...att skriva med den röda pennan

Jag skriver med den röda pennan nu. På små, små lappar. De ska fogas tillsammans så småningom. Lägga sig tillrätta. Brytas om. Komma i annan ordning. Bokstäverna som bildar ord. Orden som gör meningar. Meningar som kanske ger ett sammanhang.

Så kastar vi om. Tittar framför oss. Här. Och nu. En annan tid. Ser nya träd, vackra blad, och väldiga stammar mot vattenytan. Och ängen därborta, kan vi springa på den?

Jag skriver med den röda pennan nu. På små, små lappar. Säg, visst är jag modig?

Mot det vita pappret. Hur törs jag? Beskäftigt? Uppkäftigt? Vulgärt? Nej. Min röda ord är darrande asplöv i vinden. Böjer sig, glittrar i varje sammanslag, och för sig själva i varje vinddrag. Även i stiltje vill de ljuda. Sjunga sången som är.

Jag skriver med den röda pennan nu. På små, små lappar. Jag kan gömma dem. Jag kan visa dem. Jag kan se på dem. Och nu förstår jag den övertygande känslan när jag stod där i pennaffären på Hornsgatan varför jag just skulle köpa rött. Det finns en färg för varje liv.

...en härlig helg i Ljungby

Nu har jag varit i Småländska Ljungby - min uppväxtstad, och fått en fläkt av barn- och ungdomstid. Min syster och hennes man hämtade mig vid tåget i Alvesta. Vi körde sen på smala vägar genom skogarna förbi Yxkullsund och Lagan och så gamla E4:n som nu ter sig ynklig för att ha varit en Europaväg.

Vid skymningen går jag en promenad över torget, förbi Terazza, upp mot kyrkan, förbi gamla Kristina Nilsson-gården och upp mot Vattentornsskogen. Denna skog som förband mig med den andra räven - Annette. Vi bodde på varsin sida. Jag ringer Annette på FaceTime och visar henne hennes gamla adress och visar sen Vattentornsskogen medan jag sitter i dess lekpark på en gunga.

Nästa dag blir det Bräkentorpasjön runt, med min syster och hennes man. En lugn tvåtimmarspromenad. Sen bil mot Mjälen och vi äter matsäck vid sjön. Kaffe och lunchchmackor på nybakt bröd.

Och i morse syntes Ljungby i sin söndagsmorgon. Lugn med nästintill folktomma gator. Ett djupt andetag inför färden hemåt. Tåg mot Stockholm.

...mina tankar denna morgon

En rullväska som blir dragen över asfalt ger i från sig ett ljud som är helt oproportionerligt i förhållande till väskans storlek. Därför bär jag den genom hela bostadsområdet vid åttatiden denna morgon på väg till tunnelbanan. Inte kan jag störa tystnaden från skogen, den tomma fotbollsplanen och elcyklarna som sveper förbi.

Jag ser en man som kliver ut på gångvägen framför mig, körandes en sittbarnvagn med en liten morgonglad knodd. Mannen ser ut att ha varit på väg att ruscha till jobbet på sin cykel och sen plötsligt kommit på att han ju hade en liten son att skynda iväg med till förskolan. Mannen går iklädd en spejsig cykelhjälm på huvudet och de långbenta cykelbrallorna guppar rytmiskt med stora gelklumpar i rumpan där han går vägen raskt framåt. Att jag ens funderat denna morgon på vilka av mina skor som skulle passa bäst till min kappa på helgresan ter sig plötsligt helt världsfrånvänd i stunden.

Det är bara att leva så länge livet finns. Do Your Thing. Med eller utan gelklumpar.

...att famna sig själv

Om vi förtränger det som gör ont i vårt liv förtränger vi också en del av oss själva. Vi kan inte klippa oss fria från vår verklighet genom att ignorera den. Om vi istället famnar det svåra inom oss, bekräftar och benämner för oss själva eller någon annan, respekterar vi våra känslor och tankar. Vi respekterar vårt jag.

