...en pulsklocka för själen

Vi mäter steg, distans och tid. Vi mäter puls och höjd och djup. Vi mäter vilotid och skärmtid och ta mig tusan allt som går att mäta. Diagrammen borde visa hur välmående vi är. Men icke.

Jag tänker mig att jag skulle ha en själ-puls-klocka. En som klockade varje skratt under dagen. Noterade varje äkta leende jag fick eller gav, varje uppåtkänsla. En klocka som darrade till och gjorde ett avstamp i diagrammet varje gång när jag kände meningsfullhet, inspiration och ett tack. Den lilla mackapären på handleden skulle ticka till vid varje känsla av kärlek om kvällen. Den skulle surra sakta om natten och registrera varenda god drömsekvens som jag själv skulle ha glömt på morgonen.

En sån klocka skulle jag vilja ha. Den skulle säga mig något om huruvida jag skrattade tillräckligt ofta, om jag kände mig tillräckligt glad och om jag hade förmåga att trivas i mig själv. Och om diagrammet visade alldeles för lågt en dag skulle jag snabbt bli påmind om att göra något roligare nästa dag för själen.

...Vintertid - Normaltid

Så kan vi återigen andas i rätt stund och leva i nuet. Normaltiden är tillbaka.

Vintertid, säger de flesta av oss med en rysning. Men att benämna denna tid med ”normaltid”, som nio forskare i gårdagens DN gör, ger oss en bättre start in i mörkret. Kanske en känsla av att gå in i det vi är skapta för.

Så varför inte säga ursprungstid? Då kan vi känna oss närmare savannen och kanske rent av börja gå ut och gå lite.

Jag älskar normaltiden. Speciellt så här första dagen då vi fått en extra timme till skänks under natten. Lite som inarbetad flex. Jobbigt att arbeta in, för visst brukar vi klaga i veckor när vi blivit bestulna på en timme och sommartiden börjat. Eller ”Onormaltiden” kanske. Eller ”Tvinga-hela-kroppen-o-samhället-att-tro-att-det-är-en-annan-tid än-vad-det-är-tiden”. För det är ju det vi gör - tvingar oss till en tid vi inte är födda i.

Låt oss nu andas i rätt tid och leva i nuet. Detta korta halvår då vi är synkade med vår ursprungstid. 

Känn savannens höga gräs kittla under näsan.

...frågor vi borde ställa oss själva

Jag frågade min Mor för ett tag sen om det fanns något hon hade sparat till sist. Något som hon tänkt berätta men ännu inte hittat tillfälle för. Nåt hon ville säga innan hon lämnar mig här på jorden.

Hon tänkte noga efter och sa sen nej. Hon dolde inget, tryckte inget undan och det fanns inget av vikt för mig som inte redan var sagt.

Alltså, hon är frisk som en nötkärna och inte alls på väg bort men jag inser ju att vi alla kan dö närsomhelst osagda.

Så efter ännu en tid kom jag på mig själv med att j a g hade något som jag sparat till sist. Något jag tänkt berätta men ännu inte hittat tillfälle för. Nåt jag ville hon skulle veta och som jag tänkte skulle vara bra för mig att få ha sagt.

Och är det inte ofta så? Att de frågor vi ställer till andra är frågor vi borde ställa oss själva. Kanske vi frågar vår partner ”Hur mår du i vår relation?”. Fast det är oss själva vi borde fråga. ”Hur mår jag i vår relation?”.

Kanske är mina intresserade frågor om andra, frågor jag själv skulle behöva få.

...en knytblus för Sara Danius

Om man kan sörja någon man aldrig träffat, bara sett på håll, beundrat och hållit på så är det med sorg jag stegar in i affären på lördagseftermiddagen för att köpa ett plagg. En knytblus.

Vördnad. Respekt. Overklighetskänsla.

Jag ringer min barndomsvän Annette. Frågar om hon hört det hemska. Men, Näej. Så jag säger det. Sara Danius. Annette börjar gråta. Precis som jag själv gjorde när jag fick veta.

Vi stämmer träff - Annette, hennes man och jag. Jag byter om, knyter blusen, sätter upp håret. Sminkar mig hårdare än vanligt.

Tar bilen in till stan. Kör fel. Hamnar på Tranebergsbron och mot Bromma. Vänder om, kör rätt, parkerar.

Vi går tillsammans över bron mot en restaurang på Lilla Essingen. Månen lyser starkt på stjärnklar himmel. Annette och jag ställer oss tätt ihop för ett foto. Hennes man säger att jag ser så allvarlig ut. Ja, säger jag, det är för att Sara Danius lämnat. Tänker att jorden mist en röst.

Han tar ett foto till. Jag försöker le. Och hoppas rosetten syns där vid min hals.

...Gunilla ”Nilla” Runsten på Galleri T i Gamla stan

På Österlånggatan 3 i Gamla stan i Stockholm ligger galleri T. Utställning pågår: ”I betraktarens öga”.

Det är mest tavlor i akryl. Några med blandteknik. Litet galleri, många intryck, blandade motiv och ändå sammanhållet. Sakrala målningar med förunderligt ljus.

