torsdag 10 november 2016

...att inte veta rasen på lille Harry

- Vad är det för ras då? frågar nån.
- Jag vet inte, säger jag. Han är liten i alla fall.
- Chihuahua?
Jag skakar på huvudet. Måttar med händerna. En liten brödlimpas storlek.

- Har du nån aning? frågar nån annan.
- Nja, alltså han är lite platt över nosen och ser nästan lite sur ut, men han är så söt.
- Jaha, är det en bulldog?
- Näej, han kan andas bättre. Och han har en liten svans. Inte kuperad. Så är han alldeles svart.
- Men du vet inte rasen?
- Näej. Det var nåt med bacon.

Att det kunde vara så intressant med rasen. Men det är klart. Rasen säger ändå en del. En hund är inte bara en hund.

Och när jag ivrigt berättar om lille Harry för mina arbetskamrater och jag fika efter fika får skämmas för att jag inte kan sorten sms:ar jag sonen. Vad är Harry för ras? Svaret kommer inom trettio sekunder. Någon har ju frågat om det lilla underverket. Rasen? Inte bacon. Petit brabancon.

onsdag 9 november 2016

...den lille hunden Harry

Jag är allergisk mot att en hund ska bli som ett barn i familjen. Hundägare som pratar om jycken som ett barn, pussar på nosen, låter hunden slicka i ansiktet - som en dreglande bebis. Hunden ska sitta i knäet, ska kelas med och den ska ligga i sängen.

Så går sonens tjej och köper en hund. Och sonen blir delaktig förstås. De turas om att gå ut med den, och det är ett fasligt sjå med att få den att bli rumsren. Så meddelar de att de tänker sätta sig på tåget och åka tjugo mil för att komma hem och visa den lille krabaten. Jag säger att de inte behöver stressa med det. Sonen replikerar att det är roligt för mig att se hunden medan han är så liten.

Så kommer de hem alla tre. Sonen och tjejen och deras lille Harry. De bär på honom. De pussar honom. De pratar om honom. Hur mycket han väger. Hur mycket han ska äta. Och räknar nästan antalet gånger han kissar.

Han är väldigt söt. Jag sätter mig ner på golvet och sträcker ut armarna mot honom. Jag hör mig själv ropa uppmuntrande: Kom till farmor!

fredag 4 november 2016

...Tomas Andersson Wij och Lars Winnerbäck

Två medelålders män med varsin gitarr. Två gudomliga röster. Tomas Andersson Wij och Lars Winnerbäck. Två textgenier. Två briljanta musiker. Och Tomas talar lågmält med Lars. Närmar sig varligt. Och Lars svarar försiktigt. Med ett ord. Kanske två. Bryter ut ibland med flera meningar i rad. Och då blir hans ord som glimrande guld. Vaskas sakta fram. Ibland ler de båda två, skrattar till tyst över Lasses fåordiga svar. Och publiken formligen älskar hans tillbakahållna stil. Ler åt hans tystnad. Men gläds så fort han andas och säger något litet.

Tomas Andersson Wij gör något stort när han bjuder in artistkollegor till sin scen. Skapar nytt av det som redan finns. Att dela blir dubbelt. Och nu mest låtar av Lasse. Några av Tomas. Och  båda spelar.

Blickarna på varandra. Samspelet mellan dem. Närvaron. Det är en helig stund.

På scenen har Tomas olika gäster varje gång, och denna mörka novemberkväll känns som en himmelsk fullträff. Tomas Andersson Wij och Lars Winnerbäck. Som gjorda för varann.