onsdag 28 februari 2018

...att ta allt i sin egen takt

En dag mitt i veckan. Semesterdag. Tänker att jag ska ta allt i min egen takt utan att behöva hålla några tider. Börjar med sovmorgon, sen gröt och äpple, kokt ägg, te och macka. Och ovanpå det, dagens första riktiga höjdpunkt, min egengjorda cappuccino.

Viker tvätt, laddar maskinen med ny. Krämar på musik, högt. Petter, Gadd, Miriam Bryant.

Jag tar fram en bunt Skriva. Alla nummer är alltid aktuella - skrivtips, inspiration, lust.

Jag börjar förbereda en skrivkurs. Sista helgen i mars ska jag lotsa ett gäng att börja skriva självbiografiskt. Tänker att det blir som att lära ut något om simning. Att känna på vattnet, ta simtag, hålla huvudet ovanför vattenytan. Ibland ta ett djupt andetag, hålla andan och dyka ner en bit o komma upp igen. Hantera kallsupar.

Denna dag i skrivandets tecken. Endast några små ärenden och låta hjärnan vila. Bläddra i Skriva. Andas.

Ibland tror man att om man tar allt i sin egen takt halkar allt på efterkälken. Men tvärtom. Idag bäddade jag sängen redan halv ett.

tisdag 27 februari 2018

...att gå till eller ifrån

Om man byter jobb är det viktigt att man verkligen går t i l l det nya och inte i f r å n det gamla. Sägs det. Man ska inte fly. Det är viktigt att man inte lämnar något bara för att man känner att det är ohållbart och man vantrivs utan för att man verkligen bara l ä n g t a r till det där nya. Sägs det. Men flyktmekanismen i oss är från början en genialisk överlevnadsinstinkt. Lite av det sunda finns nog kvar.

När det gäller relationer har jag uppfattat det motsatta rådet. Om man bryter en relation är det viktigt att man i brytningen inte går t i l l någon ny utan i f r å n den man inte längre vill leva med. Sägs det då. Jag fattar inte riktigt. Det ena gäller för det ena men det andra för det andra. Vem har kommit på dessa visdomar?

Jag tänker att livet är lite hursom och att man ibland fattar beslut som är t i l l och ibland beslut som är i f r å n. Och att båda sorter fyller sin funktion. Och så händer det att de båda sammanfaller och man fattar ett beslut som är både till och ifrån.


fredag 23 februari 2018

...att läsa Bob Hansson om natten

Inatt hade jag svårt att sova rakt igenom. Troligen för att jag gick och lade mig tidigt. Och för att jag åt för klent efter att ha belastat mina muskelceller på gymmet. Och för tankar på relationers påverkan på hälsan.

Jag vaknade vid halv tre. Hungrig. Kunde tänka mig att gå upp och äta ett ägg och en macka. Men när jag tänkte hela tanken ut, att jag efteråt skulle behöva borsta tänderna, tröt orken och jag låg hungrig kvar i sängen.

Sträckte ut min ena hand mot byrån och greppade boken som får mig att le. Och att tänka. Skratta högt emellanåt. Bob Hanssons Tankar för dagen.

Han skriver om att vara snäll. Om att vara sig själv. Han skriver om relationer, om kärlek och om rädsla. Ensamheten. Jag läser och funderar på det sena kvällssamtalet med en väninna om att man kan bli sjuk av att vara ensam. Inte ha en älskad vid sin sida. Och att man också kan bli sjuk av att leva i en dålig relation.

Sjuk blir man definitivt inte av att läsa Bob Hansson.

Nöjd somnade jag om vid halv fyra. Sov hårt.

tisdag 20 februari 2018

...alla som nån gång älskat

Till alla som nån gång älskat. Hoppats. Som trott. Alla som nån gång saknat. Som längtat. Och varit rädda. Alla som vet att det är lättare att säga än att göra. Lättare att tro än att nå fram. Och lättare i drömmen än i verkliga livet.

Till alla dessa, till alla oss, vill jag rikta duologin om kärlek och besvikelse, om önskningar och förtvivlan. Till alla som slickar sina sår och tycker sig vara mest skadad fast det inte går att mäta. Kärleken och sorgen har inget måttband. När båda har försökt.

En duologi som gestaltar det ena hjärtat. Sedan det andra. Som öppnar dörren till kvinnans inre. Som öppnar dörren till mannens.

Till alla som nån gång snavat, ramlat, skrubbat knäna. Alla som nån gång slagit ansiktet i marken. Alla som envist stångat sin panna mot den stenhårda väggen. I väntan på detet. Det som ska lösa knutarna. Det som ska få allt att klarna. Det som ska göra vägen framåt något jämnare.

