måndag 22 februari 2016

...att ta det lugnt inför Selmaprisceremonin

Jag vann inte Selmapriset 2016. Just när jag fick veta det stod jag vid mitt arbetsbord framför datorn och det plingade till i mejlboxen. Ingen vinst men ombedd att ändå komma till ceremonin och läsa något ur Brodersbrevet. Ingen behöver be mig två gånger. Jag läser gärna. Och för den delen ville jag träffa de andra finalisterna, träffa min underbara lektör, träffa Vulkans medarbetare, och naturligtvis ville jag både se och träffa självaste vinnaren.

Jag planerade att gå upp tidigt, röra lite på fläsket, äta en ordentlig frukost, hinna lägga en ansiktsmask, andas lugnt och så småningom ge mig av i god tid mot Stockholm.  iPhonen larmade men det är inget jag minns. Väckarklockan ringde, men det är heller inget jag minns. Väckarklocka nummer två - den som får taket att lyfta - skrällde, men icke. Klockan elva kom dottern och väckte mig.

Snart var vi på väg tillsammans till Selmaprisceremonin. Dotter Märta, jag och min moder. Och glada ramlade vi in hos Vulkan, en halvtimme före alla andra.

lördag 13 februari 2016

...när livet blir lite mer helt

Vi har inte setts på tio år. Tänk vad tiden går. Förut alltid i slutna rum. Själavård för ett knöligt hjärta. När jag var ung och min bror blev sjuk. Sen när min pappa dog. Och sen skilsmässan. Det var till honom jag vände mig. Alltid samma person som jag bad att följa mig en bit på vägen jag inte förstod.

Och nu. Vi sitter på ett café. Som två jämlikar. Äntligen får jag fråga om hur h a n har det. Var han bor. Hur han mår. Och jag kan berätta något om mig själv utan förväntan att han ska lösa gåtor. Begär ingen klokskap. Får den ändå. Bara detta att få dela en stund av livet.

När jag rusade gatan fram för att hinna i tid undrade jag om han skulle gå att känna igen. Kanske i hatt? Med käpp? Och inne på caféet kände jag igen honom direkt. Silhuetten. Och ansiktet precis som förr. Han får Brodersbrevet av mig. Boken om en trasig familjeväv. Och jag får en av hans böcker, den som har titeln Hur hel kan man bli?

Han fanns när jag behövde. Plötsligt finns han igen. Mitt liv blir lite mer helt.

torsdag 11 februari 2016

...att vänta på besked

Jag har aldrig gillat att vänta. Och speciellt påfrestande är det att vänta på något som man inte vet ska inträffa eller inte.

Jag har fått en inbjudan till ceremonin för utdelning av Selmapriset. I inbjudan står det att av finalisterna är nu en vinnare utsedd. Men v e m är denna vinnare? Det står inte. Såklart. Det vet ingen av oss som fått inbjudan. Eller? Är det så att vinnaren är underrättad? I så fall är det inte jag.

Jag väntar i anspänning. Hjärtat klapprar. Håller andan. Tänker. Ska jag ringa förlaget? Ska jag ringa och fråga i vilket skede vinnaren får besked? Ska jag fråga om vinnaren redan vet? För då förstår jag att jag inte vann. Eller? Ska jag vänta lite till? Ställa mig i en balja kallt vatten? Ska jag låta väntan vara spännande och hoppas på att rätt vad det är ringer någon och säger att jag vunnit? Men det är olidligt att vänta. Vinst eller inte? Och det känns genant att ringa förlaget och fråga hur länge jag måste vänta. Jag tror jag hämtar baljan nu, med kalla vattnet.

måndag 1 februari 2016

...Freestyle Libre

Sonen som nu är vuxen fick idag en Freestyle Libre. Äntligen är detta diabeteshjälpmedel upphandlat av landstingen i Sverige! För ett år sen visste vi att apparaten fanns. Men inte tillgänglig. Så hjälpen fanns som innanför en förtretlig glasruta. Jag skrev till en politiker. Blev hänvisad till en annan. Skrev till honom också. Han beklagade att vem som helst inte kunde få.

Men nu. Freestyle Libre. En apparat som inte kräver något stick i fingret för att mäta blodsocker. En sensor som sätts fast på armen, med ett minimalt stick just innanför huden, fasttejpad i fjorton dagar. Så själva apparaten. Sensorapplikatorn. Den som avläser blodsockervärdet genom att föras över sensorn i en sekund.

Vad innebär detta rent praktiskt? Jo, han slipper sticka hål i sina fingrar upp till tolv gånger per dag som han behövt för att ha ordentlig koll.

Sensorn räcker i två veckor. Sedan sätter han dit en ny. Han får nya med posten. Och nu blir det tjugosex stick om året i stället för tretusensexhundrafemtio.

...sonen som alltid måste ha koll på sitt blodsocker

Min ena son fick diabetes när han var i tonåren. Allt vändes upp och ner. Hans blodsocker också. Hans liv, varje dag, varje minut och sekund handlade om att hålla koll. Aldrig slappna av. Alltid vara redo. Var blodsockerhalten okej? Eller för hög? Eller var den på väg ner för att ge en obehaglig insulinkänning?

Och då menar jag att det var h a n som höll koll. H a n som aldrig fick slappna av. H a n som alltid måste vara redo. Min insats var vid sidan om. Visst kunde jag bry mig. Hjälpa med något praktiskt. Stötta. Men det var han som hade det i kroppen. En alltid gäckande blodsockerkurva. Förutom första halvåret. Han hade vinnarskalle. Skulle minsann ligga på en bra nivå. Doktorn häpnade och sa att han aldrig skådat en så jämn kurva. Men sen. Hur minutiöst skulle han lägga upp sina dagar? Sin träning? Sitt matintag? I många år har han nu stuckit sig i fingrarna för att mäta sitt blodsocker, många gånger var dag. På tå. Aldrig glömma. Aldrig vila.

Och så idag. Välsignade Freestyle Libre.