Jag skriver med den röda pennan nu. På små, små lappar. De ska fogas tillsammans så småningom. Lägga sig tillrätta. Brytas om. Komma i annan ordning. Bokstäverna som bildar ord. Orden som gör meningar. Meningar som kanske ger ett sammanhang.
Så kastar vi om. Tittar framför oss. Här. Och nu. En annan tid. Ser nya träd, vackra blad, och väldiga stammar mot vattenytan. Och ängen därborta, kan vi springa på den?
Jag skriver med den röda pennan nu. På små, små lappar. Säg, visst är jag modig?
Mot det vita pappret. Hur törs jag? Beskäftigt? Uppkäftigt? Vulgärt? Nej. Min röda ord är darrande asplöv i vinden. Böjer sig, glittrar i varje sammanslag, och för sig själva i varje vinddrag. Även i stiltje vill de ljuda. Sjunga sången som är.
Jag skriver med den röda pennan nu. På små, små lappar. Jag kan gömma dem. Jag kan visa dem. Jag kan se på dem. Och nu förstår jag den övertygande känslan när jag stod där i pennaffären på Hornsgatan varför jag just skulle köpa rött. Det finns en färg för varje liv.
