...teven som ett sällskap

Under hela mitt liv har jag varit en tämligen dålig tevetittare. Har väl helt enkelt haft annat för mig. Men detta år. Herregud. Frukost framför teven, lunch framför teven, och sen hela kvällar. Till och med en natt då jag hade svårt att sova gick jag upp och kollade ett nysläppt avsnitt av någon av alla serier. Och ofta flera filmer samma kväll. Här är ett axplock.

House of Cards (alla säsonger), Bonde söker fru, Forrest Gump (igen...), Queens Gambit, Gift vid första ögonkastet (USA), Efter livet, The Undoing, The Crown, Away (fantastiskt fin rymdfilm som handlar mer om mänskliga och politiska relationer än om själva rymden, lågmält och ändå kraftfullt slut), Somethings Gotta Give, Lantisar, Sommaren 85, Dejta, Greta, Mannen som slutade röka, Vår tid är nu, Normala människor, Kalifat, Måste gitt (både film och serie), Badaren, The Manila lover, Flygkaparen som försvann, Chernobyl...

Trött på teve.

Men när man är hemma för att undvika smitta - åt båda håll - är det ett ypperligt sällskap.

...sista dagen på detta skitår

Sista dagen på detta skitår. Härligt! Visserligen är det en dag som alla andra men nån gång måste det vända. Och kanske är det nu. Vaccineringen har börjat. Ljuset sägs ha vänt. Vi får visualisera solen där bakom den tjocka grå filten som kallas himmel. Vi vet av erfarenhet att det kommer en vår. Och denna vår vi nu går tillmötes får vi innerligt hoppas blir bättre än den förra. 

Det är svårt att lyfta sig själv i håret. Det måste komma inifrån och det där med att tvinga sig själv för att få lust är en ekvation som heter duga. Vissa dagar har jag nästan fysiskt känt hur svårt det är att stå upp emot vintermörkret och tyngdlagen.

Mitt mål har varit att gå en lång promenad varje dag. Suga in det lilla ljus som finns. Bli kall om kinderna. Mycket regn och rusk har det varit men jag har travat i ur och skur i vetskapen om att det är min medicin. Kroppen och knoppen hör ihop. Det är inget nytt.

Och idag ska jag ta årets sista promenad, med vänner och matsäck. Sen äntligen - Ring, klocka, ring!

...corona som ett långlopp

Detta med coronapandemin, väntan på vaccin och väntan på mer lättsamma restriktioner är som en långt lopp som ingen vet längden på. Just när vi tänker att bakom nästa krön finns målsnöret så ser vi istället en lång sträcka i disigt mörker. Hur i hela världen ska vi orka hålla modet uppe, hålla hälsan, hålla avstånd och hålla ihop?

Sent häromkvällen fick jag idén att muntra upp mig själv genom att återigen läsa på lite om Spanska sjukan. Det var ingen mysig godnattsaga. Spanska sjukan höll ju på i över två år.

Vi är redan efter snart ett år med coronamedvetandet helt urlakade, uttråkade och urpressade på rutiner, energi och fysisk vänskapskrets.

Och nu då? Vad ska vi hoppas på? Vilken tidpunkt ska vi ge allt kraft åt?

Jag tänker att nästa sommar blir ett andningshål - precis som i somras. Som en vätskekontroll i ett långlopp. Det är nog lika bra att ställa in sig. Mentalt fylla på med pasta. Och kanske sikta på att själva målsnöret kommer först 2022. Och kommer det tidigare så är det bonus.

...att längta efter att köra traktor

Jag vet inte vad det är men plötsligt längtar jag efter att köra en stor traktor. Jag vill ut på en åker med traktor och plog och plöja målmedvetet, rakt och djupt. Då och då ska jag stanna traktorn och kliva ur för att lyfta bort några stenar som ligger i vägen och sen ta de stora kliven upp till förarsätet igen, lägga i växeln och på nytt föra hela ekipaget framåt. Hörselkåporna är på. Och det dämpade kraftfulla motorljudet blir lagom monotont och lagom varierat beroende på hur jag gasar och bromsar för att samspela med underlaget.

Jag vill ha en stor åker. Det får gärna ta hela dagen att plöja. Fåra efter fåra. Då och då ska jag  kliva ur bara för att blicka bakåt för att se hur många rader jag gjort, hur rakt det blev och hur den upplöjda jordens fuktiga färg blänker i ljuset. Jag ska gå runt traktorns alla fyra hjul och stryka över dem. Dessa mäktiga. Kraftfulla. Och ändamålsenliga. Jag ska betänka att det är jag som har plöjt. Med mina händer har jag styrt traktorratten och med mina fötter manövrerat pedalerna.

Efter halva dagen ska jag slå av motorn och gå bort mot gärdsgården och sitta på en stor sten och äta medhavda smörgåsar och dricka termoskaffe. Känna jord och lera under mina stövlar. Jag ska dra in doften av frisk luft och meningsfullhet och vända mitt ansikte mot det försiktiga ljuset bakom disig himmel. Och jag fryser inte. På mig ska jag ha lager på lager och fötterna i höga gummistövlar som jag enkelt ska spola av vid dagens slut.

Det kanske låter som om jag talar om livet och om min egen inre jord. Men jag talar faktiskt om en helt vanlig traktor. 

Ända sen i mars när corona blev vår vardag har jag längtat efter att umgås med mina vänner, vara på trevliga middagar och lyssna på livemusik på nån pub i Gamla Stan. Men nu i november drabbas jag plötsligt av längtan efter detta stora fordon.

Jag börjar googla på körkort för traktor. Läser på både Transportstyrelsen och Trafikverket. Det är inte helt klart hur jag ska kunna uppnå denna nya längtan. Men det verkar vara så att jag kan köra traktor i och med att jag har ett körkort för bil. Kan det verkligen vara sant?

