...Låg bromsvätskenivå

- Vägassistans, vad kan jag hjälpa till med?
- Det lyser en röd lampa och meddelandet är ”Låg bromsvätskenivå. STANNA SNARAST.”. Jag var femhundra meter hemifrån och körde hem och parkerade. Behöver jag bärgning nu till närmaste verkstad?
 - Nej. Du kan köra själv.
 - Men tänk om bromsarna slutar fungera?
- Ja men funkar bilen att köra? I så fall får du köra själv.
- Ja, bilen rullar ju men jag vet inte om bromsarna fungerar som de ska...
- Ja, men om det är mindre än sju kilometer till närmaste verkstad får man köra själv.
- Det känner jag mig ytterst tveksam till.
- Då får du skaffa bromsvätska MW 545 och fylla på själv.

Jag cyklar till närmaste mack, ber om bromsvätska MW 545. De stirrar stort på mig. Säger att det är olja. De tar fram en liten burk bromsvätska, jag betalar o cyklar hem. Öppnar motorhuven, letar fram rätt behållare, häller i.

En klocka ringer svagt i bakhuvudet. Jag googlar ”Låg bromsvätskenivå”. Det står att man a l d r i g bara ska fylla på. Man ska b y t a. Och det - det är en hel vetenskap.

...Coronamilen

Jag ömsom joggade, ömsom gick. Uppför backe, nerför backe. På grus, på gräs och på asfalt. I medvind och i motvind. Jag vill understryka motvinden. För det var den som kändes, kall mot svettiga kläder.

Trögt var det. Men ändå, jag höll ut. Jag gjorde en hel mil. Coronamilen. Det virtuella loppet som fortsätter till och med den tionde maj. Virtuellt och virtuellt. Det kändes inte virtuellt. Det kändes i fötterna, i vaderna, i hela benen och hela kroppen. När jag kom hem var jag rödflammig, som en alldeles strax mogen tomat, i ansiktet.

Tidigt i morse anmälde jag mig. Loppet har blivit så populärt att de fick göra ett extrainsläpp till fler anmälningar. Jag vet inte vad som for i mig. Jag tänkte väl - nu eller aldrig. Så tog jag en förlängd lunch och joggade, gick. Överraskade mig själv.

Stannade då och då, drack vatten och kollade iPhonen för att se hur långt jag hunnit. Hur kunde det vara möjligt? Den visade hela tiden alldeles för lite.

Och nu sitter jag i soffan och kan knappt röra mig.

...två dokumentärer

Efter att ha arbetat hemifrån ytterligare en dag, stegat mina dagliga tiotusen steg ännu en gång och varit i affären och handlat så sjönk jag ner i tevesoffan med först middag och sen en kopp te på det.

Denna gång framför teven fastnade jag i kategorin ”Omtalade dokumentärer”. Den första filmen blev den tyska dokumentären ”Älskade alkohol!”. Där får man träffa både unga och äldre nyktra alkoholister och olika professioner som jobbar med alkoholfrågor. Ja, som jobbar med den ”legaliserade drogen” som någon av dem uttryckte det. Mycket bra film som visar på både alkoholens baksida och fördelar. Och där en stor fråga är vad annat än alkohol kan skänka både spänning, avslappning och fantasi? Om man kunde hitta något sådant hade alkoholen konkurrens.

Nästa dokumentär som jag påbörjade, men stängde av efter halva för att jag så gärna ville ha lite kvar av den till morgondagen, var den svenska dokumentären ”Röster om vår tid” av Pelle Wichmann. Mycket fin. Den kan inte beskrivas. Den måste ses.

...din pärlemorskimrande hand

Se på din hand. Ovansidan. Handflatan. Dina fingrar som kan böja sig, sträcka sig. Alla linjer och veck när du mjukt låter handen gå in i viloposition. Och din handrygg, kanske ådrig, eller slät. Där under handryggens hud ligger pärlemorskimrande tunna starka senor som bara syns i sin skönhet vid en handoperation. Första gången jag såg dem, inte mina egna utan patientens, häpnade jag över det vackra. Människokroppen - denna skapelse.

Lägg din ena hand med handryggen mot ditt knä. Låt handen inta sin naturliga ställning helt avslappnad. Ansträng dig för att inte anstränga dig. Bara titta på handen och se hur den ser ut när den varken sträcker sig efter nåt eller försöker hålla fast något. Där - där har du handen i sin återhämtningsfas.

Vi arbetar ständigt med händerna. Vi behöver sträcka ut dem för att nå något eller för att hjälpa nån. Vi behöver också hålla fast i saker vi bär.

Men nu, en liten stund, låt handen bara vara. Och fast du inte ser det skimrar det av pärlemor innanför huden.

...att missa kurs med Bob Hansson på grund av corona

I januari sökte jag en sommarkurs på Öland, en kurs i skrivande. Efter att ha tappat skrivglöden tänkte jag att det kunde vara bra för mig att byta miljö, se något nytt o tänka nya tankar utanför ramarna. Och eftersom kursens ena lärare skulle vara Bob Hansson kunde jag inte motstå att göra en ansökan. För är det någon som går utanför ramarna och verkligen kan stimulera till nya tankar så är det Bob Hansson.

I mitten på mars fick jag ett mejl med beskedet att jag var antagen. Jag blev jätteglad. Men glädjen blev kort. Coronanyheter från morgon till kväll med rekommendationer om att inte resa utanför sin region fick mig att tacka nej. Det valet var ändå i sammanhanget lätt. Jag vill verkligen inte riskera att bli sjuk långt hemifrån eller att smitta någon i nån annan region.

Så ikväll råkade jag sätta på teven just när Bob Hansson var på scen - helt utflippad o galen o hur härlig som helst. Nu grämer jag mig som tusan över att inte kunna åka till Öland o få lyssna på honom i en hel vecka.

...tröttheten i coronans tid

I början av vår coronatid med alla restriktioner och rekommendationer var vi så alerta. Det gick snabbt att fatta hur vi skulle agera och hur vi kunde begränsa oss för att förhindra smittan. Och var gång jag behöver uträtta ärenden - med motvilja - ser jag affärers golvmarkeringar, butikers anvisningar på dörren om maxantal besökare samtidigt, hör ICA:s kundmeddelanden i högtalarna med jämna mellanrum om att besökarna ska hålla avstånd och på bilverkstan när jag ska betala finns plexiglas vid kassan och handsprit till mina händer både före och efter kodinmatning.

Jag tror att vi i början av pandemin gick på adrenalin. Hela vårt system signalerade fara. Och vi fick kraft.

Men nu. När vi inser att det kommer hålla på, att vi måste fortsätta vårt tilltajtade liv, nu kommer tröttheten. Den inre stressen ligger på en ständigt hög basnivå, ger ingen återhämtning.

Nu måste vi hålla ut. Motivera oss själva och varandra. Och hitta något sätt att då och då koppla av. Avlasta hjärnan en liten stund.