torsdag 23 februari 2017

...den dåtida promenaden till postlådan

Tänk förr, man skrev brev med papper och penna. Gnuggade fram formuleringarna. Strök över. Skrev om. Och när man äntligen plitat ner det man verkligen ville säga letade man fram ett kuvert, vek ihop brevet och stängde till. Sen tog man fram frimärke ur lådan och gick slutligen en promenad till postlådan.

I varje steg hann man fundera på brevets innehåll, om man nu fått med det viktiga, om man skulle öppna och skriva om eller verkligen posta.

Men idag. Fy tusan. Det gäller verkligen att hålla tungan rätt i mun och fingrarna i styr. Hur lätt går det inte att skicka iväg ett meddelande utan att ens få fram rätt ord? Men hamnar hos rätt person gör det väl ändå? Men nej då. Det kan bli typ "puss" åt den ena och "dra åt helvete" åt den andra fast man menade tvärtom. Så står man där, inte med skägget i brevlådan. För den finns knappt längre. Nej, med fingrarna i kläm står man och förbannar sin egen snabbhet. Att meddela sig utan att ha tänkt över.

Jag saknar den dåtida promenaden till postlådan.

onsdag 22 februari 2017

...glädjen att vakna till ännu en dag

När jag var i tjugoårsåldern arbetade jag på ett av Stockholm sjukhus. En morgon på jobbet fick vi veta att en av våra arbetskamrater hade dött. Hon var i femtioårsåldern och hade liksom somnat in i sömnen. Helt stilla och utan yttre dramatik, vad omständigheterna sa. Hjärtat stannade.

Nu är jag i femtioårsåldern och jag tänker allt oftare på att livet kan ända när som helst. I vanliga fall tänker jag bara på det när jag ska göra något speciellt som att flyga, åka färja eller buss. Men nu, på sista tiden, tänker jag varje kväll när jag ska somna att det kan hända att jag liksom somnar in i sömnen. Och om jag somnar in och aldrig mer vaknar då kommer jag inte ens märka det. Jag kommer inte ens veta att jag dött.

Jag släcker lampan och hoppas innerligt att få vakna nästa dag. Det är ingen stark oro. Bara en vilja att leva. Och trots den tunga morgontröttheten är min första reaktion ren glädje när den förskräckliga väckarklockan larmar. Yrvaken kliver jag upp. Glad att jag fick en dag till.

tisdag 14 februari 2017

...ditt hjärtas dag

Idag är det alla hjärtans kval. Nej, nej, alla hjärtans d a g. Olidlig för den som är ensam och längtar. Olidlig för den som inte är ensam men ändå inte vill fira. Det borde vara straffbart att skapa ett sådant kommersiellt jippo som för så många inte leder till närmande utan till känsla av utanförskap och tydlighet om hur kärleken mår.

Alla hjärtans dag är inte en dag för enbart älskande par. Alla hjärtans dag är en dag som idag som idag. Som vilken dag som helst. Kärlek, ömhet och omsorg kan man visa oavsett datum.
Alla hjärtan menas a l l a hjärtan. Må inte denna dag bli Alla hjärtans kval.
Det är a l l a hjärtans dag. Ditt hjärtas dag.

Det finns hela hjärtan och halva. Det finns delade hjärtan och helade. Det finns varma och ömma. Röda, blå och regnbågsfärgade. Det finns tomma hjärtan och fyllda. Glada, sårade och tårade. Det finns släta och det finns fårade. Alla som bär ett hjärta som bultar och slår, och alla med knappt kännbar puls - det är ditt hjärtas dag idag. Vad säger det dig?