söndag 30 juli 2017

...Änglar och bråkmakare, av Yousef Morshedi

Vi möttes på Bokmässan och bytte böcker med varandra. I handen fick jag en roman med rött och guldfärgat omslag, Änglar och bråkmakare, av Yousef Morshedi. Första kapitlet, Emiren Rawwal. Andra kapitlet Malika och Nadima. Och det tredje, Marich. Så löper berättelsen på med fler inblandade. Abu Ali, Tabbib Ramzzy och Zanggy är några av dem. Varje persons historia vävs med de andras.

Det är en exotisk roman. Kulturen, miljön och naturen - beskrivningarna är intagande. En språklig fröjd. Den är mustig. Dramatisk med familjehistoriska tillbakablickar och passionerade otillåtna relationer. Änglar och bråkmakare - en fantastisk kärlekshistoria.

Romanen är tätt skriven från topp till sidfot utan styckeindelningar och ger ett överväldigande intryck. Första tanken är att den skulle tjänat på mer luft och noggrannare korrektur.

Men ju längre jag kom in i berättelsen desto mer tyckte jag att a l l t med boken förstärker berättelsens budskap. Livet, kärleken och sanningen är viktigare än perfektion.

lördag 29 juli 2017

...de senast lästa böckerna

Jag har nyligen skickat in mitt tredje manus för lektörsläsning. Manuset, som planeras att bli en bok, är en uppföljare till ’stanna hos mig tills barnet är fött’. Mannens svar till kvinnan. Jag hoppas min lektör tycker att texten är något att ha, annars måste jag ta ställning till hur jag går vidare. Utveckla eller gömma och glömma.

För en gångs skull har jag lyckats läsa andras alster parallellt med att skriva eget material. Och här är de böcker jag läst sedan i mars. Kronologiskt.

Maken av Gun-Britt Sundström, Änglar och bråkmakare av Yousef Morshedi, Egalias döttrar av Gerd Brantenberg, Min pappa - ett krigsbarn av Katarina Vastamäki, Riktiga Elsie av Elsie Johansson, Jag såg dig inte komma av Jan-Erik Larsson, Bitterfittan av Maria Sveland, Bitterfittan 2 av Maria Sveland, Novellix - Höra stenarna sjunga av Elsie Johansson, Novellix - Regn av Josefine Klougart, En droppe Midnatt av Jason Timbuktu Diakité, Kvinnan på tåget av Paula Hawkins och Den gamle och havet av Ernest Hemingway.

...att tala med sig själv om sitt liv

Jag bär alla åldrar inom mig från det att jag föddes och fram till nu. Så kommer det alltid att vara. Det är min nuvarande ålder som syns i mitt yttre. Mina händer, mitt ansikte, min kropp. Alla åldrar jag haft ligger inuti som lager på lager, eller som tvinnade trådar av ömsom tidigare erfarenheter ömsom nuet.

Ibland tar jag barnet inom mig i handen och leder tillbaka till platser jag vill hjälpa mig att se. Jag vill följa med mig själv som en kraftgivare på vägen, som en tolk och ledsagare, och hjälpa barnet som var jag att se och förstå det jag inte kunde se då. Hand i hand besöker vi platser som varit viktiga.

Inget i historien kan ändras men livet är annorlunda nu. Jag har som vuxen ett annat perspektiv, och jag vill ge den unga människan i mig ro. Det lugn och den trygghet jag behövde då, men som jag kanske inte fick, försöker jag ge mig själv i efterhand.

Plats efter plats, genom tid efter tid, vandrar vi längs vägen. Detta är ett av de sätt som jag talar med mig själv om mitt liv.

fredag 28 juli 2017

...min hbtq-klänning

Förra sommaren köpte jag en klänning. Den hade alla regnbågens färger. När jag skulle betala insåg jag att detta var ju rena rama hbtq-klänningen. Bestämde direkt att den skulle bäras vid beskådandet av Prideparaden i Stockholm.

I min iver över att en Norrtäljebutik sålde hbtq-klänningar, utan att de själva gjort kopplingen, pratade jag på om öppenhet och allas lika värde. Insåg efter en stund att tjejen i kassan inte hängde med. Jag saktade in ordflödet, frågade om hon nån gång åkt in till Stockholm för att kolla? Näej. Jag tror att min beskrivning av tillställningen åtminstone fick henne nyfiken.

Stockholm Pride Parade är Skandinaviens största prideparad. Det säger mycket om Sverige. Stockholm Pride är politiskt och religiöst obunden. Den enda gemensamma värderingen man måste ha är att aktivt ta avstånd från diskriminering som exempelvis rasism, sexism och homofobi. Check på den.

Vare sig jag går i paraden eller står bredvid och hejar på kommer jag i år igen ha på mig min hbtq-klänning.

torsdag 27 juli 2017

...att ha lust utan vinnarskalle

Jag drivs av lust och plikt. Det som engagerar mig, gör jag gärna. Det jag måste, verkställer jag. Ofta går det hand i hand. Lust i arbetet.

Jag presterar mycket men är inte beroende av andras beröm. Jag har ingen vinnarskalle. Ingen drift att tävla. Sporras aldrig av andras mätningar. Däremot gläds jag om något går bra för mig.

