torsdag 27 april 2017

...att smaka på det finska

Efter en dryg timmes färd hem med den finska maten i en kasse stegade jag rakt mot köket för att göra iordning lite o äta. In i ugnen med pirogen för uppvärmning. Så kokade jag ett ägg. Skalade, hackade och blandade ner ägget i en kastrull med smält smör. Nåja, smält Bregott var det närmaste jag kunde komma. Ut med pirogen på en tallrik och äggblandningen hälldes över. Vad skulle gallan tycka om det här? Men gott var det, och mättande.

Så testade jag de små rågchipsen, små tunna skålformade. Fyllde ett par tre, fyra stycken med citronmjukost och toppade med ett par små små droppar lakritshonung. Men Jiiisus, det var himmelskt. Kombinationen lakrits och citron. Men den är väl svensk också?

Ja, så var det salmiakpastillerna. De slank ner de med. Halva asken. Gott, gott. Och så var det pashan. Helt okej i själva kvargen, men bären som låg i var inte i min smak. Jag åt framför teven, kollade ett finskt relationsdrama utan svensk text. Jag fattade ingenting men ska det vara finskt så ska det.

onsdag 26 april 2017

...att botanisera bland finska födoämnen

Jag googlar på finsk mat i Stockholm och får träff på Finska butiken i Hötorgshallen. Planerar att gå dit efter jobbet och köpa med mig lite matvaror. Jobbet drar ut på tiden o jag småspringer strax innan stängningsdags. Väl framme vid butiksdisken har jag åtta ynka minuter tillgodo.

Det blir rågchips - RuisSipsi. Honung med salmiak - huhtasrinteen. Och salmiakpastiller - Super Salmiakki. Jag har bråttom att få med mig lite av varje. Pekar på en gul burk med citronetikett och ber att få en sån. När expediten tar burken frågar jag vad det är. Hon ser förvånat på mig. Jag verkade ju så bestämd men vet inte vad jag köper. Det är mjukost med citronsmak. Sitruuna tuorejuusto. Jag förklarar mitt ärende. Att jag bloggar om anknytningspunkter till Finland.

Hon blir intresserad och vi pratar på medan jag fortsätter bland sortimentet. Det blir rivet rågbröd - revitty ruisleipä. En kvargdelikatess - pasha. Och sist men inte minst - en karelsk pirog.

P.S. Päivi meddelar att pasha är en rysk dessert.

tisdag 25 april 2017

...ett föredrag om Karelen på Norrtälje bibliotek

I mörka byxor och mörkgrå tunikaskjorta med designsnitt som markerar en konstnär, står han vid bildskärmen och föreläser om Karelen. Peter Winquist, keramiker från Åland. På huvudet en karelsk huvudvonad, säger något om skydd för kreativa tankar. Jag tänker på hur jag själv gärna har nåt på huvudet när jag ska skriva koncentrerat. Det håller liksom ihop.

Karelen - ett landområde inom Finlands och Rysslands gränser - som ända sen vikingatiden varit ett slagfält, ömsom politiskt omsöm mellan trostillhörigheter. Nästan femhundratusen kareler fick under andra världskriget lämna allt de byggt upp. Familjer skulle integreras i det finska samhället. Att bygga upp en ny tillvaro tog tid. Lämnade djupa spår. Idag är det få kvar av det karelska folket i Karelen. Spridda i Finland, Ryssland, övriga världen.

Peter Winquist tipsar om boken 'Vandraren', visar obeskrivlig arkitektur. Och talar suktande om karelska piroger gjorda på rågbröd fyllda med potatis och överösta med hackade ägg och smält smör.

måndag 24 april 2017

...att ta med sig sin häst från Finland till Sverige

Jag går till Espressohouse för att skriva. Tjejen bakom disken är ganska ny och väldigt trevlig. Kombinationen av hennes dialekt och idel varma leende får mig att tänka Mark Levengood.

