söndag 25 oktober 2020

...det jag saknar och det jag fått

Allt jag saknar.

Min balkong. Mitt piano. Norrtälje Bibliotek. Ljudet av ambulanshelikoptern på Norrtälje sjukhus helikopterplatta - tanken på proffsig vård. Att enkelt kunna träffa mina Norrtäljevänner. Att råka på mina vuxna barns vänner. Att gå längs ån. Att kika upp till Mor med fem minuters varsel. Att stöta ihop med bekanta på stan. Lyssna på Dancing Lynx, med himmelske sångaren Caspar, på nåt hak i Norrtan och sen enkelt promenera hem. Flygfyren. Ja, det finns mycket jag saknar.


Vad jag fått.

En levande gård utanför porten med trädäck o utemöbler. Ambulansutryckningar och polissirener i varje hörn. Hovrande polishelikoptrar. Att enkelt träffa mina Stockholmsvänner. Att träffa mina vuxna barn, numera Stockholmsboende, med kort varsel. Utekvällar med kort resväg hem. Närhet till museer och utställningar. Fina Stockholmsvyer. Att stöta ihop med bekanta på stan. Gamla vänner från förr. Att stå-paddla på olika Stockholmsvatten. Lyssna på Caspar på Idol. Hemköp. Ja, det finns mycket bra.

...att ta några steg och se vart det för

När jag för två år sen skalade ner bohaget och flyttade till mindre var det av tre anledningar. Den ena var att komma närmare jobbet och slippa tre timmar på kollektiva färdmedel varje jobbdag i Stockholm. Den andra anledningen var att gå igenom mitt hem och inventera vad jag hade sparat på mig, vad jag ville behålla och vad jag gärna kunde vara utan. Den tredje anledningen till min flytt och därmed en delvis livssituationsförändring var att jag ville rucka på mina vanor och göra något nytt för att om möjligt skaka om synapsbanorna något och kanske få nån ny tanke. Eller kanske till och med få en ny inriktning i antingen min kreativitet eller min livsföring. Jag ville helt enkelt rensa varsamt i både det yttre och det inre för att skapa plats för något nytt.


Livet är ständigt pågående. Det är sällan något Hokus-Pokus, Big Bang eller Ljusfenomen På Himlavalvet som leder oss. Det handlar om att ta några steg i endera riktningen och se vart det för. Min flytt blev bra men är inget slutmål.




 

fredag 9 oktober 2020

...en kyrksal utan bibel

Jag har lämnat in bilen på service i en söderförort och tar en regnig promenad medan jag väntar. Efter en timme under paraplyet får jag en ingivelse att gå in i den öppna kyrkan. Den är byggd i suterräng, har två ingångar och jag kommer från baksidan och går flera trappor upp innan jag når kyrkorummet. Jag tänder ljus och sätter i den stora runda ljusbäraren.


Sätter mig längst bak i kyrkan mot en vägg och blickar mot altaret. Allt är tyst och stilla. I huvudet kommer början till Herren är min herde, men jag minns den inte längre. Tar en psalmbok för att hitta den där. Men, nej. Bara Fader vår och Välsignelsen. Herren är min herde lyser med sin frånvaro.


Två ljudliga män kommer in i kyrkorummet och jag frågar om de jobbar här. Ja, den ena är vaktmästare. Jag säger att jag letar efter texten på Herren är min herde men inte hittar den i psalmboken. Kanske har de en bibel? Ja, nånstans i kyrkan borde det finnas. Han kan kolla om en stund. Äh, säger jag och tar fram min mobil. Jag kan googla.

...Estonia - fyndet som ändrar allt

Ikväll har jag suttit som limmad i soffan och tittat på alla avsnitt i dokumentärserien om Estonia. Dokumentären är mycket välgjord, många bra intervjusituationer med överlevande och många uttalanden av olika politiker. Regissören av dokumentären, Henrik Evertsson, är nu en whistleblower. Eller barnet som ropar att kejsaren är naken. Och den som ser dokumentären kommer vilja ropa med honom. För vi ser också att kejsaren är naken.


Det är så med sanningen. Den måste fram. Den kan inte gömmas i evighet, kan inte döljas med stenar och betong, den vill upp till ytan.


Att filmen nu är skapad och sänd och kan ge den allra sista stora uppvaknandepusselbiten grundar sig i att Henrik Evertsson och hans kollega begått brott mot gravfriden. Ja. Men i detta fall var det ju enda sättet att kunna uppdaga andra eventuella och långt mycket större och omfattande brott.


Nu hoppas jag att de överlevande äntligen ska få svar på sina frågor.


Och Henrik Evertsson och hans kollega borde nu hyllas - inte straffas.

onsdag 7 oktober 2020

...min downsizing

Jag har alltid gillat ordning o reda, vilsamma o luftiga rum. Det har inte alltid funkat i olika livssituationer men jag har ändå genom hela livet haft en fäbless för utrensning av oanvända saker. Strävat efter att bara spara det nödvändiga, och annat som gör någon i familjen glad.


Så för två år sen, när alla de vuxna barnen var definitivt utflyttade sen länge o jag behövde ta tag i mitt liv, gjorde jag en rejäl downsizing - skalade ner mitt bohag o boende från en fullt möblerad fyra på nästan nittio kvadrat till en stor etta på fyrtiofem.


Köket rymmer ett antal gäster - viktigt för mig. Köket är också min arbetsplats sen corona kom, min skaparyta och såklart platsen för mat o bakning. Det stora rummet är mitt vardagsrum. Soffa o tevebänk o några fåtöljer. Det är också mitt sovrum. Sängen bäddas snyggt till en stilren hörna med vitt överkast o en riktigt stor grönmönstrad kudde som ett konstverk mot den vita väggen.


Det är ombonat och luftigt på samma gång. Jag är nöjd med min downsizing.







fredag 2 oktober 2020

...Thomas Lindén, avdelningschef på Socialstyrelsen

Thomas Lindén på Socialstyrelsen - vilken tydlig och lugn och klargörande information han gav på gårdagens presskonferens om covid-19. Han talade om palliativ vård - ett begrepp som många av oss använder fel och tror fel om. Och nu på konferensen sa han att han ville ägna några minuter åt att förklara begreppets innebörd. Han betade sig igenom olika scenarier och beskrev vad palliativ vård då kunde innebära. Han beskrev också vad palliativ vård i n t e är och i n t e betyder.

Det är exakt så tydlig information, och exakt ett så lugnt och icke-aggressivt framförande, som behövs för att människors upprörda känslor - ofta grundade i feluppfattning - ska kunna ta till sig vad som sägs.

Att lyssna på Thomas Lindén är en retorisk och faktamässig fröjd. Vården vet vad som behövs i olika tider i ett vårdförlopp. Han förminskar inte allvaret i varje palliativ situation men avdramatiserar ordet ”palliativ”.


Bredvid den evigt lugne och sakliga Anders Tegnell står nu ytterligare en skimrande stjärna.