Jag är en slow starter. Det märks om mornarna och i min marknadsföring. Har inte ens skaffat ett författarvisitkort. Jag är en late bloomer. Om nu denna min tid skulle kallas blommande. Men ja, mina böcker och min blogg är mina verk som kommit till av endast mina beslut.

Mina tre största blommor, som jag inte var late med, är förstås mina vuxna barn. Men de vill inte längre vattnas. De gör det själva nu. Så jag lägger fritidssenergi på texter, research och några framträdanden.

Många blir hundra år. Kanske jag också. Det finns plats för idéer. Förhoppningsvis många dagar kvar. Nu har jag skrivit en riktigt bra mid-age-rap. Och hoppas på en treminuters-scen nånstans.

måndag 24 juli 2017

...ett nybakat bröd av durumvete från Ven

Jag köpte med mig durumvete från Ven, och ett antal flaskor med rapsolja. Hela vägen hem längs E4:n tänkte jag på det goda bröd som skulle bakas.

Så i morse åkte degbunken fram, durumvete ur skafferiet och rapsoljan likaså. Degvätska på vatten och rapsolja, mjölet noggrant uppmätt, en aning extra salt eftersom jag hatar osaltat, torrjäst i och för smakens skull en matsked honung och mortlad kummin. För första gången i mitt liv mätte jag till och med värmen på degvätskan med termometer.

Jag har sällan skådat en sån fin deg. Jag knådade den ordentligt. Den blev lätthanterlig, smidig, följsam och blänkte mellan mina händer. Den jäste perfekt. Jag formade den till två stora runda bröd, jäste på nytt och gräddade sen till fin färg. Efter utsatt tid tog jag ut dem och knackade på undersidan och de lät precis som bröd ska låta. De fick ligga en stund och svalna. När jag skar ett par skivor var de finporiga och vackra. Jag bredde dem och tog en stor tugga. Och brödet smakade - absolut ingenting.

... mina trådar från Ven

Under början av min semester var jag på Ven för att leta efter trådar till början på mitt liv. Jag hittade Sveriges längsta stenlänga bland fält av raps och durumvete. På gården, och utanför huvudbyggnaden, talade jag med dem som är kopplade till jordbruket nu. En kvinna, några år yngre än mig, lät mig komma in i hennes lägenhet i längan för att ta några bilder av det som var min första bostad.

Om jag ville veta mer om livet på gården när jag var spädis kunde det finnas mer svar att hämta hos den gamle mannen i huset tvärs över åkern. Det ljusa huset pekades ut åt mig och jag blev sagd att mannen där varit dräng på jordbruket i över femtiofem år.

Jag stegade dit, knackade på och presenterade mig. Han kopplade genast och sa att han mindes mina föräldrar. Så satt jag där, min sista kväll på Ven, med en åttioåttaårig man vid hans köksbord drickandes hans egengjorda likör av tre olika sorter, ätandes hans egenbakade gaffelkakor och samtalandes om det han mindes från gårdens tidiga sextiotal.

måndag 3 juli 2017

...att rita en cirkel av saknad

En kvart innan stängningsdags gick jag upp till ICA igår och postade några exemplar av Brodersbrevet till Svenska ambassaden i Lissabon. Och så ett handskrivet brev på olinjerat ark till kvinnan som tog emot min dotter och mig där för snart tre år sen när vi kom till Portugal för att nudda vid sista tråden av Kjell, min försvunne bror. Tänk att det skulle ta tre år efter besöket innan jag kunde samla mina tankar och varma tack för hennes betydelsefulla och vänliga mottagande.

Nån vecka innan böckerna skickades ringde jag receptionisten på ambassaden. Hon kom ihåg oss väl och när hon sa gatunamnet för att böckerna skulle hamna rätt, log jag. Informationen var överflödig. Jag glömmer aldrig Rua Miguel Lupi. Det har kommit att bli en helig plats för mig. Kjell var där för trettio år sen. Ambassaden har samma adress som då.

Och nu, förutom böckerna till ambassadens svensktalande medarbetare som vi träffade där, är Brodersbrevet på väg till ambassadens bibliotek. En cirkel av saknad är ritad.

söndag 2 juli 2017

...den finska sisun

Tuggandes på finsk lakrits avslutar jag mitt Tema Finland-bloggande med att skriva några ord om den finska sisun. Jag har aldrig vetat vad det egentligen betyder. Det låter som hårdhet, kantighet och kanske till och med hotande våld.

Men jag förstår att det har med uthållighet att göra. Kanske någon slags tjurighet och envishet. Att inte ge upp lätt. Att inte brytas som en torr pinne utan bara böjas och böjas utan att gå av. Som om nu att bara böjas och böjas skulle vara så bara.

Jag surfar ut på internet och kollar synonymer. Den finska sisun kan översättas till kampvilja, envis uthållighet, ilska, att aldrig ge upp. Så kollar jag i min favoritbok, Stora synonymordboken. Den är gammal men sann. Förutom de tidigare nämnda står det ihärdighet, energi och seghet. Dagens ungdom kanske skulle säga ”att kötta”.

Och nu när jag står här och skriver sista inlägget om Finland, kan jag konstatera att mina kindknotor nog har finskt anlag. För finsk sisu - det har jag. Både i arbete och i relationer.