Eftersom jag börjar bli Finlandsfixerad inleder jag naturligtvis en konversation, frågar om det uppenbara, ja, hon är finsk. Vad förde henne hit? Ridningen, säger hon med Levengoodleendet igen. Hon började vid fem års ålder o fick sin första häst vid fjorton. Ögonen lyser. Ridningen är hennes liv. Men måste hon lämna sitt land för att leva sin dröm?

Åh, säger hon med eftertryck, ridsporten är inte alls lika utvecklad i Finland som i Sverige. Finland ligger säkert femton år efter. Vill man utvecklas är chansen större här. Så hon tog sin häst över Östersjön och flyttade hit. Stalljobb om förmiddagarna och caféjobb om kvällarna. Däremellan är det bara ridningen som gäller. Vad heter hästen? Follow Me D. Hon får bokstavera. Säger det flera gånger. Och för varje gång hon säger hans namn glittrar ögonen alltmer.

söndag 23 april 2017

...att leta efter stort P på Finlandskartan

Jag kollar Google Maps för att hitta Pikkomärvi på finska kartan. Letar o letar. Har Päivi lurat mig i alla år? Hur jag än söker hittar jag inte den heliga platsen. Jag testar alla möjliga stavningar; Pikkuumärvi, Piikomervi, Piikkuomäärvi - men icke. Det finns många andra orter på P. Pooskeri, Pengerjoki, Puuppola. Det är Pieksämäki, Paakkila, Puukari. Men Pikkomärvi, den platsen existerar inte.

Päivi och jag ses över en lunch.

- Du har nog lurat mig i alla år, säger jag.

- Vad då? säger Päivi.

- Pikkomärvi. Det finns ingenstans på kartan.

- Hur har du stavat? frågar hon och ser road ut över att det tydligen ska vara så svårt för utomfinska personer att kunna stava på finska.

- Jag har prövat alla varianter, säger jag och sträcker lite på ryggen.

Hon knappar in Pikku-Mervi i sin iPhone. Den röda markeringen på kartan visar att platsen ändå finns. Pikku-Mervi ligger ungefär tio mil ganska rakt nordligt om Helsingfors. Det finns en annan plats som heter Mervi. Pikku-Mervi betyder lilla Mervi.

...det jag ändå vet om Finland

Nu börjar min mentala Finlandsresa, från att inte veta något alls till att lära känna en liten flisa av grannlandet. Många av texterna framöver kommer ha nån typ av anknytning till Finland. För att kunna följa tankekurvan kommer här en lista på det jag ändå vet. Nästintill ingenting. Men ändå något.

• En av mina bästa väninnor heter Päivi. Hon tillbringade sina barndoms somrar på en plats som heter Pikkomärvi. Päivi har en son, min gudson. Han heter Elmer. På finska - Elmeri.

• Finska verkar svårt att lära sig. Ofta dubbla vookaaleer.

• Kitos betyder tack.

• Huvudstad är Helsingfors.

• Det går färjor från Stockholm till både Helsingfors o Åbo.

• Åland tillhör Finland. Språkligt lätt att besöka.

• Finska krigsbarn kom till Sverige under andra världskriget.

• I december 2017 firar Finland hundra år som självständigt land.

• Höga kindknotor? På grund av mina har jag många gånger fått frågan om jag är finsk.

• Vulkans proffsiga o kompetenta lektör Katarina Vastamäki har finskt påbrå.

/Leena

...att söka stipendium. Tema Finland.

Så kommer ett mejl med länken till Mediestipendier till Finland. Sökande kan vara skribent, bloggare, poddare. Just för att ordet bloggare står med väcks min lust.

Jag blir ivrig. Tänker att jag kan blogga om Finland utifrån mitt oskrivna blad. Från att inte veta något till att börja ta reda på och samtidigt dela med mig till andra intresserade.

