söndag 31 december 2017

...att våga tro igen

En lycklig relation, en himlastormande förälskelse, en trasad kärlek - har du nån gång älskat, blivit besviken, blivit kär igen? Välkommen till livet.

Upp. Ner. Planmark. Sand, sten och berg. Skog, mossa och stigar. Hur många stigar som helst. Du måste välja. Gå vidare. Sätt dig ner en stund och vila. Bred ut en filt. Ligg och titta på molnen. Låt vinden leka i ditt hår. Låt solen värma dig. Drick ditt vatten. Ät ditt bröd. Gnugga ögonen. Se mot ljuset.

Allting har en början. Allting har ett slut. Du överlever. Tar nya tag. Nya steg. Tittar åt ett annat håll. Sätter dina händer i myllan. Gräver. Bereder mark. Odlar. Vattnar. Ser markens gröda. Du vet att vintern kommer än en gång. Och våren likaså.

Om du vill framåt kan du inte stå still. Om du vill sträcka dig - kura inte. Att älska, att lämna, att älska igen. Är det dårskap? Att tro ännu en gång. Är det idioti? Och kärleken - en utopi?

Den går inte att väga. Inte att mäta. Går inte att ta på.

Till alla som nån gång älskat - våga tro igen.

tisdag 19 december 2017

...ett avgränsat rum

Jag går utanför min bekvämlighetszon. Detta är så mycket ”inte jag”. Jag tycker inte alls det är härligt att vara ensam på ett hotell. Korridorerna ekar. Ett och annat spöke tittar fram ur någon dörrhåla. Nu ska jag bara klara natten.

Men det är härligt att ha egen tid att skriva och skönt att byta miljö, att bara ha med sig nödvändiga kläder och tandborste och datorn och ett USB.

Det är kul att åter påbörja research och börja andas bokstäverna igen. Att tänka kanske, kanske, det kan bli något. Och tiden försvinner. Jag kom hit strax efter lunch. Rummet ledigt och jag fick checka in direkt. Julbordet slapp jag och kunde istället beställa en god fiskgryta. Och så en kaffe med upp på rummet, ärmarna uppkavlade och in i datorn. Och timmarna rusar iväg.

Jag sätter alarmet på ringning sisådär varannan timme för att komma ihåg att röra på mig. Det går att röra på sig här på rummet. Lite dans. Knäböj. Men riktigt trångt. Golvyta, nja.


I natt sover jag i en cell på gamla Kronohäktet på Långholmen.

lördag 16 december 2017

...att famna historien

Åh dessa rötter, att de alltid ska lirka och dra. Locka o pocka. Väsa ur jorden - Kom närmare, kom närmare. Titta här, får du se.

Jag vet inte vad det är med mig. Att jag måste gå tillbaka, vara fysiskt på plats, undersöka, tänka och forma det till mitt. Kanske är det så för den som alltid undrat. Som alltid saknat svar på viktiga frågor. Och ändå är de svaren höljda i dunkel, nergrävda i jorden och svåra att få tag på. Så jag får skapa mina egna svar, utifrån vissa fakta och många tankekrumbukter länkat med en aning grundläggande psykologi.

Min biologiska pappa, som jag träffat endast fyra gånger i medveten ålder, bodde på ett antal olika platser. Nu har jag bokat ett hotelldygn på en av platserna. Med mig dit tar jag min laptop, papper och penna och ett USB sprängfyllt med dokumentation om hans liv under vissa perioder.

Vad ska det bli? En bok? Det vet jag inte. Men många sidor skrivet material, precis som med Brodersbrevet, för att på något vis närma mig mig själv och famna historien.

fredag 15 december 2017

...att kunna urmoderns personnummer

Min mor sitter med papper och penna och frågar efter mina fyra sista siffror i personnumret för att kunna registrera mig som sitt ombud på apoteket.

- Kan du inte mitt personnummer? frågar jag förvånat och lite besviket.
- Nej..., men nu får du tänka på att jag faktiskt har en arachnoidalcysta. Den har ju gjort att jag har lite svårt att minnas, säger hon.
- Ja, men mamma. Sina barns personnummer kommer man väl ihåg, säger jag och suckskrattar.
Hon får de sista siffrorna och plitar ner.

- Men kan du mitt då? frågar hon plötsligt.

Vi tystnar båda två och tar in denna stund då förhållandena ska ändras och rollerna ska byta plats. När jag var barn kunde hon mitt. Nu ska jag kunna hennes.

- Eeh, ja...

Jag säger hennes år, månad och dag.
Tystnad i en sekund.
Hon tittar forskande på mig.
Och så hör jag mig själv säga hennes fyra sista siffror.
Jag vet inte vem av oss som är mest förvånad. Hon tittar storögt på mig. Så rätar hon på sig nyktert och låter bestämd.
- Ja, men så har du ju ingen arachnoidalcysta heller.

torsdag 14 december 2017

...familjens urmoder

Idag fyller min mor år. Hon är en fantastisk kvinna. Hon är kärlek, hon är engagemang, hon är uthålligheten själv.

Samma dag som hon föddes, nittonhundratrettiofyra, sändes en radiopjäs av hennes pappa författaren Willy Walfridsson och hans kollega Nils Ferlin. Willy hade skrivit manuset och Nils hade gjort verserna.

Genom livet har hon gått, stretat, kämpat. Det är hon som lärt mig att man ska säga som det är. Att berätta hur man känner. I längden tjänar man på det. Inte ljuga.

Idag fyller hon åttiotre år. Hon är klar i knoppen. Har lust till livet. Går med sina stavar. Broddarna på. Hon bryr sig. Ställer upp. Hon tar hand om sig själv och tar hand om andra. Hon är min förebild men jag når inte fram till det hon gör.

Trots att jag är femtiofem år känner jag mig fortfarande beroende av henne i mitt liv. Hon är klok. Hon är varm i tanken. Hon dömer ingen.

Igår tog hon tåget till Småland och vaknar upp idag hos andra familjemedlemmar. På julafton ska hon, familjens urmoder, trona här hos mig.

fredag 8 december 2017

...att söka tvåsamheten

Förr satte man ut kontaktannons i tidningen. Idag på nätet. Jag har under ganska lång tid varit medveten om hur det kan gå till på nätdejtingsidor, på både gott och ont. Flera av mina vänner har berättat. Och nu när jag bestämt mig för att aktivt söka tvåsamhet, tillhörighet och förtrolighet var nätdejting ett av mina alternativ. Väl värt att överväga.

Men först gjorde jag en inventering i min närmaste krets. Det är nog så att en bra vän o kompis kan vara ens potentiella drömpartner även om det inte är så man sett på personen ifråga förut.

Inventeringen bestod av ett antal frågor, i mitt huvud alltså, kring värderingar och förhållningssätt till sin omgivning och livsmognad. Detta säger ju ingenting om hur jag själv har det på dessa punkter men jag tyckte ändå att jag kunde få analysera lite.

Det visade sig att de som kunde varit intressanta redan var upplänkade på annat håll. Så jag tog Gud i hågen, en selfie med mobilen och loggade in på en nätdejtingsajt. Väninnekören doar i bakgrunden.

onsdag 6 december 2017

...Lilla Fridolf och Lille Skutt

Min bil heter Lilla Fridolf. Han gör som jag säger. Jag trampar på gasen. Han drar iväg. Jag trampar på bromsen. Han saktar in. Jag svänger hit och dit och han bara följer mig.

Men i morse skulle vi till verkstan och han totalvägrade. Jag vred om nyckeln, men icke. Ringde verkstan. Ring Volvoassistans, var deras tips. Ringde Volvoassistans, uppgav Lilla Fridolfs personnummer. Fick uppgiften att assistansen slutat gälla för honom. Ringde försäkringsbolaget. Stängt på grund av tekniska problem. Ringde verkstan igen och bad om råd. Ring bärgningsbil, sa de.

Jag ringde och förklarade hela situationen. Mannen i andra änden beklagade mina svårigheter och sa att de skulle komma inom tio minuter för att hjälpa mig. Lättat utbrast jag att bilen heter Lilla Fridolf och vanligtvis brukar lyda. Sen rös jag av genans för att jag sagt något så fånigt. Men bilbärgaren svarade med självklarhet.

- Ja, då kommer Lille Skutt och hjälper Lilla Fridolf.
- Vad?!?
- Ja, säger mannen, vår bärgningsbil heter Lille Skutt.

måndag 4 december 2017

...min första ljudbok

Nu är ljudboken publicerad!

stanna hos mig tills barnet är fött har fått röst av inläsare Nina Haber. Omslaget är nytt, jag antar att de vet där på förlaget i Köpenhamn hur en ljudbok ska säljas.

När de skickade bilden till mig för godkännande hajade jag till. Oj oj oj, denna kvinna är ju verkligen höggravid! tänkte jag. Och det borde jag ju vetat eftersom det är jag själv som skrivit historien. Men ändå, det blev så tydligt.

Och det är det här som är det intressanta med att någon annan vidareutvecklar det man själv gjort. Det blir på ett nytt sätt. Och som grundskapare får man en tydligare syn på det man trodde man visste allt om.

Jag som vill styra detaljer i det som rör mitt eget för att det ska framstå precis så som jag vill bestämde mig för att godkänna direkt till förlaget och inte säga ett ord om att mitt namn kanske inte skulle vara just rött till allt det rosa. Jag beslutade mig för förtroende och accepterans.

Och nu är ljudboken alltså här. Bara att gå in på Storytel och beställa.

onsdag 29 november 2017

...att vilja göra sig fräsch

Idag arbetar jag bara halv dag och kan därför blogga under ljus tid.

Jag tänker börja dagen med en ansiktsmask. Det är länge sen och nu vill jag göra mig lite fräsch inför kvällen. Och inte tänker jag ta nån kemikaliefylld ansiktsmask från HM inte. Nejdå. Jag har nåt indiskt pulver i badrumsskåpet som ska ge rosig hy.

Jag letar runt. Gräver bland allehanda produkter och hittar den lilla exotiska plåtburken. Innehållet doftar gott. Men beskrivningen är oläsbar. Liten text nuförtiden. Nåväl, det är väl bara att blanda med lite varmt vatten. Jag gör en gegga, säger inte hur den ser ut, kletar in i ansiktet.

Hm, hur länge ska den sitta? Kan inte utläsa det. Det får väl bli en kvart. Efter några minuter börjar det strama. Rynkorna liksom snittas ihop. Så småningom känns ansiktet som inklätt i en manglad tegelsten.

Hur ska jag få bort den? Jag börjar grimasera. Flagor faller. Tar sen en blöt frottéhandduk. Håller på i en evighet.

Jo, huden blir som ett nyfött barns. Inte bara rosig. Totalflammig.

