...Einár

Jag älskar när det går bra för kämpande människor och jag hatar att Einár är död.

Så svårt att ta in. En kille mitt i språnget.

Han var så ung. Bara nitton år. Och blev skjuten på öppen gata i torsdags kväll.

I en intervju hos Malou för några år sen, där både Einár och hans mamma var med, berättade de om hans barndom. Han rappade innan han lärde sig prata. Okej, hans första ord var ”mamma”. Men sen var det rapp för hela slanten. Igenom sin uppväxt fick han kämpa, bodde en tid på HVB-hem, och var han än befann sig skrev han låttexter. Gjorde beats. Att rytmiskt bära sig själv framåt blev hans tydliga uttryck. 

Rappen blev hans liv. Han var en sann ordkonstnär inom sin genre. Kreativ. Musikalisk. Framgångsrik och hyllad. Och så småningom utsatt och hotad.

Nu efter hans tragiska och brutala dödsskjutning skrivs artiklar om den unge man han var. Jag tänker, han var ju nästan ett barn. Startade som en unge med mycket energi, utvecklades snabbt, var fortfarande ung och han hade mycket kvar att ge.

...att följa rekommendationer och ändå inte veta

Dottern bjöd mig och två andra kvinnor på en härlig middag på en restaurang i Norrtälje igår kväll. Hon firade sin lägenhetsförsäljning och bjöd oss som varit med i arbetet kring det -  ommöblering, stajling och städning. En konstellation på två par dotter-mor-uppsättning. Så vI var fyra personer vid bordet. Vi hade hur trevligt som helst. Vi åt gott, hade givande samtal och många skratt. Det var nåt av det mest utsvävande jag gjort sen pandemin kom.

Vi hade regelrätt avstånd till de andra sällskapen. Inget kringflängande bland borden. De enda som rörde sig var serveringspersonalen. De stod väl på behörigt avstånd även om de var tvungna att närma sig just i ögonblicket när de skulle ställa maten på bordet.

Jag vet att vi följde rekommendationer men kan ändå inte vara säker på att ingen av oss blev smittad igår. Det är detta som är det kluriga. Att i stunden begränsa sig och vara förståndig och ändå inte veta om nåt envetet deltavariantsvirus befinner sig på samma plats. Det syns ju inte.

...att pandemin inte är över än

Nej. Pandemin är inte över.

Ja. Vi ska fortfarande följa restriktioner.

Nej. Vaccination med två doser skyddar inte från att bli sjuk.

Ja. Vi kan fortfarande smitta varandra trots att vi är vaccinerade.

Nej. Vi kan inte ut och frottera oss hejdlöst utan risk för att sprida smitta eller att själv få den.

Ja. Deltavarianten smittar lättare än tidigare coronavirus.

Nej. Vi kan inte sluta bry oss.

Ja. Vi orkar lite till.

Nej. Faran är inte över än.

Ja. Vi kan hålla huvudet kallt. Vi kan peppa oss själva. Vi kan peppa varandra. Vi har lärt oss nu hur vi kan leva trots alla restriktioner. Vi har hållit ut länge, hållit avstånd och faktiskt också på något sätt hållit ihop tillsammans.

Ja. Vi är trötta på detta.

Ja. Vi längtar.

Ja. Vi är understimulerade.

Men ändå. Vi lever. Det är många som mist anhöriga. Och många som själva drabbats svårt i egen kropp. Det finns inget utrymme för att tänka att allt är fritt fram. Vi får gå med försiktiga steg...

Pandemin är inte över och vi orkar lite till. Ja. Vi orkar.

...att kolla upp bostadsrättsföreningens ekonomi

Bostadsmarknaden sjuder av rekordhöga priser och att bo i Stockholm är lika med att bo i Sveriges dyraste stad. Att följa marknaden här gör att man lätt tappar perspektivet på pengars värde. En liten fjöslägenhet med pentry och utan balkong kan lätt kosta mer än två miljoner.

Många som kollar bostadsrätter går igång på läget och planlösningen. Så är det för mig också. Men hur härlig själva lägenheten än är och hur trevligt området än verkar vara kan intresset ta abrupt slut när jag läst prospektets ”Om föreningen”. Där redovisas föreningens ekonomi och graderas med C, B, A, A+ eller A++. Bra information.