Jag skriver i ansökan att jag ingenting vet om Finland. Beskriver hur jag vanligtvis använder min blogg - ovetenskapligt och högst personligt. Att jag räknar med ungefär tjugofem till trettio texter. Typ "Tusen tecken till att inte förstå finska", "Tusen tecken till ........ och "Tusen tecken till..........".

En resa till någon ort i Finland planerar jag också, i stunden oklart vart, troligtvis med tåg. Jag räknar med resa tur och retur och vistelse nån dag på orten, totalt tre dagar för hela klabbet.

Ansökan mejlas. Sen bestämmer jag mig. Stipendium eller inte. Nu börjar en period av Tusen tecken till Finland.

Jag börjar med att gräva där jag står.

lördag 22 april 2017

...ett telefonsamtal om Finland

Jag är på planeringsdagar med jobbet. Mobilen ringer vid lunchtid. Jag känner inte igen numret och förbereder mig på en försäljare.

Men i luren presenterar sig en artig herre som är med i Föreningen Norden. Han försöker få tag på nån som lockas att skriva nåt om Finland. Det finns stipendier att söka. Inför att Finland firar sin etthundraåriga självständighetsdag i december 2017 vill Föreningen Norden utöka bilden av landet.

- Jag kan ingenting om Finland, säger jag.

Sen rabblar jag snabbt att jag arbetar hundra procent, inte har tid och att jag kan skicka frågan vidare till en kollega till mig.

När helgen kommer funderar jag på hur han letat rätt på mig. Hur fick han tag i mitt namn? Och varför sa jag nej, så direkt? Jag slår upp hans nummer, ringer och säger att jag vill höra mer. Mitt namn hade han fått av en bibliotekarie här i Norrtälje. Tack, tänker jag.

Det kommer finnas stipendier att söka för att skriva någon typ av text om Finland.

Mitt intresse vaknar. Jag ber honom skicka länken.

tisdag 18 april 2017

...explosiv mentalgas

Trött efter en sömnlös natt och för en gångs skull uppe före klockan fem. Lika bra att kliva ur sängen som inte verkar fylla sin funktion just nu.

Yoghurt, nötter och te. Fina grejer. Nyhetsläsning. Inte lika fint. Kraschade flygtyg, knivmord och nersmält historiebärande is. Och en artikel om en explosiv metangas.

Trött som jag är läser jag fel och tycker att det står mentalgas. Vad tusan är det? Jag förstår, och ser sen snabbt att jag naturligtvis läst fel. Metangas står det ju.

Men om det fanns mentalgas - vad skulle det då vara? En mentalgas som är explosiv? Det måste väl vara en gas i huvudet som ökar för varje ouppklarad konflikt, varje illasinnad tanke och varje kärlekslös handling från antingen en själv eller från någon annan. En mentalgas som blir mer explosiv ju längre tiden går utan att själva problemet tas om hand.

Har inte alla känt den? Mentalgasen som trycker på inifrån, just för att den förtvivlat försöker hållas inne, och som riskerar att bli explosiv när den väl släpps ut.

fredag 14 april 2017

...att verkställa lagen om abort

Min senaste bok 'stanna hos mig tills barnet är fött' är en fiktiv historia. Fylld av starka bävande känslor inför ett uppbrott som troligen inte går att undvika.

Men bokens mittparti är alls inte fiktivt. Det är en sann berättelse från den tid då jag arbetade på ett av Stockholms sjukhus där det utfördes tidiga aborter. Jag var drygt tjugo år, hade mitt roligaste jobb ever på en operationsavdelning men fick också min värsta sjukhusupplevelse där. Aborterna tog hårt.

Alla som rent professionellt aldrig har varit i närheten av en pågående abort borde sänka sina huvuden och yttra sig med små bokstäver om hur personal ska känna och tänka kring sin egen medverkan vid aborter.