...att ömsa gamla skinnet

Jag är tillåtande mot mig själv på vissa områden och har överseende med att allt inte är perfekt samtidigt som jag ofta är hård mot mitt egna och bannar mig.

Exempelvis har jag, under snart ett års tid, sett ner på min önskan att leva i tvåsamhet och bli någons förtrogna. För vad ska det vara bra för? Man måste kunna vara själv. Kunna reda sitt eget liv. Stå ut med sig själv. Lära sig att möta ensamheten. Stångas med den och segra av egen kraft. Inte skaffa partner för att slippa vara ensam. Inte lägga sitt liv på en annan person. Inte bli beroende.

Under hela hösten har jag kollat på program om sökandet efter kärlek; Bachelor, Bachelorette, Bonde söker fru, Första dejtingen, Gift vid första ögonkastet - You name it. Helt fascinerad över deltagarnas drömmar som de förväntar sig att relationen ska uppfylla. Som en gammal luttrad och hårdhudad orm väser jag föraktfullt från tevesoffan.

Men idag lyssnar jag på Tomas Andersson Wij som sjunger ”...ställ upp dina fönster, ömsa gamla skinnet..”.

...livet eller skrivandet?

Jag sa till en kvinna i min vänkrets att hon själv borde skriva igen. Jag har läst en del av henne och önskar mer. Hon drog lite på svaret och sa något om att antingen lever man mitt i livet eller så skriver man om det. Det var inte elakt sagt. Mer som ett konstaterande. Hon, om någon, vet. All tid man måste lägga ner. All koncentration. Leva i skrivbubblan. Det är svårt att producera utan lång sammanhållande tid. Jag vet.

Jag ställde mig själv frågan. Om jag var tvungen att välja - leva mitt i livet eller skriva om det, vad väljer jag? Men om man inte har för bråttom, kan göra lite då och då under utdragen tid, då är väl kombinationen möjlig?

Hennes konstaterande fick mig ändå att tänka till. Därför var det riktigt viktigt att ha releasefesten med familj och andra vänner. Att umgås med dem jag har.

Jag höjde glaset i en välkomstskål och berättade om tanken - livet eller skrivandet. Och tackade dem för att de finns i mitt liv och sa att de är ett levande bevis på att kombinationen funkar.

måndag 27 november 2017

...att ge plats för nästa bok

Så var det bokrelease i lördags. En enkel tillställning med ett femtontal av mina närmaste. Vi firade att den du ville jag skulle vara äntligen kommit.

Flera av kvinnorna som var här hade redan läst boken, sedan någon vecka tillbaka, och nu ville de diskutera denna relation som den handlar om.

Det var roligt att höra dem prata både indignerat, förstående och undrande inför den där kärleksrelationen som de båda senaste böckerna tillsammans gestaltar.

Jag är så nöjd nu att jag verkligen skrev denna uppföljare, mannens svar till kvinnan. Och inte blev det något facit. Och då är det som det ska. Livet har inget. Allt är en process. Har vi tur blir vi inte alltför brända.

Den senaste tiden har jag tänkt att det kanske inte blir mer i bokform. Men efter att alla gäster åkt hem, och tre diskmaskinsomgångar var körda, infann sig den där känslan av att ha gjort färdigt. Skriva, ge ut, ha release. Och bland torkade bord och tillbakaflyttat möblemang förstod jag att jag just gett plats för nästa bok.

lördag 18 november 2017

...att se sig själv i spegeln

Jag hastar in på bibblan men fastnar.
Innanför dörren står en skara på ungefär tjugo personer. Det är vernissage. En ung man i välvårdat skägg står stolt bredvid sina alster. En rad bilder uppsatta med en nål genom papperet. Varje bild är en bild av honom. Hans ansikte.

Något enstaka porträtt är gjort utifrån ett foto men nästan alla är målade framför spegeln. Timmar av betraktande. En av besökarna kommenterar den allvarliga blicken. Jag säger nåt om koncentration. Men å andra sidan, vem skulle kunna se på sig själv i spegeln i många timmar, möta sin egen blick, och undgå det allvarsamma?

Jag funderar på om han använt sig själv, sin egen person, för att utforska olika målartekniker eller om han använt sig av olika tekniker för att utforska sig själv. Oavsett vilket tar han ett modigt grepp om tillvaron och gräver där han står.

Och genom den allestädes närvarande allvarsamma och koncentrerade blicken skiftar stämningarna i hans ansikte. Eric Östergren närmar sig sig själv och låter oss se.

tisdag 14 november 2017

...att kvinnor och män inte är väsensskilda

Glad i hågen talar jag om ”den du ville jag skulle vara” där mannen för första gången uttrycker sina tankar, känslor och farhågor.

- Hur kan du som är kvinna skriva som om du vore man?

Den frågan har jag fått av både män och kvinnor. Svaret är lätt. Jag utgår ifrån att både män och kvinnor är människor, fyllda av blod och tankar. Inte väsensskilda. Och jag umgås med både män och kvinnor. Lär känna dem.

Det är en dubbeltänkade tid vi lever i. Å ena sidan ska vi inte göra åtskillnad, inte slänga oss med generaliserande uttalanden om det ena eller andra könet - å andra sidan ska vi inte tro att vi kan förstå varandra över könsgränserna.

Jag har just läst ”allt jag önskar mig” av Grégoire Delacourt. Skriven som av en kvinna. Han är visserligen en stor författare och vida känd. Hans böcker är översatta till många språk och sålda över världen. Men tänk då hur många som läst hans kvinnliga tankar.

Det blir intressant att så småningom få höra vad mina manliga läsare tycker. Kanske något träffar rätt.

lördag 11 november 2017

...Bergshamra Missionsförsamling

Idag var det kvinnofrukost i Bergshamra Missionsförsamling. Lyllo mig var inbjuden med tema Att tala med sig själv om sitt liv. Dagen till ära kunde jag visa min nyutkomna bok. Den är så ny att den ännu inte går att köpa på nätet. Så kvinnorna i Bergshamra var först på. Förutom min frissa.

På bilden syns missionshuset i sommarmiljö. Så vackert. Tyvärr glömde jag helt bort att ta bilder idag. Men huset var lika fint inuti som utanpå. Kyrksalen så gemytlig och välkomnande. Och en god och nyttig frukost stod uppdukad strax framför predikstolen. Inte för att jag hade nerver att äta något innan framträdandet men jag såg hur gott allt såg ut. Fin stämning som gjorde mig rörd.

Det blev tänkvärda reflektioner i gruppen kring detta med att tala med sig själv om sitt liv, att berätta sin historia utan att skada andra och värdet av att få tillgång till sin historia för att identifiera prägling och eventuellt lyckas undvika den i nästkommande generation.

Stort tack till Bergshamra Missionsförsamling.

torsdag 9 november 2017

...att fira stort

Jag har fått ett uppdrag att redigera medicinska texter. Here we go again, tänker jag glatt.

Idag skriver jag om djupa ventromboser, lungemboli och basaliom. Inga roliga tillstånd men orden är fina. Ba sa liom. Är man yrkesskadad så är man. Och det är behandlingar och excisioner och aktiva expektanser. Mumma.

Det är mycket att tänka på och jag nästintill bosätter mig i datorn. Koncentrerat. Ansiktet blir typ fyrkantigt. Mimiken stel. Stirrande ögon. Jag har en del att hinna med och bara någon gång under morgonen funderar jag på att min nya bok snart ska komma. Och det retar mig att jag inte riktigt hunnit glädja mig så mycket åt det nya alstret. Jag är liksom på språng hela tiden. Och lite split vision.

Strax före lunch kommer två paket böcker. Jag bär in på kontoret, öppnar lådorna, ser ett gäng ”den du ville jag skulle vara”. Så fin! Innan jag jobbar vidare firar jag med en cappuccino och ett sms till min skarpsynta lektör. Och för att riktigt markera dagen till ära bäddar jag min säng.

måndag 6 november 2017

...att ändå hälsa till Jesus

Jag är inte aktiv i kyrkan längre. Ligger inte på knä och ber. Jag tror inte att det finns bara en väg utan många små. Snåriga ibland. Men ändock någon form av väg. Jag sjunger aldrig högt numer med armarna sträckta mot ett kyrktak. Stirrar inte längre på ett kors i hopp om tröst och kraft.

Jag har ingen församlingstillhörighet, inget kyrkkaffe, ingen bönegrupp. Jag går aldrig på kyrkans andliga samtal och sjunger inte längre i kör. Jag läser inte bibeln och stavar den inte heller längre med stort B. Jag minns någon enstaka rad, möjligtvis nåt från Ordspråksboken.

Jag suckar ibland men känner mig inte längre omsluten av fadersfamnen. Jag engagerar mig inte i närmandet av Gud mer än att jag hela tiden försöker närma mig mig själv och tänker att det ändå hör ihop.

Nu har min dotter och hennes pappa åkt till Israel på semester. De ska besöka Jerusalem och Betlehem och Genesarets sjö. Jag får ett sms. De har landat. Jag smsar tillbaka och menar på allvar varje ord. ”Jag är avis. Hälsa Jesus.”

söndag 5 november 2017

...ett hopp om mirakel

Jag kan inte slita blicken från bilden. Den är så vacker. En avslappnad bild av ett välklätt äkta par. Han putsar till hennes dress i all välmening. Hon ler. För egentligen är det nog hon som sett till att de klädesmässigt matchar varandra inför plåtningen. I alla fall utifrån artikelns utsago.

- Men alltså, hur funkar det där egentligen? Hur kan de vara ett par?

De frågorna hör jag många ställa så fort paret Kinberg Batra kommer på tal. My God. Alla säger nuförtiden klämkäckt att man ska tänka utanför boxen. Men paret Kinberg Batra verkar vara no no. Kanske är det frågor av fascination och förundran. Kan kärleken överbrygga sådana olikheter?

Men visst, jag ska villigt erkänna att jag varit en av dem som ibland undrat. Han som är så rolig. Och hon som verkar lite stel. Men de har ju två helt olika roller.

Titta på bilden igen. Visst är den vacker? Som ett hopp om mirakel. Funkar detta, funkar allt. Jag klippte nogsamt ut bilden. Ramade in. Så länge de håller ihop ska de få pryda min vägg.

lördag 4 november 2017

...att förbereda ett framträdande

Denna bild togs när jag gjorde något av det jag tycker allra bäst om. Att läsa ur mina böcker och berätta om varför och hur de kommit till. Jag har märkt att när jag är sann och strävar efter något inuti då vill andra höra. Så jag talar gärna om de tankar, känslor och idéer som gör att jag till slut sammanfogar allt i bokform.

Att Brodersbrevet skrevs var förståeligt utifrån den terapeutiska aspekten av en sann historia. Men de andra böckerna, stanna hos mig tills barnet är fött och den du ville jag skulle vara, som är fiktiva - vilket värde har de? Jo, tillsammans är de en kärlekshistoria. Kärleken kan vi alltid relatera till.