När man köper en bostadsrätt köper man in sig på en del av föreningen och blir delansvarig för föreningens ekonomi. Om föreningen går i konkurs riskerar man att bli av med sin bostadsrätt, få bo kvar i lägenheten som en hyresrätt men fortfarande ha höga lån kvar att betala av till banken.

Jag kollar alltid fakta om föreningen. Har den dålig ekonomi så är risken stor att även jag får det. 

...olika åldrars perspektiv

Min mor är åttiosex år. Om jag bekymrar mig för något eget åldersrelaterat kan hon säga:

- Kära du, du förstår inte hur ung du är...

Hon säger det vänligt, roat och insiktsfullt. Hon har gått igenom så många fler faser i sitt liv än vad jag gjort. Jag som är yngre vet kanske mer om digitala funktioner, nya fenomen och nya uttryck men vet inte hur det är att leva fram till åttiosex och hur många insikter man kan göra på vägen.

En tjugofem år yngre kollega ringer mig en dag. Känner sig stressad över allt hon vill göra, allt hon måste göra, allt hon inte vill tvingas välja emellan. Hon vill inte tacka nej till en fest i rädsla att missa något. Jag hör hennes digra schema och utbrister:

- Vad är det du är rädd att missa? Ofta tror vi att vi missar något och efter att ha varit där ser vi att vi lika gärna kunde stannat hemma.

Hon svarar:

- Jag hör vad du säger. Och du har säkert rätt. Men ditt resonemang har nog med din ålder att göra. Jag är inte där än.

Vi skrattar.

Några dagar senare ses vi på festen.

...hur jag blev en bonde

Nu jädrar har bonden i mig vaknat, tänkte jag i början av juni när jag stod och grävde på mitt livs första kolonilott. Den var totalt igenvuxen. Kväll efter kväll, vardag som helg, gick jag till det inhägnade kolonilottsområdet och hängav mig. Med grepen i hand grävde jag upp kraftiga och trassliga halvmeterlånga rötter av alla de slag. Svetten lackade. Skottkärra efter skottkärra fylldes och tömdes i en container.

Medan sommaren klev framåt började små kvällsfester runt om utanför stängslet, ner mot sjön. Det var ungdomsgäng, glada över både årstiden och över att kunna umgås i stora gäng efter långa vintern. Såg ut som storstadsbor som råkat hamna på ett grönområde.

En av dessa festkvällar stod jag som vanligt och grävde. Lastade ogräs. Körde skottkärran. Svettades. Ett gäng bröt upp från sin fest och gick förbi på grusvägen. En av tjejerna fick syn på mig där bakom stängslet med grepen i hand på ”åkern”. Hon pekade mot området och ropade hänfört till sina kompisar:

- Titta! En bondgård!

...septembers första dag

I morse invigde jag september med frukost på sängen och en god bok. Solstrålar genom de långa vita skira gardinerna. Hösten. Denna min favorittid. Något som avslutas. Något som påbörjas. Nya vindar. Frisk luft.

Så blev det jobb hela dagen med mejl och texter och digitala möten och telefonsamtal. En dag går snabbt. Funderar. Har jag gjort nån skillnad idag? Har det spelat nån roll, det jag gjort? Ja, min hjärna vet att det är så. Om jag inte utfört alla uppgifter, vem hade gjort det då? Men känslan av meningsfullhet infinner sig inte. Jag får blicka framåt och visualisera slutresultatet. Mitt jobb spelar roll även om dopaminhalten inte höjs i stunden.

Och vid sju, efter middagen, går jag en dryg timmes promenad med en vän och hennes hund. Träden i försiktigt skiftande färger. Gräset högt och fuktigt. Luften mjuk. Jag älskar rörelsen i att gå. Det enkla fysiska. När jag kommer tillbaka hem har mörkret lagt sig. En kväll går fort. Måtte nu inte hösten rusa iväg. Jag vill hinna njuta av den. 

...Arvid Unsgaard

Att försöka lära sig grunderna i filmmanus är spännande. Speciellt om föreläsaren heter Arvid Unsgaard. Han är kunnig, engagerad, analytisk. 

