torsdag 31 maj 2018

...att tro igen

Jag tycker att de som gift sig två gånger, skilt sig två gånger, och på allvar vågar tro igen är sympatiska personer. Det måste jag tycka för att stå ut med mig själv.

Jag märker i samtal med andra, Random People, att en tvågångersskild person kan anses suspekt. Men är det inte härligt att våga igen? Både att våga leva ihop en gång till, och att våga - och för den del orka - bryta upp en än gång när relationen inte utvecklas eller, dessvärre, bryter ner två tämligen vettiga människor.

Absolut, man måste fundera på sina egna ömma punkter - men ändå. Inte kan förmågan att älska, längtan att ge kärlek och ta emot kärlek, grävas ner för att det inte blev som man tänkte o hoppades o önskade förra gången.

Jag tror på att försöka igen. Vara helhjärtad. Ge av sig själv. Ta emot en annan människa. Och det där med att gifta sig eller inte en gång till är inte avgörande. Det är grad av commitment det kommer an på.

Jag tror på kärlek igen. Sympatiskt. Men jag vet ta mig tusan inte hur det ska gå till.

söndag 27 maj 2018

...att processa kärlek och separationer

Att leva med någon och satsa allt för att sen montera ner metodiskt när allt börjat rasa tar på krafterna. Ger förhoppningsvis ny kraft till nytt liv. Men ändå. Reflektionstid behövs. Och distansen. Både i tid och rum.

När jag skilde mig första gången, då från barnens pappa, var allt kaotiskt. Vi kunde inte tala med varandra. Idag kan vi med glädje fira barnens födelsedagar ihop, uppskatta varandras framgångar och delta lite flyktigt i varandras motgångar. Vi går ut och fikar ett par gånger om året o stämmer av.

För drygt ett år sen skilde jag mig. För andra gången. Det var sorgligt. Inte just själva skilsmässan utan att förhållandet var sådant att det måste leda fram till en separation. Relationen hade startat dramatiskt, förblev sådan, och lämnade efter sig tankarna i ett virrvarr.

När jag slutligen landat i att det var så det måste vara kom tankarna på min första skilsmässa upp i tankarna igen. Och den började jag bearbeta parallellt med den andra.

Jag processar kärlek och separationer.

...att ha en gäst i gästrummet och att själv stänga in mig i skaparrummet

Det är helt enkelt underbart. En person kliver över min tröskel för att skriva i gästrummet. Jag själv intar mitt skaparrum. Ännu en skrivdag i fred. Ännu en skrivdag med en annan författande person i huset.

När hon kommer står cappuccinon och väntar på hennes bord. Vi stämmer snabbt av hur vi lägger upp det hela. Enas om att inte sitta och fika ihop nu. Var och en i sitt och vi ska ses i köket halv ett för lunch.

Jag har riggat min dator, min iPad och plockat fram USB och extern hårddisk. Jag vet..., alla som hör mig säga USB och hårddisk säger mooolnet. No. Det är kryptiskt nog för mig att förstå att alla texter får plats på en halv kvadratcentimeter.

Jag är van att ha glöd. Veta vad nästa alster är. Men nu har jag många olika typer av uppslag och inget träder fram tydligare än något annat.

För att hitta skrivarrösten börjar jag dagen med att gå igenom alla mina mappar. Novellutkast. Färdiga kåserier. Barnboksmanus.

Får se vad det ger. Kanske det blir en till mid-age-rap. Fylld av frågor.

fredag 25 maj 2018

...att inte hinna spänstas till

Det är inget fel på människorna, inte fel på busschauffören och inget konstigt i trafiken. Det är inget fel på vädret, inget märkligt med grönskan eller den klara morgonluften. Det är bara jag. Tunnhudad efter en veckas människointensivt arbete. Och pendlandet.

Allt stör mig. En parfymdoft, bläddrande i en tidning och en alldeles fantastisk håruppsättning med tillhörande kaxiga örhängen. Allt detta som vanligtvis får livet att lyfta en aning irriterar mig nu istället.

En gubbe som sätter sig framåtlutat. Kan han inte sitta normalt? En kvinna som sitter och borstar damm från sina kläder. Måste hon? En kille som stänger till sin väska med tryckknappar som ljuder. Är det nödvändigt? Och den där håruppsättningen, måste den klias i? Kan inte alla bara sitta still och vara osynliga och inte ljuda och inte lukta parfym?

Mina skyddande lager är tunna. Hinner inte spänstas till. Jag tar in för mycket. Det är nu jag måste hjälpa mig själv.

Visualiserar. Om tio timmar är jag hemma igen. Kraftplatsen.

torsdag 24 maj 2018

...att inte vara lämnad

Att ha lämnat men inte vara lämnad. Att vända ryggen, ändå bli uppsökt. Att ha ändrat riktning, ändå minnas. Att komma ihåg det goda, det härliga. Sammanhanget. Som i en annan värld, en annan tid, en del av mitt liv.