Nästa lördag är jag inbjuden till en kvinnofrukost för att berätta om mina böcker och skrivande. Temat är att tala med sig själv om sitt liv.

Livet är för viktigt för att bara tänka sig igenom. En anteckning då och då gör livet tydligt och ger dess kontur. Och idag när jag förberett mig inför framträdandet har jag strävat efter att hämta något äkta ifrån mig själv.

måndag 30 oktober 2017

...en kärlekshistoria


En kärlekshistoria. Två böcker. Båda tunna men fyllda med känslor. Inte ett ord för mycket. Men tillräckligt för att göra sig tydliga. Sedda av sig själva och sedda av den andre. Förhoppningsvis. Når de fram? Kan de förstå varandra?

Ett barn är på väg, föds snart, ja när som helst. Hinner de prata färdigt? Kanske värkarna börjar mitt i talet? Värkar som ska gestalta den själsliga vånda båda känner. Så kommer barnet snart ut och kräver med sitt första skrik att få leva, bli älskad och omhändertagen.

Eller dör barnet i magen? Slutar sitt liv redan i moderlivet? Vem kommer sörja? Vem kommer skamfyllt dra lättat efter andan när ingen hör?

Det är inte lätt att veta vem man ska hålla på, vem man ska stötta och heja fram. Vem av dem kan man klandra? Finns det någon ansvarig? Finns det någon som har gjort fel? Och nu. Det är för sent. Eller är det så att kärleken måste segra? Och få den isiga Turandot att ändå smälta. Men Turandot är opera och livet är livet och allt är då inte kärlek som glöder.

lördag 28 oktober 2017

...mannens ärliga svar

Förra hösten gav jag ut stanna hos mig tills barnet är fött. Det var kvinnans utomsig-vädjan till mannen om att få en tidsfrist, om än så kort. Hennes bön om att inte lämnas ensam.

Medan jag skrev hennes berättelse växte frågorna inom mig kring den där mannen hon talade till. Han satt boken igenom tyst vid bordet, fick inget tillfälle att säga något till henne. Orden strömmade ur hennes hjärta, hjärna och mun. Hennes tal, starkt och skört. Förtvivlat. Och han lyssnade. Men vem var han? Och hur stor del var han egentligen i allt?

Inte bara jag undrade. Det gjorde många av mina läsare också. En del frågade mig om han inte hade något att säga. Någon sa att vad i hela friden skulle han kunna svara? Och en av mina mest hänförda läsare sa till mig: Men mannen då? Ska inte mannen få säga något?

Och det var precis vad jag också kommit fram till. Han hade också något att berätta, något som tryckte på inifrån. Och om några veckor kommer hans svar, ärligt och uppgivet, den du ville jag skulle vara.

fredag 27 oktober 2017

...att kunna leva länge

Jag vaknar stel i nacke och axlar och känner mig som en gammal tant. Jag mjukar upp med några rörelser, äter en tropisk frukt med krångligt namn, gör mig i ordning och skyndar sen mot kommunala färdmedel som ska ta mig till Älvsjömässan.

Väl framme är nästan alla montrar tomma. Utställarna har dragit sig mot hallen där dagens mest personintressanta talare befinner sig. Dagny Carlsson, 105 år och världens äldsta bloggare, är hedersgäst på Äldreomsorgsdagarna. Hon intervjuas och talar om att skapa mening i sitt liv, skapa mening så länge man kan.

Hon säger att man måste fortsätta hålla sig nyfiken för att hänga med i svängen. Att inte inkräkta på andras privatliv men hålla sig nyfiken på vad som händer i samhället.

Hon skaffade sig dator vid nittio års ålder. Sen ville hon börja blogga fast hon knappt visste vad det var. Och nu är hon den äldsta bloggaren och visar inga tecken på att tackla av.

Wow, tänker jag och nackvärken är glömd. Om jag blir lika gammal som Dagny har jag femtio år kvar.

torsdag 26 oktober 2017

...att hamna mittemellan

Tunnelbanevagnen är knökad och vi är många som svajar medan tåget drar fram. Jag står mitt i gången. Kvinnan som sitter närmast sträcker upp sin hand på min arm. Jag vrider på huvudet.

Det är ingen jag känner men hennes blick och kroppsspråk menar att vi är bundis och förstår varandra. Hon är runt sjuttio och säger vänligt åt mig att fråga farbrorn bakom mig om han vill sitta. Han kan få hennes plats. Hon pekar med huvudet mot personen hon kallar farbror.

Jag lägger min hand på hans arm. Han vrider på huvudet, ser undrande på mig. Ursäkta, vill du sitta? frågar jag och nickar mot den äldre kvinnan. Hon vinkar uppmuntrande mot honom och visar att hon gärna vill hjälpa farbror. Jag ser på honom, noterar att han är jämnårig med kvinnan. Han stirrar oförstående och förnärmat på henne. Hon ler, sneddar sitt huvud och verkar tycka att hon i alla fall har gjort dagens goda gärning. Han ser ut som om han tror att han är utsatt för dolda kameran. Och jag, jag står där och försöker se oskyldig ut.

måndag 23 oktober 2017

...mellanrummen

Jag håller på lite extra med bloggen nu, kollar runt, ändrar, flyttar och pysslar allmänt för att liksom städa undan och få lite ordning inför min tredje bok. När jag kollar på listan över alla inlägg sen bloggens start ser jag att jag tydligen inte skrivit en enda tusenteckenstext under tjugohundratretton och tjugohundrafjorton.

Det var en författare som rådde mig att lägga bloggandet åt sidan om jag ville gå på djupet med den bok jag började närma mig. Jag tog henne på orden och koncentrerarade mig på det jag hade framför mig. Brodersbrevet.

I efterhand vet jag att det var helt och hållet nödvändigt för att kunna loda inåt i den utsträckning jag behövde för att få fatt på känslorna och hitta orden för att formulera och göra läsligt.

Nu när jag städar bloggen tycker jag att högermarginalen med listan över alla inlägg under respektive år säger något viktigt om mitt liv. Inte bara listan över de faktiska inläggen. Utan just de åren som saknar texter. Även mellanrummen berättar en historia.

söndag 22 oktober 2017

...en snart kommande ljudbok

Ett ljudboksförlag i Köpenhamn hörde av sig för en tid sen. Den unga förläggaren hade hittat stanna hos mig tills barnet är fött när hon sökte efter nya böcker att ge ut. Hon hade dessutom från annat håll blivit tipsad om denna kärlekshistoria.

Det blev en mejlkontakt som drog ut på tiden eftersom jag inte riktigt var på alerten, fast jag ville. Men hon påminde vänligt då och då och när jag åkte till Köpenhamn för ett par semesterdagar i somras passade jag på att stega bort till förlaget för att hälsa.

Sen fick jag fart.

Förläggaren arbetar på den internationella avdelningen och min bok kommer ut som ljudbok på svenska. Det är väldigt spännande att någon annan tänker göra något med det som jag har gjort färdigt i min form. Nu blir det nytt omslag. Och någon ska läsa och ge röst. Vem blir det då?

Det kom ett mejl där förlaget hade två inläsare som ville göra boken. Jag skickades röstprov och fick välja. Till den sorgsna berättelsen valde jag den mer mättade rösten. Det blir Nina Haber. Yes!

...Jason Timbuktu Diakité

Efter föreställningen signerar han sin bok. En droppe midnatt. En historia i jakt på ursprung, släktens kamp, förfädernas slit på bomullsfälten. Han söker efter bron mellan Skåne och Harlem.

Läs boken och du får lära dig att man kan vara hur vit som helst i skinnet men ändå vara svart. Jason åker till South Carolina och i vördnad inför allt som lett fram till nu plockar han tillräckligt med bomull för att fylla en glasburk i sitt hem i Sverige.

Nu har boken blivit föreställning. Jag säger - se den. Där låter Jason Timbuktu Diakité allt smälta samman. En fantastisk monolog. Musik. Sång. Illustrationer och animationer på svart bakgrund. Farfar Silas, pappa Madubuko och mamma Elaine Bosak. Och Jasons rytmiska rörelser till musiken. Allt flyter samman med sina skarpa konturer i mjuk väv, avbildar resan tillbaka till USA - och hem till Sverige igen.

Och när Jason står där, stilig som få, mitt på scengolvet och säger att han vill hitta bron mellan Skåne och Harlem tänker jag ”Jason, den bron är du”.

söndag 17 september 2017

...en frestelse

Det började skymma och jag promenerade hemåt efter kyrkovalet. Hungern gjorde sig påmind efter att ha slarvat med maten mest hela dagen. Den sista kollen på manuset och baksidestext till nya boken hade fått mig att glömma lunchen.

Jag gick förbi Hemmabioaffären som skyltade med kolossala mängder av godis i alla de färger. Jag stod länge och tittade in genom de stora upplysta fönsterna. Resonerade med mig själv. Var jag inte lite sugen på godis? Eller, var jag inte rent av fruktansvärt sugen på godis? Men usch, så onyttigt med socker. Det förstör fräschheten i huden och man åldras i förtid.

Nu gällde det att stå emot. Men, litegrann kunde väl ändå inte skada? Det är inte så ofta. Men vänta, det sägs att det tar cirka tjugo sekunder av medvetet motstånd innan den värsta frestelsen lägger sig. Tjugo sekunder.

Jag stod kvar och stirrade på alla sorter. Hade inte den minsta lust att medvetet motstå för att förstöra den härliga frestelsen. Jag skyndade mig snabbt in och greppade påse och spade.

lördag 16 september 2017

...att redigera ett manus

Jag sitter på mitt arbetsrum och redigerar det manus som ska formas till en bok i höst. När jag efter några timmar reser mig upp för att göra en kopp te upptäcker jag att resten av lägenheten är svart. Jag har inte ens märkt att kvällen har kommit.

Så är det att redigera sitt eget. Tiden försvinner. Jag kryper in i datorn. Läser högt. Ändrar ord. Blir tagen av berättelsen och läser med spänning. Det är inte klokt. Jag vet ju själv vad som händer. Ändå håller jag andan vid vissa passager.

En del avsnitt är knöliga. De får skrivas om. Måste sen gå igenom högläsningstestet. Det som låter krångligt är krångligt. Det som ligger bra i munnen är troligen bättre.

Jag funderar på vilken fas som är den mest angenäma. Kanske när jag håller boken i min hand. Eller när jag just börjat en ny historia. Men jag är barnsligt förtjust i detta allra sista. Innan manus skickas iväg till tryck. Innan allt är absolut. Som att sjunga en sång man tycker om en gång till, och inte ens märka att kvällen har kommit.

torsdag 14 september 2017

...att skriva just tusen tecken

Här skriver jag texter med tusen tecken tillägnade något eller någon. Tusen tecken. Inte ettusenett. Inte niohundranittionio. Exakt tusen ska det vara. Bara för att ha en stadig ram runt vitt skilda ämnen. Det genomgående är formen.

