...en härlig dag

Det var en härlig dag idag. Började med frukost och sol på ryggen. Gick sen ner till sjön med nyinköpta badtermometern och kollade värmen. Tolv grader. Jag kommer vänta ett par veckor till. Lade mig på en soffa på bryggan o njöt en stund. Gick hem. Gjorde mig i ordning för Norrtäljefärden.

Åkte upp till Roslagen i ett huj, lyssnade på radio, läste en skylt över en tunnel: ”The future is currently under construction”. Passar bra. Allt pågår. Även det vi inte ser.

Körde hem till min hyresgäst, till mitt hem alltså - eller det som var mitt hem. Skrev nytt kontrakt. Ett par månader till blir det innan jag tar över inför försäljningen. Tog med lite grejer. Köpte specialkomponerad lunchsallad, gick hem till mor och åt. Träffade en kompis och gick en tvåtimmarspromenad.

Åkte förbi dottern och tog en kopp te. Handlade på Ica. Körde hem till Sköndal. Lyssnade på radio. Bar upp grejer från bilen. Mat och några extra hantlar och min curlstång. Gjorde några övningar. Tragglade Rubiks kub. Härlig dag.

...att göra nytt för att förändras

En klok terapeut sa till mig en gång att inget blir annorlunda förrän man g ö r annorlunda. Han menade att man kan tala hur länge som helst om sina problem men om man inte ändrar något i sitt beteende så kan ingenting förändras.

Många gånger tror vi att omständigheterna ska ändras först - d å ska vi också förändras oss. Börja bete oss bättre. Men det funkar inte så. Vi måste ändra aktivt. Skapa utrymme för det nya som vi vill ska komma fram. Det gäller både emotioner, relationer och visioner.

Jag slutade snooza och snoozdödandet genererade en ny vardag för mig. Att tvinga mig ur sängen vid första morgonlarmet var en mycket stor förändring i mitt liv. Och det dröjde inte länge förrän jag fick nya tankar, skrev brev till en hyresvärd och sen fick min nya lägenhet närmare Stockholm.

Nu vill jag utmana mig till mer förändring. Men vilket beteende ska jag ändra på nu då? Tänk om jag ändå rökte - då kunde jag sluta med det. Men det får istället bli att lära nytt. Jag tragglar på med Rubiks kub.

...att försöka skapa nya tankar

En helg i Småland med unga släktingar har berikat mig med både kärlek och teckningar och färgglatt halsband av plastpärlor. Här sitter jag på tåget och känner mig rik. Dessutom har jag via Facebook fått reda på att min äldsta son ”är i ett förhållande” som ett status automatiskt beskrivs. Wohoo!

Under förmiddagen idag gick jag i skogen med en snart fyraårig prinsessa och hennes föräldrar. Passade på att fylla lungorna med äkta småländsk skogsluft att leva på ett tag. Vi såg knallgula tussilago, ett par vitsippor och en riktigt stor svart stillaliggande huggorm på en halv meters avstånd. Ja, det var en huggorm. Ingen snok. Och i vanlig ordning började det knäppa i öronen.

Igår kväll bad jag min ena släkting, som är idrottslärare, att visa hur man tränar steg för steg för att lyckas stå på händer mot en vägg. Sen tragglade den andra med mig, grunderna i Rubiks kub. Båda aktiviter verkar hur knepiga som helst men jag måste utmana mig själv och åtminstone försöka. Allt för att få nya tankar.

...mina öppna händer som ett mantra

Jag ligger på min nya vita tjocka matta. Raklång med armarna längs sidorna. Handflatorna uppåt. Öppna.

Jag för armarna i en sakta rörelse på var sida rakt ut från kroppen, centimeter för centimeter, uppåt uppåt för att låta händerna helt stilla mötas ovanför mitt huvud. Sedan tillbaka neråt igen, centimeter för centimeter. Fokuserar på känslan av armarnas rörelser över tjocka trådar. Handryggarnas kontakt med det mjuka.

Mina öppna händer är ett mantra: Ta emot livet som det är. Mitt nu. Min kropp. Min själ.

Mitt nu flätar gången historia med önskningar framåt. Önskningar för denna dag.

Min kropp bär allt jag nånsin tänkt o känt.

Min själ, min hjärna, mina nervtrådars hem - i ständig rörelse.

Jag försöker alltid följa min intuition. Ta emot det som händer. Vara öppen och lita på mina tankar. Vara lugn i dem. Men idag visste jag inte om min intuition sagt mig rätt. Blev tveksam.

Det var därför jag lät mina händer glida över mattan. Som för att finna ett svar. Jag vill fortsätta betro mig själv.

...att skriva för hand

De senaste dagarna har jag skrivit mycket för hand. Faktiskt ett par timmar om dagen. Det har varit massor att renskriva från copywritekursen. Det är svårt att sätta fingret exakt på vad det gör med mig att skriva för hand men det känns som om hjärnan mår bättre.

Det är något specielllt med att forma orden rent fysiskt från tankarna genom kroppen ut i handen till pennan som går över pappret. Oftast, nuförtiden, hafsar jag med bokstäver och anteckningar snabbt på möten i kanten av olika dokument. Men de här dagarna har det handlat om att renskriva och förstå allt läraren förmedlat och för att ha alla kunskaper snyggt ordnade för att i framtiden kunna gå tillbaka till papprena och fräscha upp copyminnet.

Jag tycker om min iPad, det går lätt att skriva på den och ändå ha kontakten inåt. För det är ju det jag strävar efter. Men det är något i det fysiska som sker mellan hjärnan, papper och pennan som gör att jag inte ens behöver tänka på att hålla mig nära mig själv när jag skriver för hand.

...att inte ha någon sjukdomsvinst

Fysioterapeuten talar med mig om motivation. Att vara snäll mot sig själv. Att göra det man vet att man mår bra av. Kost, sömn, rörelse. Och säger att anledningen till att man slarvar kan vara att man har någon typ av sjukdomsvinst.

Men, säger jag, så är det inte för mig. Jag har ingen sjukdomsvinst. Ingen som tar hand om mig. Så jag vinner inget på att ha ont.

Han ritar någon ny övning på pappret jag burit med mig i snart två månader. Där finns nu alla vettiga övningar jag kan hjälpa mig själv med. Vi pratar om vikten av rörelse och att göra olika saker för olika muskelgrupper. Han talar om medveten rörelse. Jag memorerar en titel av Feldenkrais. Mer kan han inte göra för mig.

Tre träffar, tusen tips o trevlig terapeut. Vi avslutar vår kontakt. Om jag fortfarande i början av sommaren har ont får jag kontakta honom igen. Tanken är att jag inte ska behöva det.

Vi tar i hand. Säger hejdå. Och när jag lämnar kliniken inser jag att jag just sagt hej då till min sjukdomsvinst. Det var ju han! 😇