Visserligen körde jag traktor på en åker i min ungdom redan flera år innan jag hade körkort. Men det var på en bondgård långt ifrån stan där jag bodde och där ute på landet tänkte jag inte ens på om det var lagligt eller inte. Jag hade sommarjobb och ett arbete skulle utföras. Då körde jag traktor med ringvält. Ringvälten skulle försiktigt och bestämt vända jorden över de korn som såtts av såmaskinen bakom en annan traktor. Kanske är det den känslan jag vill åt nu. Nåt stort och fysiskt.

Men hur ska jag göra? Jag har varken traktor eller åker. Jag bor i lägenhet strax utanför Stockholms city. Och mitt jobb i innerstan är så långt ifrån en fysisk åker jag kan komma.

Jag vill inte söka till Bonde söker fru. Det är inte det livet jag vill ha. Men en traktor.

Tänk att bara få sitta där och styra. Och fårorna blir som jag bestämt. Raka. Snygga. Välplöjda. Och när arbetet är slutfört och jag hissar upp plogen där bak och kör hem till gården - ja, vilken gård vet jag inte men nånstans ska traktorn stå - och när jag slagit av motorn och kliver ur och går runt hela ekipaget igen kan jag nöjt konstatera att plogen inte skadats någonstans och när jag torkar av de jordiga plogbladen kan jag se att de alla glänser och är helt intakta.

...det jag saknar och det jag fått

Allt jag saknar.

Min balkong. Mitt piano. Norrtälje Bibliotek. Ljudet av ambulanshelikoptern på Norrtälje sjukhus helikopterplatta - tanken på proffsig vård. Att enkelt kunna träffa mina Norrtäljevänner. Att råka på mina vuxna barns vänner. Att gå längs ån. Att kika upp till Mor med fem minuters varsel. Att stöta ihop med bekanta på stan. Lyssna på Dancing Lynx, med himmelske sångaren Caspar, på nåt hak i Norrtan och sen enkelt promenera hem. Flygfyren. Ja, det finns mycket jag saknar.

Vad jag fått.

En levande gård utanför porten med trädäck o utemöbler. Ambulansutryckningar och polissirener i varje hörn. Hovrande polishelikoptrar. Att enkelt träffa mina Stockholmsvänner. Att träffa mina vuxna barn, numera Stockholmsboende, med kort varsel. Utekvällar med kort resväg hem. Närhet till museer och utställningar. Fina Stockholmsvyer. Att stöta ihop med bekanta på stan. Gamla vänner från förr. Att stå-paddla på olika Stockholmsvatten. Lyssna på Caspar på Idol. Hemköp. Ja, det finns mycket bra.

...att ta några steg och se vart det för

När jag för två år sen skalade ner bohaget och flyttade till mindre var det av tre anledningar. Den ena var att komma närmare jobbet och slippa tre timmar på kollektiva färdmedel varje jobbdag i Stockholm. Den andra anledningen var att gå igenom mitt hem och inventera vad jag hade sparat på mig, vad jag ville behålla och vad jag gärna kunde vara utan. Den tredje anledningen till min flytt och därmed en delvis livssituationsförändring var att jag ville rucka på mina vanor och göra något nytt för att om möjligt skaka om synapsbanorna något och kanske få nån ny tanke. Eller kanske till och med få en ny inriktning i antingen min kreativitet eller min livsföring. Jag ville helt enkelt rensa varsamt i både det yttre och det inre för att skapa plats för något nytt.

Livet är ständigt pågående. Det är sällan något Hokus-Pokus, Big Bang eller Ljusfenomen På Himlavalvet som leder oss. Det handlar om att ta några steg i endera riktningen och se vart det för. Min flytt blev bra men är inget slutmål.

 

...en kyrksal utan bibel

Jag har lämnat in bilen på service i en söderförort och tar en regnig promenad medan jag väntar. Efter en timme under paraplyet får jag en ingivelse att gå in i den öppna kyrkan. Den är byggd i suterräng, har två ingångar och jag kommer från baksidan och går flera trappor upp innan jag når kyrkorummet. Jag tänder ljus och sätter i den stora runda ljusbäraren.

Sätter mig längst bak i kyrkan mot en vägg och blickar mot altaret. Allt är tyst och stilla. I huvudet kommer början till Herren är min herde, men jag minns den inte längre. Tar en psalmbok för att hitta den där. Men, nej. Bara Fader vår och Välsignelsen. Herren är min herde lyser med sin frånvaro.

Två ljudliga män kommer in i kyrkorummet och jag frågar om de jobbar här. Ja, den ena är vaktmästare. Jag säger att jag letar efter texten på Herren är min herde men inte hittar den i psalmboken. Kanske har de en bibel? Ja, nånstans i kyrkan borde det finnas. Han kan kolla om en stund. Äh, säger jag och tar fram min mobil. Jag kan googla.

...Estonia - fyndet som ändrar allt

Ikväll har jag suttit som limmad i soffan och tittat på alla avsnitt i dokumentärserien om Estonia. Dokumentären är mycket välgjord, många bra intervjusituationer med överlevande och många uttalanden av olika politiker. Regissören av dokumentären, Henrik Evertsson, är nu en whistleblower. Eller barnet som ropar att kejsaren är naken. Och den som ser dokumentären kommer vilja ropa med honom. För vi ser också att kejsaren är naken.

Det är så med sanningen. Den måste fram. Den kan inte gömmas i evighet, kan inte döljas med stenar och betong, den vill upp till ytan.

Att filmen nu är skapad och sänd och kan ge den allra sista stora uppvaknandepusselbiten grundar sig i att Henrik Evertsson och hans kollega begått brott mot gravfriden. Ja. Men i detta fall var det ju enda sättet att kunna uppdaga andra eventuella och långt mycket större och omfattande brott.

Nu hoppas jag att de överlevande äntligen ska få svar på sina frågor.

Och Henrik Evertsson och hans kollega borde nu hyllas - inte straffas.

...min downsizing

Jag har alltid gillat ordning o reda, vilsamma o luftiga rum. Det har inte alltid funkat i olika livssituationer men jag har ändå genom hela livet haft en fäbless för utrensning av oanvända saker. Strävat efter att bara spara det nödvändiga, och annat som gör någon i familjen glad.