Jag fastnar för en kvinna i ett blått hav med vita vågor. Håller hon på att drunkna? Men, nej. Det finns ingen oro kring henne. Jag blir lugn när jag ser henne. I mina ögon ligger hon inbäddad i ett himmelsblått och havsblått duntäcke som mjukt omsluter henne i hennes drömmar. Äsch, jag glömde ta foto på den tavlan.

En annan föreställer en ung kvinna i vitt, vitt, vitt som söker sig mot ett ljussken därborta. Hennes vita armband är så litet i förhållande till hela målningen men är det som förstärker hela hennes ljusa gestalt.

Konstnärinnan, Gunilla ”Nilla” Runsten, berätta om sitt skapande. Jag frågar varför hon inte namngivit sina verk.

Hon vill inte styra betraktaren. Konstverken ska få tolkas fritt. Allt sker i betraktarens öga.

...att famna nuet

Vissa saker får vi aldrig svar på. Och livets facit finns inte. Vi själva skapar, förstör, skapar nytt, ångrar oss eller andas ut, hittar nya vägar, slåss med nya svårigheter, köper nya skor, de nya skorna släpper också in små gruskorn och vi kan fråga oss många gånger om ifall det fanns en bättre väg eller något annat än detta nu som borde vara h e l t rätt för oss.

Men det enda vi har är nu. I denna stund när jag sitter på ett café vet jag att det är alla mina sammanvägda val och impulser och handlingar som lett fram till just denna koppen cappuccino. Den är god. Och under fikastunden har jag svarat på ett viktigt meddelande, skrivit ett uppmuntrans- och You-Go-Girl-sms till en ung blivande författarinna och genom att tvinga mina kringflackande tankar till ord har jag landat i mig själv och famnat nuet.

Jag kan planera framåt och kasta en blick bakåt men kan aldrig ta ett andetag i efterskott eller förskott. Varje nu behöver sitt eget syre och varje nu är värt sitt eget friska andetag.

...min hjärnas nikotinreceptorer

Nu.
Just nu skulle det passa perfekt med en cig. Här i solen där jag sitter med en kopp kaffe och njuter av den milda septemberluften - tänk att tända en cigarett, dra ett bloss och sakta blåsa ut röken som en signal på min urkraft.

Men nej. Här tänds ingen cig. Det är ju för hela världen mer än trettio år sen jag slutade. Och jag ser ingen som helst anledning till att aktivt och medvetet dra ner någon gift i lungorna. Men suget finns kvar. Efter mer än trettio år!

Jag intervjuade en kvinna på Sluta-röka-linjen i samband med en artikel till en tidning. Hon berättade för mig att varje gång man drar ett bloss bildas det nya nikotinreceptorer i hjärnan. Och de vill alltid ha sitt. Hon sa också att nikotin är en förrädisk drog. Den både piggar upp vakenheten o därmed koncentrationen o c h lugnar ens inre. Två hullingar i en.

Så här i septembersolens sken där jag sitter och känner suget konstaterar jag med en skakning på huvudet att de där tidigt införskaffade nikotinreceptorerna tycks leva än.

...två tankar i mitt huvud

Jag lever ständigt med två tankar i mitt huvud. Den ena är att jag kan leva i fyrtio år till. Den andra är att jag kan dö när som helst. Dessa två vandrar jag emellan och de är som två halvcirkelformade väggar att luta mig emot, två väggar som rundat o mjukt samlar in mitt nu.

Om jag lever i fyrtio år till har jag mycket kvar att både hämta och ge. Om jag dör närsomhelst kommer nån annan få ta hand om frukostdisken som jag lämnat därhemma på diskbänken.

Vissa dagar får jag för mig att jag kan dö idag, o vissa kvällar att det kan ske inatt. Då blir jag ordentlig och en aning neurotisk och putsar diskbänken och tänker att jag ska då inte lämna nån skit efter mig.

Andra dagar, o kvällar för den delen, tänker jag att det hänger inte på diskbänken vem jag är. Okej, den säger vad jag åt till frukost o kanske att jag hade viktigare saker för mig än att diska - men säger inte allt.

Tanken att jag kan ha fyrtio år kvar att leva manar mig till tankar framåt. Vad vill jag göra med resten av mitt liv?

...att inte vilja skrika högt rakt ut

Jag hade en mardröm i natt. Minns inte vad. Vaknade i mörkret av att jag skrek högt och utdraget. Obehagligt. Jag menar, för grannarna. Vi bor så lyhört och de skulle kunna bli rädda för mindre. Nåväl. Ingen bankade i varken väggar, golv eller tak och ingen ringde på dörren och inte på polisen. När jag registrerat att övriga huset sov vände jag på både mig o kudden och somnade snabbt om.

Gick upp när väckarklockan ringde, gjorde några axelövningar, åt frukost och kom inte ihåg att jag haft en mardröm förrän jag vaknat till efter första koppen på jobbet.

Undrar om den nattliga oron hängde ihop med min definitiva flytt? Den där
s e p a r a t i o n s-ångesten.

