söndag 31 december 2017

...att våga tro igen

En lycklig relation, en himlastormande förälskelse, en trasad kärlek - har du nån gång älskat, blivit besviken, blivit kär igen? Välkommen till livet.

Upp. Ner. Planmark. Sand, sten och berg. Skog, mossa och stigar. Hur många stigar som helst. Du måste välja. Gå vidare. Sätt dig ner en stund och vila. Bred ut en filt. Ligg och titta på molnen. Låt vinden leka i ditt hår. Låt solen värma dig. Drick ditt vatten. Ät ditt bröd. Gnugga ögonen. Se mot ljuset.

Allting har en början. Allting har ett slut. Du överlever. Tar nya tag. Nya steg. Tittar åt ett annat håll. Sätter dina händer i myllan. Gräver. Bereder mark. Odlar. Vattnar. Ser markens gröda. Du vet att vintern kommer än en gång. Och våren likaså.

Om du vill framåt kan du inte stå still. Om du vill sträcka dig - kura inte. Att älska, att lämna, att älska igen. Är det dårskap? Att tro ännu en gång. Är det idioti? Och kärleken - en utopi?

Den går inte att väga. Inte att mäta. Går inte att ta på.

Till alla som nån gång älskat - våga tro igen.

tisdag 19 december 2017

...ett avgränsat rum

Jag går utanför min bekvämlighetszon. Detta är så mycket ”inte jag”. Jag tycker inte alls det är härligt att vara ensam på ett hotell. Korridorerna ekar. Ett och annat spöke tittar fram ur någon dörrhåla. Nu ska jag bara klara natten.

Men det är härligt att ha egen tid att skriva och skönt att byta miljö, att bara ha med sig nödvändiga kläder och tandborste och datorn och ett USB.

Det är kul att åter påbörja research och börja andas bokstäverna igen. Att tänka kanske, kanske, det kan bli något. Och tiden försvinner. Jag kom hit strax efter lunch. Rummet ledigt och jag fick checka in direkt. Julbordet slapp jag och kunde istället beställa en god fiskgryta. Och så en kaffe med upp på rummet, ärmarna uppkavlade och in i datorn. Och timmarna rusar iväg.

Jag sätter alarmet på ringning sisådär varannan timme för att komma ihåg att röra på mig. Det går att röra på sig här på rummet. Lite dans. Knäböj. Men riktigt trångt. Golvyta, nja.


I natt sover jag i en cell på gamla Kronohäktet på Långholmen.

lördag 16 december 2017

...att famna historien

Åh dessa rötter, att de alltid ska lirka och dra. Locka o pocka. Väsa ur jorden - Kom närmare, kom närmare. Titta här, får du se.

Jag vet inte vad det är med mig. Att jag måste gå tillbaka, vara fysiskt på plats, undersöka, tänka och forma det till mitt. Kanske är det så för den som alltid undrat. Som alltid saknat svar på viktiga frågor. Och ändå är de svaren höljda i dunkel, nergrävda i jorden och svåra att få tag på. Så jag får skapa mina egna svar, utifrån vissa fakta och många tankekrumbukter länkat med en aning grundläggande psykologi.

Min biologiska pappa, som jag träffat endast fyra gånger i medveten ålder, bodde på ett antal olika platser. Nu har jag bokat ett hotelldygn på en av platserna. Med mig dit tar jag min laptop, papper och penna och ett USB sprängfyllt med dokumentation om hans liv under vissa perioder.

Vad ska det bli? En bok? Det vet jag inte. Men många sidor skrivet material, precis som med Brodersbrevet, för att på något vis närma mig mig själv och famna historien.

fredag 15 december 2017

...att kunna urmoderns personnummer

Min mor sitter med papper och penna och frågar efter mina fyra sista siffror i personnumret för att kunna registrera mig som sitt ombud på apoteket.

- Kan du inte mitt personnummer? frågar jag förvånat och lite besviket.
- Nej..., men nu får du tänka på att jag faktiskt har en arachnoidalcysta. Den har ju gjort att jag har lite svårt att minnas, säger hon.
- Ja, men mamma. Sina barns personnummer kommer man väl ihåg, säger jag och suckskrattar.
Hon får de sista siffrorna och plitar ner.

- Men kan du mitt då? frågar hon plötsligt.

Vi tystnar båda två och tar in denna stund då förhållandena ska ändras och rollerna ska byta plats. När jag var barn kunde hon mitt. Nu ska jag kunna hennes.

- Eeh, ja...

Jag säger hennes år, månad och dag.
Tystnad i en sekund.
Hon tittar forskande på mig.
Och så hör jag mig själv säga hennes fyra sista siffror.
Jag vet inte vem av oss som är mest förvånad. Hon tittar storögt på mig. Så rätar hon på sig nyktert och låter bestämd.
- Ja, men så har du ju ingen arachnoidalcysta heller.

torsdag 14 december 2017

...familjens urmoder

Idag fyller min mor år. Hon är en fantastisk kvinna. Hon är kärlek, hon är engagemang, hon är uthålligheten själv.

