söndag 25 september 2016

...att inte vara sin sjukdom

Man kan ha fått en diagnos. Men man är inte sin sjukdom. Man är så mycket mer. Men med diagnosen får man verktyg att hantera sitt liv. Kroppens brister. Man får verktyg att använda varje dag i olika situationer och vid olika tillfällen. En diagnos är inte en dom. En diagnos är möjlighet till hjälp. Möjlighet till fortsatt liv. Med en diagnos får man kunskap om hur man ska hantera symtomen och helst förebygga dem.

Jag har nu äntligen lyssnat färdigt på Mikael Persbrandts pod. Den om hans utredning och resa med frågeställningen om han har bipolär sjukdom. En driven, stillsam och eftertänksam pod.

Det som sägs i programmet om att ha, och att inte vara, sin sjukdom kopplar jag även till andra sjukdomar. Exempelvis diabetes.

Man ska inte förneka eller förringa en sjukdoms svårigheter. Riskfyllda konsekvenser om man inte möter symtomen. Men man ä r inte sin sjukdom. Man är en människa. Som råkar ha fått en sjukdom att tampas med. En oönskad följeslagare i livet som ständigt hänger en i hasorna.

lördag 24 september 2016

...Bokmässan

Det är hur tröttsamt som helst. Folk överallt, trångt och svårt att ta sig fram. Och vilse går man bland alla gångar och montrar. Ljudet av talare och folkets sorl ligger som en tung matta i luften. Den ena högtalaren överröstar den andra. Köer till signeringsplatserna. Köer till fikat. Köer till toaletterna.

Och ändå - alldeles alldeles underbart att vara på Bokmässan igen. Och fantastiskt att så många människor fortfarande vill läsa fysiska böcker och hålla dem i handen. Känna på bokpärmarna. Bläddra. Känna på papperet.

Det digitala fyller inte våra behov till fullo. Fortfarande vill vi träffas. Skapa kontakt. Prata med andra om läsande och om skrivande. Om böcker och berättelser. Fortfarande vill vi se favoriterna livs levande. Höra deras röster. Lyssna till deras ord.

Bokmässan är ett bokhav. Man vadar fram. Varje intresse finns representerat. Varje genre och nya grepp.

Jag somnade en stund på tåget hem. Fötterna värkte. Ändå lite avundsjuk på dem som är kvar där i morgon. Bokälskarna.

fredag 23 september 2016

...Dawit Isaak

Dag efter dag. År efter år. Fängslad. Frihetsberövad. För vad? Det fria ordet. Varje journalists uppdrag. Att undersöka, beskriva och berätta om.

Varje ledarskap, varje land och varje president borde tåla kritik. Men gör det inte.

Det är femton år sen idag. Bortförd. Avskuren. Utan rättegång. Tystnad. Dina närmaste bär den största sorgen. Saknaden. Ovissheten. Det är till dem vi ger våra tankar. Det är de som lider mest, förutom du. Men du berör oss alla. Och vi vill ge dig kraft. Att hålla ut. Hålla kvar. Inte ge upp. Vi vill ge dig styrka. Hopp. En framtid. Ett land med fria ord. Rätt att undersöka, beskriva och tala sanning. Rätt att leva fritt.

Dawit Isaak. Vi kan inte föreställa oss din vardag. Men förstår att den är vidrig. Vi har inte glömt dig. Och vi önskar att det under alla år som gått, någonstans i murarna, väggarna, taken, funnits små små hål som släppt in ljus och låtit vetskap sippra in. Vetskap om att vi fortfarande väntar.

Du ska komma ut. Komma tillbaka. Och berätta allt.

lördag 17 september 2016

...att inte vilja bli påverkad

När jag skriver läser jag ingenting. När jag läser skriver jag ingenting. Det går i perioder och jag kan bara leva med hjärnan på ett sätt åt gången. Det kan tyckas att det borde vara stimulerande och ge nya infallsvinklar att läsa annat under en skrivarperiod. Men jag är livrädd för andras infallsvinklar och vill absolut inte bli påverkad. Måste stänga ute andras tankar, idéer och analyser.

Det är därför jag sällan talar med andra om vad jag för tillfället skriver om. För jag har märkt att många hakar på och säger att då kan du låta den personen reagera si eller låta den personen göra så. Och i nästa bok kan du låta detta eller detta hända. Men. Näej. Andras tankar och idéer får ta form i deras egenhändigt skrivna texter.