Varför just tusen? För att man ska orka läsa. Varför inte femtonhundra? Det är för mycket. Men varför inte ännu kortare, typ femhundra? Näej, då hinner jag inte lägga fram det jag vill. Jag har ändå alltid mer att säga än jag får plats för.

Så när jag siktar på tusen tecken blir texten alltid för lång. Då är det bara att börja stryka. Till långa ord får jag hitta kortare synonymer. Och långa utförliga förklaringar får jag stryka ner till hälften. Och onödig information, med icke skönlitterära upprepningar, är det bara att hugga bort.

Jag hade kunnat döpa bloggen till Lenas funderingar. Eller Kom och se vad jag tänker. Eller Allt och inget mellan himmel och jord. Men jag gillar att räkna tecken och rubriken är viktig. Och med tusen blev det en bra alliteration.

tisdag 12 september 2017

...mitt hem

Mitt hem är min borg. Oantastlig, skyddande, min domän. Det är lätt för mig att säga som bor själv. Ingen att trängas med. Ingen att ta hänsyn till. Ingen som inkräktar.

I somras var borgen intagen av min ena vuxna son. Jag blev mammig. Han blev sur. Vuxna barn är inte längre barn. De ska bo själva.

Nu när hösten kommit är jag åter herre på täppan. Eller drottning i min borg. Här har jag bott i åtta år. Och här tänker jag förbli. Förr hade jag en rastlös själ. Eller kanske var jag bara före min tid. Agil redan sen åttiotalet. Men nu vill jag bo kvar. Allt annat i livet rör sig. Då är det skönt med hemmets trygga vrå. Platsen där jag kan hämta in mig själv.

Jag älskar mitt hem. Jag sover i min säng, äter frukost i mitt kök, skriver manus på kontoret. I soffan ligger jag och tittar på teve eller läser en bra bok. Jag säger ”hejdå hem” när jag går och ”hej, hem” när jag är tillbaks. Inte för att jag får nåt svar men jag tycker nog allt att mattfransarna ändå ser ut att röra på sig litegrann.

måndag 11 september 2017

...färgattityd

Idag har jag svarta tajts och marinblå klänning. What? Är det nåt att säga år tjugohundrasjutton? Ja. Det handlar om attitydförändring. Oj, oj, oj - svart och marinblått har varit bannlyst. Nu är det okej. Till och med modernt. Likadant med rosa och rött. Förr ett pinsamt stilbrott, nu bara kaxigt.

Men är det snyggare nu än då? Har färgerna förändrats eller har vårt färgseende gjort det? Är det estetiskt vackrare med svart och marinblått nu? Nej. Det ser för jäkligt ut. Tycker jag. Men hur praktiskt som helst eftersom det råkade vara de färgerna jag hade i garderoben denna dag. Och nu tänker jag att det ä r snyggt. Det står så i modetidningarna. Och skulle någon fnissa åt mig fnissar jag tillbaka och tänker att de inte hänger med.

Men applicera färgattityden på människor. En hud är en hud är en hud. Alla färger passar ihop. Allt är vackert. Så länge kärleken råder. Och om jag tänker att mina dagens färger är typ en förlängning av ’rocka sockorna’ så är de på riktigt, riktigt snygga ihop.

söndag 10 september 2017

...att inte skriva en bestseller

📖
Jag vet att många drömmer om att skriva en bestseller. Är det för möjligheten att säga upp sig från jobbet och få ägna sig åt författandet på heltid? Eller är det för att bli hyllad och berömd?

Jag kan förstå den längtan. Men jag fattar också att om man skriver en bestseller, eller till och med hamnar några snäpp under på trappan, blir man så upptagen med att fara kors och tvärs och ställa upp på intervjuer och framträdanden att man blir splittrad i tanken.

Jag själv tänker att jag så gärna vill skriva en bok som betyder något för mig. Som ger mig något att fundera över, något jag lär mig under skrivandets gång och sen att försöka få boken att nå fram till dem som kan bli berörda, kanske bekräftade av den.

Visst, man kan behöva pengar för det helhjärtade skrivandet men det är inte det som avgör författarskapet. Författaren bor därinne. Och är inte beroende av hur många böcker som säljs för att känna sitt eget värde. Det är fantastiskt att nå fram men inte en dröm att skriva en bestseller.

fredag 8 september 2017

...att se sig som sin bästa vän

Att se på sig själv som sin bästa vän kan verka introvert. Som om man inte behöver andra. Men tvärtom är det så att ens egen blick utifrån kan ge nya perspektiv och mildare omdöme än om man är bara inuti sitt eget.

Det är lätt att döma sig själv, anklaga o reta sig på. Det är lätt att vara kategorisk och säga ”typiskt” och sucka.

Men om man ser sig som sin bästa vän och ger de råd man skulle gett till hen, vore man kanske inte så dålig som man tror att man är. Tänk om man kunde vara förstående, humoristisk och förlåtande även mot sig själv precis som mot den andra.

Det är konstigt att man är så hård mot det egna, trots att det inte ens är någon idé. För har man någonsin bättrat sig? Näej. Man förblir oftast som man är oavsett om man skäller på sig eller inte.

Och om man skäller, gnatar o gnäller på sin egen person mår man inte särskilt bra. Och eftersom man ändå inte skärper sig kan man lika gärna vara trevlig o överseende o dunka sig själv i ryggen o säga: du är dig då lik, din gamle räv.

torsdag 7 september 2017

...konstnärssjälens växling

Konstnärssjälen. Ett eget väsen. Ett andetag, en blick, oförutsägbara steg. Den går på intuition. Inspiration. Även ambition o intention. Den lever sina uttryck. Den har en vilja. Den har ett mål. Den blickar ut. Men vill dra sig in. Inte beroende av beröm. Men gläds av att nå fram. Vissa tider hybris. Andra tider av självratande. Några stunder däremellan - jag vet inte.

Att skriva en bok. Gå in i sig själv. Umgås med tankar, knåda orden som deg. Ställa in i ugnen. En del blir döbakt. Annat blir bränt. Något går att tugga på. En del smakar gott. Och fibrer finns för den som vill.

Att sen ta sig ut. Dagsljuset. Synas. Att ha ångest inför fotografering. Men ändå behöva. Stå framför kameran. Och sen skriva baksidestext. Berätta vad boken egentligen handlar om. En relationshistoria. Det kan man alltid säga. Allting handlar väl om relationer.

Bestämma bokens färg. Teckensnitt och paginering. Och allt är så viktigt. Allt som ska fram. Konstnärssjälen måste uttrycka sig. Och acceptera växlingen.

tisdag 5 september 2017

...att försöka manövrera sin egen blogg

Att skriva är inte svårt. Inte så länge man vet vad det är man vill säga. Om budskapet är tydligt finns det ord. Sen kan skrivandet ändå kräva kraft o göra ont o svida till. Men i alla fall, är tanken klar kommer orden lätt.

Värre är det att manövrera en blogg. Att lägga in texten som man vill ha den. Lägga till foton på rätt plats. Att få med rätt rubriker till utvalda kolumner.

För några år sen bad jag en kollega om hjälp. Vanligtvis är hon en riktig hacker men faktiskt tyckte även hon att min bloggplattform var knölig. Hon lyckades ändå ta sig förbi vissa begränsningar och ändrade det viktigaste åt mig.

Nu har jag bestämt mig för att ta makten över Tusen tecken till... och lära mig bloggens funktioner. De senaste dagarna har jag ägnat timmar åt den. Jag kan inte säga att vi närmat oss varandra.

En välsignad vän förbarmade sig i eftermiddags. Jag bad om tio minuter. Fick typ hundra. Han fick säkert uppbåda alla sina pedagogiska krafter. Otåliga jag. Men så till slut förstod jag lite mer.

söndag 3 september 2017

...en trevlig man som visade sig vara en idiot

I lördags kväll var jag på rockfest med några väninnor. Det ena bandet avlöste det andra. Musiken var hög. Dansen igång. Svetten lackade.

Det var killar, män och det var gubbar som gärna trängdes med oss på dansgolvet. En del verkade ha mammakomplex. Andra verkade behöva hemtjänst. Men en och annan något sånär jämnårig man tog sig fram i vimlet och skakade loss med oss.

En riktigt dansant och trevlig man fokade på mig och ville aldrig ge sig. Väninnan upplyste i örat på mig att han var gift. Det passade mig finfint eftersom jag endast var intresserad av själva dansen.

Låt efter låt höll vi igång, ibland gick jag ut och tog luft, och ibland gick jag över till det stora tältet och dansade där. Så in igen till huvudarenan och virvlade runt med den trevlige igen. Strax efter midnatt tackade jag för alla danser och sa hejdå. Han följde efter på håll, lade huvudet på sned och vinkade åt mig att komma tillbaka. Jag skakade på huvudet, gjorde en tackgest och liksom bugade. Då gav han mig fingret.

lördag 2 september 2017

...ett eventuellt prestationsspöke

Väckarklockan ringer därborta på fönsterkarmen och jag ligger en stund i larmet och funderar på om det är helg eller arbetsdag. Inser snart att det är lördag, att ännu en vecka har gått i rasande fart. En vecka äldre. En vecka klokare? Jobbmässigt, ja. Men just när jag tror att jag erövrat ett område ser jag tusen nya saker att förstå. Chans till Never Ending Increasing Knowledge. Stressande eller stimulerande? Det beror på hur man tar det.

Min massör, tillika zonterapeut och bra samtalare, sa häromdan då hon tryckte på alla mina ömma punkter att jag kanske ändå lever lite i, eller sa hon av, prestation. Mina zoner för stress sticker som nålar. Kanske ändå ett prestationsspöke darrar i mig. Fast jag borde kunna, efter alla mina yrkesår, jobba hårt för att prestera och s a m t i d i g t vila i att resultatet kommer bli bra.

Så varje veckas åldrande och jobbmässig klokskap önskar jag fläta ihop med samma veckas levnadsvisdom och tillförsikt. Samla kraften helt enkelt. Jag tar sikte på det.

fredag 1 september 2017

...en krönt livsbärare

Jag vet att mognad inte har med ålder att göra. Inte när man kommer uppåt i åren i alla fall. Ändå tänker jag mig att äldre människor bär en levnadsvisdom, och kanske ett lugn. Inte resignation utan mer åt det förtröstansrika och tillitsfulla. De har ju ändå varit med så länge, sett så mycket och klarat sig med livet i behåll.

En dam framför mig på bussen sitter med sitt silverhår i en knut på nacken, som krönt livsbärare. Varje hårstrå är en silvertråd från livets vedermödor, livets glädje och livets gång. I varje strå finns hennes unika dna-uppsättning. Hennes gener. Ursprunget hon aldrig kommer från.

