...att inte få direkt belöning

Vi är vana att kunna ta på det vi gör. Att kunna peka på vårt arbete, våra fysiska eller digitala varor och tjänster som vi levererar. Vi är vana att prestera på träningen och se resultat på musklerna. Det vi gör syns eller märks för oss själva o vi känner oss nöjda. Tillfredsställda.

Nu ska vi plötsligt göra nåt som vi inte själva kan beräkna effekten av. Vi ska avstå så mycket fysiskt. Den som är sjuttio och över det ska hålla sig isolerad - på avstånd från andra - för att inte bli smittad. Vi andra ska vara restriktiva. Tänka på att inte umgås tätt, gärna också hålla oss mer isolerade, åtminstone hålla avstånd.

Vi kan inte se hälsoeffekten för vi har inte facit och det frustrerar oss. Vi vill kunna se resultat av vår gärning. Vi vill ha direkt belöning. En liten klapp nånstans i hjärnan som ger oss goda hormoner. Att vi varit bra.

Men alla vi som håller oss tillbaka, följer restriktionerna, vi gör något bra i en svår situation även om vi inte får endorfiner av det. Och - vi vinner liv.

...restriktioner

Jag brukar vara restriktiv med raffinerat socker. Jag talar om för mina vänner och bekanta att jag blir som bakfull av socker. Inte för jag nån gång i hela mitt liv varit bakfull men jag har ju sett andra bakfulla människor i min närhet under livets gång och ungefär så där som de sett ut - så brukar jag känna mig om jag haft en lång sockerfri period och sen plötsligt trycker i mig. Så restriktiv - det är ordet för mig.

Och att vara restriktiv i dessa tider är vad som krävs av oss alla, restriktiva i våra fysiska sociala kontakter. Jag är lydig o gör vad jag kan för att inte gå ut o hämta smitta o sen föra vidare. Men handla mat måste jag.

Och en lördag för några veckor sen i affären, när alla mina restriktionskrafter gick till corona, kände jag hur min kropp förde sig mot godishyllorna och en röst inom mig sa att situationen ändå kräääver...

Och sen dess ser jag till att alltid ha godis hemma. Jag trycker i mig metodiskt med jämna mellanrum över dygnet o hinner aldrig känna nån bakfylla.

...att umgås i coronatider

Jag har inte träffat min Mor på flera veckor. Hon tillhör riskgrupp genom främst sin ålder o följer strikt Anders Tegnells budskap från Folkhälsomyndigheten. Så vi avhåller oss från att träffas. Hennes ena barnbarn handlar åt henne, ställer utanför dörren, ringer på o flyttar sig en bit bort innan dörren öppnas.

Min Mor fattar att hon kan gå ut om hon håller avstånd. Hon går på promenader med sina vänner och hennes stavar gör per automatik att avståndet hålls. Hennes promenadkompisar är också medvetna och så lyckas de få en trevlig samvaro och ett samtal då o då utan att sitta tätt på ett fik o dricka kaffe.

Det är lätt att bli tankeförlamad när man inte kan umgås som vanligt. Men man kan ju ändå ha kontakt. Och FaceTime är hennes nya melodi.

Jag föreslår för henne att jag kommer till Norrtälje så vi kan ses en stund. Hon säger nej. Vi får inte umgås. Jag förtydligar. Vi ses på trottoaren, går en sväng o skiljs åt utan pussar o kramar. Hon blir glad o snart ska vi vandra en stund i solen.

...coronaskräck och avskedsbrev

Plötsligt fick jag total coronaskräck. Rent statistiskt är det inte sannolikt att jag kommer dö om jag får covid19 eftersom jag varken är man eller över sjuttio eller har en underliggande sjukdom. Men statistik säger inte allt om det enskilda fallet, tänkte jag en kväll när teven var varm och mörkret lagt sig tungt.

Jag snabbanalyserade mitt liv o när jag såg skräcken i vitögat fanns det bara en sak som var viktig att göra som förberedelse inför att kanske tippa över kanten. Ett avskedsbrev till mina barn.

Så ringde ena sonen mitt i mina tankar och bad om hjälp med några texter som jag tidigare lovat honom.

Jag hackade fram med trådtunna stämband: j-a-g  h-a-r  c-or-on-a-s-k-räc-k  o-ch  m-åst-e   sk-riv-a  e-tt  av-sked-s-br-e-v  t-i-ll  mi-n-a  ba-r-n.

Jag trodde han skulle bli uppskrämd o tycka att jag var alltför dramatisk. Han var tyst en sekund och sa sen helt lugnt:
-Okej, mamma. Då gör vi så här. Du skriver det där avskedsbrevet ikväll och så kan du hjälpa mig med texterna i morgon.