Så för två år sen, när alla de vuxna barnen var definitivt utflyttade sen länge o jag behövde ta tag i mitt liv, gjorde jag en rejäl downsizing - skalade ner mitt bohag o boende från en fullt möblerad fyra på nästan nittio kvadrat till en stor etta på fyrtiofem.

Köket rymmer ett antal gäster - viktigt för mig. Köket är också min arbetsplats sen corona kom, min skaparyta och såklart platsen för mat o bakning. Det stora rummet är mitt vardagsrum. Soffa o tevebänk o några fåtöljer. Det är också mitt sovrum. Sängen bäddas snyggt till en stilren hörna med vitt överkast o en riktigt stor grönmönstrad kudde som ett konstverk mot den vita väggen.

Det är ombonat och luftigt på samma gång. Jag är nöjd med min downsizing.

...Thomas Lindén, avdelningschef på Socialstyrelsen

Thomas Lindén på Socialstyrelsen - vilken tydlig och lugn och klargörande information han gav på gårdagens presskonferens om covid-19. Han talade om palliativ vård - ett begrepp som många av oss använder fel och tror fel om. Och nu på konferensen sa han att han ville ägna några minuter åt att förklara begreppets innebörd. Han betade sig igenom olika scenarier och beskrev vad palliativ vård då kunde innebära. Han beskrev också vad palliativ vård i n t e är och i n t e betyder.

Det är exakt så tydlig information, och exakt ett så lugnt och icke-aggressivt framförande, som behövs för att människors upprörda känslor - ofta grundade i feluppfattning - ska kunna ta till sig vad som sägs.

Att lyssna på Thomas Lindén är en retorisk och faktamässig fröjd. Vården vet vad som behövs i olika tider i ett vårdförlopp. Han förminskar inte allvaret i varje palliativ situation men avdramatiserar ordet ”palliativ”.

Bredvid den evigt lugne och sakliga Anders Tegnell står nu ytterligare en skimrande stjärna.

...Att stå ut med ovissheten

Att leva i ovisshet, att inte veta vad som hänt med en familjemedlem som försvunnit, är svårt att vänja sig vid - men tvunget. Det är svårt att acceptera, olidligt att tänka på och ändå vardag. Maktlöshet, frustration, ilska och matthet - ingenting hjälper framåt mot visshet. Ingen väg finns att gå som ger ro. Och ändå fortgår livet. Först som en chock. Sen som ett vakuum. Och så småningom som en av livets jävligheter som man får ta i vacker hand medan man fortsätter leva o staga upp sitt liv, stega ut sina kliv.

Det finns ingen tröst mot ovissheten. I n g e n  tröst. Enda trösten mot ovisshet är att få veta.

Reportern Ninos var hos mig och intervjuade. Frågor om hur man kan stå ut. Tack vare hans fina ton gick det lätt att tala. Men ämnet är svårt. En människa är försvunnen. Hur står jag ut med det?

Att stå ut med ovissheten - så heter programmet i Kropp och själ som sänds i P1 i morgon, tisdag 18 augusti, 10.04.

Jag vill tillägna min medverkan i programmet till alla som lever i ovisshet.

 

...grejen med att ståpaddla på SUP-brädan

Vad är grejen? undrar en del. Vad är grejen med att stå på en bräda på vattnet och paddla? Det går saktare än kanot och kajak, saktare än rodd och definitivt långsammare än jetski.

Just det. Det är du och brädan och vattnet. En stund med totalt fokus på samspelet, balansen, rörelsen. Ibland sakta på plattvatten, rakt fram, det stilla småvirvlandet efter paddelbladet. Ömsom höger sida, ömsom vänster. Solen i ögonen. Eller i nacken. Vinden. Ljudet av paddeltaget långt fram och ett stilla drag bakåt. Glidningen. Att läsa vattnet. Att se en bris långt där borta som är på väg.

Och vågorna. Koncentrationen på att klyva dem rätt. Rikta in nosen. Följa med. Ta tyngre paddeltag. Böja djupt på knäna för kraft. Eller böja framåt i höften. Och ibland de båda rörelserna samtidigt. Synkroniserat i hela kroppen. Armarna, axlarna växlar från sida till sida. Bålen i tonus. Ändå mjuk och följsam.

Samtalet med vattnet. Tankarna som kommer. Paddeltagets kraft i all sin enkelhet. Det är väl det som är grejen.

...en intervju om att leva i ovisshet

Det är tidig lunch och reportern från Kropp och själ ringer på dörren. Vi hälsar glatt med varsin armbåge. Vi börjar prata direkt om Brodersbrevet. Han är påläst, ödmjuk och intresserad.

Vi kör igång med intervjun. Fokuserar på frågor om hur det är att leva i ovisshet, att inte kunna avsluta, att inte veta vad som hänt. Jag sitter i en fåtölj. Han sitter i soffan, armen framsträckt med mikrofon i handen. Jag tycker att han ställer bra frågor och bävar inför hur han ska kunna hantera mina långa svar. Fyrtiofem-minutersintervjun ska klippas ner till cirka tolv. Men han är van, det förstår jag.

Jag har förberett mig mentalt och också släpat upp den cirka tio kilo tunga plastlådan från källaren. Det jag har kvar. Några foton, anteckningar och ritblock. Vi kikar i lådan och blir tysta en stund. Går sen ner i källaren, kollar på en av Kjelles tavlor.

Det är länge sen jag berättade så mycket om hur det är att leva i ständig ovisshet.

Mot kvällningen bär jag ner plastlådan igen och låser förrådet.

...en reporter från Kropp och själ

Mobilen ringde med ett okänt nummer och jag undrade vad de nu ville sälja. Så jag svarade lite halvtrött.

Det var en reporter från radioprogrammet Kropp och själ. Han undrade om jag kände till programmet. Ja, det gjorde jag men det är ett tag sen jag lyssnade. Jag tänkte att han kanske ringde för en lyssnarundersökning och ville ha svar på hur ofta jag lyssnade och vad som skulle kunna få mig att lyssna oftare, men så var det inte.