Nu sitter jag på bussen till Norrtälje för att kolla till lägenheten, se att blommorna lever och att ingen kran sprungit läck. Och jag inser att jag lever i, och hela tiden bearbetar, denna min livsförändring. Nu bloggar jag för att hålla mig vaken på bussen. Jag vill verkligen inte somna hårt här och kanske vakna av mitt eget skrik. 😇

...tacksamheten över tiden på Esplanadenbasen

Esplanadenbasen. Det är så jag kallat mitt hem. Det är den bostad som de vuxna barnen kunnat återvända till och bo i för en sommar, ett jullov eller någon vecka då o då när de haft en lucka i studierna.

Det är där vi firat många jular, många födelsedagar, någon student, några bokreleaser, ätit påskmiddagar. Det är där jag haft gästrum o extrabäddar och kunnat välkomna långväga gäster.

Esplanadenbasen. Där jag skrivit krönikor o mina tre böcker. Det är där jag gjort ett skaparrum för att kunna sy, klippa o klistra och skriva småalster.

Jag åkte till den iordningsställda lägenheten häromkvällen, klinkade på pianot, bad en tacksägelsebön i varje rum. Det blev ungefär:

Tack för allt som funnits och varit i detta mitt hem. Tack för allt som burits, stärkts och tagit form. Tack för alla idéer, fina samtal och allt svårt som har retts ut. Tack för alla som klivit över tröskeln till mitt hem och delat delar av livet med mig. Och tack för alla dem som finns kvar även när jag lämnar Esplanadenbasen.

...separationsångest

Nästa morgon vaknade jag och insåg att det inte var beslutsångest jag hade. Det var s e p a r a t i o n s-ångest.

Själva beslutet var ju redan taget och jag trodde faktiskt att det var rätt beslut. Att jag sen kände vånda inför själva separationen var en helt annan sak, och en helt naturlig del. Jag försökte tala förnuftigt till mig själv igenom alla böljande känslor.

När mäklaren kom och gick igenom lägenheten med mig lyckades jag hålla mig balanserad och ganska saklig. Men efter en halvtimmes samtal om de olika rummen, den öppna spisen och balkongen hörde jag mig själv säga till honom att jag faktiskt hade riktig separationsångest. Att det kändes svårt att nu verkligen lämna det som varit mitt hem i tio år.

Han svarade att det var helt naturligt att känna så. Att känslorna troligen skulle fara fram och tillbaka under processens gång. Att många känner så när de ska lämna en bostad där man har många minnen. Jag blev lugn. Och började sen metodiskt förbereda lägenheten inför fotografering.

...beslutsångest

För ett tag sen tog jag över min lägenhet i Norrtälje igen. Inte för att flytta tillbaka utan för att göra i ordning den inför försäljning. När hyresgästen lämnat nycklarna och lägenheten och vi sagt hejdå gick hon nerför trapporna och jag stod för första gången på åtta månader innanför min dörr när den stängdes.

Det var en märklig känsla att vara tillbaka i mitt hem, omsluten av väggar, tak och golv som hört och sett mitt liv de senaste tio åren. Min borg. Och vad höll jag på med nu? Skulle jag verkligen göra mig av med detta? Denna fina lägenhet i Norrtälje som ligger centralt och i en bra bostadsrättsförening med trevliga och reko människor, skulle jag verkligen lämna?

Och vad var det i Stockholm och Sköndal som gjorde mitt liv så mycket bättre att jag bara kunde sälja mitt hem och låta någon annan bo här? Vad höll jag på med?

Jag satte mig på golvet och våndades. Gick hem till min Mor. Vred och vände mig. Sa att jag hade sån beslutsångest, och att jag nästa dag skulle träffa mäklaren.

...en femtioårig vänskap

Vi var så unga när vi träffades och nu har vi följts åt i femtio år, Annette och jag. Vi kallar oss de gamla rävarna. Varje gång den ena av oss ringer till den andra så säger vi alltid, båda två: ”Tjeeena, din gamle räv!”

Jag vet inte hur det kom sig men kanske det började med min gamla tavla, föreställandes en räv på en lång småländsk landsväg. Annette lånade den där tavlan av mig när jag skulle bo i Uganda ett par år. När jag kom hem hade jag inte hjärta att ta tillbaka den. Så småningom kom hon med räv-tavlan i handen och vi bestämde att turas om. Var konstverket finns nu vet jag inte. Kanske i förrådet i Norrtälje.

Men var vår vänskap befinner sig vet jag. Jag kan ringa henne närsomhelst. Och hon kan ringa mig. Vi har följt varandra genom relationer, bröllop, barnafödande, dödsfall, skilsmässa, nya  livssituationer. Ibland härliga. Ibland svåra. På senaste tiden har vi börjat tala om att vi någon gång måste dö ifrån varandra. Vi våndas. Och har lovat att sitta vid varandras dödsbädd.

...härliga möten på PostNord

Jag går iväg till PostNord mitt i city på lunchen för att posta några paket.

