onsdag 29 november 2017

...att vilja göra sig fräsch

Idag arbetar jag bara halv dag och kan därför blogga under ljus tid.

Jag tänker börja dagen med en ansiktsmask. Det är länge sen och nu vill jag göra mig lite fräsch inför kvällen. Och inte tänker jag ta nån kemikaliefylld ansiktsmask från HM inte. Nejdå. Jag har nåt indiskt pulver i badrumsskåpet som ska ge rosig hy.

Jag letar runt. Gräver bland allehanda produkter och hittar den lilla exotiska plåtburken. Innehållet doftar gott. Men beskrivningen är oläsbar. Liten text nuförtiden. Nåväl, det är väl bara att blanda med lite varmt vatten. Jag gör en gegga, säger inte hur den ser ut, kletar in i ansiktet.

Hm, hur länge ska den sitta? Kan inte utläsa det. Det får väl bli en kvart. Efter några minuter börjar det strama. Rynkorna liksom snittas ihop. Så småningom känns ansiktet som inklätt i en manglad tegelsten.

Hur ska jag få bort den? Jag börjar grimasera. Flagor faller. Tar sen en blöt frottéhandduk. Håller på i en evighet.

Jo, huden blir som ett nyfött barns. Inte bara rosig. Totalflammig.

...att ömsa gamla skinnet

Jag är tillåtande mot mig själv på vissa områden och har överseende med att allt inte är perfekt samtidigt som jag ofta är hård mot mitt egna och bannar mig.

Exempelvis har jag, under snart ett års tid, sett ner på min önskan att leva i tvåsamhet och bli någons förtrogna. För vad ska det vara bra för? Man måste kunna vara själv. Kunna reda sitt eget liv. Stå ut med sig själv. Lära sig att möta ensamheten. Stångas med den och segra av egen kraft. Inte skaffa partner för att slippa vara ensam. Inte lägga sitt liv på en annan person. Inte bli beroende.

Under hela hösten har jag kollat på program om sökandet efter kärlek; Bachelor, Bachelorette, Bonde söker fru, Första dejtingen, Gift vid första ögonkastet - You name it. Helt fascinerad över deltagarnas drömmar som de förväntar sig att relationen ska uppfylla. Som en gammal luttrad och hårdhudad orm väser jag föraktfullt från tevesoffan.

Men idag lyssnar jag på Tomas Andersson Wij som sjunger ”...ställ upp dina fönster, ömsa gamla skinnet..”.

...livet eller skrivandet?

Jag sa till en kvinna i min vänkrets att hon själv borde skriva igen. Jag har läst en del av henne och önskar mer. Hon drog lite på svaret och sa något om att antingen lever man mitt i livet eller så skriver man om det. Det var inte elakt sagt. Mer som ett konstaterande. Hon, om någon, vet. All tid man måste lägga ner. All koncentration. Leva i skrivbubblan. Det är svårt att producera utan lång sammanhållande tid. Jag vet.

Jag ställde mig själv frågan. Om jag var tvungen att välja - leva mitt i livet eller skriva om det, vad väljer jag? Men om man inte har för bråttom, kan göra lite då och då under utdragen tid, då är väl kombinationen möjlig?

Hennes konstaterande fick mig ändå att tänka till. Därför var det riktigt viktigt att ha releasefesten med familj och andra vänner. Att umgås med dem jag har.

Jag höjde glaset i en välkomstskål och berättade om tanken - livet eller skrivandet. Och tackade dem för att de finns i mitt liv och sa att de är ett levande bevis på att kombinationen funkar.

måndag 27 november 2017

...att ge plats för nästa bok

Så var det bokrelease i lördags. En enkel tillställning med ett femtontal av mina närmaste. Vi firade att den du ville jag skulle vara äntligen kommit.

Flera av kvinnorna som var här hade redan läst boken, sedan någon vecka tillbaka, och nu ville de diskutera denna relation som den handlar om.

Det var roligt att höra dem prata både indignerat, förstående och undrande inför den där kärleksrelationen som de båda senaste böckerna tillsammans gestaltar.

Jag är så nöjd nu att jag verkligen skrev denna uppföljare, mannens svar till kvinnan. Och inte blev det något facit. Och då är det som det ska. Livet har inget. Allt är en process. Har vi tur blir vi inte alltför brända.

