torsdag 5 april 2018

...Grönvästarna, Missing Peoples ledningscentral, som anordnar skallgång

Långfredagen, påskafton och påskdagen anordnar Missing People sökinsatser i Norrtälje. Vi är många som hörsammar.

Grönvästarna, Missing Peoples ledningscentral, bär sina illgröna västar när de går runt och ordnar med allt på Sportcentrum som öppnat upp för insatsen.

Vi som ska gå i skallgångskedja anmäler oss skriftligt, ger mobilnummer och får gula västar. Orange till patrulledarna. Instruktioner om att titta högt och titta lågt. Att hålla ihop kedjan tätt. Att ingen får tappas bort. GPS på kantlinjepersonerna. Och så karta i handen. Allt genomtänkt. Systematiskt.

De som har bilar låter andra åka med. Olika grupper åker till olika platser. Område för område genomsöks. Det blir många timmar i friska luften ihop i olika grupperingar.

När ett område är klart åker vi tillbaka till ledningscentralen, blir tilldelade ett nytt. För den som orkar och kan. Inget dåligt samvete på den som måste bryta. Varje timme är guld värd. Grönvästarna tackar oss stort. Och jobbar själva från morgon till kväll.

onsdag 4 april 2018

...att gå med Missing People

De flesta bilder jag sett på Missing People är när de står i en skallgångskedja ute på ett fält och just tar sina första steg mot en skog. Det ser ut som om det blir en medveten och hög-vaksamhets-promenad med rejäla skor.

Nu när jag själv varit en del av kedjan vet jag att sökinsatsens terräng kan vara hur krävande som helst. Åtminstone i Norrtälje. Jag har krupit, letat under granar, varit i diken. Jag har gått i sankmark, över klippor, snöiga stenblock, branta backar utan stigar. Tittat framåt, bakåt och upp mot trädtoppar. Varma kläder och knäskydden på. Det är ingen promenad. Det är typ militärträning.

Några personer har följt med fram till sökområdets ytterkant och sen sagt, ”Nej, det funkar inte för mina knän” eller ”...min axel” eller ”...min rygg”.

Visst, ibland över fält. Men mest i kuperat. Och grejen är att när man är mitt uppe i söket tänker man inte på den svåra terrängen, man noterar den bara. Man tänker istället på den svåra situationen och målet är tydligt. Sök, sök, sök.