Han pratar om strukturen, förklarar ”The Call” - det som ruckar hela livet och tvingar ut huvudkaraktären i något obekvämt eller farligt för att förhindra eller vinna något, ”Plotpoints” - alla vändpunkter som driver historien framåt, och sekvensen ”All is lost” - när huvudkaraktären är övertygad om att allt är förlorat. Ni vet, när man som publik tänker att allt är kört.

Arvid Unsgaard föreläser om filmens tema, huvudkaraktärens dilemma och transformation, om diskrepansen mellan vad huvudkaraktären vill ha och vad huvudkaraktären egentligen behöver. Allt kan vi relatera till våra egna liv. Arvid säger att alla val vi gör är baserade på våra erfarenheter.

Och så till filmers slut. De lyckliga och de olyckliga. En film med olyckligt slut kan ändå kännas tillfredsställande. Kanske historien slutar olyckligt - men människorna i den har i alla fall levt.

...att hitta tonen för filmen

Tänk på din röst idag. Hur låter den? Hur uppstår den? Är den ljus, mörk, hes? Är den varm och mjuk eller kall och hård? Är den lugn och trygg eller orolig, oberäknelig? Stämmer den med det du vill säga? Hittar du rätt?

Pröva att reglera din röst. Gör den starkare, svagare, mer allvarlig eller mer lättsam. Lyssna på din egen röst en stund idag. Jag lade märke till min i morse. Märkte hur den ändrades beroende på vad jag pratade om och framför allt beroende på med vem jag talade. Det kommer naturligt.

På vår workshop igår talade vi om tonen i en film och om författarens röst i ett filmmanus. Den är svår att fånga. Hur skriver man fram tonen och känslan i något som ska visualiseras, något som ska upplevas?

Jag hittar oftast min röst och den ton jag vill ha när jag skriver böcker, brev eller blogginlägg. Söker efter rätt ord för rätt känsla, försöker komma så nära som möjligt och sätter rytmen. Men att sätta tonen, ge manuset rätt röst för film, utifrån sina ord - det kommer jag få klura på.

...att inte vilja tänka prestation

I helgen har jag bara gjort sånt som ska gagna mitt inre. Tagit hand om mitt hem, legat i skuggan och dåsat i hopp om att varva ner och tittat på massor av avsnitt av Mästarna. Allt dessa kreativa människor i programserien pratar om är att lyssna på sin intuition, vara trogen sina idéer och att vara närvarande i skapandeprocessen. Det går rakt in i mig och jag vet när det skaver och förstår att jag inte måste förstå allt med hjärnan utan gå mer på känslan. Tro på den.

Idag packar jag väskan, min laptop, mina tankar och idéer. En workshop väntar. I en hel veckas tid ska vi hålla på med våra egna filmmanus och respondera på varandras. Individualisten i mig kommer ta emot respons och se om den gifter sig med mina tankar, det inre skeendet, om någon visar på nåt som känns rätt.

Min förhoppning är att inte ha några som helst prestationstankar. Om jag kommer hem utan manus men med förnyad energi, och kanske ny blick, är jag nöjd med det. Hoppas stå ut med skapandeprocessen oavsett vad den ger.

...att ruva och smaka på ord

Mineralkortikoidrelaterade besvär. Det är det senaste uttryck jag blivit varse. Och jag smakar på det långa ordet mineralkortikoidrelaterade. Jag älskar ord med många stavelser som låter, kräver sitt utrymme och har sin betydelse. Jag lärde mig ordet häromdagen när jag satt med mitt sista uppdrag innan semestern. Skulle översätta en amerikanskengelsk läkemedelstext till svenska. På engelska blir orden aldrig så långa. Inte ens prostatacancer är ett sammanhållet ord. Det är prostate cancer. Så konstigt för mig som vill att allt ska hänga samman, åtminstone när det är något som faktiskt i verkliga livet sitter ihop.

Lyssnade på Märta Tikkanen i hennes avsnitt i programmet Mästarna. Hon berättar om hur hon kan gå länge och ruva på att hitta ett ord med tre stavelser, istället för två, för att få den rytm hon vill ha i en mening. Hon vill att en text både ska låta melodisk och vara snygg visuellt. Det där träffar min längtan. Och nu smakar jag på uttrycket mineralkortikoidrelaterade besvär.