Vi känner helt naturligt ingen lust till att deppa ner oss, klaga, älta eller ömka oss. Men att ta emot oss själva, se oss i spegeln - eller se någon annan i ögonen, och säga som det är - det är att famna sig själv. Om vi uttrycker oss i orden och har turen att hitta de rätta, i samtal med någon eller i vår eget rum där ingen annan hör, kan det vara början till något nytt.

Vi har alla våra sår. Vi har ärr. Vi har besvikelser och kanske bitterhet. Famna allt. Ta emot det. Se det som det är. Och var inte rädd. Vi känner det vi känner. Och det blir inte värre av att vi letar fram de rätta orden för alla våra tankar. Jag tror på benämnandets kraft. Att famna det svåra vi har.

...en artist på scen i Dalhalla

Vi är tre väninnor som sitter i Dalhalla kalkbrott vid den mäktiga scenen och det fantastiska ljudet. Ni som varit där, ni vet. Ni som inte varit där - åk dit.

Vi lyssnar på en fantastisk artist. Han är unik. Vägrar smöra. Ger allt. Sjunger mjukt, strävt, starkt. Och hans uppenbarelse. Svarta byxor, svart kavaj, svarta skor. Mot slutet av konserten tar han tjusigt av sig kavajen. En tendens till sus går genom publiken som om vi tror att det är en uträknad gest att respondera på. Men nej. Han är bara varm. Den vita skjortan glänser.

Han slänger sitt burriga hår framåt, neråt, trycker ut sin sång. Jag får känslan av att han är två personer i en. Något så bekant i hans mjuka ansikte. Var har jag sett honom? Och något i hans röst. Var har jag hört? Men det är första gången. Ändå - vem är han lik?

Plötsligt vet jag. Så här skulle Hugh Grant se ut om han plötsligt fått en vilja, en röst, bejakade allt han gömt - och sen ett litet uns av Torsten Flinck på det. Där har vi honom. Albin Lee Meldau. 

...ett paradigmskifte som en vindpust genom rummet

I går kväll var jag på födelsedagsmiddag hos min gudson. Han fyllde sjutton. Vi satt där runt ett stort bord med hans föräldrar, bonusfamilj, och hans biologiska syster med man och barn och två andra vänner till familjen. Maten var god, efterrätten mumsig och skratten många.

Han har blivit så stor med åren. Elmer. Och jag minns hur jag för några år sen, tillsammans med en present också gav honom ett brev. Han har varit vänlig alltigenom och aldrig höjt rösten. I brevet skrev jag till honom att värna sin egen vilja och att ta den plats han behövde. Jag frågade honom igår om han kom ihåg det brevet. Han hade något svagt minne.

Och under kvällen fick jag syn på en stor tjock bok på soffbordet och frågade vem som läste den. Gudsonen sa att det var han. Han berättade ivrigt om vad den innehöll. 12 livsregler: ett motgift mot kaos. Skriven av Jordan B Peterson. Jag kände paradigmskiftet som en vindpust genom rummet. Nu behöver gudsonen inga brev av mig. Jag behöver tips av honom om bra böcker.

...hur vi vill ha vårt kaffe

Vi kanske vet exakt hur vi vill att vårt kaffe ska smaka. Vi vet precis vilken kopp vi vill ha. Hur den ska kännas i händerna och mot våra läppar. Vi vet hur många koppar vi vill dricka var dag och känner tydligt när vi fått vår optimala koffeinhalt i kroppen. Vi vet när det är som mysigast att ta en kaffestund och på vilken plats vi mår allra bäst då.

Vad är det perfekta? När står alla stjärnor rätt så allt vårt önskade kan inträffa samtidigt?

Kanske smakar det himmelskt men vi dricker ur fel kopp. Kanske har vi hittat den skönaste koppen men kaffet har fel temperatur. Kanske har vi funnit den bästa platsen, den mysigaste hörnan och den härligaste fåtöljen, men kaffet är för svagt.

