fredag 8 januari 2016

...denna dag och att vara med på topp-tio-listan inför Selmapriset

Jag vaknade nöjd denna morgon. Slowmotion. Åt frukost i evighet. Tittade på flera avsnitt av svensk dramafilm. Drack en god kaffe latte. Vandrade fram och tillbaka emellan lägenheten och tvättstugan i ultrarapid. Funderade på livet. På relationer. På drömmar. Pratade knappt med någon. Tänkte på framtiden. Och lite på dåtiden. Men mest på nuet. Tittade mig runt i lägenheten. Nöjd med den påbörjade ommöbleringen. Kalibrering pågår. Jag ska möta mig själv.

Jag befinner mig i post Brodersbrevskrivande. Jag är lugn inombords. Nöjd med mitt arbete och sugen på att skriva nytt. Skrev en novell igår. En kort och så rolig att jag inte kan läsa upp den högt utan att skratta. En fiktiv historia. Det var skönt att hitta på. Inspirerad av små vardagshändelser.

Och så dagens största lycka. Ett mejl. Det stod att bland drygt etthundraåttio tävlande manus är Brodersbrevet med på topp-tio-listan och har gått vidare till en slutgiltig jurygrupp.

Jag vaknade nöjd denna morgon. Och kommer somna ännu nöjdare.

måndag 4 januari 2016

...att vara nominerad till Selmapriset

Brodersbrevet är nominerat till Selmapriset 2015. Selmapriset instiftades i fjol. Det är ett pris som egenutgivare kan tävla om. Om man själv inte skickar in sitt manus kan det hända att någon annan gör det. I Brodersbrevets fall var det den underbara lektören Katarina Vastamäki som nominerade.

Är det viktigt att vinna ett pris? Ja. Det ger ära. Det ger uppmärksamhet. Och det ger en summa pengar. Men är det viktigt att vara bara nominerad? Ja. Det kan göra att man vinner. Och då får man allt det där. Men är det viktigt att vara nominerad även om man inte vinner? Ja. Det ger glädje att någon tycker boken är så bra. Det ger spänning. Det kan hända att man vinner. Och även om man inte vinner kan man ändå hamna på tio-i-topp-listan.

Så nu gläds jag. I spänd förväntan. Karamellen att Brodersbrevet blivit nominerad smakar bra. Och jag har läst att forskning visar att människan mår bättre av att hoppas och sedan bli besviken än att inte våga hoppas alls. Så nu gläds jag även om jag inte vinner.

...att sticka handledsvärmare

Jag köpte snyggt ulligt garn. Melerat i starkt vinrött, ljusare vinrött och vitt. Jag stickade handledsvärmare och det tog två timmar för varje. De blev ursnygga, ursköna och värmande precis som önskat.

Till Norrtäljes enda garnaffär gick jag igen och köpte ett nystan till. Men nu melerat i starkt blått, ljusare blått och vitt. Tänkte att detta fick bli en vintersyssla.

Men nu när jag skulle påbörja de blå handledsvärmarna började jag granska de vinröda. Var de egentligen så perfekta? Var de inte en aning sladdriga? Jo, här kunde de nog tajtas till. Så jag la upp färre maskor. Stickade tajt och format och la till några maskor där handen blir bredare. Provade med jämna mellanrum och nickade förnöjsamt på huvudet. Nog skulle de sitta bra på. Efter fyra timmars stickande fäste jag sista garnändan och drog på de nya plaggen. Förskräckliga. Jag tvekade inte en sekund. Tog fram saxen och klippte bort de fästade ändarna och repade upp hela skiten. Handledsvärmare ska i n t e sitta som ormskinn.