fredag 20 juli 2018

...att cykla på Ven

Varje dag väller det in turister på ön som går upp för den långa branta backen från Bäckviken mot Mildahnsväg. Där i korsningen ligger cykeluthyrningen med uppemot ettusenfemhundra cyklar. Det finns stora, det finns små, det finns med och utan korg och det finns med olika antal växlar. Alla är knallgula. Det är ett gult hav däruppe på backkrönet.

Om dagarna fylls vägarna med dessa gula fordon. Det cyklas på led, det cyklas i bredd, det cyklas med o utan hjälm. Det cyklas kors och tvärs till alla sevärdheter. Alla hörn på ön ska kollas.

Jag är en av de där besökarna som vill komma åt varje vägsnutt. Många turer blir det. Och de bästa är turerna om kvällarna. Då har de andra dragit sig tillbaka till fastlandet eller till något matställe eller till sina hyrda rum.

Härligt ensam och ifred har jag cyklat i kvällssolens sken längs folktomma vägar bland fälten. Andats luften. Åt ena hållet sett Sverige. Åt andra hållet Danmark. Räknat rådjur, harar, någon igelkott. Grusvägarnas sång i mina öron.

onsdag 18 juli 2018

...att hälsa på Helge på Ven igen

Någon vecka innan min ankomst ringer jag Helge, berättar vilka dagar jag planerar vara på ön o frågar på ett excelarkmässigt vis vilken dag det kan passa att jag hälsar på honom. Han svarar att det bara är att komma förbi vilken dag som helst. Han är hemma. Men, försöker jag, passar det bäst på en förmiddag eller eftermiddag? Och han säger igen att det spelar ingen roll, det är bara att komma förbi närsom. Han är hemma.

När båten når hamnen och jag sen går längs landsvägen känner jag så väl igen allt och strax skymtar Helges hus. Jag går förbi men vet att vi ses snart.

Cyklar dit dag två. Dörren står öppen, jag ropar Hallå! Han svarar inifrån teverummet, jag kliver på. Han är klädd i jeans och en vit- och rödrutig skjorta. Hej-kram som gamla vänner. Jag slår mig ner vid köksbordet o han bjuder på rosenhagtornslikör - den giftröda. God som tusan. Och Helges gaffelkakor.

Vi kopplar på direkt. Han synar mitt ansikte tvärs över bordet och konstaterar, precis som förra året: Du är lik din mor.

...att bo på Ven i februari

Helge berättade förra året att han kört många turister med häst och vagn över ön. Och många har frågat honom om han bor här permanent. När han svarat ja på det har de suckat av längtan och sagt att Lyckans dig som får bo så här vackert året om. Och då har han svarat Välkommen i februari.

Han lutade sig över bordet och sa till mig att Visst är det vackert och visst är här fint, men i februari när det är snö och kallt och blåsigt och man inte ser en människa så långt ögat når då kan man känna sig riktigt ensam.

Jag lovade mig själv att ringa Helge i februari.

Jag åkte hem från ön, med massor av bilder och rapsolja och durumvetemjöl. Hösten kom, vintern kom och jag gick fortfarande och sög på karamellen att jag verkligen hade hittat de platser jag ville hitta på ön, och dessutom hade fått träffa Helge. Det var mer än jag kunnat önska mig.

Jag ringde honom i februari, sa att jag mindes vad han sagt om vintern. Han blev glad och välkomnade mig igen, ifall jag nån mer gång skulle komma till Ven.


...Helge på Ven

Helge är född på Ven, i sitt föräldrahem. Han växte upp på Ven, gick i skola på Ven, jobbade hela sitt yrkesverksamma liv på Ven. Han gifte sig här, fick barn här och blev änkeman här.

Han gör saft o likör o kakor. Han är huslig och har energi. Men benen sviktar lite och i år går han med rullator.

Han gick i skola i sex år, sen direkt in i jobb på Kungsgården. Hans första uppgift var att köra hästen som gick med räfsan bakpå för att stränga ihop höet på åkrarna. Så småningom blev det fler uppgifter. Han har förlöst många kor.

Han träffade sin Ella från fastlandet, hon flyttade till Ven, de gifte sig när Helge var tjugoett år - och giftermålet var det som gjorde att han då flyttade hemifrån. De flyttade in i den statarlägenhet som sedan blev min första bostad. De bodde där i flera år, de fick en son där och var gifta i sextiofem år.