Tänk om våra hårstrån också bar på vår historia. Kunde läggas under ett mikroskop och visa oss en hel roman. En triologi. Eller trettio välfyllda böcker.

Under de senaste åren har jag ryckt bort ett och annat hårstrå av silver från mitt huvud. Vill hålla min mörka färg och fortsätta vara stolt över att den är äkta. Men nu när jag ser denna dam och förstår hon är krönt, börjar jag tänka om.

onsdag 9 augusti 2017

...en pittoresk gata i Köpenhamn

Några dagar i Köpenhamn, och ett besök hos det danska ljudboksförlaget som kontaktat mig, kan inte skada tänkte jag och bokade en resa med tåg. Inför visiten kollade jag upp, förutom vissa självklara mål, spännande gator jag vill se och besöka i Köpenhamn. Jag brukar kolla mer än jag shoppar, hämta inspiration från mode och inredningsbutiker, men kanske jag till och med kommer köpa nåt här nu.

Jag läste om Bredgade, Laederstraede och Jaegerdborggade. Lite antikt, lite möbler och lite vintage. En del av gatorna är långt iväg.

Och så information om en gata som syntes pittoresk. Omnämningen var att det finns små butiker med u n i k karaktär. Och - det bästa av allt - alldeles i närheten av mitt hotell.

Jag klev av på Centralstationen. Drog väskan efter mig. Kom snart in på den pittoreska gatan. Hårförlängningssalong, tatueringssalong, hårförlängning igen, vanlig frisersalong och tattoo igen. Och alldeles innan mitt hotell, förstår jag den u n i k a karaktären. En stor skylt. Stripteaseklubb.

söndag 30 juli 2017

...Änglar och bråkmakare, av Yousef Morshedi

Vi möttes på Bokmässan och bytte böcker med varandra. I handen fick jag en roman med rött och guldfärgat omslag, Änglar och bråkmakare, av Yousef Morshedi. Första kapitlet, Emiren Rawwal. Andra kapitlet Malika och Nadima. Och det tredje, Marich. Så löper berättelsen på med fler inblandade. Abu Ali, Tabbib Ramzzy och Zanggy är några av dem. Varje persons historia vävs med de andras.

Det är en exotisk roman. Kulturen, miljön och naturen - beskrivningarna är intagande. En språklig fröjd. Den är mustig. Dramatisk med familjehistoriska tillbakablickar och passionerade otillåtna relationer. Änglar och bråkmakare - en fantastisk kärlekshistoria.

Romanen är tätt skriven från topp till sidfot utan styckeindelningar och ger ett överväldigande intryck. Första tanken är att den skulle tjänat på mer luft och noggrannare korrektur.

Men ju längre jag kom in i berättelsen desto mer tyckte jag att a l l t med boken förstärker berättelsens budskap. Livet, kärleken och sanningen är viktigare än perfektion.

lördag 29 juli 2017

...de senast lästa böckerna

Jag har nyligen skickat in mitt tredje manus för lektörsläsning. Manuset, som planeras att bli en bok, är en uppföljare till ’stanna hos mig tills barnet är fött’. Mannens svar till kvinnan. Jag hoppas min lektör tycker att texten är något att ha, annars måste jag ta ställning till hur jag går vidare. Utveckla eller gömma och glömma.

För en gångs skull har jag lyckats läsa andras alster parallellt med att skriva eget material. Och här är de böcker jag läst sedan i mars. Kronologiskt.

Maken av Gun-Britt Sundström, Änglar och bråkmakare av Yousef Morshedi, Egalias döttrar av Gerd Brantenberg, Min pappa - ett krigsbarn av Katarina Vastamäki, Riktiga Elsie av Elsie Johansson, Jag såg dig inte komma av Jan-Erik Larsson, Bitterfittan av Maria Sveland, Bitterfittan 2 av Maria Sveland, Novellix - Höra stenarna sjunga av Elsie Johansson, Novellix - Regn av Josefine Klougart, En droppe Midnatt av Jason Timbuktu Diakité, Kvinnan på tåget av Paula Hawkins och Den gamle och havet av Ernest Hemingway.

...att tala med sig själv om sitt liv

Jag bär alla åldrar inom mig från det att jag föddes och fram till nu. Så kommer det alltid att vara. Det är min nuvarande ålder som syns i mitt yttre. Mina händer, mitt ansikte, min kropp. Alla åldrar jag haft ligger inuti som lager på lager, eller som tvinnade trådar av ömsom tidigare erfarenheter ömsom nuet.

Ibland tar jag barnet inom mig i handen och leder tillbaka till platser jag vill hjälpa mig att se. Jag vill följa med mig själv som en kraftgivare på vägen, som en tolk och ledsagare, och hjälpa barnet som var jag att se och förstå det jag inte kunde se då. Hand i hand besöker vi platser som varit viktiga.

Inget i historien kan ändras men livet är annorlunda nu. Jag har som vuxen ett annat perspektiv, och jag vill ge den unga människan i mig ro. Det lugn och den trygghet jag behövde då, men som jag kanske inte fick, försöker jag ge mig själv i efterhand.

Plats efter plats, genom tid efter tid, vandrar vi längs vägen. Detta är ett av de sätt som jag talar med mig själv om mitt liv.

fredag 28 juli 2017

...min hbtq-klänning

Förra sommaren köpte jag en klänning. Den hade alla regnbågens färger. När jag skulle betala insåg jag att detta var ju rena rama hbtq-klänningen. Bestämde direkt att den skulle bäras vid beskådandet av Prideparaden i Stockholm.

I min iver över att en Norrtäljebutik sålde hbtq-klänningar, utan att de själva gjort kopplingen, pratade jag på om öppenhet och allas lika värde. Insåg efter en stund att tjejen i kassan inte hängde med. Jag saktade in ordflödet, frågade om hon nån gång åkt in till Stockholm för att kolla? Näej. Jag tror att min beskrivning av tillställningen åtminstone fick henne nyfiken.

Stockholm Pride Parade är Skandinaviens största prideparad. Det säger mycket om Sverige. Stockholm Pride är politiskt och religiöst obunden. Den enda gemensamma värderingen man måste ha är att aktivt ta avstånd från diskriminering som exempelvis rasism, sexism och homofobi. Check på den.

Vare sig jag går i paraden eller står bredvid och hejar på kommer jag i år igen ha på mig min hbtq-klänning.

torsdag 27 juli 2017

...att ha lust utan vinnarskalle

Jag drivs av lust och plikt. Det som engagerar mig, gör jag gärna. Det jag måste, verkställer jag. Ofta går det hand i hand. Lust i arbetet.

Jag presterar mycket men är inte beroende av andras beröm. Jag har ingen vinnarskalle. Ingen drift att tävla. Sporras aldrig av andras mätningar. Däremot gläds jag om något går bra för mig.

Jag är en slow starter. Det märks om mornarna och i min marknadsföring. Har inte ens skaffat ett författarvisitkort. Jag är en late bloomer. Om nu denna min tid skulle kallas blommande. Men ja, mina böcker och min blogg är mina verk som kommit till av endast mina beslut.

Mina tre största blommor, som jag inte var late med, är förstås mina vuxna barn. Men de vill inte längre vattnas. De gör det själva nu. Så jag lägger fritidssenergi på texter, research och några framträdanden.

Många blir hundra år. Kanske jag också. Det finns plats för idéer. Förhoppningsvis många dagar kvar. Nu har jag skrivit en riktigt bra mid-age-rap. Och hoppas på en treminuters-scen nånstans.

måndag 24 juli 2017

...ett nybakat bröd av durumvete från Ven

Jag köpte med mig durumvete från Ven, och ett antal flaskor med rapsolja. Hela vägen hem längs E4:n tänkte jag på det goda bröd som skulle bakas.

Så i morse åkte degbunken fram, durumvete ur skafferiet och rapsoljan likaså. Degvätska på vatten och rapsolja, mjölet noggrant uppmätt, en aning extra salt eftersom jag hatar osaltat, torrjäst i och för smakens skull en matsked honung och mortlad kummin. För första gången i mitt liv mätte jag till och med värmen på degvätskan med termometer.

Jag har sällan skådat en sån fin deg. Jag knådade den ordentligt. Den blev lätthanterlig, smidig, följsam och blänkte mellan mina händer. Den jäste perfekt. Jag formade den till två stora runda bröd, jäste på nytt och gräddade sen till fin färg. Efter utsatt tid tog jag ut dem och knackade på undersidan och de lät precis som bröd ska låta. De fick ligga en stund och svalna. När jag skar ett par skivor var de finporiga och vackra. Jag bredde dem och tog en stor tugga. Och brödet smakade - absolut ingenting.

... mina trådar från Ven

Under början av min semester var jag på Ven för att leta efter trådar till början på mitt liv. Jag hittade Sveriges längsta stenlänga bland fält av raps och durumvete. På gården, och utanför huvudbyggnaden, talade jag med dem som är kopplade till jordbruket nu. En kvinna, några år yngre än mig, lät mig komma in i hennes lägenhet i längan för att ta några bilder av det som var min första bostad.

Om jag ville veta mer om livet på gården när jag var spädis kunde det finnas mer svar att hämta hos den gamle mannen i huset tvärs över åkern. Det ljusa huset pekades ut åt mig och jag blev sagd att mannen där varit dräng på jordbruket i över femtiofem år.

Jag stegade dit, knackade på och presenterade mig. Han kopplade genast och sa att han mindes mina föräldrar. Så satt jag där, min sista kväll på Ven, med en åttioåttaårig man vid hans köksbord drickandes hans egengjorda likör av tre olika sorter, ätandes hans egenbakade gaffelkakor och samtalandes om det han mindes från gårdens tidiga sextiotal.

måndag 3 juli 2017

...att rita en cirkel av saknad

En kvart innan stängningsdags gick jag upp till ICA igår och postade några exemplar av Brodersbrevet till Svenska ambassaden i Lissabon. Och så ett handskrivet brev på olinjerat ark till kvinnan som tog emot min dotter och mig där för snart tre år sen när vi kom till Portugal för att nudda vid sista tråden av Kjell, min försvunne bror. Tänk att det skulle ta tre år efter besöket innan jag kunde samla mina tankar och varma tack för hennes betydelsefulla och vänliga mottagande.

Nån vecka innan böckerna skickades ringde jag receptionisten på ambassaden. Hon kom ihåg oss väl och när hon sa gatunamnet för att böckerna skulle hamna rätt, log jag. Informationen var överflödig. Jag glömmer aldrig Rua Miguel Lupi. Det har kommit att bli en helig plats för mig. Kjell var där för trettio år sen. Ambassaden har samma adress som då.