Jag hör mig själv säga till en man jag inte träffat på många år att jag lämnat Gud men att han inte lämnat mig. Att jag befinner mig i periferin men kanske nån dag närmar mig igen. Tänker då att denne Gud kommer stå där, sitta där, och kanske ligga på mitt överkast och prata med mig.

Men nu, jag vandrar medveten om att jag ser åt annat håll. Inte bryr mig, inte ger uppmärksamhet och inte anstränger mig för en relation. Den finns ändå. Inget jag behöver förtjäna, sträva efter och inget att fundera på.

Jag andas, tänker, skapar. Är med mina nära, längtar efter dem långt bort. Vet vem jag kan vända mig till när jag behöver tröst, kraft, uppmuntran. Vem som kommer bistå i vilken situation. Familjen, mina barn, andra vänner, kanske nån som tänker just på mig. Gud i sin bästa form.

onsdag 23 maj 2018

...att ändå röra sig

Att öppna ena handen. Och stänga den andra. Eller öppna båda två. Att ta ett steg med ena foten. Stå still med den andra. Eller bestämma sig för att gå.

Ge en enarmskram eller krama med båda. Sluta om. Hålla kvar. Finnas. Eller lämna.

Att säga ja eller nej eller nja. Att tänka till, tänka över, tänka om. Tänka för lite, tänka kort eller tänka för mycket. Om och om igen.

Att leva halvt, att leva helt, leva i vaccum och inte alls. Att andas djupt eller med korta andetag. Förkrympta lungor. Att sjunga tyst, sjunga högt eller sluta sina läppar.

Att blicka framåt, att se bakåt, gå in i stolpar eller blicka vidvinkelperspektiv. Helikoptervy. Inspektera detaljer eller svepa översiktligt. Leva då, leva nu, leva halvt, leva helt.

Att stänga inne, stänga ute, stänga in sig eller öppna upp. Att bejaka eller bevaka. Att ta emot. Öppna famnen. Eller lägga armarna i kors. Hålla ifrån. Streta emot. Vilja ha kvar. Vilja bort. Klamra sig.

Gå framåt eller bakåt. Kanske åt sidan. Men röra sig. Och andas djupt.

torsdag 10 maj 2018

...att vara introvert och ha sociala behov

Jag måste sitta ifred när jag skriver. Vara i min egen bubbla. Det kan vara på ett fik eller på en buss eller på en båt. Så folk omkring stör mig inte bara jag får gå in i mig själv i skrivandet.

Bäst skriver jag ändå hemma. Vid köksbordet eller i skaparrummet. Men eftersom jag lever själv och har all tid i världen, förutom jobbtid, blir det mycket egen tid och den där tiden äter liksom upp sig själv och jag får inte samma ro att vara ifred när jag är ifred hela tiden. Så det bästa är att ha skrivtid med någon annan som också behöver stänga ute yttervärlden och skriva.

För några veckor sen var en kompis hos mig på ett skrivdygn. Vi åt middag, drack alkoholfritt till, skrev sen på varsin kammare i några timmar. Nästa morgon frukost, skrivtid, kortfika, skrivtid, lunch, skrivtid och sen avslut. Perfekt.

Och idag har jag skrivdag med en annan kompis. Vi tar varsitt rum. Jag stänger dörren till kontoret. Nöjd. Det är sannerligen inte vem som helst jag kan bjuda hem och sen ändå få vara ifred.

söndag 6 maj 2018

...vårt jobb på Ljungby lasarett

Kyrkklockorna ringer klockan nio. Jag öppnar fönstret, filmar vyn. Hoppas klangen ska komma med som ljud. Och först nu lägger jag märke till den stora byggnaden mellan kyrktornet och Vattentornsskogen - Ljungby lasarett.

Där arbetade vi tillsammans, Annette och jag, på städet. Vi började klockan sju på morgonen, mötte chefen och alla andra städare i en liten skrubb och hämtade ut varsin numrerad städvagn. På vagnen fanns sopsäck och moppar. Glim - för speglar som skulle blänka.

Vi blev tilldelade en sjukhusmottagning, en långvårdsavdelning eller röntgen. Ibland operation, kulverten eller bårhuset.

På sommaren skulle avdelningarna storstädas. De tömdes på patienter, en avdelning i taget, och vi gick in ett helt gäng o putsade fönster, karvade loss ingrodd smuts från golvlister o tvättade väggar. Sist körde någon golvet med den stora skurmaskinen. Och ovanpå det, boningsvax.

