...en härlig helg i Ljungby

Nu har jag varit i Småländska Ljungby - min uppväxtstad, och fått en fläkt av barn- och ungdomstid. Min syster och hennes man hämtade mig vid tåget i Alvesta. Vi körde sen på smala vägar genom skogarna förbi Yxkullsund och Lagan och så gamla E4:n som nu ter sig ynklig för att ha varit en Europaväg.

Vid skymningen går jag en promenad över torget, förbi Terazza, upp mot kyrkan, förbi gamla Kristina Nilsson-gården och upp mot Vattentornsskogen. Denna skog som förband mig med den andra räven - Annette. Vi bodde på varsin sida. Jag ringer Annette på FaceTime och visar henne hennes gamla adress och visar sen Vattentornsskogen medan jag sitter i dess lekpark på en gunga.

Nästa dag blir det Bräkentorpasjön runt, med min syster och hennes man. En lugn tvåtimmarspromenad. Sen bil mot Mjälen och vi äter matsäck vid sjön. Kaffe och lunchchmackor på nybakt bröd.

Och i morse syntes Ljungby i sin söndagsmorgon. Lugn med nästintill folktomma gator. Ett djupt andetag inför färden hemåt. Tåg mot Stockholm.

...mina tankar denna morgon

En rullväska som blir dragen över asfalt ger i från sig ett ljud som är helt oproportionerligt i förhållande till väskans storlek. Därför bär jag den genom hela bostadsområdet vid åttatiden denna morgon på väg till tunnelbanan. Inte kan jag störa tystnaden från skogen, den tomma fotbollsplanen och elcyklarna som sveper förbi.

Jag ser en man som kliver ut på gångvägen framför mig, körandes en sittbarnvagn med en liten morgonglad knodd. Mannen ser ut att ha varit på väg att ruscha till jobbet på sin cykel och sen plötsligt kommit på att han ju hade en liten son att skynda iväg med till förskolan. Mannen går iklädd en spejsig cykelhjälm på huvudet och de långbenta cykelbrallorna guppar rytmiskt med stora gelklumpar i rumpan där han går vägen raskt framåt. Att jag ens funderat denna morgon på vilka av mina skor som skulle passa bäst till min kappa på helgresan ter sig plötsligt helt världsfrånvänd i stunden.

Det är bara att leva så länge livet finns. Do Your Thing. Med eller utan gelklumpar.

...att famna sig själv

Om vi förtränger det som gör ont i vårt liv förtränger vi också en del av oss själva. Vi kan inte klippa oss fria från vår verklighet genom att ignorera den. Om vi istället famnar det svåra inom oss, bekräftar och benämner för oss själva eller någon annan, respekterar vi våra känslor och tankar. Vi respekterar vårt jag.

Vi känner helt naturligt ingen lust till att deppa ner oss, klaga, älta eller ömka oss. Men att ta emot oss själva, se oss i spegeln - eller se någon annan i ögonen, och säga som det är - det är att famna sig själv. Om vi uttrycker oss i orden och har turen att hitta de rätta, i samtal med någon eller i vår eget rum där ingen annan hör, kan det vara början till något nytt.

Vi har alla våra sår. Vi har ärr. Vi har besvikelser och kanske bitterhet. Famna allt. Ta emot det. Se det som det är. Och var inte rädd. Vi känner det vi känner. Och det blir inte värre av att vi letar fram de rätta orden för alla våra tankar. Jag tror på benämnandets kraft. Att famna det svåra vi har.