Den senaste tiden har jag tänkt att det kanske inte blir mer i bokform. Men efter att alla gäster åkt hem, och tre diskmaskinsomgångar var körda, infann sig den där känslan av att ha gjort färdigt. Skriva, ge ut, ha release. Och bland torkade bord och tillbakaflyttat möblemang förstod jag att jag just gett plats för nästa bok.

lördag 18 november 2017

...att se sig själv i spegeln

Jag hastar in på bibblan men fastnar.
Innanför dörren står en skara på ungefär tjugo personer. Det är vernissage. En ung man i välvårdat skägg står stolt bredvid sina alster. En rad bilder uppsatta med en nål genom papperet. Varje bild är en bild av honom. Hans ansikte.

Något enstaka porträtt är gjort utifrån ett foto men nästan alla är målade framför spegeln. Timmar av betraktande. En av besökarna kommenterar den allvarliga blicken. Jag säger nåt om koncentration. Men å andra sidan, vem skulle kunna se på sig själv i spegeln i många timmar, möta sin egen blick, och undgå det allvarsamma?

Jag funderar på om han använt sig själv, sin egen person, för att utforska olika målartekniker eller om han använt sig av olika tekniker för att utforska sig själv. Oavsett vilket tar han ett modigt grepp om tillvaron och gräver där han står.

Och genom den allestädes närvarande allvarsamma och koncentrerade blicken skiftar stämningarna i hans ansikte. Eric Östergren närmar sig sig själv och låter oss se.

tisdag 14 november 2017

...att kvinnor och män inte är väsensskilda

Glad i hågen talar jag om ”den du ville jag skulle vara” där mannen för första gången uttrycker sina tankar, känslor och farhågor.

- Hur kan du som är kvinna skriva som om du vore man?

Den frågan har jag fått av både män och kvinnor. Svaret är lätt. Jag utgår ifrån att både män och kvinnor är människor, fyllda av blod och tankar. Inte väsensskilda. Och jag umgås med både män och kvinnor. Lär känna dem.

Det är en dubbeltänkade tid vi lever i. Å ena sidan ska vi inte göra åtskillnad, inte slänga oss med generaliserande uttalanden om det ena eller andra könet - å andra sidan ska vi inte tro att vi kan förstå varandra över könsgränserna.

Jag har just läst ”allt jag önskar mig” av Grégoire Delacourt. Skriven som av en kvinna. Han är visserligen en stor författare och vida känd. Hans böcker är översatta till många språk och sålda över världen. Men tänk då hur många som läst hans kvinnliga tankar.

Det blir intressant att så småningom få höra vad mina manliga läsare tycker. Kanske något träffar rätt.

lördag 11 november 2017

...Bergshamra Missionsförsamling

Idag var det kvinnofrukost i Bergshamra Missionsförsamling. Lyllo mig var inbjuden med tema Att tala med sig själv om sitt liv. Dagen till ära kunde jag visa min nyutkomna bok. Den är så ny att den ännu inte går att köpa på nätet. Så kvinnorna i Bergshamra var först på. Förutom min frissa.

På bilden syns missionshuset i sommarmiljö. Så vackert. Tyvärr glömde jag helt bort att ta bilder idag. Men huset var lika fint inuti som utanpå. Kyrksalen så gemytlig och välkomnande. Och en god och nyttig frukost stod uppdukad strax framför predikstolen. Inte för att jag hade nerver att äta något innan framträdandet men jag såg hur gott allt såg ut. Fin stämning som gjorde mig rörd.

Det blev tänkvärda reflektioner i gruppen kring detta med att tala med sig själv om sitt liv, att berätta sin historia utan att skada andra och värdet av att få tillgång till sin historia för att identifiera prägling och eventuellt lyckas undvika den i nästkommande generation.

Stort tack till Bergshamra Missionsförsamling.

torsdag 9 november 2017

...att fira stort

Jag har fått ett uppdrag att redigera medicinska texter. Here we go again, tänker jag glatt.

Idag skriver jag om djupa ventromboser, lungemboli och basaliom. Inga roliga tillstånd men orden är fina. Ba sa liom. Är man yrkesskadad så är man. Och det är behandlingar och excisioner och aktiva expektanser. Mumma.