Och nu, förutom böckerna till ambassadens svensktalande medarbetare som vi träffade där, är Brodersbrevet på väg till ambassadens bibliotek. En cirkel av saknad är ritad.

söndag 2 juli 2017

...den finska sisun

Tuggandes på finsk lakrits avslutar jag mitt Tema Finland-bloggande med att skriva några ord om den finska sisun. Jag har aldrig vetat vad det egentligen betyder. Det låter som hårdhet, kantighet och kanske till och med hotande våld.

Men jag förstår att det har med uthållighet att göra. Kanske någon slags tjurighet och envishet. Att inte ge upp lätt. Att inte brytas som en torr pinne utan bara böjas och böjas utan att gå av. Som om nu att bara böjas och böjas skulle vara så bara.

Jag surfar ut på internet och kollar synonymer. Den finska sisun kan översättas till kampvilja, envis uthållighet, ilska, att aldrig ge upp. Så kollar jag i min favoritbok, Stora synonymordboken. Den är gammal men sann. Förutom de tidigare nämnda står det ihärdighet, energi och seghet. Dagens ungdom kanske skulle säga ”att kötta”.

Och nu när jag står här och skriver sista inlägget om Finland, kan jag konstatera att mina kindknotor nog har finskt anlag. För finsk sisu - det har jag. Både i arbete och i relationer.

tisdag 30 maj 2017

...de tusen sjöarnas land

Jag har alltid tänkt på Norge, Sverige och Finland som tre avlånga, oformliga och korvliknande länder som ligger bredvid varandra från väst till öst med fötterna i syd och huvudet i norr. Inte har jag tänkt på Norge och Finland som grannländer. Men så är det ju. Deras hjässor möts i toppen och Sverige kläms lite emellan.

Tre fjärdedelar av Finland är täckt av barrskog. Det är en uppgift jag läst mig till och tror gärna på den för då känner jag mig hemma i tanken - uppvuxen som jag är i de småländska mörka skogarna.

Och grannlandet i öst lockar mig med att kallas de tusen sjöarnas land. Jag njuter av sjöar och är rädd på hav. Det finns ungefär sextiotusen sjöar och vattendrag i Finland. Herreminje. Skog, skog, vatten och skog - var bor alla människor?

Finland börjar te sig exotiskt. Kanske jag tar mig dit någon gång.

En mulen vinterdag i ungdomen var jag där med en kör från kyrkan på Söder, sjöng i en kyrka i Helsingfors och sen tillbaka. Jag minns inget mer. Så det besöket räknas nog inte.

lördag 27 maj 2017

...vänligt eller åthutande på finska

Inför min födelsedagsfest planerade jag att ta de inbjudna till hjälp att avgöra om finska språket med alla sina mjuka vookaaleer kan låta vänligt trots hårda ord.

Jag ringde Päivi ett par dagar innan tillställningen och bad henne förbereda ett kort tal på finska. Jag önskade några meningar med vänlig innebörd och vänlig ton, sedan några meningar med åthutande innebörd men med samma vänliga ton. Sedan exakt samma meningar, både de vänliga och de åthutande, sagda på ett mycket argt sätt. Hon nappade direkt och när festen kom och Päivi talade satt gästerna och jag och lyssnade noga. Vilka meningar var vänliga? Vilka var åthutande?

För självaste talaren måste det varit komiskt att höra sig själv fräsa 'bästa vän sen tjugofem år' och sen kattlikt spinna typ 'lär dig att komma i tid'.

Handuppräckningen visade att hälften gissade rätt mellan vänligt och argt. Det stärkte min tes om att finskan kan låta mjuk när orden är hårda.

Och de som gissade rätt belönades med finsk lakrits från Ålandsbåten.

fredag 26 maj 2017

...Åland, tur o retur

En väninna och jag åker över till Åland en solig dag i maj. Jag har såklart kollat väder och vind och förstått att det ska vara så gott som stiltje på havet. Det visar sig stämma. Vi äter god brunch, går igenom taxfree-shopen och snart är vi på Åland.

Alltså, är det egentligen finskt? Alla talar svenska. Man begriper allt.

Åland ligger mellan Finland och Sverige och egentligen lite närmare Sverige. Men ögruppen är finsk, och är en självstyrande del av Finland med egen flagga, egna frimärken och egna registreringsskyltar på bilarna.

Åland har en fantastiskt vacker skärgård med sextusensjuhundra namngivna öar och skär. På många håll när vi kör över fasta Åland har vi vatten på båda sidor vägen, eller bron, så det är som att köra i ett glänsande hav. Öppet, fritt, vackert.

Efter rundkörning i soligt paradis och promenad i Mariehamn vänder vi så småningom mot Eckerö och färjan igen. På överfarten ägnar vi längre tid åt taxfree-shopen.

Väninnan köper vin. Jag köper famnen full av finsk lakrits.

söndag 14 maj 2017

...finska krigsbarn

Med vördnad och respekt inför alla finska krigsbarn och deras anhöriga i båda länder - Finland och Sverige - skrivs denna text.

Ungefär sjuttiotusen barn kom från Finland till Sverige under andra världskriget. Tanken var då - mycket förenklat från min sida nu - att de finska barnen skulle räddas undan en eventuell död i kriget och att deras finska föräldrar skulle bli ekonomiskt avlastade under en svår period. Tanken var också att dessa barn snart skulle tillbaka till sina ursprungsfamiljer i Finland. För många blev det inte så.

Efter att först traumatiskt ha skilts ifrån sina biologiska föräldrar, och i många fall även från sina biologiska syskon, blev det svårare och svårare ju längre tiden gick att även skilja barnen från sina svenska fosterföräldrar som de nu börjat lära känna.

Barnen hade kommit till ett land med ett för dem obegripligt språk, skurits av från sina rötter och hade inget annat än att i ren överlevnadsdrift försöka anpassa sig.

Barnen togs omhand. Vem tog hand om sorgen?

...finsk Mors dag. Äitienpäivä.

Idag är det finländsk Mors dag. Äitienpäivä. Andra söndagen i maj. Och hur fick jag veta det då? För det är då rakt inget som legat på hårddisken och bara väntat på att pluppa upp.

Såklart skickade Päivi i morse ett sms-grattis med blomma till mig på finska morsdagen. Det är nästan så jag känner mig lite finsk. Hur var det nu med mina höga kindknotor? Kanske släktforska?

Och Päivi som fick grattis tillbaka, undrar om hon lärt sina barn att fira henne på b å d a Mors dag? Den finska och den svenska. Presenter i mitten av maj. Presenter i slutet av maj. Det borde hon gjort. Lite extra ska man ha när man lämnat sitt hemland för kärleken.

Dagen till ära betänker jag det stora i att ha fått bli mor. Och eftersom det är finsk Mors dag serverar jag här tre finska meningar att säga till sitt barn.

Jag älskar dig - Rakastan sinua.

Jag är så stolt över dig - Olen niin ylpeä sinusta.

Var dig själv - Ole oma itsesi.

Språken olika. Moderskapet detsamma. En mor är en mor är en mor. En gång mor, alltid mor.

lördag 13 maj 2017

...Katarina Vastamäkis roman "Min pappa - ett krigsbarn".

Jag visste inte att jag kände någon som var barn till ett finskt krigsbarn. Men när jag googlade på Katarina Vastamäki, min underbara lektör, gav det hög träff på en av hennes böcker. En roman som heter "Min pappa - ett krigsbarn".

Det är en berättelse fylld av värme och kärlek, saknad och sorg. Obesvarade frågor. Hon väver så fint stycken från den lille Mikkos barndom, uppväxt och så småningom hans vuxenliv med stycken om hennes egna tankar då hon sakta går tillbaka i hans fotspår.

Romanen börjar med att hans två systrar springer honom och den andra lillebrodern tillmötes och säger "Kom ska ni få höra". Det de berättar, tror de alla i stunden, är att de ska få åka ut på ett äventyr.

Så småningom får man följa Mikko och hans syskon på båten till Sverige, utplacering i olika familjer och den aldrig lämnande känslan av utanförskap.

Det är en stark historia av sköra trådar. Dess andning är en vilja att ta hand om och beskydda, retroaktivt. Som för att trösta och lindra allt som har gjort ont.

...att min geniala idé inte föll i rätt jord

Så kom svaret från Föreningen Norden. De beviljade tyvärr inte min stipendieansökan. Jag blev faktiskt förvånad att de inte nappade. Kanske jag borde nämnt mina två böcker och att jag två år i rad blivit nominerad till Selmapriset, så att de kunde känna sig trygga med att det ändå verkar som om jag har något. Men jag tyckte inte det skulle behövas. Trodde min idé var genial. Men den föll inte i rätt jord. X antal tusen tecken till Finland under en resa dit och tillbaka gav inga pengar.

Okej, tänker jag. Synd. Men med eller utan stipendium blir det ändå några texter till. För sanningen att säga har jag nu blivit intresserad av Finland, och hyser även ett visst mått av dåligt samvete gentemot Päivi som aldrig fått den uppmärksamhet för sitt finska jag som hon verkligen förtjänar. Tänk att jag i alla år nöjt mig med att veta om existensen av Pikku-Mervi och noterat nästintill ett enda ord - 'varovasti'.

Jag ska lära mig mer - om de finländska skogarna, de tusen sjöarna och den finska sisun.

tisdag 9 maj 2017

...att tala både finska och svenska

Päivi har alltid pratat finska med sina barn. Det har varit naturligt för både dem och henne och oss andra runtomkring. Vi har sett att barnen med lätthet tagit emot svenska från sin pappa och finska från sin mamma utan att blanda ihop en enda stavelse. Svenska i skolan och finska på telefon med mummi o vaari. Ovanpå det har barnens pappa lärt sig lite finska. Obegripligt. För mig verkar det ruuktansvärt svårt.

Att bli tvåspråkig utan att traggla glosor o grammatik är en fantastisk tillgång. Att få bejaka hela sitt liv. Alla rötter kan ge näring. Den finska släkten o barnen kan tala med varandra när de träffas.

Jag tänker mig att olika språk fångar olika känslor. Två språk vidgar själen.

När gudsonen Elmer var liten ville jag en gång närma mig hans finska jag. Tog en finsk barnbok från hans hylla och försökte läsa begripligt för honom fast jag själv inget förstod. Han satt bredvid i soffan, vred sitt huvud och tittade undrande på mig. Jag mötte hans blick och såg hans något vågiga leende.

söndag 7 maj 2017

...finskans mjuka ljud

Jag zappar in på finsk kanal och blundar o lyssnar. Vad utmärker finskan rent ljudmässigt? Det låter mjukt. Vänligt på nåt sätt. Jag kikar då och då för att se vad det handlar om. Ena stunden är det nåt om att Macron vann valet i Frankrike och nästa stund är det ishockey som diskuteras.

Det måste vara de många vokalerna som ger den mjuka känslan och att man liksom stannar kvar i vokalerna en stund. Och alla ä:n gör att det låter öppet. Pröva själv att säga ä ordentligt och försök vara stängd till sinnes. Det funkar inte.