Samma dag som hon föddes, nittonhundratrettiofyra, sändes en radiopjäs av hennes pappa författaren Willy Walfridsson och hans kollega Nils Ferlin. Willy hade skrivit manuset och Nils hade gjort verserna.

Genom livet har hon gått, stretat, kämpat. Det är hon som lärt mig att man ska säga som det är. Att berätta hur man känner. I längden tjänar man på det. Inte ljuga.

Idag fyller hon åttiotre år. Hon är klar i knoppen. Har lust till livet. Går med sina stavar. Broddarna på. Hon bryr sig. Ställer upp. Hon tar hand om sig själv och tar hand om andra. Hon är min förebild men jag når inte fram till det hon gör.

Trots att jag är femtiofem år känner jag mig fortfarande beroende av henne i mitt liv. Hon är klok. Hon är varm i tanken. Hon dömer ingen.

Igår tog hon tåget till Småland och vaknar upp idag hos andra familjemedlemmar. På julafton ska hon, familjens urmoder, trona här hos mig.

fredag 8 december 2017

...att söka tvåsamheten

Förr satte man ut kontaktannons i tidningen. Idag på nätet. Jag har under ganska lång tid varit medveten om hur det kan gå till på nätdejtingsidor, på både gott och ont. Flera av mina vänner har berättat. Och nu när jag bestämt mig för att aktivt söka tvåsamhet, tillhörighet och förtrolighet var nätdejting ett av mina alternativ. Väl värt att överväga.

Men först gjorde jag en inventering i min närmaste krets. Det är nog så att en bra vän o kompis kan vara ens potentiella drömpartner även om det inte är så man sett på personen ifråga förut.

Inventeringen bestod av ett antal frågor, i mitt huvud alltså, kring värderingar och förhållningssätt till sin omgivning och livsmognad. Detta säger ju ingenting om hur jag själv har det på dessa punkter men jag tyckte ändå att jag kunde få analysera lite.

Det visade sig att de som kunde varit intressanta redan var upplänkade på annat håll. Så jag tog Gud i hågen, en selfie med mobilen och loggade in på en nätdejtingsajt. Väninnekören doar i bakgrunden.

onsdag 6 december 2017

...Lilla Fridolf och Lille Skutt

Min bil heter Lilla Fridolf. Han gör som jag säger. Jag trampar på gasen. Han drar iväg. Jag trampar på bromsen. Han saktar in. Jag svänger hit och dit och han bara följer mig.

Men i morse skulle vi till verkstan och han totalvägrade. Jag vred om nyckeln, men icke. Ringde verkstan. Ring Volvoassistans, var deras tips. Ringde Volvoassistans, uppgav Lilla Fridolfs personnummer. Fick uppgiften att assistansen slutat gälla för honom. Ringde försäkringsbolaget. Stängt på grund av tekniska problem. Ringde verkstan igen och bad om råd. Ring bärgningsbil, sa de.

Jag ringde och förklarade hela situationen. Mannen i andra änden beklagade mina svårigheter och sa att de skulle komma inom tio minuter för att hjälpa mig. Lättat utbrast jag att bilen heter Lilla Fridolf och vanligtvis brukar lyda. Sen rös jag av genans för att jag sagt något så fånigt. Men bilbärgaren svarade med självklarhet.

- Ja, då kommer Lille Skutt och hjälper Lilla Fridolf.
- Vad?!?
- Ja, säger mannen, vår bärgningsbil heter Lille Skutt.

måndag 4 december 2017

...min första ljudbok

Nu är ljudboken publicerad!

stanna hos mig tills barnet är fött har fått röst av inläsare Nina Haber. Omslaget är nytt, jag antar att de vet där på förlaget i Köpenhamn hur en ljudbok ska säljas.

När de skickade bilden till mig för godkännande hajade jag till. Oj oj oj, denna kvinna är ju verkligen höggravid! tänkte jag. Och det borde jag ju vetat eftersom det är jag själv som skrivit historien. Men ändå, det blev så tydligt.

Och det är det här som är det intressanta med att någon annan vidareutvecklar det man själv gjort. Det blir på ett nytt sätt. Och som grundskapare får man en tydligare syn på det man trodde man visste allt om.

Jag som vill styra detaljer i det som rör mitt eget för att det ska framstå precis så som jag vill bestämde mig för att godkänna direkt till förlaget och inte säga ett ord om att mitt namn kanske inte skulle vara just rött till allt det rosa. Jag beslutade mig för förtroende och accepterans.

Och nu är ljudboken alltså här. Bara att gå in på Storytel och beställa.