...en artist på scen i Dalhalla

Vi är tre väninnor som sitter i Dalhalla kalkbrott vid den mäktiga scenen och det fantastiska ljudet. Ni som varit där, ni vet. Ni som inte varit där - åk dit.

Vi lyssnar på en fantastisk artist. Han är unik. Vägrar smöra. Ger allt. Sjunger mjukt, strävt, starkt. Och hans uppenbarelse. Svarta byxor, svart kavaj, svarta skor. Mot slutet av konserten tar han tjusigt av sig kavajen. En tendens till sus går genom publiken som om vi tror att det är en uträknad gest att respondera på. Men nej. Han är bara varm. Den vita skjortan glänser.

Han slänger sitt burriga hår framåt, neråt, trycker ut sin sång. Jag får känslan av att han är två personer i en. Något så bekant i hans mjuka ansikte. Var har jag sett honom? Och något i hans röst. Var har jag hört? Men det är första gången. Ändå - vem är han lik?

Plötsligt vet jag. Så här skulle Hugh Grant se ut om han plötsligt fått en vilja, en röst, bejakade allt han gömt - och sen ett litet uns av Torsten Flinck på det. Där har vi honom. Albin Lee Meldau. 

...ett paradigmskifte som en vindpust genom rummet

I går kväll var jag på födelsedagsmiddag hos min gudson. Han fyllde sjutton. Vi satt där runt ett stort bord med hans föräldrar, bonusfamilj, och hans biologiska syster med man och barn och två andra vänner till familjen. Maten var god, efterrätten mumsig och skratten många.

Han har blivit så stor med åren. Elmer. Och jag minns hur jag för några år sen, tillsammans med en present också gav honom ett brev. Han har varit vänlig alltigenom och aldrig höjt rösten. I brevet skrev jag till honom att värna sin egen vilja och att ta den plats han behövde. Jag frågade honom igår om han kom ihåg det brevet. Han hade något svagt minne.

Och under kvällen fick jag syn på en stor tjock bok på soffbordet och frågade vem som läste den. Gudsonen sa att det var han. Han berättade ivrigt om vad den innehöll. 12 livsregler: ett motgift mot kaos. Skriven av Jordan B Peterson. Jag kände paradigmskiftet som en vindpust genom rummet. Nu behöver gudsonen inga brev av mig. Jag behöver tips av honom om bra böcker.

...hur vi vill ha vårt kaffe

Vi kanske vet exakt hur vi vill att vårt kaffe ska smaka. Vi vet precis vilken kopp vi vill ha. Hur den ska kännas i händerna och mot våra läppar. Vi vet hur många koppar vi vill dricka var dag och känner tydligt när vi fått vår optimala koffeinhalt i kroppen. Vi vet när det är som mysigast att ta en kaffestund och på vilken plats vi mår allra bäst då.

Vad är det perfekta? När står alla stjärnor rätt så allt vårt önskade kan inträffa samtidigt?

Kanske smakar det himmelskt men vi dricker ur fel kopp. Kanske har vi hittat den skönaste koppen men kaffet har fel temperatur. Kanske har vi funnit den bästa platsen, den mysigaste hörnan och den härligaste fåtöljen, men kaffet är för svagt.

Det är omöjligt att få allt att stämma i en och samma stund. Men vi prickar säkert rätt med alla våra önskningar om vi drar ut det över tid. Ena gången är kaffet perfekt. Andra gånger är koppen fin. Ibland har vi hittat en fantastisk plats.

Den viktigaste parametern kommer alltid vara vem vi dricker kaffet med.

...en fredagkväll i värmen

Ikväll efter jobbet cyklade jag till landet. Min lilla kolonilott, en halvmil iväg. Denna värme. Var svettig redan när jag kom fram. Kröp sen runt och rensade ogräs. Gick fram och tillbaka mellan plätten och skottkärran.

Trots att jag inte hann odla så mycket i år finns det en hel del att göra och mer att skörda än jag räknade med. Tänk. Av bara några små frön blir det goda krispiga morötter. De är vita, gula och lila. Aldrig att affärernas morötter blir lika goda. Körsbärstomaterna från den lilla åkerplätten smakar tio gånger mer än de köpta. Och de sent planterade purjolökarna, mjälla och fina.

Så jag plockade med mig lite från jorden. Gjorde en bukett av ringblommor. Lade i cykelkorgen. Drog fram vattenslangen och vattnade som en fredagshälsning.

Låste grinden efter mig. På med hjälmen och cyklade hemåt igen. Trots att mörkret började lägga sig blev det inte svalare.

Trött av kvällens arbete och cyklingen i värmen. Ingen teve denna kväll. En sval dusch. Blogg. Och sen rakt ner i bingen.

...att allt är en process

Allt är en process. Inom oss, utom oss. Allt har en början, en mitt och ett slut. En process i oss själva, i relationer till andra och också i själva livet. En resa har sin gång, en utbildning tar sin tid och att flytta från en plats till en annan är en större process än själva flytten av möblerna.

Den ena stunden når fram till den andra. Den ena dagen tar slut om kvällen, dras in i natten och ur den föds nästa dag. Gårdagen kommer aldrig tillbaka. Men alltid en ny dag. Ett nytt steg i vårt eget livs process. Början och slutet och början igen. Allt går hand i hand.

Och en handling vi gjorde för ett år sen eller två, kan leda fram till en punkt idag. Vi kan inte tänka ut alla steg och inte veta vilket steg som vänder historien.

Valen vi gör, samtalen vi har, handlingarna vi utför - allt är inte tydligt, men en dag stiger solen och lyser på vägen och vi ser.

Förr ville jag alltid ha snabba svar. Tänkte i stackato. Livet har mattat mig. Lärt mig. Allting hänger samman. Och allt är en process.

...att inte tro på alla sina känslor

Vi känner mycket, låter känslorna leda vårt agerande och tror ofta att våra känslor är sanningar.

När vi tror riktigt hårt på våra känslor kan det hindra oss från att både tänka och känna nytt. Vi stänger oss. Vi känner vad vi känner och då måste det vara sant.

Okej. Emotionella känslor är sanna som känslor men våra tolkningar av dem är inte alltid fakta. Och när vi känner fysiska fenomen är de ju också sanna men våra tolkningar av dem är inte alltid fakta.

Detta blev så tydligt för mig idag när jag satt och jobbade med en text om skabb. Det var en noggrann beskrivning av hur skabbdjuret tar sig in i hudens yttersta lager och lägger sina ägg där. Det stod om hur mycket det kan klia, var det kliar - överallt, när det kliar som mest och hur länge klådan fortsätter efter behandling.

När jag publicerat texten kliade det över hela min kropp. Jag kände det tydligt. Jag tänkte ”Det är skabb”. Men talade mig själv tillrätta. Sa att det inte var skabb. Det bara kändes så. Och vips försvann klådan.