Jag hade en mardröm i natt. Minns inte vad. Vaknade i mörkret av att jag skrek högt och utdraget. Obehagligt. Jag menar, för grannarna. Vi bor så lyhört och de skulle kunna bli rädda för mindre. Nåväl. Ingen bankade i varken väggar, golv eller tak och ingen ringde på dörren och inte på polisen. När jag registrerat att övriga huset sov vände jag på både mig o kudden och somnade snabbt om.
Gick upp när väckarklockan ringde, gjorde några axelövningar, åt frukost och kom inte ihåg att jag haft en mardröm förrän jag vaknat till efter första koppen på jobbet.
Undrar om den nattliga oron hängde ihop med min definitiva flytt? Den där
s e p a r a t i o n s-ångesten.
Nu sitter jag på bussen till Norrtälje för att kolla till lägenheten, se att blommorna lever och att ingen kran sprungit läck. Och jag inser att jag lever i, och hela tiden bearbetar, denna min livsförändring. Nu bloggar jag för att hålla mig vaken på bussen. Jag vill verkligen inte somna hårt här och kanske vakna av mitt eget skrik. 😇
tisdag 20 augusti 2019
måndag 19 augusti 2019
...tacksamheten över tiden på Esplanadenbasen
Esplanadenbasen. Det är så jag kallat mitt hem. Det är den bostad som de vuxna barnen kunnat återvända till och bo i för en sommar, ett jullov eller någon vecka då o då när de haft en lucka i studierna.
Det är där vi firat många jular, många födelsedagar, någon student, några bokreleaser, ätit påskmiddagar. Det är där jag haft gästrum o extrabäddar och kunnat välkomna långväga gäster.
Esplanadenbasen. Där jag skrivit krönikor o mina tre böcker. Det är där jag gjort ett skaparrum för att kunna sy, klippa o klistra och skriva småalster.
Jag åkte till den iordningsställda lägenheten häromkvällen, klinkade på pianot, bad en tacksägelsebön i varje rum. Det blev ungefär:
Tack för allt som funnits och varit i detta mitt hem. Tack för allt som burits, stärkts och tagit form. Tack för alla idéer, fina samtal och allt svårt som har retts ut. Tack för alla som klivit över tröskeln till mitt hem och delat delar av livet med mig. Och tack för alla dem som finns kvar även när jag lämnar Esplanadenbasen.
Det är där vi firat många jular, många födelsedagar, någon student, några bokreleaser, ätit påskmiddagar. Det är där jag haft gästrum o extrabäddar och kunnat välkomna långväga gäster.
Esplanadenbasen. Där jag skrivit krönikor o mina tre böcker. Det är där jag gjort ett skaparrum för att kunna sy, klippa o klistra och skriva småalster.
Jag åkte till den iordningsställda lägenheten häromkvällen, klinkade på pianot, bad en tacksägelsebön i varje rum. Det blev ungefär:
Tack för allt som funnits och varit i detta mitt hem. Tack för allt som burits, stärkts och tagit form. Tack för alla idéer, fina samtal och allt svårt som har retts ut. Tack för alla som klivit över tröskeln till mitt hem och delat delar av livet med mig. Och tack för alla dem som finns kvar även när jag lämnar Esplanadenbasen.
...separationsångest
Nästa morgon vaknade jag och insåg att det inte var beslutsångest jag hade. Det var s e p a r a t i o n s-ångest.
Själva beslutet var ju redan taget och jag trodde faktiskt att det var rätt beslut. Att jag sen kände vånda inför själva separationen var en helt annan sak, och en helt naturlig del. Jag försökte tala förnuftigt till mig själv igenom alla böljande känslor.
När mäklaren kom och gick igenom lägenheten med mig lyckades jag hålla mig balanserad och ganska saklig. Men efter en halvtimmes samtal om de olika rummen, den öppna spisen och balkongen hörde jag mig själv säga till honom att jag faktiskt hade riktig separationsångest. Att det kändes svårt att nu verkligen lämna det som varit mitt hem i tio år.
Han svarade att det var helt naturligt att känna så. Att känslorna troligen skulle fara fram och tillbaka under processens gång. Att många känner så när de ska lämna en bostad där man har många minnen. Jag blev lugn. Och började sen metodiskt förbereda lägenheten inför fotografering.
Själva beslutet var ju redan taget och jag trodde faktiskt att det var rätt beslut. Att jag sen kände vånda inför själva separationen var en helt annan sak, och en helt naturlig del. Jag försökte tala förnuftigt till mig själv igenom alla böljande känslor.
När mäklaren kom och gick igenom lägenheten med mig lyckades jag hålla mig balanserad och ganska saklig. Men efter en halvtimmes samtal om de olika rummen, den öppna spisen och balkongen hörde jag mig själv säga till honom att jag faktiskt hade riktig separationsångest. Att det kändes svårt att nu verkligen lämna det som varit mitt hem i tio år.
Han svarade att det var helt naturligt att känna så. Att känslorna troligen skulle fara fram och tillbaka under processens gång. Att många känner så när de ska lämna en bostad där man har många minnen. Jag blev lugn. Och började sen metodiskt förbereda lägenheten inför fotografering.
...beslutsångest
För ett tag sen tog jag över min lägenhet i Norrtälje igen. Inte för att flytta tillbaka utan för att göra i ordning den inför försäljning. När hyresgästen lämnat nycklarna och lägenheten och vi sagt hejdå gick hon nerför trapporna och jag stod för första gången på åtta månader innanför min dörr när den stängdes.
Det var en märklig känsla att vara tillbaka i mitt hem, omsluten av väggar, tak och golv som hört och sett mitt liv de senaste tio åren. Min borg. Och vad höll jag på med nu? Skulle jag verkligen göra mig av med detta? Denna fina lägenhet i Norrtälje som ligger centralt och i en bra bostadsrättsförening med trevliga och reko människor, skulle jag verkligen lämna?
Och vad var det i Stockholm och Sköndal som gjorde mitt liv så mycket bättre att jag bara kunde sälja mitt hem och låta någon annan bo här? Vad höll jag på med?
Jag satte mig på golvet och våndades. Gick hem till min Mor. Vred och vände mig. Sa att jag hade sån beslutsångest, och att jag nästa dag skulle träffa mäklaren.
Det var en märklig känsla att vara tillbaka i mitt hem, omsluten av väggar, tak och golv som hört och sett mitt liv de senaste tio åren. Min borg. Och vad höll jag på med nu? Skulle jag verkligen göra mig av med detta? Denna fina lägenhet i Norrtälje som ligger centralt och i en bra bostadsrättsförening med trevliga och reko människor, skulle jag verkligen lämna?
Och vad var det i Stockholm och Sköndal som gjorde mitt liv så mycket bättre att jag bara kunde sälja mitt hem och låta någon annan bo här? Vad höll jag på med?
Jag satte mig på golvet och våndades. Gick hem till min Mor. Vred och vände mig. Sa att jag hade sån beslutsångest, och att jag nästa dag skulle träffa mäklaren.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)