...tiden som går

Det är nu tre månader sen vi fick det första bekräftade coronafallet i Sverige. Tre månader. Tiden går. Den ena dagen läggs till den andra, vecka på vecka och månad efter månad. Och vår nya livsföring kommer behöva hålla i sig länge till. Hålla avstånd, hålla ut och hålla ihop.

Här i trappen har en granne satt upp en lapp om att han gärna hjälper dem som behöver med att handla mat och medicin. Och jag har lämnat mitt nummer till damen på första våningen som är riskgrupp genom sin ålder.

Jag tar bilen då o då till Norrtälje och hälsar på Mor. Hon är åttiofem år o mycket medveten. Vår rutin är ungefär så här: jag parkerar utanför hennes bostad, ringer henne, hon kommer ut, luftkramar, vi sätter oss i varsin ände av en parkbänk och pratar, vi går en kort avståndspromenad. Sen går hon upp till sin lägenhet. Jag passar på ibland att handla lite mat, ställer kassen utanför hennes dörr, ringer på, ställer mig ett par meter ifrån. Så avhugget liv men ändå något. Allt blir en vana. Och tiden går.

...ännu en avståndsdag i coronans tid

Läste DN. Åt frukost. Drack kaffe. Lite hemmaträning. Lite sortering av papper och foton. Ett sms till dottern. Ett samtal med ena sonen. Sms med några väninnor.

Tog bilen till närmaste affärscentrum och uträttade några ärenden på strikt coronavis genom att hålla avstånd. Jag såg några få människor på håll. Nästan exotiskt. Levande varelser som rörde sig.

Sen bilen genom stan till väninnan vid vattnet. Vi luftkramas som vanligt. Vi går en timmes promenad och pratar om livet, coronatiden och om relationer.

Till kvällen steker jag gul zucchini, röd lök, halloumi och delikatesspotatis. Toppar med edamamebönor och avokado.

Ska snart ringa min Mor så att vi kan samtala om den senaste novellen vi parallell-läst. Efter det blir det lördagsgodis, ja mitt nuförtiden vanliga godis men det råkar vara lördag idag, och en film på det. 

Ännu en dag har jag hållit avstånd - skyddat mig från andra o skyddat andra ifrån mig. Och förhoppningsvis hjälpt till att rädda någons liv. Det är ju därför vi håller på.

...att ha tråkigt i coronans tid

Det är inte roligt för någon. Allra minst för dem som arbetar hårt med de sjuka och för dem som är riktigt illa däran och behöver vård. Därför borde vi som ännu är friska sluta klaga på att det är tråkigt att leva ett begränsat liv. Det ä r tråkigt. Det tycker jag med. Men alternativet till att leva begränsat en tid är att leva som förut och riskera att själva bli riktigt sjuka och att bli det när vården är helt slutkörd och det inte finns plats för oss alla på en gång.

Efter mina fem, sex veckor med ensamjobb hemifrån börjar det bli svårt att skilja ut eventuella lindriga symtom från helt vanlig jädra tristess. Men det kan jag ta. Jag jobbar, äter, sover, tar promenader, telefonerar, äter godis och glor på teve. Den ena dagen läggs till den andra. Värre saker har hänt.

Jag förstår att det är katastrof för alla som förlorar sina företag, sina jobb och sin ekonomi. Men vi andra som har som vårt största problem att livet nu är tråkigt - vi får kamma till oss och leva begränsat lite till.

...Askmolnet och coronans tid

I april för tio år sen hade vi ”Askmolnet”. Det fanns ett tydligt datum på när en vulkan på Island fått utbrott och det var mediebevakning dag för dag, timme för timme. Vulkanaskan vällde lokalt och spyddes ut i luftrummet. Många européer var på semester i annat land och fick svårt att ta sig hem. Flygplanstrafiken i Nordeuropa var lamslagen. Alla undrade när allt skulle bli som vanligt igen. Forskare på meteorologiska institutet försökte göra beräkningar på när askmolnet skulle ge vika.

En hotellägare i närheten av vulkanutbrottet sa: ”Det här är inte jordens undergång - det är något man får leva med när man bor här.” Och en reporter skrev i sin artikel: ”Vulkanen och dess aska har orsakat stora problem och ekonomiska förluster. Människan har blivit påmind om att det är naturen som styr tillvaron.”

Och nu, vi lever i coronans tid. Vi vet ungefär när det började, har ingen aning om när det slutar. Troligen är det inte jordens undergång. Men vi är påminda om att virus kan styra tillvaron.