Helge har kört turister med häst o vagn på Ven, guidat på Tycho Brahe-museet o guidat turister i gamla kyrkan. Det Helge inte vet om Ven är inte värt att veta.

...första mötet med Helge på Ven

Det var förra sommaren på Ven. Från tips, till tips, till tips följde jag vägen mot Helges hus. Hans dörr stod öppen och jag träffade honom redan ute på gården.

Jag presenterade mig, sade mina föräldrars namn, att vi bott på Kungsgården några år, att jag fått höra att han varit dräng där o kanske kunde minnas något. Han kom ihåg oss direkt. Denna åttioåttarige stadiga man med positivt nyfiken o varm blick bjöd in mig i sitt hus.

Vi satt i Helges kök. Han var ivrig o ville bjuda mig på något. Han tog fram sina hemmagjorda likörer. Det var likör på Syren, på Havtorn och på Rosenhagtorn. Den första var lila, den andra gulaktig och den tredje giftröd. Men jag förstod - Helge skulle inte förgifta mig. Så dukade han fram sina hembakta kakor. Gaffelkakor. Allt var gott o jag kände mig så välkommen.

Jag visade foto på mamma. Hon är sig lik, sa han. Han tyckte om henne. Sa att hon var en fin människa. Han berättade en del av vad han mindes. Vägde orden. Förstod att mitt möte med honom var viktigt.

...förra sommarens letande på Ven

Förra sommaren åkte jag till Ven för att samla ihop lösa trådar från min tidiga barndom. Jag visste endast att vi bott i en lägenhet i förlängningen av ladan som tillhörde Kungsgården.

När jag kom till Ön kände jag mig mycket tveksam o spörjande o alls inte frimodig. Jag vandrade runt, cyklade runt, läste de små vägskyltarna och kunde inte riktigt komma åt det jag ville. Vägen ner till Kungsgården var inte allmän väg och det stod Varning för hunden och visade verkligen att här var det ingen turistattraktion inte.

Annars överallt, varhelst man kan komma på något så fanns det ett café, en konstnärsbod, rapsoljeförsäljning invid en åker eller silversmidesförsäljning på privat mark.

Jag frågade Malvagårdens värd hur jag kunde nå Kungsgården. Han gav mig tips som ledde till en person som gav mig tips som ledde till nästa person som gav mig tips som ledde till, och så vidare och så vidare. Slutpersonen blev Helge. Han var dräng på Kungsgården i femtiosju år och han kom ihåg min ursprungsfamilj.

tisdag 17 juli 2018

...dagens schema på Ven

Eftersom mina ambitioner alltid är som högst dagen före brukar jag passa på att skriva ner ett schema för morgondagen så att jag liksom inte kan smita undan sen eller för att jag inte ska glömma nåt.

Igår noterade jag det tänkta i kronologisk ordning: Frukost, Silversmed i Kyrkbackens hamn, Pumpans Café, Kulturhuset, Köpa godis, Besöka Helge.

Jag vaknade strax efter elva o låg kvar i sängen en bra stund i självanklagelse över att planen var sumpad från början. Nåväl. Man är väl agil. Och det är ju trots allt semester.

Satt med frukost och kaffe en lång stund i trädgården. Sedan en lång stund på den inglasade altanen och manikyrerade mig.

Halv tre tog jag hojen till Kulturhuset och kollade en för mig helt oförståelig kollektion av målade verk och en helt bedårande skulpturuppsättning.

Cyklade till silversmeden, köpte örhängen. Måste ha nåt varje år från Ven. Köpte godis. Till Pumpans Café som hade slut på mat. Tog räkmacka på annat café, Mitt på Hven.

Så till Helge. Han fick godis, jag likör.

måndag 16 juli 2018

...Vackra Ven

Efter Ljungby tankar jag bilen och drar till Landskrona. Lyckas få den allra sista platsen på långtidsparkeringen, nära båten till Ven. Jag stuvar om lite i packningen och tar det viktigaste. Kläder för några dygn, böcker, anteckningsbok och iPad. Necessär, stretchband och Nescafé.