De planerade att göra ett program om hur det är att leva i ovisshet - att leva med att någon anhörig har försvunnit. Han hade googlat på ovisshet och hamnat i några artiklar om mig och Brodersbrevet. Fick han komma och intervjua?

För något år sen bestämde jag mig för att aldrig mer ge en intervju eftersom jag märkt att alla journalister tenderar att fastna i själva gåtan kring min bror Kjell istället för att vilja veta hur jag har klarat av att leva mitt liv trots att han försvann.

Men detta program blir annorlunda. Om reportern Ninos fick komma för intervju?

Ja.

...Eveline Jacobsons sommarprat

Eveline Jacobson sommarpratade idag. Det hon inte kan berätta om intensivvård av covid-19-patienter är troligen inte värt att veta.

Hon är intensivvårdssjuksköterska och har arbetat med riktigt avancerad vård ända sen den första covid-patienten kom till hennes intensivvårdsavdelning.

I hennes sommarprat berättar hon om allt från illuktande munskydd till brist på läkemedel och etiska dilemman som uppstår i arbetet med både patienterna och med försök att informera anhöriga.

Allt handlar om prioriteringar för att rädda liv, finnas på rätt plats vid rätt tidpunkt och att arbeta supersynkat med de andra arbetsgrupperna på avdelningen. Det hon berättar kan tyckas skrämmande men allra mest andas allt av tilltro till vår kompetenta sjukvård.

Om vi andra som inte jobbar kliniskt inom vården funderar på nu i härliga sommarvärmen om corona verkligen är en sån risk så suddas frågorna ut av hennes sommarprat.

Hon måste bli årets sommarpratare - en riktigt positiv och klargörande röst - Eveline Jacobson.

...en dag att hämta andan

Jag sitter på Kristinahusets Café och äter en sen lunch. Äntligen en dag utan solgassande värme. En dag för inåtgående och reflektion. En till synes passiv dag utan paddling, cykling eller intensiva samtal med vänner. En dag att hämta andan.

Alla typer av dagar behövs. Allt har ju sin tid. Att paddla SUP-bräda har blivit en typ av mindfulness för mig, att cykla har alltid gett mig frihetskänsla och att umgås med vänner och ha massa samtal är ett behov. Men idag är första dagen på semestern då jag sakta börjar landa i mig själv. Det tog nästan tio dagar.

Jag välkomnar lite regn i luften. Den svala vinden. Och lugnet på den stora gräsmattan som sträcker sig från Kristinahuset ner till sjön.

Att få blicka ner ut över vattnet som i ständiga småvågor som starkt driver emot land blir som en bild av mina egna tankar som driver inåt med kraft för att få komma till sin strand, sitt hem. Tankar som vill luta sig mot något. Tas emot av sin ram, sin famn. Och vila en stund för att sen ge sig ut igen.

...Sofie Sarenbrants sommarprat

Benämnandets kraft.

Det är de två ord jag får till mig efter att ha lyssnat på Sofie Sarenbrants sommarprat.

Oavsett om man kan få någon rättslig upprättelse eller inte, få någon dömd och eventuellt dessutom få ett skadestånd eller inte så finns det kraft i att berätta.

Att få säga hur det var, hur det blev och hur det förstörde. Att berätta, benämna, att ge ord för det som skedde - det är den enda vägen för att så småningom kunna stärka upp ett brutet jag, att hjälpa sig själv att läka.

Sofie berättar om övergrepp som hon utsattes för som barn. Och för henne, som för så många andra som varit utsatta för liknande, gjorde skamkänslan att hon höll inne med allt. Och som för så många andra var hon till slut tvungen att berätta för att kunna gå vidare.

Att berätta om sina svåra händelser, antingen för några få utvalda som man har förtroende för eller att göra det offentligt - eller både och - eller för åtminstone sig själv, är ett sätt att återerövra sitt inre barns rätt till tröst och sanning.

...Mona Sahlins sommarprat

Oavsett partitillhörighet kan det vara intressant för vem som helst att lyssna på Mona Sahlins Sommar i P1.

Visst pratar hon en del politik - och egentligen är hela våra liv grundade i någon form av konsekvenser av politik - men också om känslor. Svåra och sköna. Hon talar om vänskap och om vad vänners ord och närvaro kan betyda. Hon talar också om hur fördömandet av människor som misslyckats kan ruinera den fördömdes liv och om påminnelsen om att de som aldrig misslyckats är få.

Och när hon pratar om en del av sina vänner är det andra - för oss vanliga dödliga - kända människor som hon nämner vid namn. För oss är de kändisar. Och för henne är, och var de, människor av kött och blod och klokskap och tröst och helt vanlig mänsklig o ljuvlig uppmärksamhet och generositet genom att se sin vän.

Hon berättar om Mikael Nyqvists sista ord till henne. Om Rikard Wolffs sista ord till henne. Om Anna Lindhs sista ord till henne. Och om orden som var de sista från Olof Palme - en spontan iakttagelse.

...Greta Thunbergs sommarprat

Det är nästintill förmätet att försöka säga nåt rättvisande om Greta Thunbergs sommarprat.

Jag lyssnade på det i morse i podcast och för den som inte hört än kan jag verkligen rekommendera att lyssna.

Hon är inte bara kunnig, saklig och noggrant redovisande. Hon är också en ordkonstnär o bildskapare i sitt framställande av sina möten med mäktiga människor och i sina iakttagelser. Jag ska nu inte spoila genom att citera henne. Däremot ska jag lyssna på hennes program en gång till.

Hennes budskap är att vi ska lyssna på vetenskapen. Det är det enda hon vill. Hon är inte  intresserad av sig själv som person. Och hur än journalister vill veta något om själva den unga människan Greta Thunberg - vem hon är som p e r s o n - så vilseleds hon inte. Och troligen är det just vad denna Greta är. Saklig och målmedveten, ovillig att hamna på sidospår även om andra vill föra henne och oss dit.

