...en pulsklocka för själen

Vi mäter steg, distans och tid. Vi mäter puls och höjd och djup. Vi mäter vilotid och skärmtid och ta mig tusan allt som går att mäta. Diagrammen borde visa hur välmående vi är. Men icke.

Jag tänker mig att jag skulle ha en själ-puls-klocka. En som klockade varje skratt under dagen. Noterade varje äkta leende jag fick eller gav, varje uppåtkänsla. En klocka som darrade till och gjorde ett avstamp i diagrammet varje gång när jag kände meningsfullhet, inspiration och ett tack. Den lilla mackapären på handleden skulle ticka till vid varje känsla av kärlek om kvällen. Den skulle surra sakta om natten och registrera varenda god drömsekvens som jag själv skulle ha glömt på morgonen.

En sån klocka skulle jag vilja ha. Den skulle säga mig något om huruvida jag skrattade tillräckligt ofta, om jag kände mig tillräckligt glad och om jag hade förmåga att trivas i mig själv. Och om diagrammet visade alldeles för lågt en dag skulle jag snabbt bli påmind om att göra något roligare nästa dag för själen.

...Vintertid - Normaltid

Så kan vi återigen andas i rätt stund och leva i nuet. Normaltiden är tillbaka.

Vintertid, säger de flesta av oss med en rysning. Men att benämna denna tid med ”normaltid”, som nio forskare i gårdagens DN gör, ger oss en bättre start in i mörkret. Kanske en känsla av att gå in i det vi är skapta för.

Så varför inte säga ursprungstid? Då kan vi känna oss närmare savannen och kanske rent av börja gå ut och gå lite.

Jag älskar normaltiden. Speciellt så här första dagen då vi fått en extra timme till skänks under natten. Lite som inarbetad flex. Jobbigt att arbeta in, för visst brukar vi klaga i veckor när vi blivit bestulna på en timme och sommartiden börjat. Eller ”Onormaltiden” kanske. Eller ”Tvinga-hela-kroppen-o-samhället-att-tro-att-det-är-en-annan-tid än-vad-det-är-tiden”. För det är ju det vi gör - tvingar oss till en tid vi inte är födda i.

Låt oss nu andas i rätt tid och leva i nuet. Detta korta halvår då vi är synkade med vår ursprungstid. 

Känn savannens höga gräs kittla under näsan.

...frågor vi borde ställa oss själva

Jag frågade min Mor för ett tag sen om det fanns något hon hade sparat till sist. Något som hon tänkt berätta men ännu inte hittat tillfälle för. Nåt hon ville säga innan hon lämnar mig här på jorden.

Hon tänkte noga efter och sa sen nej. Hon dolde inget, tryckte inget undan och det fanns inget av vikt för mig som inte redan var sagt.

Alltså, hon är frisk som en nötkärna och inte alls på väg bort men jag inser ju att vi alla kan dö närsomhelst osagda.

Så efter ännu en tid kom jag på mig själv med att j a g hade något som jag sparat till sist. Något jag tänkt berätta men ännu inte hittat tillfälle för. Nåt jag ville hon skulle veta och som jag tänkte skulle vara bra för mig att få ha sagt.

Och är det inte ofta så? Att de frågor vi ställer till andra är frågor vi borde ställa oss själva. Kanske vi frågar vår partner ”Hur mår du i vår relation?”. Fast det är oss själva vi borde fråga. ”Hur mår jag i vår relation?”.

Kanske är mina intresserade frågor om andra, frågor jag själv skulle behöva få.

...en knytblus för Sara Danius

Om man kan sörja någon man aldrig träffat, bara sett på håll, beundrat och hållit på så är det med sorg jag stegar in i affären på lördagseftermiddagen för att köpa ett plagg. En knytblus.

Vördnad. Respekt. Overklighetskänsla.

Jag ringer min barndomsvän Annette. Frågar om hon hört det hemska. Men, Näej. Så jag säger det. Sara Danius. Annette börjar gråta. Precis som jag själv gjorde när jag fick veta.

Vi stämmer träff - Annette, hennes man och jag. Jag byter om, knyter blusen, sätter upp håret. Sminkar mig hårdare än vanligt.

Tar bilen in till stan. Kör fel. Hamnar på Tranebergsbron och mot Bromma. Vänder om, kör rätt, parkerar.

Vi går tillsammans över bron mot en restaurang på Lilla Essingen. Månen lyser starkt på stjärnklar himmel. Annette och jag ställer oss tätt ihop för ett foto. Hennes man säger att jag ser så allvarlig ut. Ja, säger jag, det är för att Sara Danius lämnat. Tänker att jorden mist en röst.

Han tar ett foto till. Jag försöker le. Och hoppas rosetten syns där vid min hals.