, kraftfull och ljus i tanken, välsignade alla som lämnat sina sädesceller för oss som var i nöd, och värmen jag kände inför just honom som skulle ge mig lycka, på ett sätt som du genom alla år förvägrat mig, att denna möjlighet ändå fanns, det är egendomligt hur allt utvecklats, att det kan fungera, det går utanför mitt förstånd,..."

fredag 21 oktober 2016

ett utdrag ur stanna hos mig tills barnet är fött

På sidan trettiofyra berättar nu kvinnan om de svåra valen.

"...abort kändes som en möjlighet, ett faktiskt alternativ, som en glimrande utväg, ifall jag skulle vilja,

men jag ville ha detta barn, även om jag inte visste hur allt skulle bli, och vet du hur jag gruvat mig, skulle mitt älskade barn få veta vem fadern är, eller skulle det för alltid vara okänt, bortom vetskap,

först våndades jag i tysthet över dessa frågor, sen när du och jag började på nytt, det blev naturligt att du skulle vara pappan, men för barnet, skulle barnet få veta,

vi har inte gjort det lätt, jag har gjort det svårt,

ibland förbannar jag alla val, att det alltid finns en väg, först verkar den gynnsam, när man ser den på håll, när man sen går på den känner man ojämnheten i marken, alltid nya frågor, nya ställningstaganden,

och nu hur omkastat det blev, hur vi tragglade alla år, och när du kom tillbaka och ville vara en del av familjen, axla ett ansvar som inte var ditt, du höll mig var dag, gav mig mod, vi gladdes,.."

tisdag 18 oktober 2016

...Feel True

När jag hade skrivit Brodersbrevet och börjat sälja boken var jag lite bävande. Vad skulle läsarna tycka? Blev det en hemsk historia? Skulle den skapa ångest? Det var så mycket sorg och vrede. Någon sa, det är ingen Feel-Good-bok. Men bra.

Och nu min nya bok, stanna hos mig tills barnet är fött. Bara titeln får många att dra efter andan. Vad ska jag väcka nu? Och mittenavsnittet som handlar om en ny människas tillblivelse eller inte, får man skriva så ingående om aborter? Jag tänker, det är inte heller en Feel-Good-bok.

Och hur kan jag då vara så tillfredsställd och ha en sån skön känsla när jag skrivit om svåra saker? Jo, för att det svåra ofta är sant. Omöjliga ekvationer. Trasiga relationer. Tappade ambitioner. Och då att benämna det som gör ont, det gör gott. Att inte tränga undan. Att istället lyfta fram och närma sig det sanna. Det oförfalskade.

Har aldrig tänkt mig att skriva en Feel-Good-bok. Jag strävar efter Feel-True. Och märker att Feel-True är min förutsättning för Feel-Good.

måndag 17 oktober 2016

...små städande barn

Jag läser Alex Schulmans bok Glöm mig och har alldeles nyss avslutat Kristina Emanuelssons bok Viskskrik. Det får mig att inse, det jag vet men ofta tränger bort, att det finns små barn som städar. För att mamma ska bli glad. För att pappa ska vara nöjd. För att slippa skämmas för sin tillvaro. Men framför allt för att den person man är beroende av, den person man har att lita till, den person man längtar efter, ska fortsätta älska en. Och kanske mentalt träda fram. Frisk som en fungerande förälder. Som en att lita på. Som en som ser.

Och dessa små barn. Som inte vågar bråka. Som inte tar någon plats. Som bara vill att allt ska bli bra. Tassande över golvet. Bärande glas och flaskor. Diskande. Plockande.

Och tystnaden. Allt man inte pratar om. Det som kan få livet att rämna. Sanningen. Inte säga något. Inte väcka något obehagligt till liv. Tyst, tyst tassa vidare med orosklumpen i magen.

Det finns mycket mer i dessa böcker, Glöm mig och Viskskrik, men idag tänker jag på små städande barn.

måndag 10 oktober 2016

...vanan vid bedrägerier

Sent en kväll fick jag ett sms. Det stod att Anders hade satt in tretusenåttahundrasjuttio kronor. Jag uppmanades att bekräfta genom att klicka på en illa stavad länk. Bekräfta vaddå? Att jag har så bråttom att jag inte hinner misstänka?

Summan var ändå av den art att det skulle kunnat vara någon faktura som betalats. Men jag kände inte igen beloppet. Jag sa det till min man. Vilken Anders, frågade han. Ingen aning, sa jag. Men det är nåt som inte stämmer. Ta bort sms:et sa han. Jag rörde försiktigt på displayen för att inte råka klicka på länken istället för att radera. Det gick bra. Sov sen i godan ro.

På morgonen låg meddelandet kvar i min iPad. Jag gick in på Eniro, kollade upp numret. Ingen träff såklart. Jag ringde Eniro som har fler sökvägar. Killen där kunde inte heller få fram vem numret tillhörde. Men han såg att det var fyratusensexhundrafemtiosex andra som frågat om just det numret. Troligtvis har ingen av dem heller klickat på länken.

Vi verkar ha blivit vana vid bedrägerier.

lördag 8 oktober 2016

...ett utdrag ur "stanna hos mig tills barnet är fött"

Utdrag ur första sidan, då kvinnan påbörjar återberättandet av deras kärlekshistoria.

"...jag vet det är slut, det vet du också, fast vi ännu inget sagt om hur allt ska ordnas, vi har närmat oss sanningen, insett det oundvikliga, vi vet att det ebbar ut, inte kommer hålla, jag vet inte hur det blev så här och det vet nog inte du heller,

vi hoppades båda två, trodde, när vi träffades igen, ja när vi träffades efter att ha varit skilda åt hade jag just blivit gravid, så olägligt, eller kanske lägligt, det beror på hur man ser det, men för oss blev det på något förunderligt vis både och,

vi kände oss båda beredda på något nytt, jag var förberedd på själva barnet men blev däremot överraskad av dig, att du tog kontakt och önskade att vi skulle börja om, och du som var helt inställd på att hitta mig igen för ditt liv, för en familj, du blev överrumplad av att själva familjen redan var påbörjad, påbörjad utan din insats, vilket ordval, men passande, utan din insats var familjen redan på väg,..."