torsdag 25 oktober 2012

...H&M och Fritzl

H&M gör reklam för en vit tröja. Den är snygg. Tjejen som bär den har långt touperat hår och en blick som många modellers – halvdöd – och munnen halvöppen men utan minsta antydan till artikulation som skulle kunna vittna om att hon är på väg att säga något. Nej, bara halvöppen i största allmänhet.

Hon har blåa jeans och putar med rumpan i en onaturlig pose. Naglarna är långa och högglansiga i silverblått. Bakgrunden vit och isblå. Allt går i vitt och blått och fotot är säkert helt stilistiskt perfekt enligt modevärlden.

Men rummet då. Hon står i ett trångt rum med rör i taket ett par centimeter ovanför huvudet. Typisk källare. Hur kan H&M vilja likna miljön vid Fritzls källare? Är det attraktivt med instängda kvinnor? Har vi inte nog med instängda kvinnor som sexslavar i diktaturer och instängda kvinnor som sexslavar åt sjuka människor som Fritzl? Och nu ska mode lanseras med fångenskap som attraherande faktor. Tröjan är snygg men jag köper den inte. H&M har slagit i taket av klantighet.

onsdag 8 augusti 2012

...historiens väv

Historien är inte framtid, inte nutid, inte alltid. Historien är det som fört oss fram till den plats vi är i dag. Historiens väv har olika trådar. Starka, sköra, skrovliga och silkeslena. Trådar i alla färger, kanske några dominerar. Vissa trådar slits och bleks med tiden. Andra bevarar sin färg och kraft. Vissa trådar verkar outslitliga och påminner alltjämt om vad som var. Andra liksom äter upp sig själva och glöms bort, åtminstone nästan. Historiens trådar kan påverka valet av dagens påfyllnad i väven. Kanske vi fortsätter väva med det garn vi bäst känner. Eller så tröttnar vi på det gamla och prövar nytt. Nya färger, en annan struktur och ett annat material för att börja skapa nya mönster som fortsättningen på historiens väv och för att se att dagens väv och framtidens väv blir annorlunda än den som var. Mer som man önskar. Dagens väv blir längre fram den nya historiens väv. Som någon annan fortsätter på. Väver eget. Och väljer nya färger, en annan struktur och ett annat material.

onsdag 18 april 2012

...Makode Linde och Lena Adelsohn Liljeroth

Konstnärens frihet att provocera - det ville Makode Linde gestalta med tårtan som var uppbyggd som en svart kvinnas överkropp. När gästerna skar en bit av tårtan fick de det svarta marsipanöverdraget med blodrött innehåll på tårtspaden. För varje tårtbit som skars låg konstnären själv och skrek med vidöppen mun för att visa hur smärtsamt det var. Allt liknade en scen där barbarer festade på en styckad kvinna.

Och nog var det provocerande. Både att konstnären gjort detta verk och att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth glatt skar den första biten. När hon stod där med tårtspaden i handen – vad tänkte hon? Förstod hon inte att hon lever i ett fritt land och att hon hade rätt att säga nej? Vilken härlig protest det hade blivit mot kvinnoförtryck, övergrepp och lemlästning om både hon och varje enskild gäst hade totalvägrat att skära i tårtan. Men icke. En bit till dig och en bit till mig. Smack smack, vad gott. Jaha, ojdå. Gjorde det nåt att vi låtsades skära upp den afrikanska kvinnan?

onsdag 21 mars 2012

...kanten där båda sidor möts

Myntet har alltid två sidor som kan se hur olika ut som helst trots att den ena inte existerar utan den andra. Varje mynt har en tunn kant där båda sidor möts. Kanten pratar vi sällan om. Det är lättare att prata om de båda sidorna. Motsättningarna. Svart och vitt. Det känns bra att ta tydligt avstånd eller att helhjärtat omfamna. Det är mycket svårare med den tunna kanten, där ingen sida härskar och där ingen är mer rätt än den andra.