...hur min moder behandlade bedragaren

Urmodern, åttiofem år gammal, fick ett telefonsamtal. Det var en engelsktalande herre som uppträdde artigt och utgav sig för att vara bankman och meddelade att det hade blivit något fel på hennes bankkonto och han ville hjälpa henne. Han behövde bara att hon skulle ge honom sitt kontonummer.

Nu hade ju mammas väninna blivit lurad på pengar på just det sättet av någon engelsktalande herre för någon dag sen så min kära mor tänkte inte låta sig luras av en sådan bedragare och fick en humoristisk snilleblixt och tänkte att ”Lögn skall med lögn fördrivas”. Så hon lät honom tro att hon var tacksam och sa ”Oh, it’s veeery kind of You. But I have had contact with the Police and they will help me.”

”Oh no”, svarade mannen då, ”the Police can’t help You. The bank is the only one who can help.” ”Oh Yes”, sa min moder. ”I know that very well. And that’s why I called the Police. And they will come very soon, any minute, and help me to the bank.”

Mannen slängde snabbt på luren. Och mamma ringde polisen.

...Guldbron som ett monument

Guldbron från Kina har anlänt. Den kommer inte bara vara en bro mellan Gamla Stan och Södermalm utan även ett 2020-talsmonument över annat som kommit från Kina under dessa dagar - corona.

Vilken tajming. Det är många som via nätet följt Guldbrons färd över haven i ett par månader. Och nu är den här i sitt majestät. När jag ser en del av sista etappen på teve tycker jag bron ser rätt pluttig ut. Men när fartyget lagt till mellan Djurgården och Stadsgården blir storleksförhållandena mellan Guldbron och husen längs Skeppsbron tydliga. Man ser verkligen hur gigantisk den är. Och att se något så robust och snyggt och kontrollerbart från Kina, när det mesta kring coronaviruset är darrigt och ovisst, känns som en bra tajming.

År 2120 kan föräldrar promenera med sina barn över Guldbron och kanske berätta för dem: ”När bron kom för hundra år sen, ända från Kina, hade Sverige just drabbats av virus från samma land. Si och så många dog. Tänk en så enkel sjukdom idag. Men då fanns ännu inget vaccin.”

...att vilja undvika coronavirus på vägen hem

Vi sitter på eftermiddagsfikat och talar om coronaspridningen, riskerna och hur viktigt det är att försöka göra det man kan för att undvika smitta. Jag tappar helt motivationen att använda tunnelbanan när jag ska hem från jobbet. Jag bestämmer mig istället för att gå hela vägen från centralen till Gullmarsplan för att slippa stå tätt med andra människor och andas samma luft. Jag tänker unikt och klokt.

Jag går förbi Åhléns o tar sen Drottninggatan mot Gamla Stan. När jag närmar mig de röriga gatorna mot Slussens håll ser jag en böljande folkmassa och ett tu tre står jag mitt i den. Det är folk överallt. Horder av människor som kommer från flera håll och alla är på väg nånstans och alla möts vi i ett kaosartat Slussenområde utan chans att vända bort våra ansikten från varandra. Nu väntar vi på grönt. Står tätt och andas samma luft. Stela som skyltdockor. Ingen vill vara här.

Okej, jag tänkte klokt när jag planerade att slippa frottera mig i tunnelbanan. Men så unikt tänkt var det då inte.

...en svensk man i en annan kultur

Det spelar ingen roll om man håller med eller inte i själva frågan. Det han gör är i vilket fall idiotiskt. Han förfalskar våra underskrifter och klumpar ihop oss i en enda stor gemensam underskrift av Svenska folket. Det ör en megastor miljonersurkundsförfalskning. Det är så lågt, så fegt och så pinsamt.

Sen verkar både han och hans parti tycka att det ör löjligt att han blir utfrågad av turkisk polis. Det tror väl f-n att man måste grabba tag i en sån jeppe och fråga vad han håller på med. Här ör människor på flykt och han delar ut lappar. Sweden is full.

Och att denna partiledare inte ens har skaffat sig information om huruvida man får gå runt och dela ut lappar utan tillstånd eller ej visar verkligen på brist på intresse kring lagar och allmänt gott uppförande mitt i en annan kultur. Det borde man väl visa?

Har han helt tappat perspektivet? Och han säger själv att man får dela ut lappar om man har tillstånd. Ja, men du har ju inte det. Och du har ingen underskrift från Svenska folket.