När jag står där med vadderade kuvert o kartong o leksaker o klädesplagg o böcker huller om buller och ska försöka få in rätt grejer i rätt emballage kommer en ung kvinna och frågar mig om böckerna hon ser att jag staplat.

Hon jobbar i en bokaffär. Vi pratar intensivt i tio minuter. Om skrivande. Läsande. Om att formulera sina tankar. Hon blir intresserad av stanna hos mig tills barnet är fött och den du ville jag skulle vara och jag säger att jag ska komma förbi hennes jobb i veckan med ett par böcker till henne personligen.

När hon går iväg stegar nästa person fram. Han står bredvid mig vid den stora bänken och knölar med sina Traderapaket. Vi talar om recycling. Och om hans digitala jobb. Han säger att han funderar på att byta bana, till något där han får mer utlopp för sin sociala sida. Något med människor.

Jag som trodde att postandet av paketen var enda grejen med besöket på PostNord men det blev extra allt.

...att stega sitt liv idag

Kärleksrelationsmässigt är jag inte där jag vill vara. Ha Ha, bara en singel får uttrycka sig så offentligt! Men jag har mycket annat i mitt liv som jag lägger tid och energi på i väntan.

Jag har lovat mig själv att, så långt jag kan bemästra mina tankar o mitt sinnelag, att aldrig någonsin mer leva ett liv i vakuum. Aldrig ställa livet på paus. Aldrig vänta in något som kanske inte kommer ske. Livet är alldeles för kort för det. Och för varje dag är livet och tiden här på jorden en aning kortare.

Det är inte en deprimerad tanke. Det är en faktisk logisk tanke och framför allt - det är livet.

Vi har ett liv. Livet är nu. I morgon vet vi inte hur det är. Så detta är dagen då man kan kan ta nya steg i den riktning man vill. Och dagens steg kan faktiskt innebära att man går exakt samma steg som i går för att man trivs med livet som det är. 

Det finns inget egenvärde i att tänka nytt, göra nytt, förändra sig. Att stanna där man verkligen trivs är vackert. Lyckans den som funnit sin goda plats.

...att definiera sig

Allt vi säger och gör, vem vi lever med, vilka vänner vi har, hur vi väljer att bo utifrån våra förutsättningar, vilka kläder vi har, vilka skor, vårt sätt att gå, sättet att stå, hur vi sitter, hur vi sover, vem vi sover med, vad vi hänger upp på väggarna och de tomma ytor vi väljer att ha kvar, allt definierar oss.

Tatueringar, ring i näsan, i örat, i öronen, i ögonbrynet, allt säger något om vad vi valt. Att göra sig tydlig mot den riktning vi vill hjälper oss mot målet att bli den vi vill vara.

Jag ställer mig ofta tre frågor. Vem vill jag vara? Vem är jag inför mig själv? Vad av mig själv vill jag visa och leva ut med andra?

Igenom alla förändringar vi går igenom i livet har vi ändå kvar oss själva. Kärnan i oss, den är förhoppningsvis så stark att den går ut genom alla celler i kroppen och gestaltar sig som handlingar.

Gift eller skild, sambo, särbo, självbo, lyckligt kär, olyckligt kär - whatever. Jag talar till mig själv. Bevara kärnan.

...ett gig på brädan

Det är mycket stå-upp nu. Idag var det inte på Big Ben. Idag var det på min stå-upp-och-paddla-bräda. Och inte drog jag några skämt. Jag var djupt koncentrerad på att inte trilla i vattnet under denna sommarens premiärtur.

Trofasta Annette och Rickard följde mig ner till sin vik på Värmdö. Kånkade den uppblåsbara brädan i en stor IKEA-kasse. Paddel och pump och flytväst. Vi fixade och trixade där på bryggan. Lite knöligt var det att få till pumpningen. Men till slut så. Och när det började närma sig för det heliga klivet ut på brädan började det blåsa upp.

Annette blev orolig. Men Rickard och jag sa att det blåser ju ändå in mot land så hur det än går lär jag landa borta vid badplatsen. Annette ville ändå att vi skulle bära brädan närmare land innan jag klev på.

Nu började jag bli nervös av hennes nervösa. Sa att det här ska nog gå bra och tog ett bestämt kliv, fast med lite darriga och ovana ben, ut på brädan o paddlade iväg. Och genast mojnade vinden.

Äntligen på brädan. Sommaren är här.

...ett gig på Big Ben

Tjoho! Ikväll blev det av. Det var inte alls tänkt så. Jag skulle bara gå förbi Big Ben o fråga hur tusan man kan få anmäla sitt intresse att stå upp på scen för ett fem-minuters-gig. Och när de hörde att jag var så kallad Rookie ville de ha mig direkt.

Oj, tänkte jag. Manuset låg hemma i en låda och här blev jag erbjuden att köra nästan på studs. Jag sa ja. Sprang upp i baren, fick ett anteckningsblad, skrev ner några stolpar och väntade sen på min tur.

