lördag 23 maj 2015

...när mamma var trettiotre

Jag minns när min mamma var trettiotre. Varför minns jag just det året? Jo, för då flyttade vi ifrån en gammal nedlagd skola ute på landet in till självaste staden Ljungby och då till Krokvägen trettiotre. Jag tyckte det var förunderligt att mamma och trappuppgången hade samma siffra.

Mamma var lång och smal, hade mörkt tjockt axellångt hår och starka armar och ben. Hon var just färdig med sin kontoristutbildning och arbetade på ett försäkringsbolag. Efter sina arbetsdagar handlade hon mat på EPA och bar hem kassarna i först den ena uppförsbacken, korsade E4:n som då gick rakt igenom staden, och sedan gick hon i uppförsbacken utanför Kungshögsskolan och förbi Vattentornsskogen.

Så en liten raksträcka och en svag sluttning ner mot Pia Närköp och sen tvärs över gården som ramades in av tre långa hyreshus med tre våningar. Jag var fem år och tyckte att det fanns något magiskt i det hela. Hämtad från dagmamman gick jag med min trettiotreåriga mamma över gräsmattan mot port nummer trettiotre.

torsdag 21 maj 2015

...att blicka in i sin ungdoms tid

En återträff i Småland. Tillbaka i ungdomens tid. Hur många år har gått? Är det trettiofem? Eller rent av fyrtio? Och från när ska vi räkna? Är det från tiden då vi utan föräldrarnas vetskap bröt oss loss? Eller från tiden då föräldrarna insåg att de inte längre kunde hindra oss? För vi började långt innan de visste.

Är det länge sen? Eller var det igår? Ja, kanske rent av nyss? Fast vi blivit äldre. Levt fler dagar. Lärt oss mer. Och när vi ser på våra egna barn, eller varandras, slås vi av hur unga vi var. Hur blev livet för dig? Och för mig? Minns du det vi hade? Och minns du samma som jag? Kanske minns jag något om dig som du glömt. Och du något om mig som jag inte minns. Våra minnen - stora sjok och månskärvetunna fragment - en del glädjande, andra svåra, men allra mest en tillhörighet. Vi hade varandra. I olika perioder. I olika konstellationer.

Och nu - ett dygn med oss igen. Hur länge sen är det? Trettiofem eller fyrtio år? Eller var det igår? Kanske var det rentav alldeles nyss.

onsdag 20 maj 2015

...att skriva

Att skriva är att få berätta något utan att bli avbruten. Att få berätta på sitt sätt. Med sina egna ord. I sin takt. Och att göra det utan att någon flikar in. Det är egentligen det enda sättet att få tänka sina egna tankar till slut. Enda sättet att få formulera sig fritt. Enda sättet att inte bli påverkad av andras inflikade frågor. Andras lust att veta mer. Andras frågande blickar.

Det tar tid att skriva. Tid att formulera sig. Tid att tänka en tanke till slut. Det är ensamt att skriva. Rent fysiskt. Man behöver stänga om sig. Inte bli störd. Inte distraherad. Man behöver möta sig själv och se vad man känner och tänker. Det tar tid att få fatt i tankarna. Att mjukt fånga in dem. För att en stund känna på dem, vända på dem och undersöka dem. Sedan bestämma sig för från vilket håll man ska börja. Om man vill forma dem till ord.

Det är inte lätt. Och inte snabbt gjort. Att få tag om det som pockar. Det som vill bli sagt. Men det är värt tiden. Att få berätta något utan att bli avbruten.

måndag 18 maj 2015

...en nyuppvaknad blogg

Efter två och ett halvt års bloggsömn bestämmer jag mig för att börja igen. Skriva tusen tecken till. Jag hittar min blogg på nätet. Kan läsa tidigare inlägg. Men det är stört omöjligt att logga in. Jag får felmeddelande på felmeddelande - eller är det samma som dyker upp hela tiden? Hur jag än gör är det stopp. En obegriplig kod visas. Den ska vara den magiska nyckeln i kontakt med supporten som naturligtvis inte går att ringa. Och de skrivna förutbestämda supportfrågorna med svar stämmer inte med min aktuella situation.

Sent en kväll ringer jag min privata hacker i Örebro. Dottern. Förr hjälpte jag henne med saker hon inte förstod. Nu hjälper hon mig med sånt jag inte förstår. Jag känner mig gammal. Men hon är en vänlig, humoristisk och bra pedagog och låter mig inte generas av mina egna ofruktsamma försök. Hon knäckte koden.

Varför har nu bloggen legat och sovit? Jo, jag har skrivit på ett längre manus. Fler tecken än tusen. Ganska många fler. Det tog tid och krävde sin skrivarbubbla.