Till alla dessa, alla oss, har jag skrivit denna duologi. Till alla oss som nån gång älskat.



måndag 19 februari 2018

...tydliga beslut

Jag älskar att borra i väggarna. Har jag kommit på. Jag insåg det igår.

Plockade fram borrmaskinen, som jag efter många om och men och långa diskussioner med killen på Jula till slut köpte, mätte tavlan, mätte från tak till punkt för skruven, satte fast minsta borren och borrade ett börjanhål, bytte till kraftigare borr och borrade klart, in med pluggen, in med skruven och sen upp med tavlan. Tadam!

Sen på nästa vägg, mätte andra tavlan, mätte från taket, och så vidare. Nästa tavla på plats. Tadam!

Vad är det med själva borrandet? Jo, det är tydligt o definitivt. Att jag äntligen bestämt mig. Här, just här ska tavlan hänga. Och sen - just do it.

Sen alla vuxna barn flyttat ut och rummen har ommöblerats och jag inte haft några tvingande skäl att bli färdig så har det dragit ut på tiden. Men nu.

Upprymd av gårdagens beslutsamma väggborrningar vaknade jag i morse fylld av lust till fler radikala förändringar i hemmet. Jag klev ur sängen och gick raka vägen in på badrummet och rensade avloppet.

söndag 18 februari 2018

...att foka på författandet istället för nätdejting

Att ha en nära relation, utvecklas o fördjupas i den, kombinerat med att vilja ägna en hel del tid åt författande är helt realistiskt.

Att nätdejta, svara på meddelanden, själv ta kontakt, ge lagom mycket till en början, fördjupa dialogen, träffas och kanske träffas igen, sen säga tack men nej tack, lägga mycket tid på att famla i cyber, kombinerat med att vilja ägna en hel del tid åt författande är helt O M Ö J L I G T.

Jag har nu raderat mina foton. Raderat min fantastiska, kaxiga och feministiska text. Och lämnat ett meddelande på min profilsida som syns i fem återstående dagar som mitt abonnemang inbegriper: ”Avslutat. Bloggar istället. 🙂”

Det är möjligt att jag nån gång återvänder för att söka en partner. Men det känns inte så nu. Digitala kontakter gör mig trött.

Jag kommer fokusera på min blogg, mina böcker och arbetet kring dem, förhoppningsvis en del framträdanden och så småningom nytt skrivprojekt. 2018 har just börjat och jag har massor jag vill hinna med.

Kanske träffa nån irl?

...att kunna träffa rätt på en dejtingsajt

Ett par bloggtexter till om nätdejting, sen får det vara bra.

Jag känner flera som träffat rätt via nätet. Och flera små barn som kommit till och växer upp med det tidigare nätdejtande paret som förvandlats till mamma och pappa. Lyckat koncept!

Varför skulle inte presumtiva relationer åtnjuta digitala fördelar när allt annat runt omkring gör det? Att nätdejta funkar i många fall men som sagt man måste själv bestämma vilken nivå man vill vara på i kontakt med andra.

När man väljer sin pseudonym ska man tänka till. Man kan vara hur trevlig som helst men göra bort sig med sitt nätnamn. Många som flimrat förbi på skärmen verkar helt tanklösa. Jag menar, vem vill chatta med Flörtisen, Gurkmannen eller IQfiskmås? Eller Kalsongkillen, Hårpåbröstet eller Rumpmuskel? Bättre då med en sifferkombination. Många skriver 666 efter sin pseudonym. Först trodde jag alla ville åkalla djävulen. Men kanske de vill ha sex.

Hur det än är så finns det många lyckliga par som träffats över nätet.

P.S. Fiktiva namn.

...att nätdejting har alla nyanser

Nätdejtande är inte svart eller vitt. Många fördömer företeelsen. Antingen för att de råkat ut för en massa #metoo-omedvetna puckon, oseriösa och redan gifta personer eller för att de själva aldrig har haft behov eller lust att söka kontakt via nätet.

De som råkat illa ut har rätt att yttra sig. Men man kan inte generalisera och svartmåla dejtingsajter bara för att det också finns oseriösa och otrevliga typer där.

Och de som aldrig själva har behövt nätdejting som en möjlighet att träffa en trevlig person får nog ta och hålla tyst. Det är ett fördömande om man inte testat själv. Det är att sätta sig över andra människor.

Att nätdejta handlar om att förhålla sig till allt man möter. Precis som på krogen, på arbetet eller i livet för övrigt. Det är många som ärligt söker någon att dela sitt liv med, att skapa hållbar tvåsamhet med, att hålla av. Sen är det ju en annan femma att man ska vara observant på sitt eget och andras beteende. Och välja hur man vill vara.

Nätdejtande har alla nyanser.