Jag hade tänkt att jag kör en gång och sen har jag fullgjort mitt löfte till mig själv. Men nu måste jag säga att det blir nog fler gånger. Dels har jag lovat massor av mina vänner att förvarna så att de kan komma och lyssna. Men det hann jag inte nu. Dels var publiken underbar. De skrattade högt många gånger och det verkade vara helt äkta garv. Så tacksamt!

Jag talade om olycklig kärlek, stalking, och om att hämnden är ljuv. Ha Ha, jag som har svårt att ljuga bredde på som tusan.

Nästa gång kommer jag veta i tid och förvarnar er som vill.

...Rubiks kub

Så. Nu plockar jag ner några bollar som jag tidigare kastat upp i luften här på bloggen. Och jag kommer inte utlova fler saker jag ska ta mig för. För ungefär bara hälften blir genomförda.

Ok, jag har bloggat om att jag vill åka mer skridskor - det gjorde jag i vintras. Check på den.

Långfärdsskidor som jag också hade som ett mål - inte en endaste gång blev det. Skidorna står så fint där i källaren till nästa vinter. Får se då hur mycket drivkraft jag har för det.

Stå-upp-gig på Big Ben - jag har anmält mig men ännu inte blivit inbjuden. Halvcheck på den.

Stå på händer - det är ett långsiktigt mål och om jag någonsin kommer lyckas blir det lååångt fram i tiden o då har alla glömt att jag skulle försöka så den glider jag undan på. Men jag tränar i alla fall stryka i armar, axlar och bål.

Och Rubiks kub. Yes - check på den! Familjemedlemmen Patrik i Nässjö lärde mig de första dragen. Sen var det en ung kille i tioårsåldern på YouTube som lärde ut resten. Och här kommer den bevisande filmen.

...en härlig dag

Det var en härlig dag idag. Började med frukost och sol på ryggen. Gick sen ner till sjön med nyinköpta badtermometern och kollade värmen. Tolv grader. Jag kommer vänta ett par veckor till. Lade mig på en soffa på bryggan o njöt en stund. Gick hem. Gjorde mig i ordning för Norrtäljefärden.

Åkte upp till Roslagen i ett huj, lyssnade på radio, läste en skylt över en tunnel: ”The future is currently under construction”. Passar bra. Allt pågår. Även det vi inte ser.

Körde hem till min hyresgäst, till mitt hem alltså - eller det som var mitt hem. Skrev nytt kontrakt. Ett par månader till blir det innan jag tar över inför försäljningen. Tog med lite grejer. Köpte specialkomponerad lunchsallad, gick hem till mor och åt. Träffade en kompis och gick en tvåtimmarspromenad.

Åkte förbi dottern och tog en kopp te. Handlade på Ica. Körde hem till Sköndal. Lyssnade på radio. Bar upp grejer från bilen. Mat och några extra hantlar och min curlstång. Gjorde några övningar. Tragglade Rubiks kub. Härlig dag.

...att göra nytt för att förändras

En klok terapeut sa till mig en gång att inget blir annorlunda förrän man g ö r annorlunda. Han menade att man kan tala hur länge som helst om sina problem men om man inte ändrar något i sitt beteende så kan ingenting förändras.

Många gånger tror vi att omständigheterna ska ändras först - d å ska vi också förändras oss. Börja bete oss bättre. Men det funkar inte så. Vi måste ändra aktivt. Skapa utrymme för det nya som vi vill ska komma fram. Det gäller både emotioner, relationer och visioner.

Jag slutade snooza och snoozdödandet genererade en ny vardag för mig. Att tvinga mig ur sängen vid första morgonlarmet var en mycket stor förändring i mitt liv. Och det dröjde inte länge förrän jag fick nya tankar, skrev brev till en hyresvärd och sen fick min nya lägenhet närmare Stockholm.

Nu vill jag utmana mig till mer förändring. Men vilket beteende ska jag ändra på nu då? Tänk om jag ändå rökte - då kunde jag sluta med det. Men det får istället bli att lära nytt. Jag tragglar på med Rubiks kub.

...att försöka skapa nya tankar

En helg i Småland med unga släktingar har berikat mig med både kärlek och teckningar och färgglatt halsband av plastpärlor. Här sitter jag på tåget och känner mig rik. Dessutom har jag via Facebook fått reda på att min äldsta son ”är i ett förhållande” som ett status automatiskt beskrivs. Wohoo!

Under förmiddagen idag gick jag i skogen med en snart fyraårig prinsessa och hennes föräldrar. Passade på att fylla lungorna med äkta småländsk skogsluft att leva på ett tag. Vi såg knallgula tussilago, ett par vitsippor och en riktigt stor svart stillaliggande huggorm på en halv meters avstånd. Ja, det var en huggorm. Ingen snok. Och i vanlig ordning började det knäppa i öronen.

Igår kväll bad jag min ena släkting, som är idrottslärare, att visa hur man tränar steg för steg för att lyckas stå på händer mot en vägg. Sen tragglade den andra med mig, grunderna i Rubiks kub. Båda aktiviter verkar hur knepiga som helst men jag måste utmana mig själv och åtminstone försöka. Allt för att få nya tankar.