Det är omöjligt att få allt att stämma i en och samma stund. Men vi prickar säkert rätt med alla våra önskningar om vi drar ut det över tid. Ena gången är kaffet perfekt. Andra gånger är koppen fin. Ibland har vi hittat en fantastisk plats.

Den viktigaste parametern kommer alltid vara vem vi dricker kaffet med.

...en fredagkväll i värmen

Ikväll efter jobbet cyklade jag till landet. Min lilla kolonilott, en halvmil iväg. Denna värme. Var svettig redan när jag kom fram. Kröp sen runt och rensade ogräs. Gick fram och tillbaka mellan plätten och skottkärran.

Trots att jag inte hann odla så mycket i år finns det en hel del att göra och mer att skörda än jag räknade med. Tänk. Av bara några små frön blir det goda krispiga morötter. De är vita, gula och lila. Aldrig att affärernas morötter blir lika goda. Körsbärstomaterna från den lilla åkerplätten smakar tio gånger mer än de köpta. Och de sent planterade purjolökarna, mjälla och fina.

Så jag plockade med mig lite från jorden. Gjorde en bukett av ringblommor. Lade i cykelkorgen. Drog fram vattenslangen och vattnade som en fredagshälsning.

Låste grinden efter mig. På med hjälmen och cyklade hemåt igen. Trots att mörkret började lägga sig blev det inte svalare.

Trött av kvällens arbete och cyklingen i värmen. Ingen teve denna kväll. En sval dusch. Blogg. Och sen rakt ner i bingen.

...att allt är en process

Allt är en process. Inom oss, utom oss. Allt har en början, en mitt och ett slut. En process i oss själva, i relationer till andra och också i själva livet. En resa har sin gång, en utbildning tar sin tid och att flytta från en plats till en annan är en större process än själva flytten av möblerna.

Den ena stunden når fram till den andra. Den ena dagen tar slut om kvällen, dras in i natten och ur den föds nästa dag. Gårdagen kommer aldrig tillbaka. Men alltid en ny dag. Ett nytt steg i vårt eget livs process. Början och slutet och början igen. Allt går hand i hand.

Och en handling vi gjorde för ett år sen eller två, kan leda fram till en punkt idag. Vi kan inte tänka ut alla steg och inte veta vilket steg som vänder historien.

Valen vi gör, samtalen vi har, handlingarna vi utför - allt är inte tydligt, men en dag stiger solen och lyser på vägen och vi ser.

Förr ville jag alltid ha snabba svar. Tänkte i stackato. Livet har mattat mig. Lärt mig. Allting hänger samman. Och allt är en process.

...att inte tro på alla sina känslor

Vi känner mycket, låter känslorna leda vårt agerande och tror ofta att våra känslor är sanningar.

När vi tror riktigt hårt på våra känslor kan det hindra oss från att både tänka och känna nytt. Vi stänger oss. Vi känner vad vi känner och då måste det vara sant.

Okej. Emotionella känslor är sanna som känslor men våra tolkningar av dem är inte alltid fakta. Och när vi känner fysiska fenomen är de ju också sanna men våra tolkningar av dem är inte alltid fakta.

Detta blev så tydligt för mig idag när jag satt och jobbade med en text om skabb. Det var en noggrann beskrivning av hur skabbdjuret tar sig in i hudens yttersta lager och lägger sina ägg där. Det stod om hur mycket det kan klia, var det kliar - överallt, när det kliar som mest och hur länge klådan fortsätter efter behandling.

När jag publicerat texten kliade det över hela min kropp. Jag kände det tydligt. Jag tänkte ”Det är skabb”. Men talade mig själv tillrätta. Sa att det inte var skabb. Det bara kändes så. Och vips försvann klådan.