...att vilja vara en Bob Hansson

Det är klart att jag har sett honom någon gång på teve. Och kanske skymtat honom på Bokmässan nån gång. Hört hans röst på radio. Men jag har aldrig riktigt lyssnat på honom. Bob Hansson. Poeten. Som jag trodde.
Så står han på en scen i Norrtälje en lördagkväll. Jag trodde han skulle läsa dikter. Eller åtminstone vara lite stillsam. Hur kunde jag tro så? Hela hans outfit är ju allt utom stillsam. Och håret, frisyren, som han också pratar om är den rufsiga varianten. Han ser faktiskt ut som jag brukar göra när jag nyss vaknat. Jag känner släktskap.

Och sen hans ord, han kroppsspråk, mimik. Hans osminkade tal om våndor och kärlek och längtan. Ordflödet, melodin, dramatiken. Han läser ur sin bok Tankar för dagen. Avbryter sig själv. Gör utsvävningar. Visar hur han inte putar med magen utan drar in den under den svarta tröjan fast vi inte ser vilket. Hans röda brallor. Hans vinröda kavaj. Han tar plats.

Jag har aldrig förr önskat att vara nån annan. Men nu skulle jag vilja vara en Bob Hansson.

lördag 17 februari 2018

...att beskriva sig på nätdejtingsidan

Det finns verkligen många till synes seriösa, äkta och ärliga människor på nätdejtingsidan. De presenterar sig bra, är tydliga med vad de gillar och vad de gör på fritiden. De flesta uppger om de använder tobak eller inte och huruvida de är religiösa och politiskt intresserade eller ej. Om man är aktiv på en dejtingsajt kan man både få och ge god information om hjärnan. Hur just denna hjärna funkar.

Sen är det då det verkliga livet.

För vi kan ha en uppfattning om oss själva som andra i vår omgivning inte delar. Jag kanske tror att jag är en skön person som chillar rätt mycket men egentligen är ett knippe neuros. Så det är bra att beskriva vad man gör med sin tid. Det säger något om hjärtats längtan. Om det nu är så lyckligt att man ger tid till det man gillar ordentligt.

Att beskriva sin dag ger en bild av ens liv.

Idag skriver jag en bloggtext, fixar lite hemma, lägger en timme på gymmet och ska träffa min pigga och smarta åttiotreåriga mor över en fika. Allt detta gillar jag ordentligt.

fredag 16 februari 2018

...dejtingsajter

Det finns många dejtingsajter. Och det finns många längtande hjärtan.

Om man kan bli nedstämd av att skrolla på Facebooksidor och se hur lyckliga alla är kan man definitivt bli totaldeprimerad när man skrollar genom alla bilder o profiler o presentationer på dejtingsidorna och ser hur olyckliga alla är.

Alla dessa ensamma människor som vill vara två. Och en del, hur ska de lyckas när de inte kan presentera sig själva. När de skriver ”Jag vet inte vem jag är” eller ”Fråga så svarar jag”.

Men vissa kan sannerligen formulera sig kring önskemål, krav o förväntningar. Jag själv har skrivit en avskräckande presentationen för att jag inte vill ha fjantförslag. Många går in via min bild och tänker ”Hon ser lagom timid ut”. När de sen läser min text backar de sakta ut och skakar nog på huvudet och tänker ”Tusan, hon verkar vara värsta feministen”.

Sanningen är denna - jag får moderskänslor för nästan hela bunten. Hur ska det gå för dem i livet?

En o annan är intressant för mig. Men vägen känns lång.

torsdag 15 februari 2018

...en duologi om kärlek




Kvinnan vädjar. Mannen lyssnar. Vrider sig på stolen när något blir för nära. Titta bort ibland, tittar ner i golvet, tittar ibland upp och möter kvinnans blick över bordet.

Hon måste få tala, få säga, få göra sig färdig att bli lämnad. Och kanske är det också hon som lämnar. Hennes vädjan skymmer hennes beslut. Men hon vill inte ha honom för evigt. Hon ber honom endast att stanna en tid. Tills barnet är fött. Hon talar från början till slut i den röda boken.

Här kunde historien slutat. Hon har talat färdigt. Sagt allt sitt och ända till punkt.

Men mannen då? Vad bär hans hjärta? Vart går hans väg? Och vad vill han säga innan han svarar på hennes vädjan? Vad vill han få sagt, nu när det är hans tur att tala ända till punkt?

Hon lyssnar på honom. Genom hela den blå boken. Det är han som berättar för henne om sitt liv. Det hon inte förut visste. Det han aldrig sagt.