Hennes sommarprat fick mig att vilja kunna räkna ut hur stort koldioxidutsläpp jag själv står för under ett år.

...det ödesdigra vägvalet i Knutby

Jag klämde alla sex avsnitten av dokumentären KNUTBY igår kväll. Jag blev väldigt illa berörd och inte ett dugg förvånad.

Vilken sluten samling som helst kan odla fram vilken inbördes kultur som helst.

Det kan ske inom en familj, en organisation eller inom en sekt. Och en sekt, eller religiös församling - gränsen kan vara suddig - har komponenten av att man inbegriper en högre makt som alla strävar mot, längtar efter och räds. Och den komponenten i en sluten samling är fruktansvärd. För om nu denna högre makt finns och den sägs vara min räddning, hur ska jag då göra om jag vantrivs i kulturen men blir tvångsmatad med att mitt nej ska vara ett ja? Och bara det att jag känner ett stort nej är tecken på att jag är påverkad av den ondskefulla sidan o vem vill vara det?

Efter mina tjugo år inom frikyrkan kan jag förstå mekanismen - att hjärntvätten i Knutby var möjlig. Och det är närmast ett under att några av de ledande till slut uppbådade tankekraft nog att genomskåda det ödesdigra vägvalet.

...solen, vattnet och corona

Solen skiner, vattnet glittrar och corona is still everywhere.

Det är underbart skönt att för några timmar, dagar och veckor slippa tänka på coronaviruset och bara njuta av naturen och vädret och sommaren. Vi behöver koppla av. Våra hjärnor längtar efter andrum. Frihet i tanken. Vi behöver släppa på spänningen. Och det går bra att njuta av sommaren även under coronatid.

Om vi fortsätter tvätta händerna, inte kommer för nära andra människor och stannar hemma om vi har symtom så behöver vi som inte arbetar i samhällsviktig funktion inte tänka så mycket mer. Vi har det ganska lätt jämfört med de sjuka och vårdpersonalen.

Och nu - bara för att vi f å r resa betyder det inte att faran är över. Viruset är detsamma.

Vi kan fortfarande bli smittade och riskera att smitta andra. Vi glömmer bort det i solen. Och vi glömmer bort det när restriktionerna lättar. Att vi får resa kan ge oss intrycket av att allt är annorlunda nu. Men nej. Solen skiner o vattnet glittrar. Men corona is still everywhere.

...nya restriktioner men ändå välja hemester

Själva viruset har inte ändrats. Restriktionerna är nya men corona är detsamma.

Om jag får åka ner till Skåne och besöka Ven - min ö - betyder det inte att jag kan åka dit utan att riskera att smitta någon eller riskera att själv bli smittad någonstans på vägen.

Med matpauser, sträcka-på-benen-pauser och inväntan av färja och överfärd tar det sisådär tio timmar från dörr till dörr. Jag är symtomfri när jag låser dörren till min lägenhet i söderort och kanske lite hängig när jag tar in på mitt sedvanliga Bed and breakfast på Ven o tänker att det är trötthet efter resan och när jag vaknar nästa morgon kanske jag är så pass krasslig att jag inte orkar köra hela vägen hem. Likadant med resan till Öland och skrivarkurs med Bob Hansson. Jag vill varken smitta eller bli smittad där.

Så nu har jag köpt en ny SUP-bräda och det blir paddla av i Region Stockholm hela sommaren med gruppen SUP-pumorna. Vi har redan kört i Drevviken, Flaten, Långsjön, Albysjön och vid Notholmen. Ingen trängsel på sjön.

...Låg bromsvätskenivå

- Vägassistans, vad kan jag hjälpa till med?
- Det lyser en röd lampa och meddelandet är ”Låg bromsvätskenivå. STANNA SNARAST.”. Jag var femhundra meter hemifrån och körde hem och parkerade. Behöver jag bärgning nu till närmaste verkstad?
 - Nej. Du kan köra själv.
 - Men tänk om bromsarna slutar fungera?
- Ja men funkar bilen att köra? I så fall får du köra själv.
- Ja, bilen rullar ju men jag vet inte om bromsarna fungerar som de ska...
- Ja, men om det är mindre än sju kilometer till närmaste verkstad får man köra själv.
- Det känner jag mig ytterst tveksam till.
- Då får du skaffa bromsvätska MW 545 och fylla på själv.

Jag cyklar till närmaste mack, ber om bromsvätska MW 545. De stirrar stort på mig. Säger att det är olja. De tar fram en liten burk bromsvätska, jag betalar o cyklar hem. Öppnar motorhuven, letar fram rätt behållare, häller i.

En klocka ringer svagt i bakhuvudet. Jag googlar ”Låg bromsvätskenivå”. Det står att man a l d r i g bara ska fylla på. Man ska b y t a. Och det - det är en hel vetenskap.

...Coronamilen

Jag ömsom joggade, ömsom gick. Uppför backe, nerför backe. På grus, på gräs och på asfalt. I medvind och i motvind. Jag vill understryka motvinden. För det var den som kändes, kall mot svettiga kläder.

Trögt var det. Men ändå, jag höll ut. Jag gjorde en hel mil. Coronamilen. Det virtuella loppet som fortsätter till och med den tionde maj. Virtuellt och virtuellt. Det kändes inte virtuellt. Det kändes i fötterna, i vaderna, i hela benen och hela kroppen. När jag kom hem var jag rödflammig, som en alldeles strax mogen tomat, i ansiktet.

Tidigt i morse anmälde jag mig. Loppet har blivit så populärt att de fick göra ett extrainsläpp till fler anmälningar. Jag vet inte vad som for i mig. Jag tänkte väl - nu eller aldrig. Så tog jag en förlängd lunch och joggade, gick. Överraskade mig själv.

Stannade då och då, drack vatten och kollade iPhonen för att se hur långt jag hunnit. Hur kunde det vara möjligt? Den visade hela tiden alldeles för lite.

Och nu sitter jag i soffan och kan knappt röra mig.