Förra sommaren besökte jag Ven för att nysta i lite historietrådar. Allt var så andaktsfullt och varje sekund skulle insupas. Då stod jag och stirrade mot ön så fort båten la ut från hamn i Landskrona. Men nu. Nu sitter jag och skriver kom-ihåg-grejer i min almanacka medan vi närmar oss ön. Denna underbara ö. Vackra Ven.

Jag går landsvägen ett par kilometer o allt känns hemtamt. Handlar hos Handlarn, checkar in på Malvagården, sätter mig i trädgården med kaffe.

Cyklar längs fält av raps och durumvete ner till barndomens strand. Håller i boulestora rundslipade stenar. Släpper dem i havet igen. Cyklar över backafall. På väg mot Malvagården igen, bredvid mig ett snäpp in i fältet, springer ett rådjur som sällskap.


...morgontankar från hotell Linnea i Ljungby

Jag fick en fråga om varför jag återvänder till Ljungby på det vis jag gör. Sökandet. När det hela verkar så avslutat.

Min bror flyttade i mina tidiga tonår. Min syster strax efter. Och mamma flyttade när jag var nitton. Själv stannade jag i ytterligare två år.

När jag tittar tillbaka på våra utflyttar och ifrånflyttandet från Ljungby ser jag att det inte finns några skarpa gränser eller tydliga datum. Det tydligaste är minnet av mitt eget flyttlass.

Jag packade en lånad pick-up, åkte halva vägen mot storstaden och hälsade på mamma på vägen och sov hos henne i Söderköping. Och nästa morgon fortsatte jag mot Stockholm och Saltsjö-Boo. Där skulle jag vara inneboende hos mormor och hennes man innan jag fick chans att bo i andrahand på allehanda ställen de första åren i huvudstaden.

Och själva Ljungby. Varför dessa återbesök när allt avslutades för så länge sen?

Men jag tycker inte det verkar ett dugg avslutat. Suddiga kanter. Inga riktiga hejdå. Inga tydliga sista kapitel. Det bara fejdade ut.

tisdag 10 juli 2018

...hemlängtan

Ibland längtar jag hem. Fast jag redan är hemma. Det är en förunderlig känsla. Jag trivs i mitt hem, rentav älskar det. Det är min borg. Dess väggar gör mig trygg, möbleringen gör mig lugn och luften är min.

Det är ingen annan som bestämmer här. Allt jag har, har jag valt. Visst, ibland passiva val. Men de flesta aktiva. Och i de fall något passivt valt eller rädslo-valt finns kvar i mitt hem är det ändå ett aktivt val så länge jag inte gör mig av med det. Varje dag kan man tänka om. Varje stund tänka ut nytt. Igår kväll till exempel valde jag att rensa bort en handflatestor sten från mitt balkongarrangemang. Stenen ska slängas idag. Så alltså, mitt hem är mitt hem är mitt hem. Och här är det jag som råder.

Hur kan jag då ändå ha hemlängtan? Den kan komma när som helst. När jag är på jobbet, på bussen eller på stan. Men när jag redan befinner mig i borgen och längtar hem, vad är då det?

Jag vet inte. Troligen någon form av saknad. Kanske alla bär den. Hemlängtan. Gömmer varsamt inom sig.




lördag 7 juli 2018

...att räkna livslängd i centimeter

Jag står med min knallrosa nyinköpta tumstock i handen. Vecklar ut den och tänker att om dessa två rosa meter representerar min livslängd, hur många centimeter har jag då levt nu? Och hur många har jag kvar? Såklart en omöjlig ekvation eftersom inget facit finns men jag gör ett överslag bakåt på mödernet.

Min mormor blev cirka åttiofem. Min mor är snart åttiofyra och lär leva till minst hundra. Jag borde ta ett genomsnitt på det. Men för att inte verka beskäftig o högmodig o ickerespektfull inför livet o dess begränsningar tänker jag mig att kanske åttiofem. Kanske, om det vill sig riktigt väl.

Jag har sett flera gamla och sjuka bli hundra år och över det. Men som sagt. Åttiofem är en bra siffra att jobba utifrån.

Få se... Om tvåhundra centimeter på min tumstock är mina åttiofem år och jag nu är femtiosex - hur många centimeter blir det? Enkel matematik men jag orkar inte räkna. Det är ju ändå några steg till svaret.

Konstaterar torrt att jag levt en bra bit över halva den rosa tumstocken.