...Stockholm en märklig kväll

I kväll kunde jag inte hålla mig. Jag var bara tvungen att åka in till stan för att känna lite på lördagen. Bara gå igenom Gamla Stan och kika lite på live-band-ställena utifrån. Utan att gå in. Men kanske höra lite musik och låtsas att allt är som vanligt. Bara en stund.

Jag tog bilen. Parkerade på Fjällgatan. Klockan var halv åtta och jag såg fyra människor. Skymning över Djurgården. Gick ner mot Slussen. Sen mot Gamla Stan. En blick åt höger för att se Guldbron i verkliga livet. Den såg ut att hänga rejält på sniskan. Nåväl. Den ska väl rättas till så småningom precis som den här coronatiden. Tids nog.

Jag gick bort till Stampen och tillbaks. Passerade två, tre ställen där musiken ljöd. Men tack och lov såg det inte lika packat ut med folk som det brukar. På en pub hängde anslag om att hålla avstånd. Jag lyssnade ett par minuter i entrén på bandet som spelade. Folk började vinka in mig. Men jag backade ut. Gick tillbaks över Söder. Tog bilen och körde hem. Tänk när man kunde umgås....

...vitsipporna som inte vet något om corona

Kära vitsippor. Ni vet inget om corona. Troget och oförtrutet växer ni fram genom jorden med kraft som alltid och som om allt är som vanligt, som om allt kommer att blir bra.

Ni fyller er uppgift, ni vittnar om våren, ni är punktliga och ni visar upp er oavsett om vi ser er eller inte. Ni står i skogen, i backen, vid sjön. Ni står vid övergivna hus och dikesrenar. Under några veckor kan vi se er i princip varhelst det finns en liten grästuva, om vi verkligen tittar.

Era kronblad är som förut - tunna, vita, spröda. Mitten lyser gult som solen. Och stjälkarna är lika spänstiga och lättplockade som alltid - redo att byta plats från utomhus till inomhus - och ni verkar inte bry er. Ni förgyller tillvaron var ni än är. De gröna bladen ni har, som en kjol mitt på, doftande av sommar och nyklippt gräs.

Ni vet inget alls om corona. I en liten vas - där livet syns som orört - finns lugn mitt i all nyhetsrapportering om corona. Några sekunders meditation över er ovetskap ger en stunds återhämtning.

...den tålmodige Anders Tegnell

Vi vill alla veta hur det är, hur det ska bli och hur långt tid allt ska ta. Men det finns inga absoluta svar. Vi är mitt i ett skeende, mitt i en pandemi och vi kan inte beräkna slutet av situationen. Det borde vi veta nu.

Anders Tegnell är exemplariskt lugn och faktafokuserad på presskonferens efter presskonferens. Han får ständigt frågor som är omöjliga att besvara.

Vem som helst i hans ställe skulle bli irriterad och himla med ögonbrynen och be journalisterna att tänka till lite kritiskt över sina egna hypotetiska frågor innan de ställs. Men Anders Tegnell svarar tålmodigt om och om igen på den ena omöjliga frågan efter den andra genom att först analysera omständigheterna som ligger till grund för frågeställningen och sedan genom att säga att man inte kan veta med säkerhet.

På det viset får den tålmodige Anders Tegnell varje journalist att gå ur frågestunden med äran i behåll samtidigt som han själv gång på gång visar prov på hög tolerans och kunskap på mer än epidemiologiska områden.

...silvret i mitt hår

Strax innan de vuxna barnen och ena sonens sambo ska trilla in hos mig för påskmåltid ser jag i spegeln tre nya silvertrådar i mitt hår. Jag tar emot silvertrådarna som en begynnande kröning för lång och trogen tjänst.

Jag har ännu mycket kvar att lära, att förstå, att välja eller välja bort. Om jag överlever Corona och får fler år till mitt liv ska jag välkomna varje ny tråd av silver som ett bevis på att jag levt mitt liv ännu en dag eller en vecka eller ett år.

Kanske jag någon gång kommer börja färga håret. Jag får se. Om jag trivs eller inte i det nya. Men oavsett kommer jag fortsätta vara tacksam för livet.

Det finns så mycket kvar att vilja vara med om, så många stunder med familj och andra vänner och så mycket att uppleva. Och så fort vi är ur Coronakrisen - och innan nästa kris kommer - ska jag njuta av att umgås med också dem jag inte kan träffa nu.

Silvertrådarna på mitt huvud symboliserar i detta nu mitt liv hitintills, de unga vuxna vid påskmåltiden och viljan att leva vidare.

