...att följa rekommendationer och ändå inte veta

Dottern bjöd mig och två andra kvinnor på en härlig middag på en restaurang i Norrtälje igår kväll. Hon firade sin lägenhetsförsäljning och bjöd oss som varit med i arbetet kring det -  ommöblering, stajling och städning. En konstellation på två par dotter-mor-uppsättning. Så vI var fyra personer vid bordet. Vi hade hur trevligt som helst. Vi åt gott, hade givande samtal och många skratt. Det var nåt av det mest utsvävande jag gjort sen pandemin kom.

Vi hade regelrätt avstånd till de andra sällskapen. Inget kringflängande bland borden. De enda som rörde sig var serveringspersonalen. De stod väl på behörigt avstånd även om de var tvungna att närma sig just i ögonblicket när de skulle ställa maten på bordet.

Jag vet att vi följde rekommendationer men kan ändå inte vara säker på att ingen av oss blev smittad igår. Det är detta som är det kluriga. Att i stunden begränsa sig och vara förståndig och ändå inte veta om nåt envetet deltavariantsvirus befinner sig på samma plats. Det syns ju inte.

...att pandemin inte är över än

Nej. Pandemin är inte över.

Ja. Vi ska fortfarande följa restriktioner.

Nej. Vaccination med två doser skyddar inte från att bli sjuk.

Ja. Vi kan fortfarande smitta varandra trots att vi är vaccinerade.

Nej. Vi kan inte ut och frottera oss hejdlöst utan risk för att sprida smitta eller att själv få den.

Ja. Deltavarianten smittar lättare än tidigare coronavirus.

Nej. Vi kan inte sluta bry oss.

Ja. Vi orkar lite till.

Nej. Faran är inte över än.

Ja. Vi kan hålla huvudet kallt. Vi kan peppa oss själva. Vi kan peppa varandra. Vi har lärt oss nu hur vi kan leva trots alla restriktioner. Vi har hållit ut länge, hållit avstånd och faktiskt också på något sätt hållit ihop tillsammans.

Ja. Vi är trötta på detta.

Ja. Vi längtar.

Ja. Vi är understimulerade.

Men ändå. Vi lever. Det är många som mist anhöriga. Och många som själva drabbats svårt i egen kropp. Det finns inget utrymme för att tänka att allt är fritt fram. Vi får gå med försiktiga steg...

Pandemin är inte över och vi orkar lite till. Ja. Vi orkar.

...att kolla upp bostadsrättsföreningens ekonomi

Bostadsmarknaden sjuder av rekordhöga priser och att bo i Stockholm är lika med att bo i Sveriges dyraste stad. Att följa marknaden här gör att man lätt tappar perspektivet på pengars värde. En liten fjöslägenhet med pentry och utan balkong kan lätt kosta mer än två miljoner.

Många som kollar bostadsrätter går igång på läget och planlösningen. Så är det för mig också. Men hur härlig själva lägenheten än är och hur trevligt området än verkar vara kan intresset ta abrupt slut när jag läst prospektets ”Om föreningen”. Där redovisas föreningens ekonomi och graderas med C, B, A, A+ eller A++. Bra information.

När man köper en bostadsrätt köper man in sig på en del av föreningen och blir delansvarig för föreningens ekonomi. Om föreningen går i konkurs riskerar man att bli av med sin bostadsrätt, få bo kvar i lägenheten som en hyresrätt men fortfarande ha höga lån kvar att betala av till banken.

Jag kollar alltid fakta om föreningen. Har den dålig ekonomi så är risken stor att även jag får det. 

...olika åldrars perspektiv

Min mor är åttiosex år. Om jag bekymrar mig för något eget åldersrelaterat kan hon säga:

- Kära du, du förstår inte hur ung du är...

Hon säger det vänligt, roat och insiktsfullt. Hon har gått igenom så många fler faser i sitt liv än vad jag gjort. Jag som är yngre vet kanske mer om digitala funktioner, nya fenomen och nya uttryck men vet inte hur det är att leva fram till åttiosex och hur många insikter man kan göra på vägen.

En tjugofem år yngre kollega ringer mig en dag. Känner sig stressad över allt hon vill göra, allt hon måste göra, allt hon inte vill tvingas välja emellan. Hon vill inte tacka nej till en fest i rädsla att missa något. Jag hör hennes digra schema och utbrister:

- Vad är det du är rädd att missa? Ofta tror vi att vi missar något och efter att ha varit där ser vi att vi lika gärna kunde stannat hemma.

Hon svarar:

- Jag hör vad du säger. Och du har säkert rätt. Men ditt resonemang har nog med din ålder att göra. Jag är inte där än.

Vi skrattar.

Några dagar senare ses vi på festen.

...hur jag blev en bonde

Nu jädrar har bonden i mig vaknat, tänkte jag i början av juni när jag stod och grävde på mitt livs första kolonilott. Den var totalt igenvuxen. Kväll efter kväll, vardag som helg, gick jag till det inhägnade kolonilottsområdet och hängav mig. Med grepen i hand grävde jag upp kraftiga och trassliga halvmeterlånga rötter av alla de slag. Svetten lackade. Skottkärra efter skottkärra fylldes och tömdes i en container.

Medan sommaren klev framåt började små kvällsfester runt om utanför stängslet, ner mot sjön. Det var ungdomsgäng, glada över både årstiden och över att kunna umgås i stora gäng efter långa vintern. Såg ut som storstadsbor som råkat hamna på ett grönområde.

En av dessa festkvällar stod jag som vanligt och grävde. Lastade ogräs. Körde skottkärran. Svettades. Ett gäng bröt upp från sin fest och gick förbi på grusvägen. En av tjejerna fick syn på mig där bakom stängslet med grepen i hand på ”åkern”. Hon pekade mot området och ropade hänfört till sina kompisar:

- Titta! En bondgård!

...septembers första dag

I morse invigde jag september med frukost på sängen och en god bok. Solstrålar genom de långa vita skira gardinerna. Hösten. Denna min favorittid. Något som avslutas. Något som påbörjas. Nya vindar. Frisk luft.

Så blev det jobb hela dagen med mejl och texter och digitala möten och telefonsamtal. En dag går snabbt. Funderar. Har jag gjort nån skillnad idag? Har det spelat nån roll, det jag gjort? Ja, min hjärna vet att det är så. Om jag inte utfört alla uppgifter, vem hade gjort det då? Men känslan av meningsfullhet infinner sig inte. Jag får blicka framåt och visualisera slutresultatet. Mitt jobb spelar roll även om dopaminhalten inte höjs i stunden.

Och vid sju, efter middagen, går jag en dryg timmes promenad med en vän och hennes hund. Träden i försiktigt skiftande färger. Gräset högt och fuktigt. Luften mjuk. Jag älskar rörelsen i att gå. Det enkla fysiska. När jag kommer tillbaka hem har mörkret lagt sig. En kväll går fort. Måtte nu inte hösten rusa iväg. Jag vill hinna njuta av den.