Skrivandet för mig är inte att komma på allmänt bra idéer. Skrivandet är att plocka fram just mitt material och presentera det på mitt vis. Det är det det handlar om. Att skriva utifrån sig själv. Och i det färdigformulerade kanske få ge något som någon läsare behövde.

fredag 16 september 2016

...mina två böcker - post scriptum

Efter min första bok, Brodersbrevet, var jag känslomässigt trött. Dels för att historien i sig skulle aktualiseras och återupplevas inom mig för att kunna ta form till en text. Dels för att jag, genom att gå igenom det gamla, fann nya saker och känslor att tampas med för att göra det ordentligt - däribland att resa till Portugal. Dessutom tillfrågade jag inblandade som omnämndes i boken om textavsnitten för respektive person kunde tolereras att publiceras. Det innebar att jag tvingade mig på andra. Och det i sin tur tog ner mig.

Nu, efter min andra bok, har jag kraft och är enbart glad. Det är skillnad mellan att skriva det självupplevda och det fiktiva. Både i genomförandet och i känslan.

Dock - min nisch är att försöka beskriva känslor så nära och äkta som möjligt. Därför har jag med hela mig gått in i stanna hos mig tills barnet är fött. Men det är nu efteråt som jag har facit i hand. Det är möjligt att skriva mycket känsloladdat utan att vara helt slut efteråt. Och bara känna glädje.

torsdag 15 september 2016

...den dokumentationssjuka vården

Jag sa upp mig från mitt administrativa arbete. Ville gå tillbaka till vården. Få vara den sjuksköterska jag en gång var. Lyssna, titta, känna och bedöma symtom. Ville se människor i ögonen istället för att glo in i en skärm hela dagarna. Ville ha hörbar dialog istället för mejl. Mer fysisk närvaro. Inte bara ord i cyber.

Sjuksköterskejobbet fick jag på nästan en kvart. Stegade in på ett äldreboende. Hoppades på gedigen omvårdnad. Äntligen skulle jag få se människan.

De första dagarna tänkte jag att ojdå vad många nya system och inloggningar och vilken tid det tar men det är nog bara i början. När veckorna gick tänkte jag att det var väl ändå tusan att sitta här med dubbla dokumentationssystem och dubbla läkemedelslistor men jag vänjer mig nog. Efter tre månader konstaterade jag att en åttatimmarsdag bjöd på, totalt, högst en timme öga mot öga-tid. Dokumentation, lite läkemedel, uppdatera listor o pärmar - wow, vad kul med människovårdande yrke.

Jag sa upp mig. Arbetar åter som redaktör.

onsdag 14 september 2016

...Torsten som startade Facebook-gruppen "Psykbubblan"

Jag läser om Torsten som startade en Facebook-grupp för anhöriga. Det är mycket bra. Att hjälpa andra att formulera sig. Att stödja den som måste vara stark.

Att tala med varandra gör oss mindre ensamma. Ger kraft. Vi kan få bekräftelse på att det inte är vi som kan lastas. Att få höra att andra försökt hjälpa sin anhöriga som mår psykiskt dåligt men ändå inte lyckats - det kan avlasta den egna skuldkänslan.

Gör jag tillräckligt? Vad skulle jag kunna göra annorlunda? Och hur ska jag göra för att inte själv gå under?

När jag var ung mådde min ena bror dåligt. Han fick psykotiska symtom. Vi var många som försökte få honom till vården. Han flydde utomlands. Liftade iväg. Kom aldrig tillbaks. Ingen vet vad som hände. Jag höll tyst om honom i tjugofem år. En sådan tystnad kan aldrig vara bra. En insikt trängde sig fram. Jag vill tala om min bror. Och det blev första meningen i min roman Brodersbrevet.

Det finns kraft i att berätta, och att inte hålla undan. Och Torsten Kindström har fattat det.

tisdag 13 september 2016

...stanna hos mig tills barnet är fött

Det är en sorgsen kvinna som talar. Orden flödar. Hennes inre. Hon utgjuter sitt hjärta och vill få allt sagt. Allt benämnt. Alla stenar ska vändas. Beskådas och kännas. Vem är hon? Och vem är han? Förut tillsammans och nu itu. Eller snart. Hon våndas.

När jag skrev denna bok var det omöjligt att göra grammatiskt riktiga meningar. Med punkt och stor bokstav. Kvinnans monolog gav aldrig tillräckligt andningsutrymmme för att kunna sätta ut punkter. Därför har berättelsen endast en versal och en endaste punkt. Versalen är bokens första tecken. Punkten är det sista. Däremellan bara kommatecken.

Men berättelsen är inte en lång mening. Det är många meningar med knappt hörbara uppehåll. För att göra det läsvänligt har jag gjort radbrytningar med jämna mellanrum. Så att läsaren får andas även om den gravida kvinnan i berättelsen gör det ohörbart.

Det var inget jag listade ut men nu när boken är färdig och jag räknar bakåt i tiden konstaterar jag att arbetet tog nio månader. Ja, som en graviditet.