...hjärnans mellantid

Igår lade jag in autosvar i båda mina jobbmejladresser, loggade ut och stängde locket på jobbdatorn. Äntligen semester. Det är nu jag förväntar mig att skaparlusten ska komma. Passionen. Gnistan. Men hjärnan måste få mellantid. Som när man landat efter en lång flygresa och väntar på bagaget. Det är trist. Och väskorna dröjer. Men när de väl kommer får man fart igen och rör sig framåt.

Jag var trött efter veckans jobb, efter hela vårens jobb, efter coronans år som dragit över tiden. Ville ge mig något som inget krävde. Något som kanske kunde ge kraft. Inspiration. Kanske lite lust till tanken.

Satte mig med middagen framför teven och in på SVT Play. Det brukar alltid finnas nåt. Och gissa om det gjorde.

Jag tittade på flera avsnitt av Mästaren, ett program där kulturskapande personer berättar om sin egen väg till kreativitet. Hur de låter sig andas, vänta, känna. Hur de går in i sig själva och lever i skapandeprocessen även när den ibland är som att vänta på bagaget efter en lång flygresa. 

...att behöva tänka till på livet efter vaccination nummer två

Symtomen efter min första covid-vaccination var så ytterst milda och försvann redan efter någon dag, så när jag vaknade igår morse glömde jag bort att jag var vaccinerad. Jag var som vanligt, betedde mig som vanligt och det var inget nytt under corona-solen.

Gick en riktigt lång och rogivande och numera återkommande promenad på nästan tre timmar, åt lunch med vanlig aptit, låg som vanligt en stund i soffan och tittade på något humorprogram och somnade till en stund så där mitt på eftermiddagen. Röjde och rensade sen lite hemma alldeles som vanligt, gick ut med vanliga sopor, gick ner med lite grejer till grovsopsrummet och åkte iväg och tankade bilen - allt som vanligt nuförtiden. Smått och gott, inga större utsvävningar. Endast hemmafix och små livsförbättringsåtgärder. Jag har liksom vant mig att tänka här och nu. Det kan inte skada.

Mot kvällen kom jag ihåg att jag var vaccinerad.

Nu gäller det att tänka till. Vad vill jag verkligen lägga min tid på när jag fått vaccination nummer två?

...mina milda symtom efter covid-vaccinationen

Sköterskan frågade om jag var höger- eller vänsterhänt och därmed fick jag den efterlängtade covid-vaccinationen i vänsterarmens musculus deltoideus. Jag satt kvar den sedvanliga kvarten i lokalerna och tog sen bilen hem och tänkte att nu kommer det väl lite biverkningssymtom snart.

Lite biverkningssymtom kom. Med betoning på lite. Är detta allt jag behöver uppleva för att slippa bli sjuk i covid så är jag så jädra lyckligt lottad att jag för all framtid nästintill skulle ha förbud att klaga över någonting överhuvudtaget här i livet. Oj, oj, oj. Jag lever på en plätt av lycka.

Okej, nu till symtomen. Jag har aldrig i mitt liv haft huvudvärk. Ovanligt för att vara kvinna, vad jag förstår, men så är det. Men nu känns det som om jag haft stramt uppsatt hår i en vecka. Ändå går det inte att säga huvudvärk. Mer diffus tyngd. Palpationsöm i överarmen. Alltså ont när jag t a r på den. Vem kan klaga?

Lite dämpad i farten. Lite mörkare röst. Lite trög i tanken. Lite varm o lite kall. Bara diffust.

...symtom och tecken

Kort och förenklat sagt är symtom något som upplevs, exempelvis yrsel eller illamående, och tecken är något man kan se eller mäta som till exempel utslag eller ett högt blodtryck. Det kan säkert finnas hybrider av symtom och tecken men det mesta går ändå att kategorisera under antingen det ena eller det andra paraplyet.

Trötthet är ett symtom. Ont i underarmen efter trauma, ont i örat och svimningskänsla likaså. Ingen annan kan säga till en: ”Nej du, du har inget av det där.” Man känner det man känner.

Lågt blodvärde är ett tecken. Felställning i underarmen efter trauma, en sprucken trumhinna och ett uppmätt lågt blodtryck likaså. Det kan konstateras oavsett hur man känner sig.