Man kan hålla myntet i sin hand och skåda ena sidan när den andra vilar mot handflatans bädd. Så kan man vända myntet och granska den andra sidan. Men det är endast när myntet står på sin kant och snurrar fort som båda sidor kan visa sig jämbördiga i kraft. Myntet med sin prägling virvlar framför betraktarens öga. Så faller myntet ner med ena sidan i bordet medan den andra visas upp. Om man då böjer sig lite och tittar från sidan ser man den sammanhållande ytan. Den yta där båda sidor möts. Och just den sammanhållande ytan är den som har kontakt med båda.

torsdag 1 mars 2012

...Tomas Andersson Wij

På turné i Sverige. Ny platta. Konstant glöd. Tomas Andersson Wij är på Södra Teatern i Stockholm. Publiken sitter i vinröda sammetsklädda salongsfåtöljer och gonar sig. Gott om benutrymme. En och annan har tagit med sig ett glas vin från baren in i salongen. Tomas har tagit med sig ett helt band på scen. De växlar mellan suggestiva baskaggefyllda rytmer och melodiösa ballader. Låt, på låt, på låt. Och aldrig får vi nog.

Stående ovationer. När han klappas in för andra eller tredje gången kommer han ensam ut på scen. Kvällens sista låt toppar, genom sin närvarokänsla, hela listan. Strålkastarljuset på hans rakade huvud. Rummet för hans nakna texter. Han plockar gitarrens strängar med säkra fingrar. Lika säkert som han format de oförställda orden. Det ärliga språket som blivit hans signum. Inte en ton, inte ett ord hamnar fel.

Tomas Andersson Wij. Ensam på scen. Med sin röst. Med sin gitarr. Det är maximalt och stunden blir ett koncentrat av honom själv. Man kan inte komma närmare än så.

tisdag 28 februari 2012

...ett möte med John Guidetti

Åh, om jag hade anat vem denne unge man var. Vi skulle just ta rulltrappan ner till Kungshallen för att äta, Anton, Lovisa och jag, när han stod där livs levande framför oss. John Guidetti. Jag förstod inte ögonblickets exklusivitet. Han såg ut som vem som helst av sönernas vänner. Lång, stark, fotbollstränad. Men Antons synapser brann. Hälsade med en polares handslag.
”Vi bara måste ta ett kort” sa han, räckte mig sin iphone och jag tyckte det var kul att han träffat en kompis. De unga grabbarna poserade. Klart jag skulle plåta. Men ”…Eh, hur gör man?”
Anton kastade sig fram, tog iPhonen, langade snabbt över den till Lovisa som tog bilder. Killarna sa hejdå till varandra. I rulltrappan ner. Anton i en annan värld. Salig. Nästintill okontaktbar. Ideligen upprepandes: ”Förstår du hur stort det här var? Det var John Guidetti!”.
Och mitt i maten formligen kröp han in i sin iPhone och la snabbt ut bilderna på Facebook. Och där, äntligen, fick han ordentlig respons på sitt magiska ögonblick.







söndag 26 februari 2012

...Estelle

Så har den efterlängtade lilla prinsessan äntligen blivit född. Estelle Silvia Ewa Mary. Ända sedan hennes mamma Kronprinsessan Viktoria och pappa Prins Daniel höll sitt magnifika bröllop har alla veckotidningsjournalister fokuserat på Kronprinsessan Viktorias mage för att se om den möjligtvis bär på ett nytt litet liv. Och till sist då, men inte på grund av journalisternas fixering, började magen växa. Och det längtades och väntades i månader. Spekulerades om nedkomstdatum. Rätt var det var åkte paret in mitt i natten till förlossningen och bara några timmar senare var hon född.

Lilla Estelle. Femtioen centimeter lång och tretusen tvåhundraåttio gram tung. Och pappan Prins Daniel sa att känslorna var all over the place.

Så hann namnet Estelle knappt uttalas färdigt förrän Herman Lindqvist måste racka ner på det. Att han bara orkar. Problematisera namnet istället för att glädjas över barnet.

Estelle. Stella blir kanske hennes smeknamn av polarna. Stella betyder stjärna. En stjärna är född.

måndag 13 februari 2012

...förutbestämda tankebanor

Jag skulle vilja tänka en ny tanke idag. Tänka från ett annat håll. I något nytt spår. Annan riktning. Men tankar verkar följa sitt eget mönster. Sin vanliga väg. Som en väl upptrampad stig. Som om hjärnvindlingarna och tankebanorna är förutbestämda. Som om tankarna har en inneboende struktur och endast i undantagsfall stöter i, darrar till en stund, och sedan fortsätter oberört.

