tisdag 13 oktober 2015

...skräddarnas arbete

Jag stegar in i entrén till jobbet. Där sitter två skräddare vid ett långt bord med högar av kläder. Det är fastighetsägaren av denna stora koloss med kontorslokaler som förstått hur vi har det. Mycket jobb. Inte mycket ork vad gäller trasiga kläder i våra garderober där hemma.

Denna dag bjuder fastighetsägaren på skräddarhjälp. Vi får lämna in byxor med trasig fåll, skjortor med saknade knappar och kjolar med sprängt blixtlås. Kläderna ska ligga i påsar märkta med namn och mobilnummer. När arbetsdagen är slut kan vi bara gå till skräddarbordet och tacksamt hämta ut våra lagade kläder.

Jag själv har missat informationen, så när jag stegar in i hallen och ser skräddarna på varsin stol stannar jag till och ser ut över textilierna som väntar på förbarmande. Frågar vad som pågår. Blir våldsamt förtjust i idén. När jag sen kommit halvvägs upp i rulltrappan får jag en impuls som jag hejdar. Jag vill vända mig om, ropa till dem och fråga: Säg mig, lagar ni möjligtvis också en trasig familjeväv?

lördag 3 oktober 2015

...Brodersbrevets läsare

Många böcker är sålda nu. Vänner, släktingar och arbetskamrater har köpt Brodersbrevet. En del köper med ett leende på läpparna och säger att de ska hem och slänga sig i soffan och läsa, eller gå till ett fik för att sitta och läsa i ett hörn. Alla verkar nöjda med att ha läsningen att se fram emot.

Det är en märklig känsla för mig som suttit och skrivit på berättelsen i flera år och som korrekturläst fram och tillbaka och läst flera olika versioner i olika steg och som redigerat och ändrat om och äntligen kan koppla bort själva textarbetet, en märklig känsla för mig att inse att det nu är andras tur att läsa. Tryckt är tryckt. Och nu är det läsarens text. Inte längre mitt arbete.

Efter en dryg veckas försäljning börjar meddelandena regna in i mobilen och mejlen in i inkorgen.
Det är ingen feel-good-bok jag skrivit. Det visste jag. Men jag visste inte hur den skulle tas emot.

Brodersbrevet landar väl. Tårar. Känslor. Inblick i ovisshetens labyrint.
Läsarna blir Brodersbrevets värmande famn.

...Bokmässan - förra helgen

För den som varit på Bokmässan någon gång behöver intet förklaras. Men för den som aldrig varit där kan den behöva beskrivas.

Hela mässan är i folkmassemängd och rörelse som Stockholms centralstation - i slowmotion. Det är folk tätt framför, bakom och om båda sidor. Man kan inte sträcka ut stegen. Alla rör sig sakta, sakta. Ett högljutt sorl, som en smattrande matta runt öronen och var tjugonde meter ljuder högtalarna från just förbipasserade monter där någon författare intervjuas. Luften är varm. Syrefattig. Men räcker ändå.

Författarna har kommit ur sina grottor. Visar sina ansikten. Sina reservoarpennor. Det signeras. Och signeras. Och skryts. Och klankas på. Och till och med klagas på av författaren att hen måste sitta och intervjuas fast hen hellre skulle vilja gå tillbaka till sin säng på hotellet. Publiken tar emot allt sånt med ett bekräftande gapskratt, bara författaren är tillräckligt stor.

Men tack och lov finns det också författare som på allvar möter sina intelligenta läsare.