Och nu när vi alla ska få vaccin, eller har fått vaccin eller är mitt i tvåstegsvaccinationsperioden, så är biverkningssymtom på kartan. Vi kommer kunna känna en hel del men troligtvis inte kunna peka på ett enda tecken. Likväl känner vi vad vi känner och det är helt naturligt.

I nästa text listas mina milda symtom.

...något vackert över oss

Det är något vackert över oss där vi står på Slakthusområdet i Stockholm på en stor parkeringsplats och väntar på covid-vaccination. Det är alltså så här vi ser ut efter drygt ett år. Lite vilsna, lite osäkra på vårt klädval, lite långhåriga. Försiktig förväntan, kanske hopp.

Vi står utspridda som om tvåmetersregeln fanns i vårt DNA. Och vi låter oss titta på varandra långt längre än vi skulle gjort i vårt tidigare liv. Ögonen vilar på en annan människa, scannar, dröjer sig kvar och insuper. Blicken glider sen sakta över till nästa och sen nästa. Vi står bakom våra munskydd men med öppna - ja öppna - ögon.

Även jag låter mig beskådas utan att bli obekväm när någon tittar för länge. Nu är det härligt. Jag finns. Här är jag, och precis så här ser jag ut efter fjorton månaders hemarbete och minimalt umgänge. Och precis så här, som jag ser i morgonljuset, ser ni andra också ut.

Solen skiner på oss denna Kristi himmelfärdsdags början och inte bara denna dag lovar ljus, det är hela situationen.

...lite mer New York i förorten

Lite stressad är jag. På väg till min nye tandläkare. Honom har jag aldrig träffat och jag känner mig något olustig.

Jag har tidsmarginal, ändå slår mig tanken att ta en taxi till Gullmarsplan för att säkert komma fram i tid. Men vilket slöseri. Bussen blir det. Men några hållplatser är indragna och jag får trava på lite längre än vanligt. Skylten visar sen att bussen kommer om drygt tjugo minuter.

Jag går tillbaka till centrum. Mumlar ”Gode Gud, låt det komma en taxi”. Ingen taxi kommer. Jag säger lite mer tydligt och personligt ”Jesus, se nu till att det kommer en taxi så att jag hinner i tid”. Varför jag drog in Jesus i det här mitt i allt vet jag inte men kanske har det med påsken att göra. Men ingen taxi kommer då heller.

Hur svårt ska det vara? Räcker det inte som dagens prövning att gå till en vilt främmande tandläkare? En ynka taxi? Så hör jag mig själv säga ”Kan det fa-an vara lite mer New York över den här förorten?”.

Och vips kommer en taxi.

Räknades den sista strofen som en bön?

...att ofrivilligt byta tandläkare

Jag var mitt i en tandbehandling när corona kom. En tand var utdragen och skulle ersättas med en ny. Ja, en konstgjord då. Så fick jag ont i halsen och tänkte att jag kanske var smittad så jag avbokade tiden. Efter några veckor ringde jag tandläkarmottagningen igen för att boka ny tid. Då upplyste de mig om att min tandläkare, som jag haft i över trettiofem år, inte längre jobbade. Jag skulle få en annan.

Men vad nu? I flera år har jag pratat med min tandläkare om, varje gång jag varit där, att han

m å s t e tala om för mig i god tid innan han ska sluta. Jag vill förbereda mig mentalt på att våga låta någon annan peta med sina vassa instrument bland tänderna. Det är nog så läskigt trots en välbekant person. Och så slutar han utan förvarning.

- Men, säger jag. Jag hade inte en a n i n g om att han skulle sluta.

- Nej, det hade ingen här heller. Men han är sjuttio år. Så han ingår i riskgrupp.

Min förra tandläkare hade bara ett fel. Han var äldre än mig. Han slutade och jag blir tvungen att byta.

...vaccinationsbevis

Att införa vaccinationsbevis är ingen diskriminering. Ingen kränkning. Det är en helt vanlig logisk åtgärd grundad i omsorg om den enskilda människan och samhället i stort.

Om det blir ett stort gäng som snart kan hålla helt giltiga och oförfalskade vaccinationsbevis i sin hand och därmed kunna samlas i stor grupp för att besöka exempelvis en konsert - då är det toppen. Alla som får komma ut och socialisera sig kommer troligen må bättre och känna lite ljus därborta i tunneln och olika evenemangspersoner kommer få jobba igen o kassan klirrar.