...promenader, promenader, promenader

Jag vaknar av ett sms med inbjudan till promenad med väninnan och efterföljande lunch med henne o hennes familj. Alla är friska - eller åtminstone pigga och symtomfria. Jag tackar ja till promenaden och tack så mycket men nej tack till lunchen. Jag är restriktiv och har bara fyra personer som jag någon gång då och då umgås med inomhus - min äldsta son och hans flickvän, min andra son, och min dotter. Andra träffar jag utomhus.

Så det har blir många promenader på sista tiden för att bryta den sociala distanseringen. Och idag blir det med väninnan i Solna. Jag parkerar i närheten av hennes bostad, ser henne på håll och vi vinkar glatt. Vi har inte setts på flera veckor och det mest naturliga vore att vi kramade om varandra men idag står vi där på avstånd och kramar i luften o skrattar åt vår hälsningsceremoni.

Så går vi över till Kungsholmen o sen Kungsholmen runt. Det tar ett par timmar. Och fast jag är riktigt trött i benen när jag sätter mig i bilen igen längtar jag till nästa promenad.

...Acceptus och sjukvårdsplatserna på Älvsjömässan

Idag vill jag tala om min arbetsplats - Acceptus - där jag arbetat i tre år och lärt mig så mycket. 

Acceptus är ett konsultföretag som hyr ut sjukvårdskunniga medarbetare med gedigen erfarenhet till både den kliniska och den digitala vården.

Vi har interimschefer som rycker ut med kort varsel och under önskad period - tills läget stabiliserat sig på en avdelning, enhet eller en hel övergripande verksamhet.

Vi har projektledare som arbetar fram smidiga digitala tjänster för vård och omsorg. Och mitt arbete består till stor del av medicinska texter för vården.

Det senaste stora är vår medverkan i uppbyggandet av sjukvårdsplatserna på Älvsjömässan.

Acceptus VD Anette Cederberg och vår CDO Hans Cederberg håller ett extra informationsmöte, via Teams, med oss före påsk. De har arbetat nästan dygnet runt i flera veckors tid med militär och ett flertal aktörer inom vården. Och nu finns 600 platser redo - om, vilket vi inte hoppas, det skulle bli ett stort antal insjuknade samtidigt här i Stockholm.

...en kväll i coronans tid och en skymt av Anders Tegnell

Jag sätter mig i bilen för att ta en skymningspromenad i Hagaparken med en vän. Ingen av oss åker kommunalt längre. Han har tio minuters gång dit o jag har tjugo minuter i bil.

Med händerna på ratten känner jag plötsligt någon slags trygghet. Här ensam i bilen finns det ingen risk att bli smittad. Och här riskerar jag inte att smitta nån annan. Det bränner bakom ögonlocken och jag försöker minnas tiden före corona.

Vi ses på en grusväg, bugar oss i Namaste och går en timmes promenad. Fysisk distans men ändå en annan människa att tala med. Prat, skratt, sen skiljs vi åt, kramas i luften.

På väg hem lyssnar jag dåligt på vägbeskrivningen o hamnar intill Karolinska Sjukhuset. Stannar vid rött. Och tvärs över vägen står Anders Tegnell och pratar i telefon. Blir han intervjuad? Denne tålmodige. Jag tittar på honom och han tittar mot min bil. I fem sekunder håller jag upp mina händer formade till ett hjärta o skickar till honom genom fönstret.

På vägen hem dignar den blekgula fullmånen av lugn.

...att mannens bok blir ljudbok

Egmont förlag gav ut min ”stanna hos mig tills barnet är fött” som ljudbok för ett par år sen. I den boken är det kvinnan som utgjuter sitt hjärta i sorg och desperation.

Många av mina läsare frågade vad mannen skulle komma att svara henne. Och skulle det ens vara möjligt för honom att kunna säga någonting överhuvudtaget?

Från början hade jag inte tänkt att skriva fram mannen. Det var kvinnans berättelse som var viktig och som jag ville forma. Men dels började jag intressera mig för mannen medan jag skrev på kvinnans berättelse, dels var det några läsare som nästan krävde att få veta vad mannen nu skulle säga. Till slut insåg jag att hans bok också måste bli till. Och nu ska hans berättelse ”den du ville jag skulle vara” också bli till ljudbok.

I förra veckan fick jag ett mejl från mitt bokförlag Vulkan med bifogade röstfiler. Jag hade fyra mansröster att välja på. Det var ingen tvekan. Inläsare Sebastian har perfekt röst för bokens tema. Mer avslöjar jag inte nu. Men fortsättning följer.