Ibland tvingar livet fram nya tankar. Vid sjukdom, olyckor eller dödsfall. Då kan livet ställas vid sin yttersta kant och säg den som inte hisnar vid ett högt stup. Men det är inte den sortens tankar som kommer från omvälvande händelser som jag längtar efter. Vem längtar efter olycka? Nej, jag skulle bara vilja få en enda ny tanke idag, som inte följer det gamla spåret, en tanke som liksom kommer från sidan och puffar till mitt sinne så att jag överrumplat får säga ”Åh, kan det vara så också?”.

Så tänker jag på väg till jobbet, först buss och sen tunnelbana, en vanlig dag. Lik alla andra. Som en upptrampad stig.

tisdag 7 februari 2012

...en chokladkaka

Vid Slussen kliver en smal kille i tjugoårsåldern på t-banan och sätter sig med sin röda trunk i knäet. Ur jackan tar han fram en stor chokladkaka. När han öppnar den hörs ljudet av den spröda pappersplasten och alla som sitter eller står nära tittar på hans choklad. Troligtvis är det en liten, liten ruta av den som vi alla skulle behöva för att få upp blodsockret nu på väg hem från en lång arbetsdag.

Så viker han papperet runt chokladen och håller ett stadigt grepp. Han för hela kakan mot munnen och biter rejält över flera rader. Nu är det bara vi kvinnor som tittar. Nej, vi tittar inte. Vi stirrar avundsjukt. Inte bara för att vi är sugna just nu, nej det är som om vi stirrar avundsjukt för att vi också skulle vilja öppna en stor chokladkaka och helt obekymrat kunna bita rakt av. Tugga för tugga. För det är precis det han gör. Han tar en tugga. Mumsar. Sväljer. En ny tugga igen.

Jag vet. Att äta en chokladkaka är inte svårt. Men att göra detta helt obekymrat - det är det som är grejen.

måndag 30 januari 2012

...en fika på stan

Tonårsdottern ligger och sover på sitt rum. Jag knackar på.
- Jag tänkte bjuda dig på café nere på stan.
- Nice!
- Jag ringer mormor och bjuder med henne.
- Nice!
Jag ringer mormodern och vi stämmer träff på caféet om tre kvart. Efter en stund inser jag att jag inte kommer kunna hålla den utsatta tiden. Jag ringer och skjuter upp det hela tio minuter. Sen skyndar jag mig och försöker komma iväg men i samma stund som jag springer ut genom porten är det bara två minuter tills vi ska ses. Jag vill absolut inte att hon ska komma till caféet först och börja beställa och betala själv. Tanken var ju att jag skulle bjuda henne. Jag sms:ar henne snabbt ”Vänta innanför dörren. Jag kommer.” och så rusar jag gatan fram. Inne på caféet finns ingen mormoder. Jag sätter mig vid ett bord och väntar. Efter en kvart kommer min dotter.
- Var är mormor?
- Vet inte, vi får nog ringa och kolla.
Tre signaler går fram så svarar hon.
- Hallå?
- Vart tog du vägen?
- Eeeh…ja...jag väntade innanför dörren...alltså hemma då.

måndag 23 januari 2012

...att vilja flytta tidigt

Alla tre barnen har varit tidiga med att vilja stå på egna ben. Äldste sonen var inte mer än tio år när han deklarerade att han skulle flytta hemifrån så fort han blev myndig. Han sa det inte argt eller med lyster i blicken som om det var först då han skulle kunna bli lycklig. Han bara konstaterade att vid arton då skulle han flytta. Och så gjorde han.

Nästa son såg hur storebror gjorde och så fort han själv fick chansen att flytta till en mindre föräldrabemannad bostad – med sin pappa där på halvtid – så tog han den, strax innan han skulle fylla arton. Jag hade precis köpt min nya lägenhet och han skulle fått välja rum först. Men vid middagsbordet en kväll sa han att han inte behövde något av rummen. Han tänkte flytta till pappas lägenhet. För att smaka mer frihet.

Starka som oxar i sina viljor har de flyttat tidigt. Och de har lärt sig mycket. Tvätta. Handla. Laga mat. Diska. Ja, alltså när nöden kräver.

Och nu står dottern och stampar. Snart arton. Och hon bara väntar på att få flytta.