söndag 17 september 2017

...en frestelse

Det började skymma och jag promenerade hemåt efter kyrkovalet. Hungern gjorde sig påmind efter att ha slarvat med maten mest hela dagen. Den sista kollen på manuset och baksidestext till nya boken hade fått mig att glömma lunchen.

Jag gick förbi Hemmabioaffären som skyltade med kolossala mängder av godis i alla de färger. Jag stod länge och tittade in genom de stora upplysta fönsterna. Resonerade med mig själv. Var jag inte lite sugen på godis? Eller, var jag inte rent av fruktansvärt sugen på godis? Men usch, så onyttigt med socker. Det förstör fräschheten i huden och man åldras i förtid.

Nu gällde det att stå emot. Men, litegrann kunde väl ändå inte skada? Det är inte så ofta. Men vänta, det sägs att det tar cirka tjugo sekunder av medvetet motstånd innan den värsta frestelsen lägger sig. Tjugo sekunder.

Jag stod kvar och stirrade på alla sorter. Hade inte den minsta lust att medvetet motstå för att förstöra den härliga frestelsen. Jag skyndade mig snabbt in och greppade påse och spade.

lördag 16 september 2017

...att redigera ett manus

Jag sitter på mitt arbetsrum och redigerar det manus som ska formas till en bok i höst. När jag efter några timmar reser mig upp för att göra en kopp te upptäcker jag att resten av lägenheten är svart. Jag har inte ens märkt att kvällen har kommit.

Så är det att redigera sitt eget. Tiden försvinner. Jag kryper in i datorn. Läser högt. Ändrar ord. Blir tagen av berättelsen och läser med spänning. Det är inte klokt. Jag vet ju själv vad som händer. Ändå håller jag andan vid vissa passager.

En del avsnitt är knöliga. De får skrivas om. Måste sen gå igenom högläsningstestet. Det som låter krångligt är krångligt. Det som ligger bra i munnen är troligen bättre.

Jag funderar på vilken fas som är den mest angenäma. Kanske när jag håller boken i min hand. Eller när jag just börjat en ny historia. Men jag är barnsligt förtjust i detta allra sista. Innan manus skickas iväg till tryck. Innan allt är absolut. Som att sjunga en sång man tycker om en gång till, och inte ens märka att kvällen har kommit.

torsdag 14 september 2017

...att skriva just tusen tecken

Här skriver jag texter med tusen tecken tillägnade något eller någon. Tusen tecken. Inte ettusenett. Inte niohundranittionio. Exakt tusen ska det vara. Bara för att ha en stadig ram runt vitt skilda ämnen. Det genomgående är formen.

Varför just tusen? För att man ska orka läsa. Varför inte femtonhundra? Det är för mycket. Men varför inte ännu kortare, typ femhundra? Näej, då hinner jag inte lägga fram det jag vill. Jag har ändå alltid mer att säga än jag får plats för.

Så när jag siktar på tusen tecken blir texten alltid för lång. Då är det bara att börja stryka. Till långa ord får jag hitta kortare synonymer. Och långa utförliga förklaringar får jag stryka ner till hälften. Och onödig information, med icke skönlitterära upprepningar, är det bara att hugga bort.

Jag hade kunnat döpa bloggen till Lenas funderingar. Eller Kom och se vad jag tänker. Eller Allt och inget mellan himmel och jord. Men jag gillar att räkna tecken och rubriken är viktig. Och med tusen blev det en bra alliteration.

tisdag 12 september 2017

...mitt hem

Mitt hem är min borg. Oantastlig, skyddande, min domän. Det är lätt för mig att säga som bor själv. Ingen att trängas med. Ingen att ta hänsyn till. Ingen som inkräktar.

I somras var borgen intagen av min ena vuxna son. Jag blev mammig. Han blev sur. Vuxna barn är inte längre barn. De ska bo själva.

Nu när hösten kommit är jag åter herre på täppan. Eller drottning i min borg. Här har jag bott i åtta år. Och här tänker jag förbli. Förr hade jag en rastlös själ. Eller kanske var jag bara före min tid. Agil redan sen åttiotalet. Men nu vill jag bo kvar. Allt annat i livet rör sig. Då är det skönt med hemmets trygga vrå. Platsen där jag kan hämta in mig själv.