...emotionell utmattning och författarskapsdepression

Jag var i relation, skrev en känslosam bok till min försvunne bror, jag separerade, skrev en sorgsen kvinnas berättelse om uppbrott, blev ihop igen, gifte mig, skilde mig, skrev min tredje bok om djupa känslor och sen fanns bara ren emotionell utmattning. Efter år av egna relationsfrågor och år av skrivande på djupt vatten var jag uttömd. Allt har sin tid och det var dags för mig att bara låta mig själv vara.

Fast benen var brutna försökte jag gå, men för tidigt - jag behövde mer vila. Jag försökte skriva men det fanns inget. Jag har aldrig skrivkramp. Men jag tappade lusten och mitt inre driv, min skrivglädje och min mening med ordet. Allt är inte för allmänheten. Det mesta är för en själv. Jag väljer noggrant vad jag ska dela med mig av.

Under den senaste tiden har jag fått välvilliga förfrågningar kring mitt författarskap. Om jag skriver på nåt nytt? Mitt förlag Vulkan kommer snart ge ut två av mina böcker som ljudböcker. Och jag har äntligen kommit igång igen med Tusen tecken till...

...livssorgen

Livet är fyllt av sorg. Det är inbyggt. Vi måste sörja det som försvunnit - människor vi älskat, vänner som dött, barn vi inte längre har. Vi sörjer vår tidiga kropp som fungerade, alla funktioner som var självklara, allt som inte längre finns. Vi sörjer allt som tas ifrån oss. Eller det vi själva förstört. Vi sörjer en älskad som gick sin väg.

Vi sörjer våra känslor. Antingen att de är för stora för att hitta sin plats eller för att de dött. Vi sörjer drömmen som aldrig blev, gråter över våra misslyckanden, förbannar luften som inte var ett slott. 

Sorgen ingår i livet. Det är naturligt. Det kallas livssorg. Den vi inte kan undvika i och med att vi föds. Livssorgen är lika sann som livsglädjen. Det är inte antingen eller. Det är både och. Två tvinnade trådar. Hur skulle det kunna vara annorlunda?

Vårt liv börjar med förlust. I det ögonblick vi föds förlorar vi för alltid vårt trygga, mjuka och perfekt tempererade bo. Vi börjar livet med att gråta trots att vi för första gången ser ljuset.

... att inte kunna se coronaviruset med blotta ögat men ändå förstå

Att ta hand om en livlös kropp som själen just lämnat är en stor uppgift. Och bara den som har gjort det nån gång vet hur det känns att stå där och tänka på allt det praktiska, hygieniska och etiska. Bara den som själv tvättat, lagt till rätta, bäddat i ordning, visat för anhöriga och sen kört iväg till kylrum vet vilken faktisk plats en människa behöver även när hon somnat in.

Om fem människor ligger på rad, eller tio eller hundra - då blir det än mer påtagligt. Och om vi nu tänker oss tiotusen, som i Italien, då är det nog lättare att stanna hemma i påsk. Alltså, risken att bli smittad eller att smitta är inget påhitt. Det känns abstrakt för att viruset är osynligt för blotta ögat. Men coronaviruset och den sjukdom det orsakar är i n t e abstrakt. Det är högst verkligt.

På presskonferensen idag ställdes frågan om hur många som kommer dö i Sverige. Hur ska man veta det? Vi borde istället fråga oss själva hur mycket av vårt sociala liv vi kan tänka oss att avstå ifrån för en liten stund.

...att hålla ut, hålla avstånd och hålla ihop

Håll ut. Det här är inte för alltid. Det är för en lång tid. Men inte i evighet. Ha perspektiv. För varje dag som du håller tillbaka dina yvigaste göromål räddar du någon annan till livet. Sätt gruppen före dig själv. Följ Folkhälsomyndighetens restriktioner. Vi själva ser inte effekten av vårt tillbakahållande men allt skulle redan vara mycket värre om alla levde på som vanligt. Håll ut.

Håll avstånd. Stå hur nära du vill rent mentalt och emotionellt men håll fysiskt avstånd. Stå inte nära. Det går ändå att visa omtanke och kärlek. Och just nu är omtanken att just hålla det fysiska avståndet. Just nu kanske du inte kan träffa dem du älskar allra mest. Men ringa går. Och promenader tillsammans med ett par meters luft emellan funkar också. Men håll avstånd.

Håll ihop. Ena dagen frisk. Kanske nästa dag sjuk. Vad du är idag, är du kanske inte i morgon. Någon behöver din hjälp. Och kanske du behöver någon. Att inte resa i påsk är den finaste kärlekshandling vi ger oss nu. Och vi håller ihop.