måndag 27 augusti 2018

...ett steg vidare i sluta-snooza-projektet

Idag sprang jag inte ens till bussen. Jag gick som en helt vanlig medelålders kvinna som går till bussen i tid. Det ingår i min strategi att börja göra som jag tror att andra gör. Går upp, äter frukost, gör sig i ordning o tar sig sen till jobbet utan att fastna i funderingar. Jag tänker att om jag robotiserar mig en aning gällande det som ändå ska ske varje vardag kan det ge utrymme för nya tankar generellt i mitt liv. Nån slag mental fengshui.

Fortfarande kan jag fastna framför badrumsspegeln eller garderoben och börja filosofera över mina livsval, meningen med resten av livet eller vilka möjligheter jag har nu när inget binder mig. Men förvånansvärt snabbt har jag lärt mig att det där filosoferandet inte leder nån vart utan nu gäller det att göra mig i ordning om jag ska framåt denna morgon. Och framåt ska jag. Det är det som är hela vitsen med detta sluta-snooza-projektet. Nya tankar ska komma.

Och om jag sviktar där framför spegeln eller garderoben siktar jag mot jobbets cappuccino.

tisdag 21 augusti 2018

...att sluta snooza

Jag har slutat snooza. Det är ett nytt liv. När alla mina fyra larmenheter ringer samtidigt – då går jag upp. Det är helt fantastiskt. Efter alla år. Vet inte vad som hänt. Kanske jag bara bestämt mig.

Det svåraste är hur jag ska kunna motstå att gå till sängen igen. Så när jag står där borta vid fönsterbrädan och stänger alla larm talar jag uppmuntrande till mig själv om att det snart känns bättre. Så visualiserar jag ett taggtrådsstängsel som rest sig runt bädden i samma stund som jag klev ur.

Jag gör frukost i sömnen, duschar i sömnen och klär på mig i sömnen. Sen till bussen som jag i mitt nya liv inte missat en enda gång, och på tunnelbanan läser jag till och med Metro i sömnen.

Mitt lockbete är dagens första cappuccino på jobbet. Andra veckan i rad nu. Det går bra. Jag är stark.
Skyndar längs Vasagatan. Hjälper en vilsen man. Springer några trappor upp till kontoret. Snart kaffe. Men dörrnyckeln till jobbet passar inte i den förbannade dörren. Rycker och drar. Helvete. Aha. Fel dörr.

söndag 12 augusti 2018

...att semestern är slut

Semestern är slut. I morgon börjar jobbet igen. Härliga struktur.

Ja, jag vet. Om några månader när dagarna är korta o vinden kall o det är svårt att komma upp om mornarna, då kommer jag tänka tillbaka på semestertiden som en drömtillvaro. Att inte ha några tider att passa. Att inte behöva bylta på en massa kläder. Att bara kunna ta dagen som den kommer.

Men nu, nu längtar jag till jobbet. Arbetskamraterna. Uppgifterna. Arbetstiderna. Att ha något att hålla mig till. Inramning, avgränsningar, något återkommande. Att ha ett meningsfullt arbete, bra samvaro med kollegor och en tydlig början o tydligt slut på varje arbetsdag.

Fritid finns ändå, tiden för privat utveckling och engagemang. Och för mig är det helt klart så att mina utvecklingsönskemål har mycket större chans att bli verklighet när jag inte har all tid i världen. När jag först måste jobba o se till att allt rullar, och efter det arrangera privata göromål utifrån de tidsramar som jobbet ger.

Tänk att ha ett jobb. Härliga struktur.