...mina öppna händer som ett mantra

Jag ligger på min nya vita tjocka matta. Raklång med armarna längs sidorna. Handflatorna uppåt. Öppna.

Jag för armarna i en sakta rörelse på var sida rakt ut från kroppen, centimeter för centimeter, uppåt uppåt för att låta händerna helt stilla mötas ovanför mitt huvud. Sedan tillbaka neråt igen, centimeter för centimeter. Fokuserar på känslan av armarnas rörelser över tjocka trådar. Handryggarnas kontakt med det mjuka.

Mina öppna händer är ett mantra: Ta emot livet som det är. Mitt nu. Min kropp. Min själ.

Mitt nu flätar gången historia med önskningar framåt. Önskningar för denna dag.

Min kropp bär allt jag nånsin tänkt o känt.

Min själ, min hjärna, mina nervtrådars hem - i ständig rörelse.

Jag försöker alltid följa min intuition. Ta emot det som händer. Vara öppen och lita på mina tankar. Vara lugn i dem. Men idag visste jag inte om min intuition sagt mig rätt. Blev tveksam.

Det var därför jag lät mina händer glida över mattan. Som för att finna ett svar. Jag vill fortsätta betro mig själv.

...att skriva för hand

De senaste dagarna har jag skrivit mycket för hand. Faktiskt ett par timmar om dagen. Det har varit massor att renskriva från copywritekursen. Det är svårt att sätta fingret exakt på vad det gör med mig att skriva för hand men det känns som om hjärnan mår bättre.

Det är något specielllt med att forma orden rent fysiskt från tankarna genom kroppen ut i handen till pennan som går över pappret. Oftast, nuförtiden, hafsar jag med bokstäver och anteckningar snabbt på möten i kanten av olika dokument. Men de här dagarna har det handlat om att renskriva och förstå allt läraren förmedlat och för att ha alla kunskaper snyggt ordnade för att i framtiden kunna gå tillbaka till papprena och fräscha upp copyminnet.

Jag tycker om min iPad, det går lätt att skriva på den och ändå ha kontakten inåt. För det är ju det jag strävar efter. Men det är något i det fysiska som sker mellan hjärnan, papper och pennan som gör att jag inte ens behöver tänka på att hålla mig nära mig själv när jag skriver för hand.

...att inte ha någon sjukdomsvinst

Fysioterapeuten talar med mig om motivation. Att vara snäll mot sig själv. Att göra det man vet att man mår bra av. Kost, sömn, rörelse. Och säger att anledningen till att man slarvar kan vara att man har någon typ av sjukdomsvinst.

Men, säger jag, så är det inte för mig. Jag har ingen sjukdomsvinst. Ingen som tar hand om mig. Så jag vinner inget på att ha ont.

Han ritar någon ny övning på pappret jag burit med mig i snart två månader. Där finns nu alla vettiga övningar jag kan hjälpa mig själv med. Vi pratar om vikten av rörelse och att göra olika saker för olika muskelgrupper. Han talar om medveten rörelse. Jag memorerar en titel av Feldenkrais. Mer kan han inte göra för mig.

Tre träffar, tusen tips o trevlig terapeut. Vi avslutar vår kontakt. Om jag fortfarande i början av sommaren har ont får jag kontakta honom igen. Tanken är att jag inte ska behöva det.

Vi tar i hand. Säger hejdå. Och när jag lämnar kliniken inser jag att jag just sagt hej då till min sjukdomsvinst. Det var ju han! 😇

...att få rätt feeling

Idag fick jag feeling efter jobbet. Började städa. Dammade, plockade iordning, dammsög. Putsade speglarna. Städade badrummet. Rensade avlopp. Det var inte gjort i en handvändning men bra blev det. Gick ut med soporna. Och till pappersinsamlingen. Slängde kartonger.

Åkte till Friskis och körde ett pass. Körde o körde. Det var mest ledaren som körde med oss. Svetten i pannan. Hem för att göra stretchbandsövningar så jag slipper skämmas nästa gång hos fysioterapeuten.

Nu ska jag diska, dricka te och njuta av städningen. Det är märkligt, att fast det såg varken dammigt eller stökigt ut från början syns det ändå att det är nystädat.

Jag ska kolla nåt kapitel i Brodersbrevet. Jag vet hur det blir. Fast jag själv skrivit boken kommer jag bli överrumplad av att författaren har lyckats fånga just m i n a känslor.

Och inför fredag, då jag är inbjuden till en frukost för att tala utifrån Brodersbrevet hoppas jag få rätt feeling för vilka avsnitt och vilka tankar o känslor som jag ska dela med mig av.

...att det är jag som ska leva mitt liv

Och jag tänkte, det liv jag fått, det enda jag har, att det ska räcka till, till det jag vill, och förmår, och till min längtan. Att det inte är någon annan som kan, ingen annan som äger mina lungor eller skuldror eller önskningar. Det är jag som ska leva mitt liv.

Mitt liv - min innersta kärna - är mitt ansvar, mina försök, mina felsteg och alla mina rättsteg.