Kvinnans bok. Mannens bok. En duologi. Böckerna hör ihop. Den första leder till den andra. Och den andra ger djup åt den första.

onsdag 14 februari 2018

...Alla hjärtans dag

Alla hjärtans dag. Har du ett hjärta? Grattis. Har jag? Ja. Grattis till mig med. Hur mår det, hjärtat? Slår det taktfast, regelbundet och med väl avsedd kraft? Eller flimrar det lite i nåt förmak, fladdrar kraftlöst?

En sak är säker - i detta nu ställer jag din diagnos - du har ett hjärta. Du lever. Annars kunde du inte läsa det här.

Tänk dig ditt hjärta som din bästa vän. Ta hand om det, ditt hjärta, din förtrogna som lever med dig från vaggan till graven.

Det retar mig att allt kommersiellt jippo premierar o fokuserar Alla hjärtans dag på älskande par. Alla hjärtan betyder a l l a hjärtan.

Se över ditt hjärta. Tala med det. Ta emot det. Tacka det för ännu ett slag, ännu en dag. Oavsett vad du känner.

Även om just denna dag, eller just denna årstid, eller just dessa omständigheter suger ska du härda ut. Det kommer en dag då du åter på djupet kan uppskatta att ditt hjärta slog just denna dag, denna årstid eller under dessa omständigheter o trots allt höll dig vid liv.

Håll fast vid hjärtat.

söndag 4 februari 2018

...högblankt svart

Efter att ha legat på soffan i vardagsrummet och stirrat på samma möbler i en veckas tid kom jag fram till att den illgröna fåtöljen ska få karmar och ben målade i högblankt svart.

Det blev min lördagsutflykt att införskaffa färg och pensel och tvättduk. Tvättduken är ett under i sig och gör att man alls inte behöver slipa innan man målar.

Jag kommer hem från affären och känner mig lite darrig, ala-nyss-återvänd-till-jorden-efter-att-ha-haft-influensa-darr. Jag skruvar av karmarna, tar fram tidningspapper och går ut i köket. Med skruvmejsel i ena handen och målarburken med svart i den andra öppnar jag varsamt locket.

Jag tar locket med båda händer och ska lägga det försiktigt på bänken. Allt går på en sekund men jag ser det som i slowmotion.

Locket flärpar ur mina händer, skjuter upp för att sen millimetersäkert passa sig in i den översta kökslådans handtag och svoscha sig ner tätt slickad mot varje besticklåda. Högblankt svart var det. Från översta lådan till den nedersta.

Det går bra nu.

fredag 2 februari 2018

...näsans fantastiska funktion

Näsan. Detta fantastiska organ. Vilken luftfuktare. Inatt funkade min för första gången på nästan en vecka. Jag andades genom den hela natten. Tänk att det ska till att behöva bli sjuk för att riktigt ordentligt känna glädje och tacksamhet inför kroppsdelar som fungerar.

Näsan. Denna utskjutande del mitt i människans ansikte. Så personligt designad på oss var och en fast det egentligen bara är en startsträcka för luften till våra lungor och syre till resten av kroppen.

Näsan. Den som ibland blir lång, när man förväntat sig och längtat men inget blir. Eller den skinnklädda, som vi kvinnor ofta får höra om när vi hävdar vår rätt, vet vad vi vill eller bara säger ifrån på skarpen när det behövs.

I vilket fall, denna dag vill jag hylla näsan. Som i sin bästa kondition kan både fukta, rengöra och värmereglera luften. Tänk att den lilla snoken mitt i plytet ser till att vi tål både trettio graders kyla och trettio graders värme.

Jag säger bara Näsan. Man borde göra nåt fint för den. Piercing...?

torsdag 1 februari 2018

...att jämföra influensa med annat

Idag har jag tränat på att gå, stå och sitta. Jämfört med tre dygns planläge var det sannerligen ett par steg framåt. Jag har suttit upp i flera timmar. Och från lunchtid och framåt kvällen ställde jag alarmet med en timmes mellanrum som en påminnelse om att jag skulle stå upp och gå runt lite i lägenheten. Jag gjorde det flera gånger. Men vid halv fem och halv sex var jag trött och knäppte bara av larmet och tryckte ner mig i soffan likt julaftons-ormen i Robin Hood och väste vidare.

De timmarna jag satt upp passade jag på att jobba lite grann. Skrev om allehanda sjukdomar och funktionsnedsättningar. Vad är väl en influensa i jämförelse? Inte mycket. Men jobbig ändå.

När jag sovit klart i soffan trevade jag efter boken på vardagsrumsbordet. Mikael Persbrandt, Så som jag minns det. Skriven ihop med Carl-Johan Vallgren. Boken ska få egna tusen tecken när jag är frisk men jag måste redan nu säga att den är betagande brutal och ärlig. Och jämfört med Mickes liv är influensan just ingenting.