tisdag 11 oktober 2011

...min morfar Willy Walfridsson

Min morfar var luffare. Han vandrade från ort till ort. Sov än här, än där. Fick lite mat. Hankade sig fram. På vägen lärde han sig de fattigas villkor. Nittonhundratrettiotalet.

Han blev författare och journalist. Första boken hette ”Luffarliv på svenska landsvägar”. På bokryggen stod det Willy Walfridsson. Han hette Valfrid men hans författarnamn var Willy. Jag kan tänka mig hur han räknat ut att det skulle vara snyggt ihop med efternamnet. Han var en av Klarabohemerna. Det kreativa, konstnärsskapande och fattiga gänget som höll till i Stockholms Klarakvarter. Att växa upp i en familj försörjd av en författare var på den tiden inte lätt har jag förstått av min mor. Men fattigdomen blandades med stoltheten över morfars verk.

Tyvärr träffade jag honom aldrig. Men jag har hört om honom i hela mitt liv. Några få av hans romaner har jag läst. Nu har jag kommit till den ålder då intresset för rötterna börjar vakna. Så höstens bibliotek blir min egen bokhylla. Där står de. Böckerna han skrev.

lördag 1 oktober 2011

...Tom Alandh

Med lätt böjd rygg, glasögonen lite lätt nedhasade på näsan och med en stadig och intensiv blick ovanför glasögonkanten talar han om mötet med människan. Om att se det stora i det lilla. Om att vara hederlig. Att ha ett gott uppsåt. Att våga ställa frågorna. Frågor som kan göra ont. Men som kan bränna svarta hål om de inte ställs. Han talar om människor han mött. Människor han gjort film om. Människor han inte kunnat lämna oberättade. Han talar om att ha intervjukänsla. Inte intervjuteknik. Intervjukänsla. Känsla för vilka frågor som ska ställas. Med vilken ton. I vilket ögonblick. Den bästa frågan kan man inte skriva ner på förhand. Den kommer efter ett tag, om man har lyssnat aktivt.

Han talar om att aldrig sänka någon. Livet är inte svart och vitt. Det finns nyanser. Livet är komplicerat. Man måste se det svåra och granska fördomar och förmänskliga. Och man måste på något sätt tycka om den man berättar om. Inte tycka synd om. Men tycka om. Så säger han. Och hans blick kan inte ljuga.

torsdag 8 september 2011

...tre kriterier


Akutsjukhus, bibliotek och simhall - tre kriterier som den nya staden måste uppfylla för att få mig att flytta. Det hade länge varit på gång att lätta ankar från Stockholm och när olika städer kom upp som förslag var det bara att beta av checklistan.

Akutsjukhus? Det bara måste finnas inom räckhåll. Herregud - under vissa perioder har jag haft klippkort på akuten för barnens räkning. Aktivitet i all ära men det resulterar ofta i brutna armar och fingrar, stukade fötter och skadade knän.

Bibliotek? Själva grundtanken med bibliotek är helt genial. Alla får låna fritt. Bara man lämnar tillbaks. Och så slipper man köpa. Man slipper äga. Man slipper ordna plats hemma för allt detta som man oftast ändå bara använder en enda gång.

Simhall? Ja, den går inte att vara utan om man har tre badglada barn. Och att lära sig simma är en typ av livförsäkring.

Efter att ha bott i den nya staden i elva år är jag fortfarande nöjd. Akutsjukhus, bibliotek och simhall fanns. Och finns kvar. Det blev Norrtälje.

fredag 29 april 2011

...olika kvällar

Sena kvällar ska man inte prata djupt. Det är mörkt ute. Man är trött. Hjärnan vill vila. Och ändå är det ofta just då tankarna trycker på och vill dryftas. Så sitter man där i soffan och depressionsdiskuterar eventuella problem. Igår kväll var en sån kväll.

Idag är en ny dag. Jag har jobbat. Tränat. Och läst en artikel av Susanna Alakoski. Hon skriver inifrån.

Jag skriver också. Hela dagarna. Det är medicinska texter, ena veckan om buksmärtor och blod i avföringen, andra veckan om andningsbesvär och förgiftningstillbud. Nu skriver jag om loppbett och gör research på loppor. Det finns djurloppor, människoloppor och jordloppor. Över tvåtusen arter.