Och vem ska gå min väg om inte jag? Vem ska bejaka om inte jag? Min genuppsättning, unik, endast för mig. Min situation, bara min. Med min familj. Och andra vänner.

Precis så ska du också gå, utifrån ditt inre, din vilja, din situation. Vem annan kan?

Och jag tänkte, det är verkligen mitt. Det liv jag fått. Och det är en gåva. Alla år. Månader. Veckor, dagar o nätter. Timmar, minuter o sekunder. All denna tid till skänks. Hur tar jag hand om den?

Så föll sig tankarna, efter andakt hos barnens faster som somnat in. Efteråt, det goda samtalet med en vän jag inte mött på länge. Sen besök på Fotografiska. Så levde jag mitt liv en söndag.

...ett besök hos fysioterapeuten

En för mig okänd man står två meter bakom min rygg och studerar mina skulderblad för att se om de rör sig synkroniserat när jag lyfter armarna enligt hans instruktioner. Jag är iklädd lediga tajts och en behå som skär in i överflödshuden. Det är inte roligt.

Han är fysioterapeut och ska hjälpa mig att rehabilitera de sista fem procenten tills jag får full funktion igen i vänsteraxeln.

Han ber mig göra ytterligare någon rörelse med armarna och när jag står med koncentrerad min känner han på mina överarmar för att få en uppfattning om mina biceps och triceps. Det är inte roligt, det heller.

Jag känner mig så spinkig. Och rätt svag. Men jag vill ju såklart att han ska registrera och bedöma, se hur det faktiskt är ställt och utifrån det ge mig rekommendationer. Ändå önskar jag att jag i denna stund kunde visa mig starkare än vad jag är och kunde ge mer muskelspänst än jag har.

Besöket slutar med att tant går hem med ett papper i handen där han ritat försiktiga övningar med ett litet stretchband.

...att man kanske ska skriva ”Tandkräm” på skokrämen

Jag blev så glad när jag såg rubriken och hela artikeluppslaget i Metro i morse. Någon bra tidningsperson hade fångat artikelessensen och lyft upp i rubriken. Något i stil med ”Det handlar om att lära sig leva med ovissheten”.

Lika glad blev jag igår när det var samma huvudbudskap i rubrikerna i Aftonbladet och Uppsala Nya Tidning.

Men tusan, min farhåga besannades ändå. Tidningar har rätt att ändra rubriker. Och någon trött rubriksättare har inte läst artikeln för att fånga poängen utan har rubriksatt med ”...Känslomässigt kaos”. Var då nånstans? undrar jag. Jag har inget känslomässigt kaos. Eftersom jag själv arbetat med journalistik begriper jag inte hur rubriksättaren fick till det där. Ska man inte ange innehållet i rubriken? Ja, herregud. Ska man skriva ”Öl” på mjölkpaket och ”Tandkräm” på skokrämen?

Men just nu garvar jag bara åt det hela.

Glädjen över att innehållet ändå blev rätt och att de första tidningarna förstod poängen överglänser allt.

Jag firar med lite protein och plankan.

...att vänta på rubriker

Det tar på krafterna att vänta på rubriker.

Det var med viss tvekan jag tackade ja till en intervju kring hur det är att vara anhörig till någon som försvunnit. Men när jag hörde upplägget från den unga och seriösa journalisten från TT Nyhetsbyrån tänkte jag att jag gärna kan ge en röst åt dem, åt oss, som lever i ovisshet.

Vi träffades på ett fik på Söder. Journalisten ställde frågor. Jag försökte formulera mig. I vanlig ordning var jag sämre på att prata än vad jag är på att skriva. Hon var vänlig o lyhörd och vi skildes åt efter överenskommelse om att jag skulle få läsa texten innan publicering.

Texten kom i ett mejl. Jag skickade tillbaka den med någon detaljändring. Allt okej.

TT Nyhetsbyrån skriver artiklar som lokaltidningar runtom i landet kan köpa och publicera. Lokaltidningarna får inte ändra i artiklarna, men rubriker sätter de själva. Det kan bli hur konstigt som helst. Två gånger förut har jag varit med om det. Nu våndas jag.

Ikväll dricker jag varm choklad o hoppas kunna sova.

...Alla hjärtans dag - och att glädja sig själv

Alla hjärtans dag idag och det är ju allt lite vår i luften. Härligt att tänka kärlek för alla hjärtan.

Jag skickar ett grupp-sms till mina vuxna obundna barn och gratulerar på ALLA hjärtans dag och betonar att den inbegriper inte bara kärlekspar. Skickar ett sms till Mor också.

Tänker att livet består av så mycket mer än tvåsamhet - även om det skulle vara trevligt att finna en fungerande sådan. Tänker att det också går att glädja sig själv här i livet. Att identifiera sina önskningar och att ha förmåga att uppmuntra sig ingår i livet.

En kollega berättar att hon fått ett fång rosor på morgonen av sin sambo. Fint, tänker jag.

En annan kollega säger att hon på eftermiddagen ska gå och köpa blommor till sig själv. Fint, tänker jag igen.