Jag frågar Annette varför bara killarna fick köra maskinen. Då säger hon något jag förträngt. Att också hon körde den.

lördag 5 maj 2018

...en dag till brädden fylld

Vi går till torgmarknaden. Köper honung och tvål och pollen från Yxkullsund. Köper blommor som vi ska sätta vid några gravplatser på Annelund.

Vi går till stora torget och lyssnar på en stor och ung orkester. Fikar i solen. Konstaterar att både fontänen och Perhems är borta. Annars är sig mycket likt.

Vi kollar i affärer, går upp för Storgatan, tar bilder av varandra. Annette är bäst på att posa. Vi går till kyrkan och tänder ljus, swishar betalning, sätter oss i kyrkbänken. Jag letar fram en psalm på Spotify - Var inte rädd - och akustiken gör sitt.

Vi äter lunch, blir proppmätta, vilar fötterna en stund på rummet, sen till Ljungbergmuseet, sen till bilen.

Kör mot Annelund. Söker upp platserna för Annettes blommor. Söker upp platsen för mina. Det tar på oss. Vi hjälps åt. Sida vid sida. Tacksam inuti. Alla dessa år hon funnits med mig.

Vi går genom Vattentornsskogen. Annette kallar det dunge. Jag ber henne att inte krossa min romantiserade bild av dessa träd.

Denna dag, till brädden fylld.

...första kvällen i Ljungby

Efter resan är vi vrålhungriga och trötta. Vi bestämmer att snart gå ner till restaurangen. Vi slänger in väskorna och jag sticker snabbt ner och parkerar om bilen.

När jag kommer upp på rummet igen har Annette dukat fram chips o frukt, choklad o vin. Vi pustar ut en stund o vips har tiden gått o vi kommer ner till Harrys först vid nio.

Just när vi ätit en god middag kommer en bekant in och ser sig om, som om han letar efter nån. Hur kan jag känna igen honom? Det är tjugo år sen sist och hans mörka hår har blivit silvergrått. Men jag reagerar blixtsnabbt, o när han inte hittar den han söker o vänder för att gå ut genom dörren igen ropar jag hans namn.

Han slår sig ner, vi pratar om gemensamma vänner. Om de som lämnat oss för tidigt. Och om hur livet blivit för oss. Hur vi lever nu.

Han går sen hem, vi har tappat tiden, klockan är snart halv ett. Morgondagen väntar. Vi drar oss upp till rummet o rasar ner i varsin säng. Annette har varnat att hon snarkar. Men jag sover hårt o hör ingenting.

...utsikten från Hotell Terraza

När vi växte upp fanns Hotell Terraza nere på stan. Centralt och ingen plats som kom an på oss. Hotellet var till för förbiresande som behövde logi för en natt eller två.

Vi bodde på andra sidan E4:n som gick rakt genom Ljungby. Vi bodde en bit bortanför stora statskyrkan, Annette på ena sidan Vattentornsskogen och jag på den andra. Den där skogen blev en av våra barndomstrådar i livsväven.

Nu när vi ska vara här i nästan två dygn och sova två nätter blir Terraza vårt självklara val.

Efter en fem timmar lång resa kör vi in i Ljungby, förbi Stömsnäsgård och försöker se om pilen vi planterade i trädgården finns kvar, förbi Kronobadet och sedan längs Märta Ljungbergsvägen. Mitt emot kyrkan svänger vi ner på Storgatan. Allt är så litet. Ihophållet. Och mycket är sig likt.

Vi parkerar utanför Terraza, som jag i hela mitt liv trott stavades med dubbel-zeta, och checkar in.

Vi får ett rum på femte våningen med utsikt upp mot Vattentornet och den heliga Vattentornsskogen. Vi är välkomnade tillbaka.

...resan som startar i marinblått

I en lång marinblå tunika och blåmålade naglar sätter jag mig vid ratten.

Resan mot Ljungby startar. På vägen hämtar jag upp min barndomsväninna utanför hennes jobb på Karolinska. Vi ska tillsammans besöka vår barndomsstad. Staden där vi växte upp, gick i skolan och lade grunden för våra liv innan vi flyttade till Stockholm.

Jag parkerar utanför en av Karolinskas byggnader. Ringer och säger att jag är på plats. Hon ska bara byta om från sjukhuskläder till privata. Jag stuvar om lite i bilen. Tar fram frukt och vattenflaskor som vi ska ha på resan. Inte ska vi behöva stanna så värst mycket under de kommande fyrtio milen.

Ut ur sjukhusporten kommer hon. Annette. Min barndomsvän, min ungdomsvän, min trogna följeslagare genom livet.

Vi har aldrig gjort denna resa förut, bara vi två, bara för att gå tillbaka i historien.

Hon drar sin rullväska efter sig, visar på håll upp sin kasse med vatten och frukt hon tänkt vi ska ha på resan. Hon har marinblå byxor. Och hennes naglar är målade i blått.