...att hitta tonen för filmen

Tänk på din röst idag. Hur låter den? Hur uppstår den? Är den ljus, mörk, hes? Är den varm och mjuk eller kall och hård? Är den lugn och trygg eller orolig, oberäknelig? Stämmer den med det du vill säga? Hittar du rätt?

Pröva att reglera din röst. Gör den starkare, svagare, mer allvarlig eller mer lättsam. Lyssna på din egen röst en stund idag. Jag lade märke till min i morse. Märkte hur den ändrades beroende på vad jag pratade om och framför allt beroende på med vem jag talade. Det kommer naturligt.

På vår workshop igår talade vi om tonen i en film och om författarens röst i ett filmmanus. Den är svår att fånga. Hur skriver man fram tonen och känslan i något som ska visualiseras, något som ska upplevas?

Jag hittar oftast min röst och den ton jag vill ha när jag skriver böcker, brev eller blogginlägg. Söker efter rätt ord för rätt känsla, försöker komma så nära som möjligt och sätter rytmen. Men att sätta tonen, ge manuset rätt röst för film, utifrån sina ord - det kommer jag få klura på.

...att inte vilja tänka prestation

I helgen har jag bara gjort sånt som ska gagna mitt inre. Tagit hand om mitt hem, legat i skuggan och dåsat i hopp om att varva ner och tittat på massor av avsnitt av Mästarna. Allt dessa kreativa människor i programserien pratar om är att lyssna på sin intuition, vara trogen sina idéer och att vara närvarande i skapandeprocessen. Det går rakt in i mig och jag vet när det skaver och förstår att jag inte måste förstå allt med hjärnan utan gå mer på känslan. Tro på den.

Idag packar jag väskan, min laptop, mina tankar och idéer. En workshop väntar. I en hel veckas tid ska vi hålla på med våra egna filmmanus och respondera på varandras. Individualisten i mig kommer ta emot respons och se om den gifter sig med mina tankar, det inre skeendet, om någon visar på nåt som känns rätt.

Min förhoppning är att inte ha några som helst prestationstankar. Om jag kommer hem utan manus men med förnyad energi, och kanske ny blick, är jag nöjd med det. Hoppas stå ut med skapandeprocessen oavsett vad den ger.

...att ruva och smaka på ord

Mineralkortikoidrelaterade besvär. Det är det senaste uttryck jag blivit varse. Och jag smakar på det långa ordet mineralkortikoidrelaterade. Jag älskar ord med många stavelser som låter, kräver sitt utrymme och har sin betydelse. Jag lärde mig ordet häromdagen när jag satt med mitt sista uppdrag innan semestern. Skulle översätta en amerikanskengelsk läkemedelstext till svenska. På engelska blir orden aldrig så långa. Inte ens prostatacancer är ett sammanhållet ord. Det är prostate cancer. Så konstigt för mig som vill att allt ska hänga samman, åtminstone när det är något som faktiskt i verkliga livet sitter ihop.

Lyssnade på Märta Tikkanen i hennes avsnitt i programmet Mästarna. Hon berättar om hur hon kan gå länge och ruva på att hitta ett ord med tre stavelser, istället för två, för att få den rytm hon vill ha i en mening. Hon vill att en text både ska låta melodisk och vara snygg visuellt. Det där träffar min längtan. Och nu smakar jag på uttrycket mineralkortikoidrelaterade besvär.

...hjärnans mellantid

Igår lade jag in autosvar i båda mina jobbmejladresser, loggade ut och stängde locket på jobbdatorn. Äntligen semester. Det är nu jag förväntar mig att skaparlusten ska komma. Passionen. Gnistan. Men hjärnan måste få mellantid. Som när man landat efter en lång flygresa och väntar på bagaget. Det är trist. Och väskorna dröjer. Men när de väl kommer får man fart igen och rör sig framåt.

Jag var trött efter veckans jobb, efter hela vårens jobb, efter coronans år som dragit över tiden. Ville ge mig något som inget krävde. Något som kanske kunde ge kraft. Inspiration. Kanske lite lust till tanken.

Satte mig med middagen framför teven och in på SVT Play. Det brukar alltid finnas nåt. Och gissa om det gjorde.

Jag tittade på flera avsnitt av Mästaren, ett program där kulturskapande personer berättar om sin egen väg till kreativitet. Hur de låter sig andas, vänta, känna. Hur de går in i sig själva och lever i skapandeprocessen även när den ibland är som att vänta på bagaget efter en lång flygresa.