...att alltid skriva nykter

Jag skriver aldrig med alkohol i kroppen. Inte en droppe. Om jag tillfrågas innan middagen om jag vill ha ett litet glas vin till maten är mitt svar oftast: Nej tack, jag ska nog skriva i kväll.

Jag behöver inte ens vara hundraprocentigt säker på att jag verkligen s k a skriva under kvällen för att tacka nej. Det räcker med att jag har en föraning om att jag kanske kommer gå in i skrivarmood. För tänk om jag tar ett litet glas och sen efter maten känner att författarsjälen börja röra sig - då är hela tillfället sabbat. Jag låter mig aldrig skriva med mindre än att jag är spik nykter.

Hur ska jag ärligt, vaket och medvetet loda inåt om jag är berusad - om så bara lite grann? Jag vill nå mitt inre och kunna uttrycka det, bara som det är, framgrävt men inte framkallat. Mina tankar behöver inget vätskebad för att bli tydliga. De behöver stadig mark, klar blick och ett förlåtande, ömt och moget sinnelag. Inte självömkan.

Och även om jag bara tror att jag ska skriva en kväll - då är valet lätt.

...att känna sorg över en brusten kärleksrelation

Lägg sorgen i din kupade hand. Håll om den. Mjukt och stilla. Känns dess värme och kyla, resignation och förtvivlan. Låt sorgen darra mot din veckade handflata. Låt den glida ner mot de avlånga små diken som bildas längsmed finger tätt mot finger.

Det gör ont att sörja en brusten kärleksrelation. Men att sörja det som kunde varit är ingen motsats till valet att gå skilda vägar. Inget tecken på att vilja tillbaka.

Känn sorgen i din kupade hand. Väg den. Lugnt och försiktigt. Lyft handen sakta som en skål och så ner igen. Låt den glida framför dig från sida till sida. Du kan bära den. Den behöver kärlek. Du är dess bo.

Älska sorgen i din kupade hand. Känn den. Ta emot den. Acceptera smärtan den ger. Du känner det du känner. Det är en del av dig. Var öm mot sorgen, mot dig själv, inte hård.

Bär sorgen så länge den behöver bäras. Släpp den, när den darrat färdigt. Plana ut din hand.

Sorgen upplöses. Ändrar färg. Ändrar form. Förvandlas. Så småningom smeker den din kind som en viskning i vinden.

...att testa nytt

För ett år sen insåg jag att jag vill testa alldeles för många saker för att kunna fokusera på något enda.

Skrivandet är basen. Det kommer alltid finnas i olika tappningar. Men andra roliga grejer att göra kände jag mig tvungen att staga upp för att de överhuvudtaget skulle bli av.

Så jag bestämde mig för att göra något varje termin. Om den nya sysslan var tillräckligt rolig för att fortsätta med skulle jag göra det och om den bara var rolig för stunden men inte gav mersmak skulle jag kunna bocka av den i min lista.

Dans var en självklar sak. Det blev grundkurs i lindyhop, jazz och en tredjedels kurs i livsfarlig jazzfunk. Möjligtvis tar jag upp lindyhop igen som ett trevligt inslag då och då.

Sen blev det stand-up-paddling på egen bräda. Mersmak.

Silversmideskurs - en ring och ett halsband. Det blir nog mer.

Stand-up-comedy-kurs på Norra Brunn. Svårt och kul.

Denna termin - bli bättre på skridskor, lära mig längdskidåkning samt övertyga Big Ben om att jag borde få komma för ett stand-up-gig.

...Mikael Persbrandt

När Mikael Persbrandt står på scen i vinternatten och läser Nyårsklockan handlar det inte om kön. Det handlar om deklamation. Vem är bättre än denne människa som genomgått skärseld och kommit levande ur den, vem är bättre på att med pondus o hög o kraftig stämma läsa denna dikt? Ring, klocka ring!

Han läser som bara Mikael Persbrandt kan. Bara hans stämma kan ljuda så i natten. Hans sätt att stå på scen, hans självklara och haussefria mandat att ta till orda, hans sätt att lida och känna in - det lyfter ut det gamla. Lyfter in det nya.

Det står massor av kvinnor på scen. Massor av män. Massor av kvinnor i publiken. Massor av män. Ingen verkar sur. Alla lyssnar andaktsfullt. Drar efter andan när den store sekundvisaren tickar. Ska han hinna färdigt innan tolv?

Fem sekunder innan årsskiftet räknar Mikael Persbrandt och Anne Lundberg högt tillsammans med publiken. Fem! Fyra! Tre! Två! Ett!

Gott Nytt År!

Hans deklamation är precis vad man väntar sig av Mikael Persbrandt. Fylld av kraft och liv.