Vid middagen med fästmannen säger jag att jag läst Susanna Alakoski. Säger att hon skriver bra, har kontakt med sig själv.

- Fattar du skillnaden? säger jag uppgivet. Hon skriver från hjärtat. Och jag, jag skriver om loppor!

Efter middagen skriver jag om annat, fästmannen serverar te och musik. Detta är en ny kväll.

måndag 4 april 2011

...den förste sonen - en vit liten prins

Jonatan var ett år när vi åkte till Uganda för att arbeta där. Han hade ljus hy och var en riktig lintott och alla vi träffade ville känna på hans hud och smeka hans hår. Så mjukt. Så annorlunda. Och vi hade på svenskars vis en sittvagn till honom när vi gick längs vägarna från bostaden till kyrkan. Barn och ungdomar sprang efter oss och ropade förtvivlat.
- What has happened? Is he lame?

Aldrig förr hade de sett ett litet barn skjutsas i vagn. En ettåring i Uganda får hänga på ryggen. En tvååring går bredvid. Och en treåring får bära vattenflaskor eller sina småsyskon.

Och när vi åkte bil satt Jonatan i bilbarnstolen som kom med från Sverige. Han satt i framsätet bakåtvänd och vuxna fick sitta i baksätet och trängas.

Att förklara detta med trafiksäkerhet för våra ugandiska vänner var inte stor idé. De hade helt andra referensramar. Så när han satt där som en vit liten prins på den bästa platsen trodde de att han satt där just för att han var det allra dyrbaraste. Vilket han ju också var.

...en släng av Feng Shui

Jag läser en bok om Feng Shui. Den handlar om att städa sitt hem, ge bort onödiga ting och att laga sina trasiga saker.

Den handlar också om att möblera harmoniskt. Olika väderstreck symboliserar olika områden i livet så det gäller att ställa sängen åt rätt håll för att kärlekslivet ska flöda och vardagsrumssoffan ska stå på ett speciellt sätt för att hemmet ska andas frid. Det där med väderstrecken bryr jag mig inte om. Huvudsaken att man trivs.

Men gärna utrensning! Inspirerad av boken rensar jag i garderober, byrålådor och köksskåp. Kartonger fylls med grejer till loppis. Halvdöda växter slängs. Allt plotter försvinner från alla ytor. Varje penna får sin plats. Varje gem. Rent och snyggt. Friskt och fräscht.

Min tonårsdotter säger att hemmet nu ser ut som ett sterilt sjukhus. Inte då, tycker jag. Bara det att allt är i sin ordning. Nöjd med kontrollen och rena ytor återvänder jag efter en städande helg till jobbet. Framemot eftermiddagen skickar dottern ett sms:

- Var är diskborsten?

söndag 3 april 2011

...prylar, prylar och åter prylar

Vart jag än vänder mig är det lådor och kartonger och sopsäckar. Min väninna har just flyttat, min mamma ska alldeles strax flytta och min fästman rensar ur sitt förråd. Det handlar hela tiden om att värdera sina saker. Vill jag ha denna kvar? När använde jag den senast? Värd något i pengar? Affektionsvärde? Blir någon annan ledsen om jag gör mig av med den? Och så vidare.

Det kommer fram små brev, gamla böcker, sparade skosnören, gömda tavlor, gamla lakan, sirliga små ting från nån antikvitetsaffär och moderna träningsredskap från teveshop.

Jag hjälper till och är en ivrig utrensare. ”Vad använder du den här till?” frågar jag vänligt men med ett tonfall som inte välkomnar nostalgi. Svaret blir då oftast ”Äsch, släng den i lådan för second hand.”

För varje grej som hamnar i secondhand-lådan eller sopsäcken är jag nöjd. Varje onödig pryl som försvinner skapar ett nytt litet utrymme att röra sig på. Det finns prylar i oändlighet. Hos de allra flesta. Till och med hos mig. Man samlar på sig.

söndag 20 mars 2011

...Sveavägen och lilla Svea

Jag åker en tidig söndagsmorgon till Stockholm för att hjälpa min barndomsväninna med ett flyttlass. Jag rundar en rondell och svänger in på Sveavägen som dagtid är hårt trafikerad men i denna stund möts jag av en tom bred gata som blänker till av den tidiga solens strålar mellan husen. Inte en vaken bil så långt ögat når och jag får en överväldigande känsla av att äga Stockholm.