...sötebrödsdagarna

Som om det inte var nog med pandemin. Ända sen den började har vi hållit andan, varit oroliga, känt oss vanmäktiga. Vi har försökt bidra med det vi kunnat och följt råden om att hålla i och hålla ut och hålla avstånd. Pandemin lärde oss ord som flockimmunitet, mutationer och påfyllnadsdoser. Och så började vi så sakteliga skönja ljuset i tunneln.

Så börjar ett fruktansvärt och skoningslöst krig på nära håll. Och följer vi nyheterna lär vi oss om luftvärnsrobotar, reaktivt pansar, obemannade flygande farkoster. Och så alla nyheter om det politiskt sårbara säkerhetsläget som även Sverige befinner sig i. NATO eller inte NATO? Pest eller kolera? Bara det att frågan är aktuell skakar om rejält.

Min första tanke är att vi sovit fram till nu. Min andra är att sötebrödsdagarna är slut. Så enkelt vi haft det när vi kunnat leva och ta freden för given. Och nu? Hur ska vi vända oss? Vad gör vi nu?

Jag drar efter andan. Går till bilen. Kör till kolonilotten. Står och ser på tulpanerna som kommit upp.

...ett brudpar i Ukraina

 

Mitt i steget. Kärleken. Blicken. Glädjen att få bli ett. Mitt i krigets Ukraina.

Tatiana och Oleg strålar i kapp. De har nyss gift sig. Det är den tjugofjärde mars tjugohundratjugotvå och de har levt i krig i snart en månad. 

 

Innan kriget kom hade de inga planer på att gifta sig. Men de insåg att de skulle separeras mot sin vilja som så många andra i landet. Tatiana skulle fly det osäkra Ukraina och åka till Polen medan Oleg var tvungen att stanna.

 

Inför uppbrottet ville de gifta sig. De ville känna att de var på riktigt, man och hustru, innan den oundvikliga separationen.

 

Och här syns de på väg ut från kyrkan, mitt i steget mot ovissheten. Ännu en stund kan de vara lyckliga.

 

Jag har klippt ut dem ur sin bild, för hand med en ytterst liten sax, följt konturerna som en bön om beskydd för deras liv och deras drömmar. Placerat dem i ram, utkristalliserade mot det vita pappret. Bilden hänger på min ena köksvägg. Men var Tatiana och Oleg finns nu vet vi inte.

 

Foto: Roger Turesson, Dagens Nyheter

...Mammorna - en riktigt fin föreställning

Mammorna - en mycket vacker föreställning om mammornas sorg. Dessa mammor som fått sina söner skjutna eller huggna till döds. Förlorat sina söner i en avrättning.

Föreställningen är snyggt regisserad. Den är spännande uppbyggd, scenografiskt skicklig och på pricken gestaltande något som är så oerhört svårt att gestalta utan att bli klyschigt övertydlig. Ljus och ljud och grafik – allt snyggt, medvetet. Kostymeringen bra till fyra helt olika personligheter.

Hela föreställningen är absolut tydlig men också så genomborrande och oväntad att man förstår att man inte till fullo kan förstå denna sorg, vanmakten, det oåterkalleliga. Det ofattbara gestaltas av alla fyra mammorna och också helt genialt och specifikt när en av dem ligger diagonalt upp och ner över en stol med fötterna rakt upp utan att ramla av. Sorgen ställer allt på ända och mammorna måste ändå överleva. Ja. De måste kanske till och med leva.

Fyra fantastiska skådespelare.

Maria Salah.
Chatarina Larsson.
Gloria Tapia.
Lo Kauppi.

 

...Antons födelsedag

Idag är det trettio år sen Afrika-sonen föddes. Anton.

Det var på Kijabe Hospital, vid Rift Valley, en timmes bilfärd nordväst om Nairobi. Där hade jag några månader tidigare träffat den amerikanske doktor Fader. Mitt religiösa sinnelag tog då emot doktorns namn som ett löfte om skydd kring den stundande förlossningen. Kände mig trygg med tanken på att föda där. Vården var mer utvecklad där än i Mbarara i Uganda där vi bodde.