Via Facebook har jag fått respons på en av mina första Tema-Finland-texter - att kitos stavas med två i. Kiitos ska det va. Såklart.

När Päivi o jag för drygt tjugo år sen satt med varsin kaffe i sommarsolen o tittade på våra lekande barn som sprang runt tillsammans kring gungor o träd lärde jag mig att förstå ett enda ord på finska. Päivi ropade då o då till sina barn 'varovasti'. Det lät fint. Och utifrån situationen var det lätt att förstå att det betydde 'försiktigt'.

torsdag 27 april 2017

...att smaka på det finska

Efter en dryg timmes färd hem med den finska maten i en kasse stegade jag rakt mot köket för att göra iordning lite o äta. In i ugnen med pirogen för uppvärmning. Så kokade jag ett ägg. Skalade, hackade och blandade ner ägget i en kastrull med smält smör. Nåja, smält Bregott var det närmaste jag kunde komma. Ut med pirogen på en tallrik och äggblandningen hälldes över. Vad skulle gallan tycka om det här? Men gott var det, och mättande.

Så testade jag de små rågchipsen, små tunna skålformade. Fyllde ett par tre, fyra stycken med citronmjukost och toppade med ett par små små droppar lakritshonung. Men Jiiisus, det var himmelskt. Kombinationen lakrits och citron. Men den är väl svensk också?

Ja, så var det salmiakpastillerna. De slank ner de med. Halva asken. Gott, gott. Och så var det pashan. Helt okej i själva kvargen, men bären som låg i var inte i min smak. Jag åt framför teven, kollade ett finskt relationsdrama utan svensk text. Jag fattade ingenting men ska det vara finskt så ska det.

onsdag 26 april 2017

...att botanisera bland finska födoämnen

Jag googlar på finsk mat i Stockholm och får träff på Finska butiken i Hötorgshallen. Planerar att gå dit efter jobbet och köpa med mig lite matvaror. Jobbet drar ut på tiden o jag småspringer strax innan stängningsdags. Väl framme vid butiksdisken har jag åtta ynka minuter tillgodo.

Det blir rågchips - RuisSipsi. Honung med salmiak - huhtasrinteen. Och salmiakpastiller - Super Salmiakki. Jag har bråttom att få med mig lite av varje. Pekar på en gul burk med citronetikett och ber att få en sån. När expediten tar burken frågar jag vad det är. Hon ser förvånat på mig. Jag verkade ju så bestämd men vet inte vad jag köper. Det är mjukost med citronsmak. Sitruuna tuorejuusto. Jag förklarar mitt ärende. Att jag bloggar om anknytningspunkter till Finland.

Hon blir intresserad och vi pratar på medan jag fortsätter bland sortimentet. Det blir rivet rågbröd - revitty ruisleipä. En kvargdelikatess - pasha. Och sist men inte minst - en karelsk pirog.

P.S. Päivi meddelar att pasha är en rysk dessert.

tisdag 25 april 2017

...ett föredrag om Karelen på Norrtälje bibliotek

I mörka byxor och mörkgrå tunikaskjorta med designsnitt som markerar en konstnär, står han vid bildskärmen och föreläser om Karelen. Peter Winquist, keramiker från Åland. På huvudet en karelsk huvudvonad, säger något om skydd för kreativa tankar. Jag tänker på hur jag själv gärna har nåt på huvudet när jag ska skriva koncentrerat. Det håller liksom ihop.

Karelen - ett landområde inom Finlands och Rysslands gränser - som ända sen vikingatiden varit ett slagfält, ömsom politiskt omsöm mellan trostillhörigheter. Nästan femhundratusen kareler fick under andra världskriget lämna allt de byggt upp. Familjer skulle integreras i det finska samhället. Att bygga upp en ny tillvaro tog tid. Lämnade djupa spår. Idag är det få kvar av det karelska folket i Karelen. Spridda i Finland, Ryssland, övriga världen.

Peter Winquist tipsar om boken 'Vandraren', visar obeskrivlig arkitektur. Och talar suktande om karelska piroger gjorda på rågbröd fyllda med potatis och överösta med hackade ägg och smält smör.

måndag 24 april 2017

...att ta med sig sin häst från Finland till Sverige

Jag går till Espressohouse för att skriva. Tjejen bakom disken är ganska ny och väldigt trevlig. Kombinationen av hennes dialekt och idel varma leende får mig att tänka Mark Levengood.

Eftersom jag börjar bli Finlandsfixerad inleder jag naturligtvis en konversation, frågar om det uppenbara, ja, hon är finsk. Vad förde henne hit? Ridningen, säger hon med Levengoodleendet igen. Hon började vid fem års ålder o fick sin första häst vid fjorton. Ögonen lyser. Ridningen är hennes liv. Men måste hon lämna sitt land för att leva sin dröm?

Åh, säger hon med eftertryck, ridsporten är inte alls lika utvecklad i Finland som i Sverige. Finland ligger säkert femton år efter. Vill man utvecklas är chansen större här. Så hon tog sin häst över Östersjön och flyttade hit. Stalljobb om förmiddagarna och caféjobb om kvällarna. Däremellan är det bara ridningen som gäller. Vad heter hästen? Follow Me D. Hon får bokstavera. Säger det flera gånger. Och för varje gång hon säger hans namn glittrar ögonen alltmer.

söndag 23 april 2017

...att leta efter stort P på Finlandskartan

Jag kollar Google Maps för att hitta Pikkomärvi på finska kartan. Letar o letar. Har Päivi lurat mig i alla år? Hur jag än söker hittar jag inte den heliga platsen. Jag testar alla möjliga stavningar; Pikkuumärvi, Piikomervi, Piikkuomäärvi - men icke. Det finns många andra orter på P. Pooskeri, Pengerjoki, Puuppola. Det är Pieksämäki, Paakkila, Puukari. Men Pikkomärvi, den platsen existerar inte.

Päivi och jag ses över en lunch.

- Du har nog lurat mig i alla år, säger jag.

- Vad då? säger Päivi.

- Pikkomärvi. Det finns ingenstans på kartan.

- Hur har du stavat? frågar hon och ser road ut över att det tydligen ska vara så svårt för utomfinska personer att kunna stava på finska.

- Jag har prövat alla varianter, säger jag och sträcker lite på ryggen.

Hon knappar in Pikku-Mervi i sin iPhone. Den röda markeringen på kartan visar att platsen ändå finns. Pikku-Mervi ligger ungefär tio mil ganska rakt nordligt om Helsingfors. Det finns en annan plats som heter Mervi. Pikku-Mervi betyder lilla Mervi.

...det jag ändå vet om Finland

Nu börjar min mentala Finlandsresa, från att inte veta något alls till att lära känna en liten flisa av grannlandet. Många av texterna framöver kommer ha nån typ av anknytning till Finland. För att kunna följa tankekurvan kommer här en lista på det jag ändå vet. Nästintill ingenting. Men ändå något.

• En av mina bästa väninnor heter Päivi. Hon tillbringade sina barndoms somrar på en plats som heter Pikkomärvi. Päivi har en son, min gudson. Han heter Elmer. På finska - Elmeri.

• Finska verkar svårt att lära sig. Ofta dubbla vookaaleer.

• Kitos betyder tack.

• Huvudstad är Helsingfors.

• Det går färjor från Stockholm till både Helsingfors o Åbo.

• Åland tillhör Finland. Språkligt lätt att besöka.

• Finska krigsbarn kom till Sverige under andra världskriget.

• I december 2017 firar Finland hundra år som självständigt land.

• Höga kindknotor? På grund av mina har jag många gånger fått frågan om jag är finsk.

• Vulkans proffsiga o kompetenta lektör Katarina Vastamäki har finskt påbrå.

/Leena

...att söka stipendium. Tema Finland.

Så kommer ett mejl med länken till Mediestipendier till Finland. Sökande kan vara skribent, bloggare, poddare. Just för att ordet bloggare står med väcks min lust.

Jag blir ivrig. Tänker att jag kan blogga om Finland utifrån mitt oskrivna blad. Från att inte veta något till att börja ta reda på och samtidigt dela med mig till andra intresserade.

Jag skriver i ansökan att jag ingenting vet om Finland. Beskriver hur jag vanligtvis använder min blogg - ovetenskapligt och högst personligt. Att jag räknar med ungefär tjugofem till trettio texter. Typ "Tusen tecken till att inte förstå finska", "Tusen tecken till ........ och "Tusen tecken till..........".

En resa till någon ort i Finland planerar jag också, i stunden oklart vart, troligtvis med tåg. Jag räknar med resa tur och retur och vistelse nån dag på orten, totalt tre dagar för hela klabbet.

Ansökan mejlas. Sen bestämmer jag mig. Stipendium eller inte. Nu börjar en period av Tusen tecken till Finland.

Jag börjar med att gräva där jag står.

lördag 22 april 2017

...ett telefonsamtal om Finland

Jag är på planeringsdagar med jobbet. Mobilen ringer vid lunchtid. Jag känner inte igen numret och förbereder mig på en försäljare.

Men i luren presenterar sig en artig herre som är med i Föreningen Norden. Han försöker få tag på nån som lockas att skriva nåt om Finland. Det finns stipendier att söka. Inför att Finland firar sin etthundraåriga självständighetsdag i december 2017 vill Föreningen Norden utöka bilden av landet.

- Jag kan ingenting om Finland, säger jag.

Sen rabblar jag snabbt att jag arbetar hundra procent, inte har tid och att jag kan skicka frågan vidare till en kollega till mig.

När helgen kommer funderar jag på hur han letat rätt på mig. Hur fick han tag i mitt namn? Och varför sa jag nej, så direkt? Jag slår upp hans nummer, ringer och säger att jag vill höra mer. Mitt namn hade han fått av en bibliotekarie här i Norrtälje. Tack, tänker jag.

Det kommer finnas stipendier att söka för att skriva någon typ av text om Finland.

Mitt intresse vaknar. Jag ber honom skicka länken.

tisdag 18 april 2017

...explosiv mentalgas

Trött efter en sömnlös natt och för en gångs skull uppe före klockan fem. Lika bra att kliva ur sängen som inte verkar fylla sin funktion just nu.

Yoghurt, nötter och te. Fina grejer. Nyhetsläsning. Inte lika fint. Kraschade flygtyg, knivmord och nersmält historiebärande is. Och en artikel om en explosiv metangas.

Trött som jag är läser jag fel och tycker att det står mentalgas. Vad tusan är det? Jag förstår, och ser sen snabbt att jag naturligtvis läst fel. Metangas står det ju.

