Vi var så unga när vi träffades och nu har vi följts åt i femtio år, Annette och jag. Vi kallar oss de gamla rävarna. Varje gång den ena av oss ringer till den andra så säger vi alltid, båda två: ”Tjeeena, din gamle räv!”
Jag vet inte hur det kom sig men kanske det började med min gamla tavla, föreställandes en räv på en lång småländsk landsväg. Annette lånade den där tavlan av mig när jag skulle bo i Uganda ett par år. När jag kom hem hade jag inte hjärta att ta tillbaka den. Så småningom kom hon med räv-tavlan i handen och vi bestämde att turas om. Var konstverket finns nu vet jag inte. Kanske i förrådet i Norrtälje.
Men var vår vänskap befinner sig vet jag. Jag kan ringa henne närsomhelst. Och hon kan ringa mig. Vi har följt varandra genom relationer, bröllop, barnafödande, dödsfall, skilsmässa, nya livssituationer. Ibland härliga. Ibland svåra. På senaste tiden har vi börjat tala om att vi någon gång måste dö ifrån varandra. Vi våndas. Och har lovat att sitta vid varandras dödsbädd.