Tre veckor innan beräknat förlossningsdatum flög vi från Kampala till Nairobi. I väskan hade jag ett motvilligt intyg från en butter engelsk läkare där han försäkrade att det var okej att jag flög höggravid, den tre kvarts långa flygresan, och att det inte var någon som helst risk att jag skulle föda på planet.

Vi tog sen in på Kijabe Guesthouse och väntade.

Så vände en av nätterna sitt blad till nästa dygn, till den tionde februari nittonhundranittiotvå. Det blev Antons födelsedag. Några timmar senare strålade solen in i vårt enkla sjukhusrum som en välkomsthälsning.

...sömnen - det faktiska kontra upplevelsen

Jag har oftast en väldigt god sömn.

Ibland händer det att jag vaknar av mitt eget sömnprat - som om jag håller nån föreläsning eller bara säger nåt riktigt smart i största allmänhet. Nöjd somnar jag om. Och om morgonen känner jag mig utvilad, bara jag vaknat till ordentligt.

Så får jag tips om en app som registrerar nattens ljud. Den reagerar på prat, mummel o snarkningar. Jag tänker att jag kanske kan få veta nåt som jag inte vet i vaket tillstånd, laddar ner appen, går till sängs och klickar ”Record”.

Nästa morgon lyssnar jag av inspelningen. Det visar sig att jag har ljud för mig flera gånger varje timme, vilket ger totalt etthundratjugo episoder av ljudupptagningar.

Jag kör nästa natt igen. Och nästa. En hel vecka spelar jag in. Varje morgon lyssnar jag av över hundra episoder. Känner mig nästintill modstulen. Detta mumlande natten igenom - jag kanske inte sover så gott som jag tror?

Men jo. Min känsla är att ha sovit gott. Och om dagen är jag pigg. Appen är raderad o jag mumlar vidare.

...en spådom inför 2022

I flödet tipsades om hur man kan spå sig själv inför nya året: Ta närmaste bok, kolla sidan 118 och läs den andra meningen. För den siar om ditt liv 2022.

Larv. Men kanske kul att testa...

De flesta böckerna har jag packat inför flytten, men ändå sparat några framme - en novellsamling, en synonymordbok och en lathund för låtskrivare.

Jag tog novellsamlingen, kollade sidan 118, läste den andra meningen:

”Han var kort och kompakt, hade ett knotigt ansikte och en markerad haka”.

Men? Är det min framtid?

Här behövdes en second opinion så jag kollade synonymordboken. Det andra ordet på sidan 118  var ”efterkomma” med synonymen ”lyssna till”.

Jaha? Hörde allt ihop? Ska jag träffa en knotig man att lyssna till?

Näej, bäst att kolla låtskrivarboken också, sidan 118. Andra meningen löd:

”D, G, A, bm, em och fissm passar alla bra ihop och kan användas som utgångspunkt när du skriver en sång i D-dur.”

Aha! 

Jag kommer alltså lyssna till en knotig man och troligen bli så glad att jag skriver en sång i D-dur.

...ett svar på covidtesten

Det kom ett meddelande med ett nummer att ringa för att få reda på covidtestsvaret. Jag ringde och en  telefonsvarare sa att svaret kommer på flera olika språk. Jag lystrade noggrant för att höra det svenska svaret men det gick inte att höra vad rösten sa. Den svalde sig själv och det enda som hördes riktigt ordentligt var ”Du …….covid…”.

Vad tusan, tänkte jag. Har jag covid eller inte?

Lade på luren och ringde sen upp igen. Tryckte luren mot örat. Rösten började med ”Du kommer nu få provsvar på flera språk” och sen ”Du …….covid…”.

Men, vafalls? Har jag eller har jag inte covid?