Jag älskar mitt hem. Jag sover i min säng, äter frukost i mitt kök, skriver manus på kontoret. I soffan ligger jag och tittar på teve eller läser en bra bok. Jag säger ”hejdå hem” när jag går och ”hej, hem” när jag är tillbaks. Inte för att jag får nåt svar men jag tycker nog allt att mattfransarna ändå ser ut att röra på sig litegrann.

måndag 11 september 2017

...färgattityd

Idag har jag svarta tajts och marinblå klänning. What? Är det nåt att säga år tjugohundrasjutton? Ja. Det handlar om attitydförändring. Oj, oj, oj - svart och marinblått har varit bannlyst. Nu är det okej. Till och med modernt. Likadant med rosa och rött. Förr ett pinsamt stilbrott, nu bara kaxigt.

Men är det snyggare nu än då? Har färgerna förändrats eller har vårt färgseende gjort det? Är det estetiskt vackrare med svart och marinblått nu? Nej. Det ser för jäkligt ut. Tycker jag. Men hur praktiskt som helst eftersom det råkade vara de färgerna jag hade i garderoben denna dag. Och nu tänker jag att det ä r snyggt. Det står så i modetidningarna. Och skulle någon fnissa åt mig fnissar jag tillbaka och tänker att de inte hänger med.

Men applicera färgattityden på människor. En hud är en hud är en hud. Alla färger passar ihop. Allt är vackert. Så länge kärleken råder. Och om jag tänker att mina dagens färger är typ en förlängning av ’rocka sockorna’ så är de på riktigt, riktigt snygga ihop.

söndag 10 september 2017

...att inte skriva en bestseller

📖
Jag vet att många drömmer om att skriva en bestseller. Är det för möjligheten att säga upp sig från jobbet och få ägna sig åt författandet på heltid? Eller är det för att bli hyllad och berömd?

Jag kan förstå den längtan. Men jag fattar också att om man skriver en bestseller, eller till och med hamnar några snäpp under på trappan, blir man så upptagen med att fara kors och tvärs och ställa upp på intervjuer och framträdanden att man blir splittrad i tanken.

Jag själv tänker att jag så gärna vill skriva en bok som betyder något för mig. Som ger mig något att fundera över, något jag lär mig under skrivandets gång och sen att försöka få boken att nå fram till dem som kan bli berörda, kanske bekräftade av den.

Visst, man kan behöva pengar för det helhjärtade skrivandet men det är inte det som avgör författarskapet. Författaren bor därinne. Och är inte beroende av hur många böcker som säljs för att känna sitt eget värde. Det är fantastiskt att nå fram men inte en dröm att skriva en bestseller.

fredag 8 september 2017

...att se sig som sin bästa vän

Att se på sig själv som sin bästa vän kan verka introvert. Som om man inte behöver andra. Men tvärtom är det så att ens egen blick utifrån kan ge nya perspektiv och mildare omdöme än om man är bara inuti sitt eget.

Det är lätt att döma sig själv, anklaga o reta sig på. Det är lätt att vara kategorisk och säga ”typiskt” och sucka.

Men om man ser sig som sin bästa vän och ger de råd man skulle gett till hen, vore man kanske inte så dålig som man tror att man är. Tänk om man kunde vara förstående, humoristisk och förlåtande även mot sig själv precis som mot den andra.

Det är konstigt att man är så hård mot det egna, trots att det inte ens är någon idé. För har man någonsin bättrat sig? Näej. Man förblir oftast som man är oavsett om man skäller på sig eller inte.

Och om man skäller, gnatar o gnäller på sin egen person mår man inte särskilt bra. Och eftersom man ändå inte skärper sig kan man lika gärna vara trevlig o överseende o dunka sig själv i ryggen o säga: du är dig då lik, din gamle räv.

torsdag 7 september 2017

...konstnärssjälens växling

Konstnärssjälen. Ett eget väsen. Ett andetag, en blick, oförutsägbara steg. Den går på intuition. Inspiration. Även ambition o intention. Den lever sina uttryck. Den har en vilja. Den har ett mål. Den blickar ut. Men vill dra sig in. Inte beroende av beröm. Men gläds av att nå fram. Vissa tider hybris. Andra tider av självratande. Några stunder däremellan - jag vet inte.

Att skriva en bok. Gå in i sig själv. Umgås med tankar, knåda orden som deg. Ställa in i ugnen. En del blir döbakt. Annat blir bränt. Något går att tugga på. En del smakar gott. Och fibrer finns för den som vill.

Att sen ta sig ut. Dagsljuset. Synas. Att ha ångest inför fotografering. Men ändå behöva. Stå framför kameran. Och sen skriva baksidestext. Berätta vad boken egentligen handlar om. En relationshistoria. Det kan man alltid säga. Allting handlar väl om relationer.