...två dokumentärer

Efter att ha arbetat hemifrån ytterligare en dag, stegat mina dagliga tiotusen steg ännu en gång och varit i affären och handlat så sjönk jag ner i tevesoffan med först middag och sen en kopp te på det.

Denna gång framför teven fastnade jag i kategorin ”Omtalade dokumentärer”. Den första filmen blev den tyska dokumentären ”Älskade alkohol!”. Där får man träffa både unga och äldre nyktra alkoholister och olika professioner som jobbar med alkoholfrågor. Ja, som jobbar med den ”legaliserade drogen” som någon av dem uttryckte det. Mycket bra film som visar på både alkoholens baksida och fördelar. Och där en stor fråga är vad annat än alkohol kan skänka både spänning, avslappning och fantasi? Om man kunde hitta något sådant hade alkoholen konkurrens.

Nästa dokumentär som jag påbörjade, men stängde av efter halva för att jag så gärna ville ha lite kvar av den till morgondagen, var den svenska dokumentären ”Röster om vår tid” av Pelle Wichmann. Mycket fin. Den kan inte beskrivas. Den måste ses.

...din pärlemorskimrande hand

Se på din hand. Ovansidan. Handflatan. Dina fingrar som kan böja sig, sträcka sig. Alla linjer och veck när du mjukt låter handen gå in i viloposition. Och din handrygg, kanske ådrig, eller slät. Där under handryggens hud ligger pärlemorskimrande tunna starka senor som bara syns i sin skönhet vid en handoperation. Första gången jag såg dem, inte mina egna utan patientens, häpnade jag över det vackra. Människokroppen - denna skapelse.

Lägg din ena hand med handryggen mot ditt knä. Låt handen inta sin naturliga ställning helt avslappnad. Ansträng dig för att inte anstränga dig. Bara titta på handen och se hur den ser ut när den varken sträcker sig efter nåt eller försöker hålla fast något. Där - där har du handen i sin återhämtningsfas.

Vi arbetar ständigt med händerna. Vi behöver sträcka ut dem för att nå något eller för att hjälpa nån. Vi behöver också hålla fast i saker vi bär.

Men nu, en liten stund, låt handen bara vara. Och fast du inte ser det skimrar det av pärlemor innanför huden.

...att missa kurs med Bob Hansson på grund av corona

I januari sökte jag en sommarkurs på Öland, en kurs i skrivande. Efter att ha tappat skrivglöden tänkte jag att det kunde vara bra för mig att byta miljö, se något nytt o tänka nya tankar utanför ramarna. Och eftersom kursens ena lärare skulle vara Bob Hansson kunde jag inte motstå att göra en ansökan. För är det någon som går utanför ramarna och verkligen kan stimulera till nya tankar så är det Bob Hansson.

I mitten på mars fick jag ett mejl med beskedet att jag var antagen. Jag blev jätteglad. Men glädjen blev kort. Coronanyheter från morgon till kväll med rekommendationer om att inte resa utanför sin region fick mig att tacka nej. Det valet var ändå i sammanhanget lätt. Jag vill verkligen inte riskera att bli sjuk långt hemifrån eller att smitta någon i nån annan region.

Så ikväll råkade jag sätta på teven just när Bob Hansson var på scen - helt utflippad o galen o hur härlig som helst. Nu grämer jag mig som tusan över att inte kunna åka till Öland o få lyssna på honom i en hel vecka.

...tröttheten i coronans tid

I början av vår coronatid med alla restriktioner och rekommendationer var vi så alerta. Det gick snabbt att fatta hur vi skulle agera och hur vi kunde begränsa oss för att förhindra smittan. Och var gång jag behöver uträtta ärenden - med motvilja - ser jag affärers golvmarkeringar, butikers anvisningar på dörren om maxantal besökare samtidigt, hör ICA:s kundmeddelanden i högtalarna med jämna mellanrum om att besökarna ska hålla avstånd och på bilverkstan när jag ska betala finns plexiglas vid kassan och handsprit till mina händer både före och efter kodinmatning.

Jag tror att vi i början av pandemin gick på adrenalin. Hela vårt system signalerade fara. Och vi fick kraft.

Men nu. När vi inser att det kommer hålla på, att vi måste fortsätta vårt tilltajtade liv, nu kommer tröttheten. Den inre stressen ligger på en ständigt hög basnivå, ger ingen återhämtning.

Nu måste vi hålla ut. Motivera oss själva och varandra. Och hitta något sätt att då och då koppla av. Avlasta hjärnan en liten stund.

...tiden som går

Det är nu tre månader sen vi fick det första bekräftade coronafallet i Sverige. Tre månader. Tiden går. Den ena dagen läggs till den andra, vecka på vecka och månad efter månad. Och vår nya livsföring kommer behöva hålla i sig länge till. Hålla avstånd, hålla ut och hålla ihop.

Här i trappen har en granne satt upp en lapp om att han gärna hjälper dem som behöver med att handla mat och medicin. Och jag har lämnat mitt nummer till damen på första våningen som är riskgrupp genom sin ålder.

Jag tar bilen då o då till Norrtälje och hälsar på Mor. Hon är åttiofem år o mycket medveten. Vår rutin är ungefär så här: jag parkerar utanför hennes bostad, ringer henne, hon kommer ut, luftkramar, vi sätter oss i varsin ände av en parkbänk och pratar, vi går en kort avståndspromenad. Sen går hon upp till sin lägenhet. Jag passar på ibland att handla lite mat, ställer kassen utanför hennes dörr, ringer på, ställer mig ett par meter ifrån. Så avhugget liv men ändå något. Allt blir en vana. Och tiden går.

...ännu en avståndsdag i coronans tid

Läste DN. Åt frukost. Drack kaffe. Lite hemmaträning. Lite sortering av papper och foton. Ett sms till dottern. Ett samtal med ena sonen. Sms med några väninnor.

Tog bilen till närmaste affärscentrum och uträttade några ärenden på strikt coronavis genom att hålla avstånd. Jag såg några få människor på håll. Nästan exotiskt. Levande varelser som rörde sig.

