Jag älskar när det går bra för kämpande människor och jag hatar att Einár är död.
Så svårt att ta in. En kille mitt i språnget.
Han var så ung. Bara nitton år. Och blev skjuten på öppen gata i torsdags kväll.
I en intervju hos Malou för några år sen, där både Einár och hans mamma var med, berättade de om hans barndom. Han rappade innan han lärde sig prata. Okej, hans första ord var ”mamma”. Men sen var det rapp för hela slanten. Igenom sin uppväxt fick han kämpa, bodde en tid på HVB-hem, och var han än befann sig skrev han låttexter. Gjorde beats. Att rytmiskt bära sig själv framåt blev hans tydliga uttryck.
Rappen blev hans liv. Han var en sann ordkonstnär inom sin genre. Kreativ. Musikalisk. Framgångsrik och hyllad. Och så småningom utsatt och hotad.
Nu efter hans tragiska och brutala dödsskjutning skrivs artiklar om den unge man han var. Jag tänker, han var ju nästan ett barn. Startade som en unge med mycket energi, utvecklades snabbt, var fortfarande ung och han hade mycket kvar att ge.