Mitt i känslan kommer jag att tänka på lilla Svea. Hon är knappt tre år och äger världen. Hon bor här på Sveavägen och när hon går med sin mamma gatan fram går de förbi Svea Trafikskola, Sveahallen och Sveagrillen. Längre fram passerar de Svea Godis, Svea Salong och Sveahälsan. Hon kan inte läsa men frågar mycket och när hon frågar om någon butik så nog har den butiken allt som oftast hennes namn.

Hon fullkomligt strålar av lycka. Allt på denna stora gata handlar om henne och allt, nästan allt, bär hennes namn. Och när de någon gång tar bussen hemåt är lyckan total när det ropas ut i högtalarna: Nästa, Sveaplan!

måndag 21 februari 2011

...min vite afrikanske son

Under Afrikas heta sol, alldeles nära ekvatorn, föddes den andra sonen. Vi bodde i Uganda och jag gick på ugandisk mödravård. Där mätte de magen precis som här hemma och lyssnade med tratt. Men när blodvärdet skulle kollas tog den afrikanska barnmorskan sin tumme och förde försiktigt ner mitt undre ögonlock på mitt högra öga för att se om slemhinnan därinnanför var röd och fin. Good, sa hon.

Jag berättade för vår engelske vän och doktor vilket otillförlitligt blodvärdestest hon gjort. Well, sa han, probably lika bra som deras laboratorium här.

Det var inget alternativ att föda i Uganda. Var och varannan människa hade hiv och sjukhuset på orten skulle man akta sig för.

Vi flög till Kenya några veckor innan beräknad nedkomst och åkte en vacker väg till ett sjukhus i Rift Valley. Såklart fanns det hivsmittade även där men missionssjukhuset var bättre rustat och friska doktorer och sköterskor var blodgivare.

På Kijabe Hospital föddes Anton. Och Jonatan blev storebror. Det är nitton år sen nu.

tisdag 8 februari 2011

...tre personer

Alla tre är födda i februari. Min pappa den nionde. Min son nummer två den tionde. Och min ena bror den elfte. Tre dagar efter varandra.

Min pappas födelsedag har jag firat en gång. När han fyllde sextio.  
Min sons födelsedag firas alltid. Liksom de andra barnens. Jag älskar att fira mina barn. Att tänka på när de föddes. Hur små de var. Nya. Fräscha. Och hur fina de är nu.
Min brors födelsedag firades så länge han var tillgänglig. Nu med en tanke.

När jag skulle föda min andra son hoppades jag allt jag kunde på att han skulle få en egen dag. Inte samma dag som pappa. Inte samma dag som min bror. Inte den nionde. Inte den elfte. Vilken dag som helst, bara inte någon av deras dagar. Som om jag ville ge honom ett vitt fint ark att börja med.
Så fick han då sin egen dag.Han föddes den tionde. Mittemellan. Helt perfekt.    

Naturligtvis hade han blivit densamma även om han fötts på någon av de icke önskade dagarna. Men ändå. Han fick sin egen dag. Sitt eget datum att börja sin historia med.

fredag 4 februari 2011

...Susanna Alakoski

Jag gråter på sidan trettiofem. Det är första gången han bryr sig. Det borde vara positivt. Man borde bli glad. Men jag gråter för att kontrasten blir så stor. De första trettiofyra sidorna borde få vem som helst att gråta av vanmaktskänsla, men dem läser jag rakt av fast allt är hemskt.  På sidan trettiofem visar han plötsligt en enkel, för historien en mirakulös, omsorg. Han lindar in en apelsin och en banan i en servett och ger henne att ha med på resan hem. Det blir obarmhärtigt tydligt. All utebliven omsorg genom hela livet. Allt ickebekräftande.  Alla gånger hon hade behövt en bror och han inte fanns där. Jag gråter på tunnelbanan. Lägger ner boken i väskan för att skynda till jobbet. Jag kom till sidan trettiofem. Mer än trehundra sidor kvar. Längtar.
I fikarummet:                                          
-          Hur är läget?
-          Bra. Jag läser en bok.
-          Vilken då?

-          Håpas du trifs bra i fengelset, av Susanna Alakoski. Det är en bok till alla anhöriga.