Vad är då problemet? Jo, det finns de som inte kan vaccinera sig och då får de kanske inte komma in på evenemanget.

Är det av elakhet? Nej, det är av medicinska skäl. Så långt borde vi alla ha begripit nu. Vi håller inte på med nån lek där vi står och pekar; ”Du får va me, men inte du”. 

Vi håller på med livet och döden. Den som har vaccinerat sig mot den potentiellt dödliga sjukdomen kan passera in. Den som inte har gjort det kan inte passera just nu.

...Håll käften och lyd

Kvällens ”Uppdrag granskning” - Håll käften och lyd - handlar om modiga människor som kritiserat sina chefer och larmat om missförhållanden på sina arbetsplatser. Det kräver verkligen mod. Och ett sådant mod grundar sig ofta i rättspatos och en stark inre etisk och moralisk kompass som vägrar böja sig. Dessa visselblåsare är värda all aktning.

Priset är högt. En av de intervjuade vittnar om hur hon sover dåligt, äter dåligt och att hon har en ständig stresskänsla i kroppen. Efter att hon larmat internt i alla led i ledningen på sin arbetsplats, Arbetsmiljöverket, har hennes arbetsliv blivit ett helvete.

En annan som sticker ut i intervjuerna är Stefan Lundberg, chefsåklagare på Ekobrottsmyndigheten, som kritiserat sin ledning. Han talar om en tystnadskultur, berättar om sitt eget ifrågasättande av några av myndighetens strategiska dokument, chefers beteenden, arbetskamraters reaktioner på chefers mobbing. Stefan Lundberg omplaceras.

Sanningen straffas alltid när det finns något att dölja.

...att visselblåsa fakta och inte sina slutsatser

Att visselblåsa innebär att berätta om något som inte går rätt till i en organisation eller på en arbetsplats. Det är bra att vi har yttrandefrihet och bra att man som anställd inte ska straffas för att man visslat ut sanningen. Men det gäller för visselblåsaren att hålla sig till vad det är för något som inte går rätt till och inte dra in sina egna slutsatser.

I ”Uppdrag granskning” ikväll får vi se en medicinsk sekreterare som meddelat allmänheten på den ort där hon bor, med en insändare i lokaltidningen, att vårdcentralen där hon jobbar tillåter anställda med lindriga förkylningssymtom att jobba - trots Folkhälsomyndighetens restriktioner. Gott nog. Här borde hon stannat.

Hennes stora misstag är att hon i sin insändare rekommenderade människorna på orten att inte söka vård på vårdcentralen.

Coronarisk eller inte - det är mycket riskfyllt att svepande säga att människor inte borde söka vård. Vissa tillstånd ska man verkligen söka vård för. Är man osäker kan man ringa 1177 för bedömning.

...att få äga sin egen historia

Idag skriver Dagens Nyheter om adopterade barn från andra länder. Dessa barn är nu vuxna och kämpar för att få fakta om sitt ursprung. Många av dem har fått reda på att deras adoptionshandlingar innehållit felaktiga uppgifter. I många fall står det att den biologiska modern dött. I efterforskningar har det visat sig att modern i sin tur blivit lurad och sagd att barnet dött. I själva verket har barnet stulits och bortadopterats. Allt andas sorg.

Det är ett fruktansvärt integritetsbrott för varje inblandad individ. Att bli bestulen på sitt barn måste vara bland det mest fruktansvärda man kan vara med om. Och att bli bestulen på sin biologiska mamma och pappa och sitt ursprung - dessutom genom lögner - är ett grovt övergrepp. Nu börjar allt uppdagas. Men det är för sent för många att kunna knyta ihop avklippta trådar. Mammor och pappor har dött. Kvar är de vuxna barnen.

Sverige borde bara tillåta adoptioner inom Sverige - för att barnen alltid ska kunna få äga sin egen rättmätiga historia. 

...vågor av covid

Hur många vågor av covid ska komma och hur höga ska de bli?

Generellt sett i livet finns svaren på alla våra frågor mycket närmare än vi tror. De finns ofta inom oss.