Sen bilen genom stan till väninnan vid vattnet. Vi luftkramas som vanligt. Vi går en timmes promenad och pratar om livet, coronatiden och om relationer.

Till kvällen steker jag gul zucchini, röd lök, halloumi och delikatesspotatis. Toppar med edamamebönor och avokado.

Ska snart ringa min Mor så att vi kan samtala om den senaste novellen vi parallell-läst. Efter det blir det lördagsgodis, ja mitt nuförtiden vanliga godis men det råkar vara lördag idag, och en film på det. 

Ännu en dag har jag hållit avstånd - skyddat mig från andra o skyddat andra ifrån mig. Och förhoppningsvis hjälpt till att rädda någons liv. Det är ju därför vi håller på.

...att ha tråkigt i coronans tid

Det är inte roligt för någon. Allra minst för dem som arbetar hårt med de sjuka och för dem som är riktigt illa däran och behöver vård. Därför borde vi som ännu är friska sluta klaga på att det är tråkigt att leva ett begränsat liv. Det ä r tråkigt. Det tycker jag med. Men alternativet till att leva begränsat en tid är att leva som förut och riskera att själva bli riktigt sjuka och att bli det när vården är helt slutkörd och det inte finns plats för oss alla på en gång.

Efter mina fem, sex veckor med ensamjobb hemifrån börjar det bli svårt att skilja ut eventuella lindriga symtom från helt vanlig jädra tristess. Men det kan jag ta. Jag jobbar, äter, sover, tar promenader, telefonerar, äter godis och glor på teve. Den ena dagen läggs till den andra. Värre saker har hänt.

Jag förstår att det är katastrof för alla som förlorar sina företag, sina jobb och sin ekonomi. Men vi andra som har som vårt största problem att livet nu är tråkigt - vi får kamma till oss och leva begränsat lite till.

...Askmolnet och coronans tid

I april för tio år sen hade vi ”Askmolnet”. Det fanns ett tydligt datum på när en vulkan på Island fått utbrott och det var mediebevakning dag för dag, timme för timme. Vulkanaskan vällde lokalt och spyddes ut i luftrummet. Många européer var på semester i annat land och fick svårt att ta sig hem. Flygplanstrafiken i Nordeuropa var lamslagen. Alla undrade när allt skulle bli som vanligt igen. Forskare på meteorologiska institutet försökte göra beräkningar på när askmolnet skulle ge vika.

En hotellägare i närheten av vulkanutbrottet sa: ”Det här är inte jordens undergång - det är något man får leva med när man bor här.” Och en reporter skrev i sin artikel: ”Vulkanen och dess aska har orsakat stora problem och ekonomiska förluster. Människan har blivit påmind om att det är naturen som styr tillvaron.”

Och nu, vi lever i coronans tid. Vi vet ungefär när det började, har ingen aning om när det slutar. Troligen är det inte jordens undergång. Men vi är påminda om att virus kan styra tillvaron.

...Stockholm en märklig kväll

I kväll kunde jag inte hålla mig. Jag var bara tvungen att åka in till stan för att känna lite på lördagen. Bara gå igenom Gamla Stan och kika lite på live-band-ställena utifrån. Utan att gå in. Men kanske höra lite musik och låtsas att allt är som vanligt. Bara en stund.

Jag tog bilen. Parkerade på Fjällgatan. Klockan var halv åtta och jag såg fyra människor. Skymning över Djurgården. Gick ner mot Slussen. Sen mot Gamla Stan. En blick åt höger för att se Guldbron i verkliga livet. Den såg ut att hänga rejält på sniskan. Nåväl. Den ska väl rättas till så småningom precis som den här coronatiden. Tids nog.

Jag gick bort till Stampen och tillbaks. Passerade två, tre ställen där musiken ljöd. Men tack och lov såg det inte lika packat ut med folk som det brukar. På en pub hängde anslag om att hålla avstånd. Jag lyssnade ett par minuter i entrén på bandet som spelade. Folk började vinka in mig. Men jag backade ut. Gick tillbaks över Söder. Tog bilen och körde hem. Tänk när man kunde umgås....

...vitsipporna som inte vet något om corona

Kära vitsippor. Ni vet inget om corona. Troget och oförtrutet växer ni fram genom jorden med kraft som alltid och som om allt är som vanligt, som om allt kommer att blir bra.

Ni fyller er uppgift, ni vittnar om våren, ni är punktliga och ni visar upp er oavsett om vi ser er eller inte. Ni står i skogen, i backen, vid sjön. Ni står vid övergivna hus och dikesrenar. Under några veckor kan vi se er i princip varhelst det finns en liten grästuva, om vi verkligen tittar.

Era kronblad är som förut - tunna, vita, spröda. Mitten lyser gult som solen. Och stjälkarna är lika spänstiga och lättplockade som alltid - redo att byta plats från utomhus till inomhus - och ni verkar inte bry er. Ni förgyller tillvaron var ni än är. De gröna bladen ni har, som en kjol mitt på, doftande av sommar och nyklippt gräs.

Ni vet inget alls om corona. I en liten vas - där livet syns som orört - finns lugn mitt i all nyhetsrapportering om corona. Några sekunders meditation över er ovetskap ger en stunds återhämtning.

...den tålmodige Anders Tegnell

Vi vill alla veta hur det är, hur det ska bli och hur långt tid allt ska ta. Men det finns inga absoluta svar. Vi är mitt i ett skeende, mitt i en pandemi och vi kan inte beräkna slutet av situationen. Det borde vi veta nu.

Anders Tegnell är exemplariskt lugn och faktafokuserad på presskonferens efter presskonferens. Han får ständigt frågor som är omöjliga att besvara.

Vem som helst i hans ställe skulle bli irriterad och himla med ögonbrynen och be journalisterna att tänka till lite kritiskt över sina egna hypotetiska frågor innan de ställs. Men Anders Tegnell svarar tålmodigt om och om igen på den ena omöjliga frågan efter den andra genom att först analysera omständigheterna som ligger till grund för frågeställningen och sedan genom att säga att man inte kan veta med säkerhet.