Och jag då, tänker jag. Vill jag kanske också köpa mig nåt litet idag? Nåt som gör mig glad? Ja, ta mig tusan! Det vill jag verkligen. Dagen till ära och glad i hågen stegar jag direkt från jobbet till Åhléns skönhetsavdelning och köper mig en näshårstrimmer.

...att alltid skriva nykter

Jag skriver aldrig med alkohol i kroppen. Inte en droppe. Om jag tillfrågas innan middagen om jag vill ha ett litet glas vin till maten är mitt svar oftast: Nej tack, jag ska nog skriva i kväll.

Jag behöver inte ens vara hundraprocentigt säker på att jag verkligen s k a skriva under kvällen för att tacka nej. Det räcker med att jag har en föraning om att jag kanske kommer gå in i skrivarmood. För tänk om jag tar ett litet glas och sen efter maten känner att författarsjälen börja röra sig - då är hela tillfället sabbat. Jag låter mig aldrig skriva med mindre än att jag är spik nykter.

Hur ska jag ärligt, vaket och medvetet loda inåt om jag är berusad - om så bara lite grann? Jag vill nå mitt inre och kunna uttrycka det, bara som det är, framgrävt men inte framkallat. Mina tankar behöver inget vätskebad för att bli tydliga. De behöver stadig mark, klar blick och ett förlåtande, ömt och moget sinnelag. Inte självömkan.

Och även om jag bara tror att jag ska skriva en kväll - då är valet lätt.

...att känna sorg över en brusten kärleksrelation

Lägg sorgen i din kupade hand. Håll om den. Mjukt och stilla. Känns dess värme och kyla, resignation och förtvivlan. Låt sorgen darra mot din veckade handflata. Låt den glida ner mot de avlånga små diken som bildas längsmed finger tätt mot finger.

Det gör ont att sörja en brusten kärleksrelation. Men att sörja det som kunde varit är ingen motsats till valet att gå skilda vägar. Inget tecken på att vilja tillbaka.

Känn sorgen i din kupade hand. Väg den. Lugnt och försiktigt. Lyft handen sakta som en skål och så ner igen. Låt den glida framför dig från sida till sida. Du kan bära den. Den behöver kärlek. Du är dess bo.

Älska sorgen i din kupade hand. Känn den. Ta emot den. Acceptera smärtan den ger. Du känner det du känner. Det är en del av dig. Var öm mot sorgen, mot dig själv, inte hård.

Bär sorgen så länge den behöver bäras. Släpp den, när den darrat färdigt. Plana ut din hand.

Sorgen upplöses. Ändrar färg. Ändrar form. Förvandlas. Så småningom smeker den din kind som en viskning i vinden.

...att testa nytt

För ett år sen insåg jag att jag vill testa alldeles för många saker för att kunna fokusera på något enda.

Skrivandet är basen. Det kommer alltid finnas i olika tappningar. Men andra roliga grejer att göra kände jag mig tvungen att staga upp för att de överhuvudtaget skulle bli av.

Så jag bestämde mig för att göra något varje termin. Om den nya sysslan var tillräckligt rolig för att fortsätta med skulle jag göra det och om den bara var rolig för stunden men inte gav mersmak skulle jag kunna bocka av den i min lista.

Dans var en självklar sak. Det blev grundkurs i lindyhop, jazz och en tredjedels kurs i livsfarlig jazzfunk. Möjligtvis tar jag upp lindyhop igen som ett trevligt inslag då och då.

Sen blev det stand-up-paddling på egen bräda. Mersmak.

Silversmideskurs - en ring och ett halsband. Det blir nog mer.

Stand-up-comedy-kurs på Norra Brunn. Svårt och kul.

Denna termin - bli bättre på skridskor, lära mig längdskidåkning samt övertyga Big Ben om att jag borde få komma för ett stand-up-gig.

...Mikael Persbrandt

När Mikael Persbrandt står på scen i vinternatten och läser Nyårsklockan handlar det inte om kön. Det handlar om deklamation. Vem är bättre än denne människa som genomgått skärseld och kommit levande ur den, vem är bättre på att med pondus o hög o kraftig stämma läsa denna dikt? Ring, klocka ring!

Han läser som bara Mikael Persbrandt kan. Bara hans stämma kan ljuda så i natten. Hans sätt att stå på scen, hans självklara och haussefria mandat att ta till orda, hans sätt att lida och känna in - det lyfter ut det gamla. Lyfter in det nya.

Det står massor av kvinnor på scen. Massor av män. Massor av kvinnor i publiken. Massor av män. Ingen verkar sur. Alla lyssnar andaktsfullt. Drar efter andan när den store sekundvisaren tickar. Ska han hinna färdigt innan tolv?

Fem sekunder innan årsskiftet räknar Mikael Persbrandt och Anne Lundberg högt tillsammans med publiken. Fem! Fyra! Tre! Två! Ett!

Gott Nytt År!

Hans deklamation är precis vad man väntar sig av Mikael Persbrandt. Fylld av kraft och liv.