Bestämma bokens färg. Teckensnitt och paginering. Och allt är så viktigt. Allt som ska fram. Konstnärssjälen måste uttrycka sig. Och acceptera växlingen.

tisdag 5 september 2017

...att försöka manövrera sin egen blogg

Att skriva är inte svårt. Inte så länge man vet vad det är man vill säga. Om budskapet är tydligt finns det ord. Sen kan skrivandet ändå kräva kraft o göra ont o svida till. Men i alla fall, är tanken klar kommer orden lätt.

Värre är det att manövrera en blogg. Att lägga in texten som man vill ha den. Lägga till foton på rätt plats. Att få med rätt rubriker till utvalda kolumner.

För några år sen bad jag en kollega om hjälp. Vanligtvis är hon en riktig hacker men faktiskt tyckte även hon att min bloggplattform var knölig. Hon lyckades ändå ta sig förbi vissa begränsningar och ändrade det viktigaste åt mig.

Nu har jag bestämt mig för att ta makten över Tusen tecken till... och lära mig bloggens funktioner. De senaste dagarna har jag ägnat timmar åt den. Jag kan inte säga att vi närmat oss varandra.

En välsignad vän förbarmade sig i eftermiddags. Jag bad om tio minuter. Fick typ hundra. Han fick säkert uppbåda alla sina pedagogiska krafter. Otåliga jag. Men så till slut förstod jag lite mer.

söndag 3 september 2017

...en trevlig man som visade sig vara en idiot

I lördags kväll var jag på rockfest med några väninnor. Det ena bandet avlöste det andra. Musiken var hög. Dansen igång. Svetten lackade.

Det var killar, män och det var gubbar som gärna trängdes med oss på dansgolvet. En del verkade ha mammakomplex. Andra verkade behöva hemtjänst. Men en och annan något sånär jämnårig man tog sig fram i vimlet och skakade loss med oss.

En riktigt dansant och trevlig man fokade på mig och ville aldrig ge sig. Väninnan upplyste i örat på mig att han var gift. Det passade mig finfint eftersom jag endast var intresserad av själva dansen.

Låt efter låt höll vi igång, ibland gick jag ut och tog luft, och ibland gick jag över till det stora tältet och dansade där. Så in igen till huvudarenan och virvlade runt med den trevlige igen. Strax efter midnatt tackade jag för alla danser och sa hejdå. Han följde efter på håll, lade huvudet på sned och vinkade åt mig att komma tillbaka. Jag skakade på huvudet, gjorde en tackgest och liksom bugade. Då gav han mig fingret.

lördag 2 september 2017

...ett eventuellt prestationsspöke

Väckarklockan ringer därborta på fönsterkarmen och jag ligger en stund i larmet och funderar på om det är helg eller arbetsdag. Inser snart att det är lördag, att ännu en vecka har gått i rasande fart. En vecka äldre. En vecka klokare? Jobbmässigt, ja. Men just när jag tror att jag erövrat ett område ser jag tusen nya saker att förstå. Chans till Never Ending Increasing Knowledge. Stressande eller stimulerande? Det beror på hur man tar det.

Min massör, tillika zonterapeut och bra samtalare, sa häromdan då hon tryckte på alla mina ömma punkter att jag kanske ändå lever lite i, eller sa hon av, prestation. Mina zoner för stress sticker som nålar. Kanske ändå ett prestationsspöke darrar i mig. Fast jag borde kunna, efter alla mina yrkesår, jobba hårt för att prestera och s a m t i d i g t vila i att resultatet kommer bli bra.

Så varje veckas åldrande och jobbmässig klokskap önskar jag fläta ihop med samma veckas levnadsvisdom och tillförsikt. Samla kraften helt enkelt. Jag tar sikte på det.

fredag 1 september 2017

...en krönt livsbärare

Jag vet att mognad inte har med ålder att göra. Inte när man kommer uppåt i åren i alla fall. Ändå tänker jag mig att äldre människor bär en levnadsvisdom, och kanske ett lugn. Inte resignation utan mer åt det förtröstansrika och tillitsfulla. De har ju ändå varit med så länge, sett så mycket och klarat sig med livet i behåll.

En dam framför mig på bussen sitter med sitt silverhår i en knut på nacken, som krönt livsbärare. Varje hårstrå är en silvertråd från livets vedermödor, livets glädje och livets gång. I varje strå finns hennes unika dna-uppsättning. Hennes gener. Ursprunget hon aldrig kommer från.

Tänk om våra hårstrån också bar på vår historia. Kunde läggas under ett mikroskop och visa oss en hel roman. En triologi. Eller trettio välfyllda böcker.

Under de senaste åren har jag ryckt bort ett och annat hårstrå av silver från mitt huvud. Vill hålla min mörka färg och fortsätta vara stolt över att den är äkta. Men nu när jag ser denna dam och förstår hon är krönt, börjar jag tänka om.