Det är mycket att tänka på och jag nästintill bosätter mig i datorn. Koncentrerat. Ansiktet blir typ fyrkantigt. Mimiken stel. Stirrande ögon. Jag har en del att hinna med och bara någon gång under morgonen funderar jag på att min nya bok snart ska komma. Och det retar mig att jag inte riktigt hunnit glädja mig så mycket åt det nya alstret. Jag är liksom på språng hela tiden. Och lite split vision.

Strax före lunch kommer två paket böcker. Jag bär in på kontoret, öppnar lådorna, ser ett gäng ”den du ville jag skulle vara”. Så fin! Innan jag jobbar vidare firar jag med en cappuccino och ett sms till min skarpsynta lektör. Och för att riktigt markera dagen till ära bäddar jag min säng.

måndag 6 november 2017

...att ändå hälsa till Jesus

Jag är inte aktiv i kyrkan längre. Ligger inte på knä och ber. Jag tror inte att det finns bara en väg utan många små. Snåriga ibland. Men ändock någon form av väg. Jag sjunger aldrig högt numer med armarna sträckta mot ett kyrktak. Stirrar inte längre på ett kors i hopp om tröst och kraft.

Jag har ingen församlingstillhörighet, inget kyrkkaffe, ingen bönegrupp. Jag går aldrig på kyrkans andliga samtal och sjunger inte längre i kör. Jag läser inte bibeln och stavar den inte heller längre med stort B. Jag minns någon enstaka rad, möjligtvis nåt från Ordspråksboken.

Jag suckar ibland men känner mig inte längre omsluten av fadersfamnen. Jag engagerar mig inte i närmandet av Gud mer än att jag hela tiden försöker närma mig mig själv och tänker att det ändå hör ihop.

Nu har min dotter och hennes pappa åkt till Israel på semester. De ska besöka Jerusalem och Betlehem och Genesarets sjö. Jag får ett sms. De har landat. Jag smsar tillbaka och menar på allvar varje ord. ”Jag är avis. Hälsa Jesus.”

söndag 5 november 2017

...ett hopp om mirakel

Jag kan inte slita blicken från bilden. Den är så vacker. En avslappnad bild av ett välklätt äkta par. Han putsar till hennes dress i all välmening. Hon ler. För egentligen är det nog hon som sett till att de klädesmässigt matchar varandra inför plåtningen. I alla fall utifrån artikelns utsago.

- Men alltså, hur funkar det där egentligen? Hur kan de vara ett par?

De frågorna hör jag många ställa så fort paret Kinberg Batra kommer på tal. My God. Alla säger nuförtiden klämkäckt att man ska tänka utanför boxen. Men paret Kinberg Batra verkar vara no no. Kanske är det frågor av fascination och förundran. Kan kärleken överbrygga sådana olikheter?

Men visst, jag ska villigt erkänna att jag varit en av dem som ibland undrat. Han som är så rolig. Och hon som verkar lite stel. Men de har ju två helt olika roller.

Titta på bilden igen. Visst är den vacker? Som ett hopp om mirakel. Funkar detta, funkar allt. Jag klippte nogsamt ut bilden. Ramade in. Så länge de håller ihop ska de få pryda min vägg.

lördag 4 november 2017

...att förbereda ett framträdande

Denna bild togs när jag gjorde något av det jag tycker allra bäst om. Att läsa ur mina böcker och berätta om varför och hur de kommit till. Jag har märkt att när jag är sann och strävar efter något inuti då vill andra höra. Så jag talar gärna om de tankar, känslor och idéer som gör att jag till slut sammanfogar allt i bokform.

Att Brodersbrevet skrevs var förståeligt utifrån den terapeutiska aspekten av en sann historia. Men de andra böckerna, stanna hos mig tills barnet är fött och den du ville jag skulle vara, som är fiktiva - vilket värde har de? Jo, tillsammans är de en kärlekshistoria. Kärleken kan vi alltid relatera till.

Nästa lördag är jag inbjuden till en kvinnofrukost för att berätta om mina böcker och skrivande. Temat är att tala med sig själv om sitt liv.

Livet är för viktigt för att bara tänka sig igenom. En anteckning då och då gör livet tydligt och ger dess kontur. Och idag när jag förberett mig inför framträdandet har jag strävat efter att hämta något äkta ifrån mig själv.