Den enskilda kvinnan kanske genomgår abort en gång, kanske två eller fler gånger. Men personalen ska utföra hundratals. Kvinnan ska enligt lag erbjudas stödsamtal. Men utförarna då? De som verkställer lagen.

Jag är tydligt f ö r rätten till tidiga aborter. Det är inte samma sak som att med lätthet vara med och utföra dem.

söndag 9 april 2017

...att vara trött och tom och i behov av att gråta

På helspänn sen i fredags. I morse köpte jag blommor o tog bussen från Norrtälje. Väl framme vid Tekniska var jag inte hågad för tunnelbanan utan vandrade mot city. Genom Humlegården, förbi Svampen, upp längs Kungsgatan. Hötorget myllrade, Sergelgången tätande på. Uppför en trappa och sen ner mot Drottninggatan. Det var trängre än en tunnelbanevagn i rusningstrafik. Jag fäste mina blommor vid ett staket, vände och sicksackade tillbaka genom folkmassan bort mot Sergels torg. Det var overcrowded. Jag fick stå vid vägen bland alla andra som inte heller fick plats på torget.

Plötsligt kom en lastbil. Inte snabbt. Men väldigt nära. Många hajade till och tittade misstänksamt o för ett par sekunder spred sig ett obehag i luften. Jag kände mig inte orolig för att något reellt skulle hända men insåg att om panik skulle utbryta i denna folksamling skulle jag totalt mejas ner.

Jag gick iväg till ett fik, beställde te, följde ceremonin på min iPad.

Ikväll är jag trött och tom och skulle behöva gråta.

lördag 8 april 2017

...Stockholm i mitt hjärta

Vi ville alla flytta till Stockholm.
Vi var unga, ville slå oss fria och bara få vara oss själva.
För det är väl det Stockholm erbjuder?
Att få vara sig själv, att kunna ta ut svängarna eller bara få försvinna i mängden.
Stockholm.
Alla passar in. Ingen är udda. Alla får plats.

Vi var ett stort gäng från Småland som flyttade.
Vi flyttade i omgångar.
Några av oss drog till huvudstaden ensamma.
Andra gav sig av i par eller kanske i grupp.
Vi bodde i andra hand och tredje hand och nån betalade pengar under bordet för hyreskontrakt.
Nån bodde själv, nån annan med bästisen och några i kollektiv.

De flesta av oss finns kvar här i Stockholm med omnejd.
Varför älskar vi denna plats?
Är det vattnet runt öarna?
Är det ljuset över staden?
Är det jobben, husen, gatorna?
Är det människorna?
Urstockholmarna som bott här i generationer, som snackar på e?
Eller de inflyttade som ger ny melodi?
Eller är det bara helt enkelt den mixen som gör det möjligt att få vara precis den du är?

Värna friheten. Stockholm i mitt hjärta.

fredag 7 april 2017

...författarskapsdepression

Jag har aldrig skrivkramp. Säg åt mig att skriva, ge mig en kvart, du får en text. Jag tror skrivkramp handlar om prestationsångest och det brukar jag inte ha i förhållande till just skrivande.

Författarskapsdepression är en annan sak. Och den har jag drabbats av flera gånger. Meningslöshetskänslan. Varför hålla på? Vem ska läsa? Självanklagelser inför lusten. Vad är den värd?

Första gången författarskapsdepressionen grep mig var när jag skrev Brodersbrevet. Mitt i arbetet övermannades jag av för många minnen på samma gång och det som förut gett mening gav mig tomhet. Inombords, en blank utmattning. Så småningom ny energi och boken blev färdig. Kanske jag bara behövde vila.

Efter Brodersbrevet dök jag in i nästa emotionellt krävande bok; stanna hos mig tills barnet är fött. Jag var stolt och glad att än en gång fått ner på pränt det jag ville ha sagt.

Och sen. Bokmässan. Det hände nåt där. Kanske var det hoppet om att nå ut som dog. Jag vet inte. Men efter mässan tog det i alla fall stopp.