Som om det inte var nog med pandemin. Ända sen den började har vi hållit andan, varit oroliga, känt oss vanmäktiga. Vi har försökt bidra med det vi kunnat och följt råden om att hålla i och hålla ut och hålla avstånd. Pandemin lärde oss ord som flockimmunitet, mutationer och påfyllnadsdoser. Och så började vi så sakteliga skönja ljuset i tunneln.
Så börjar ett fruktansvärt och skoningslöst krig på nära håll. Och följer vi nyheterna lär vi oss om luftvärnsrobotar, reaktivt pansar, obemannade flygande farkoster. Och så alla nyheter om det politiskt sårbara säkerhetsläget som även Sverige befinner sig i. NATO eller inte NATO? Pest eller kolera? Bara det att frågan är aktuell skakar om rejält.
Min första tanke är att vi sovit fram till nu. Min andra är att sötebrödsdagarna är slut. Så enkelt vi haft det när vi kunnat leva och ta freden för given. Och nu? Hur ska vi vända oss? Vad gör vi nu?
Jag drar efter andan. Går till bilen. Kör till kolonilotten. Står och ser på tulpanerna som kommit upp.