Lade på igen och ringde nu en tredje gång. Tänkte att kanske hade jag tryckt för hårt mot örat så nu höll jag mobilen framför mig och tog ljudet på högtalare. Hjälpte icke. Ännu en gång ”Du …….covid….”.

Jag skakade uppgivet på huvudet och kom mig inte ens för att lägga på luren. Och ur högtalaren kom då nästa svar: ”The test shows that you have not covid nineteen”.

Okej, då har jag väl en helt vanlig bonnaförkylning.

...att hjälpa sig själv att inte överäta

Det är lätt att överäta när man är själv hemma, förkyld och uttråkad. När man dessutom inte kan ut och röra sig som vanligt missar man den naturliga och kraftigt underskattade aptitregleringen som genereras av motion.

Nu råkade jag bli sjuk några dagar innan nyårsafton och ville gärna förbereda nåt gott för att välkomna 2022. Jag grävde lite i skafferiet och ser man på, där fanns alla ingredienser till saffranskokosbollar som en skänk från ovan. Sötad kondenserad mjölk, kokosflingor, mandelmjöl och saffran. Bara att blanda, rulla bollar och sen in i frysen.

Det blev flera burkar fyllda. Jag tänkte, hur ska jag hinna äta upp alla dem innan jag flyttar? Det visade sig att det kunde gå mycket bra. En hel burk försvann på ett par dagar.

Så när jag igår inte kunde knäppa jeansen hamnade jag i ett dilemma - rädda miljön och aldrig nånsin slänga mat eller rädda hälsan genom att eliminera den sockerfyllda frestelsen från mitt kök? Det blev det senare. Soporna.

Idag blir det knäckebröd till kaffet.

 

...glänsande svartris och gyllene rotsaksmagi på vit tallrik

Jag vet inte när den där flugan kom, den där uppläsningen av vad den kommande middagen innehåller. Första gången jag råkade ut för en servitör som plötsligt stod vid bordet och liksom såg halvt frånvarande ut, halvt drömsk, kände jag mig generad. Förväntades vi applådera? Eller var det ett rabblande av ingredienser för att vi skulle säga till ifall det var nåt vi inte tålde? Eller skulle vi få känslan av extremt exklusiv mat? Varje gång det händer, jag känner mig fortfarande generad.

Men i kväll, när jag stod där igen med Alvedon i kroppen o skalade o hackade o fräste o kryddade - då tänkte jag på hur fantastisk min mat var. Så:

Här serveras glänsande svartris, kokt till al dente, med smörstekta muskotbeströdda morotsslantar och gyllene curryfrästa kuber av gulbetor, fint skuren gul lök och pressade vitlökar kyssta av salt och svartpeppar. Som en varm famn att vila i omslutes rotsakerna av grädde.

Svartriset och den gyllene rotsaksmagin serveras på vit tallrik för optimala färgkontraster.

...detta årets första dag

Strax innan tolvslaget gick jag med min hosta, snuva och hesa hals och med Alvedon i kroppen ut i köket. Tänkte att litet trevligt ska jag väl ha nu när 2022 rings in. Jag tog fram ett stort vinglas och fyllde det till brädden med sockerfri julmust och skålade sen med mig själv medan jag beskådade fyrverkerierna som sprakade utanför fönsterna. Skickade några sms.

Äntligen årsskifte. Okej, det är inget magiskt men ändå ett tillfälle att ta ut ny riktning. Jag har hållit mig inne idag, ska få hjälp med en bokad tid för covidtest i morgon o hoppas vara back on track snart igen.

Idag har jag rensat i ett par skåp och packat lite inför min kommande flytt, kollat film, småfixat och bara varit nöjd över denna första dag på året. Medan jag målade en tavla i akrylfärger lyssnade jag på podden ”When We Were Kings” med Erik Niva och Håkan Andreasson. Ett riktigt fint avsnitt om Ronaldinho. Lagade sen middag, åt saffranskokosbollar, kollade en film till, och rundar nu av 1 januari 2022.

Gott Nytt År!