Men om det fanns mentalgas - vad skulle det då vara? En mentalgas som är explosiv? Det måste väl vara en gas i huvudet som ökar för varje ouppklarad konflikt, varje illasinnad tanke och varje kärlekslös handling från antingen en själv eller från någon annan. En mentalgas som blir mer explosiv ju längre tiden går utan att själva problemet tas om hand.

Har inte alla känt den? Mentalgasen som trycker på inifrån, just för att den förtvivlat försöker hållas inne, och som riskerar att bli explosiv när den väl släpps ut.

fredag 14 april 2017

...att verkställa lagen om abort

Min senaste bok 'stanna hos mig tills barnet är fött' är en fiktiv historia. Fylld av starka bävande känslor inför ett uppbrott som troligen inte går att undvika.

Men bokens mittparti är alls inte fiktivt. Det är en sann berättelse från den tid då jag arbetade på ett av Stockholms sjukhus där det utfördes tidiga aborter. Jag var drygt tjugo år, hade mitt roligaste jobb ever på en operationsavdelning men fick också min värsta sjukhusupplevelse där. Aborterna tog hårt.

Alla som rent professionellt aldrig har varit i närheten av en pågående abort borde sänka sina huvuden och yttra sig med små bokstäver om hur personal ska känna och tänka kring sin egen medverkan vid aborter.

Den enskilda kvinnan kanske genomgår abort en gång, kanske två eller fler gånger. Men personalen ska utföra hundratals. Kvinnan ska enligt lag erbjudas stödsamtal. Men utförarna då? De som verkställer lagen.

Jag är tydligt f ö r rätten till tidiga aborter. Det är inte samma sak som att med lätthet vara med och utföra dem.

söndag 9 april 2017

...att vara trött och tom och i behov av att gråta

På helspänn sen i fredags. I morse köpte jag blommor o tog bussen från Norrtälje. Väl framme vid Tekniska var jag inte hågad för tunnelbanan utan vandrade mot city. Genom Humlegården, förbi Svampen, upp längs Kungsgatan. Hötorget myllrade, Sergelgången tätande på. Uppför en trappa och sen ner mot Drottninggatan. Det var trängre än en tunnelbanevagn i rusningstrafik. Jag fäste mina blommor vid ett staket, vände och sicksackade tillbaka genom folkmassan bort mot Sergels torg. Det var overcrowded. Jag fick stå vid vägen bland alla andra som inte heller fick plats på torget.

Plötsligt kom en lastbil. Inte snabbt. Men väldigt nära. Många hajade till och tittade misstänksamt o för ett par sekunder spred sig ett obehag i luften. Jag kände mig inte orolig för att något reellt skulle hända men insåg att om panik skulle utbryta i denna folksamling skulle jag totalt mejas ner.

Jag gick iväg till ett fik, beställde te, följde ceremonin på min iPad.

Ikväll är jag trött och tom och skulle behöva gråta.

lördag 8 april 2017

...Stockholm i mitt hjärta

Vi ville alla flytta till Stockholm.
Vi var unga, ville slå oss fria och bara få vara oss själva.
För det är väl det Stockholm erbjuder?
Att få vara sig själv, att kunna ta ut svängarna eller bara få försvinna i mängden.
Stockholm.
Alla passar in. Ingen är udda. Alla får plats.

Vi var ett stort gäng från Småland som flyttade.
Vi flyttade i omgångar.
Några av oss drog till huvudstaden ensamma.
Andra gav sig av i par eller kanske i grupp.
Vi bodde i andra hand och tredje hand och nån betalade pengar under bordet för hyreskontrakt.
Nån bodde själv, nån annan med bästisen och några i kollektiv.

De flesta av oss finns kvar här i Stockholm med omnejd.
Varför älskar vi denna plats?
Är det vattnet runt öarna?
Är det ljuset över staden?
Är det jobben, husen, gatorna?
Är det människorna?
Urstockholmarna som bott här i generationer, som snackar på e?
Eller de inflyttade som ger ny melodi?
Eller är det bara helt enkelt den mixen som gör det möjligt att få vara precis den du är?

Värna friheten. Stockholm i mitt hjärta.

fredag 7 april 2017

...författarskapsdepression

Jag har aldrig skrivkramp. Säg åt mig att skriva, ge mig en kvart, du får en text. Jag tror skrivkramp handlar om prestationsångest och det brukar jag inte ha i förhållande till just skrivande.

Författarskapsdepression är en annan sak. Och den har jag drabbats av flera gånger. Meningslöshetskänslan. Varför hålla på? Vem ska läsa? Självanklagelser inför lusten. Vad är den värd?

Första gången författarskapsdepressionen grep mig var när jag skrev Brodersbrevet. Mitt i arbetet övermannades jag av för många minnen på samma gång och det som förut gett mening gav mig tomhet. Inombords, en blank utmattning. Så småningom ny energi och boken blev färdig. Kanske jag bara behövde vila.

Efter Brodersbrevet dök jag in i nästa emotionellt krävande bok; stanna hos mig tills barnet är fött. Jag var stolt och glad att än en gång fått ner på pränt det jag ville ha sagt.

Och sen. Bokmässan. Det hände nåt där. Kanske var det hoppet om att nå ut som dog. Jag vet inte. Men efter mässan tog det i alla fall stopp.

lördag 4 mars 2017

...medicinen mot deppighet

Det är lätt att vara deppig. Eller är det bara jag? Men jag har hittat en medicin. En medicin förutom motion, bra kost och goda relationer. Det är det där med att bli bönhörd och vakna varje morgon. Att bli medveten om ynnesten. En dag till. En dag som jag tror är förutsägbar men som kanske ändå bär på något nytt för min själ. Ett ord. Ett meddelande. Ett möte.

Och det är ju den där tanken på min arbetskamrat som dog i sömnen som liksom satt sig på hjärnan på mig. Hon var i femtioårsåldern och jag var runt tjugo. Och det först nu sen jag själv gått över femtioårsstrecket som jag börjat tänka på henne. Och jag har alltid förstått men förstår det än mer nu, att livet inte är för givet. Man kan dö i sömnen.

Så medicinen mot deppigheten då? Jo, en bön om kvällen att få vakna nästa morgon. Oftast slår den in. Man kan nästintill framkalla ett bönesvar genom en enkel bön. Jag ber 'Låt mig få vakna i morgon'. Och det händer. Och att börja varje dag med att ha blivit bönhörd - det är medicin det.

torsdag 23 februari 2017

...den dåtida promenaden till postlådan

Tänk förr, man skrev brev med papper och penna. Gnuggade fram formuleringarna. Strök över. Skrev om. Och när man äntligen plitat ner det man verkligen ville säga letade man fram ett kuvert, vek ihop brevet och stängde till. Sen tog man fram frimärke ur lådan och gick slutligen en promenad till postlådan.

I varje steg hann man fundera på brevets innehåll, om man nu fått med det viktiga, om man skulle öppna och skriva om eller verkligen posta.

Men idag. Fy tusan. Det gäller verkligen att hålla tungan rätt i mun och fingrarna i styr. Hur lätt går det inte att skicka iväg ett meddelande utan att ens få fram rätt ord? Men hamnar hos rätt person gör det väl ändå? Men nej då. Det kan bli typ "puss" åt den ena och "dra åt helvete" åt den andra fast man menade tvärtom. Så står man där, inte med skägget i brevlådan. För den finns knappt längre. Nej, med fingrarna i kläm står man och förbannar sin egen snabbhet. Att meddela sig utan att ha tänkt över.

Jag saknar den dåtida promenaden till postlådan.

onsdag 22 februari 2017

...glädjen att vakna till ännu en dag

När jag var i tjugoårsåldern arbetade jag på ett av Stockholm sjukhus. En morgon på jobbet fick vi veta att en av våra arbetskamrater hade dött. Hon var i femtioårsåldern och hade liksom somnat in i sömnen. Helt stilla och utan yttre dramatik, vad omständigheterna sa. Hjärtat stannade.

Nu är jag i femtioårsåldern och jag tänker allt oftare på att livet kan ända när som helst. I vanliga fall tänker jag bara på det när jag ska göra något speciellt som att flyga, åka färja eller buss. Men nu, på sista tiden, tänker jag varje kväll när jag ska somna att det kan hända att jag liksom somnar in i sömnen. Och om jag somnar in och aldrig mer vaknar då kommer jag inte ens märka det. Jag kommer inte ens veta att jag dött.

Jag släcker lampan och hoppas innerligt att få vakna nästa dag. Det är ingen stark oro. Bara en vilja att leva. Och trots den tunga morgontröttheten är min första reaktion ren glädje när den förskräckliga väckarklockan larmar. Yrvaken kliver jag upp. Glad att jag fick en dag till.

tisdag 14 februari 2017

...ditt hjärtas dag

Idag är det alla hjärtans kval. Nej, nej, alla hjärtans d a g. Olidlig för den som är ensam och längtar. Olidlig för den som inte är ensam men ändå inte vill fira. Det borde vara straffbart att skapa ett sådant kommersiellt jippo som för så många inte leder till närmande utan till känsla av utanförskap och tydlighet om hur kärleken mår.

Alla hjärtans dag är inte en dag för enbart älskande par. Alla hjärtans dag är en dag som idag som idag. Som vilken dag som helst. Kärlek, ömhet och omsorg kan man visa oavsett datum.
Alla hjärtan menas a l l a hjärtan. Må inte denna dag bli Alla hjärtans kval.
Det är a l l a hjärtans dag. Ditt hjärtas dag.

Det finns hela hjärtan och halva. Det finns delade hjärtan och helade. Det finns varma och ömma. Röda, blå och regnbågsfärgade. Det finns tomma hjärtan och fyllda. Glada, sårade och tårade. Det finns släta och det finns fårade. Alla som bär ett hjärta som bultar och slår, och alla med knappt kännbar puls - det är ditt hjärtas dag idag. Vad säger det dig?

fredag 20 januari 2017

...Trumps finaste ord

Magnificent! Det är Donald Trumps finaste ord i sitt installationstal som ny president i United States of America. Magnificent! Och det ordet tillägnar han före detta president Barack Obama och hans Michelle. Det är snyggt sagt. Äntligen ett ord av lugn och tyngd i något som den här väldige mannen säger.

För övrigt låter han som vanligt. Som i oppositionsläge. Inte som en president. Han låter inte som en som nu tar täten, visar vägen och framförallt talar om h u r allt det nya ska gå till. Nej, han talar som om han fortfarande försöker vinna valet. Offensiv är han, delar upp i vi och dem, och tendens till ödmjukhet inför sitt nya ansvar finns inte att höra i en enda stavelse.

Men att Gud ska skydda landet lovar Trump, med en lätt attityd att det närmast är han själv som är den där guden. Och mitt i allt får jag känslan av att Putin sitter och fnissar i Ryssland när han följer installationen på håll.

Men ändå - ett fint ord säger han,Trump. Tillägnat Barack Obama och Michelle. Magnificent!