Ute på ett böljande hav kan vi inte få svar kring vågorna genom att fråga oss själva. Däremot vad det gäller vågorna av covid är det vi själva som är en del av svaret. Det är vi, och våra sätt att leva nu under denna väldigt kritiska tid, som avgör hur det blir.

Ja, vi är trötta. Ja, vi är frustrerade. Ja, vi vill att hela covid-skiten ska ta slut så vi kan börja träffas.

Men vIsst är vi många som sett godistestet på barn där de blir lämnade en stund ensamma i ett rum med en läcker godisbit framför sig? De blir sagda att om de inte äter upp godisbiten så kommer de belönas med en godbit till om en stund - och då får de äta upp båda.

Några barn står inte ut med att avstå, följer sin impuls och äter upp godisbiten direkt. Men flera av barnen lyckas stå emot bara för att de tänker framåt.

Ett trist nu. Men livet kommer ju tillbaks.

...att sitta still i båten

Det är bara att sitta still i båten. Det kommer gå många vågor än på sjön och det är långt kvar innan vi får fast mark under fötterna.

Det är ingen idé att sitta och ropa och vifta och vilja tala om för alla andra hur skeppet ska föras. Man får ha koll på sig själv. Och har man åsikter om hanteringen av coronastrategin så kan man i alla fall trösta sig med att det inte finns någon som tycker att pandemin är kul. Det är ett böljande hav och ingen kan veta riktigt när vi når hamn. Det ligger i sakens natur. Vi har inte varit med om detta förut.

Ja. Vi är trötta. Ja. Vi är frustrerade. Ja. Vi längtar efter att leva friare. Längtar efter att få träffa dem vi älskar.

Själv vaknade jag härom morgonen med en svordom på mina läppar. Jävla coronahelvete. Man får svära över situationen. Och sen ta tag i dagen.

Varje dag jag lever utan att smitta någon annan och utan att själv bli smittad blir en vinst. Snart är vi ur tunneln. För varje dag något närmare stranden.

Sitta still. Vaccinera sig. Hålla ut.

 

...om jag var en sidekick till Folkhälsomyndigheten

Om jag var sidekick till Folkhälsomyndigheten skulle jag skriva en lunchtext då och ge respons till alla som kämpar för att hålla restriktionerna. Här är en av de texterna:

Snyggt jobbat! Tack, tack, tack!

Tack till alla er som avstått det ni gillar och som ni vet skulle kunna sprida smitta. Tack för alla era tråkiga timmar. De gör nytta. Det spelar roll att just du har avstått från ett stort och trevligt sällskap under helgerna. Och det påverkar mer än du tror att du inte frotterar dig med andra på ett flåsigt gym. Självklart är det en uppoffring från din sida att inte längre kunna göra det du brukar göra för att må bra. Men det lönar sig.

Tack till dig som avstod en stor familjejul eller stort nyårsfirande. Omtanke, solidaritet eller kärlek - kalla det vad du vill men snyggt jobbat är det i alla fall!

Tack att du står ut med tristessen! Att du lyfter blicken lite längre framåt.

Det är svårt att hitta ersättningar för gemenskap och gruppträning. Så tack! Tack att du ändå försöker göra det.

...snöglädje

Jag tänkte åka skridskor igår på en konstis och sökte information om Stockholms stad. Skulle kolla öppettider för allmänheten. Tänkte att nu när jag promenerat gata upp och gata ner, stigar fram och stigar tillbaka och skogsrunda efter skogsrunda i snart ett år så kunde jag bräcka av med lite isåkning. Men icke. Informationen jag fick var att i och med covid-19 har Stockholm stad låter smälta isarna. Ingen folksamling här inte. Förståeligt. Trist.

Så jag tog en av mina vanliga promenader igen. Och det var förstås inte fy skam i det vackra vinterlandskapet. Alltså, snö. Hur vackert är det inte? Och knarret under fötterna. Luften. Det dämpade ljudet. Som att äntligen få klä väggarna i en kal bostad. Forma det mjuka. När träden inte är klädda i sin sommarprakt behöver de sin vinterkappa. Och nu, några dagar då och då, får de det.

På promenaden ser jag glada barn på pulkor, skrattandes, tjoandes. Lättade föräldrar. Och längs vägen räknar jag till tjugofyra roliga snögubbar. Ögonblick av snö.