På det viset får den tålmodige Anders Tegnell varje journalist att gå ur frågestunden med äran i behåll samtidigt som han själv gång på gång visar prov på hög tolerans och kunskap på mer än epidemiologiska områden.

...silvret i mitt hår

Strax innan de vuxna barnen och ena sonens sambo ska trilla in hos mig för påskmåltid ser jag i spegeln tre nya silvertrådar i mitt hår. Jag tar emot silvertrådarna som en begynnande kröning för lång och trogen tjänst.

Jag har ännu mycket kvar att lära, att förstå, att välja eller välja bort. Om jag överlever Corona och får fler år till mitt liv ska jag välkomna varje ny tråd av silver som ett bevis på att jag levt mitt liv ännu en dag eller en vecka eller ett år.

Kanske jag någon gång kommer börja färga håret. Jag får se. Om jag trivs eller inte i det nya. Men oavsett kommer jag fortsätta vara tacksam för livet.

Det finns så mycket kvar att vilja vara med om, så många stunder med familj och andra vänner och så mycket att uppleva. Och så fort vi är ur Coronakrisen - och innan nästa kris kommer - ska jag njuta av att umgås med också dem jag inte kan träffa nu.

Silvertrådarna på mitt huvud symboliserar i detta nu mitt liv hitintills, de unga vuxna vid påskmåltiden och viljan att leva vidare.

...promenader, promenader, promenader

Jag vaknar av ett sms med inbjudan till promenad med väninnan och efterföljande lunch med henne o hennes familj. Alla är friska - eller åtminstone pigga och symtomfria. Jag tackar ja till promenaden och tack så mycket men nej tack till lunchen. Jag är restriktiv och har bara fyra personer som jag någon gång då och då umgås med inomhus - min äldsta son och hans flickvän, min andra son, och min dotter. Andra träffar jag utomhus.

Så det har blir många promenader på sista tiden för att bryta den sociala distanseringen. Och idag blir det med väninnan i Solna. Jag parkerar i närheten av hennes bostad, ser henne på håll och vi vinkar glatt. Vi har inte setts på flera veckor och det mest naturliga vore att vi kramade om varandra men idag står vi där på avstånd och kramar i luften o skrattar åt vår hälsningsceremoni.

Så går vi över till Kungsholmen o sen Kungsholmen runt. Det tar ett par timmar. Och fast jag är riktigt trött i benen när jag sätter mig i bilen igen längtar jag till nästa promenad.

...Acceptus och sjukvårdsplatserna på Älvsjömässan

Idag vill jag tala om min arbetsplats - Acceptus - där jag arbetat i tre år och lärt mig så mycket. 

Acceptus är ett konsultföretag som hyr ut sjukvårdskunniga medarbetare med gedigen erfarenhet till både den kliniska och den digitala vården.

Vi har interimschefer som rycker ut med kort varsel och under önskad period - tills läget stabiliserat sig på en avdelning, enhet eller en hel övergripande verksamhet.

Vi har projektledare som arbetar fram smidiga digitala tjänster för vård och omsorg. Och mitt arbete består till stor del av medicinska texter för vården.

Det senaste stora är vår medverkan i uppbyggandet av sjukvårdsplatserna på Älvsjömässan.

Acceptus VD Anette Cederberg och vår CDO Hans Cederberg håller ett extra informationsmöte, via Teams, med oss före påsk. De har arbetat nästan dygnet runt i flera veckors tid med militär och ett flertal aktörer inom vården. Och nu finns 600 platser redo - om, vilket vi inte hoppas, det skulle bli ett stort antal insjuknade samtidigt här i Stockholm.

...en kväll i coronans tid och en skymt av Anders Tegnell

Jag sätter mig i bilen för att ta en skymningspromenad i Hagaparken med en vän. Ingen av oss åker kommunalt längre. Han har tio minuters gång dit o jag har tjugo minuter i bil.

Med händerna på ratten känner jag plötsligt någon slags trygghet. Här ensam i bilen finns det ingen risk att bli smittad. Och här riskerar jag inte att smitta nån annan. Det bränner bakom ögonlocken och jag försöker minnas tiden före corona.

Vi ses på en grusväg, bugar oss i Namaste och går en timmes promenad. Fysisk distans men ändå en annan människa att tala med. Prat, skratt, sen skiljs vi åt, kramas i luften.

På väg hem lyssnar jag dåligt på vägbeskrivningen o hamnar intill Karolinska Sjukhuset. Stannar vid rött. Och tvärs över vägen står Anders Tegnell och pratar i telefon. Blir han intervjuad? Denne tålmodige. Jag tittar på honom och han tittar mot min bil. I fem sekunder håller jag upp mina händer formade till ett hjärta o skickar till honom genom fönstret.

På vägen hem dignar den blekgula fullmånen av lugn.

...att mannens bok blir ljudbok

Egmont förlag gav ut min ”stanna hos mig tills barnet är fött” som ljudbok för ett par år sen. I den boken är det kvinnan som utgjuter sitt hjärta i sorg och desperation.

Många av mina läsare frågade vad mannen skulle komma att svara henne. Och skulle det ens vara möjligt för honom att kunna säga någonting överhuvudtaget?

Från början hade jag inte tänkt att skriva fram mannen. Det var kvinnans berättelse som var viktig och som jag ville forma. Men dels började jag intressera mig för mannen medan jag skrev på kvinnans berättelse, dels var det några läsare som nästan krävde att få veta vad mannen nu skulle säga. Till slut insåg jag att hans bok också måste bli till. Och nu ska hans berättelse ”den du ville jag skulle vara” också bli till ljudbok.

I förra veckan fick jag ett mejl från mitt bokförlag Vulkan med bifogade röstfiler. Jag hade fyra mansröster att välja på. Det var ingen tvekan. Inläsare Sebastian har perfekt röst för bokens tema. Mer avslöjar jag inte nu. Men fortsättning följer.

...emotionell utmattning och författarskapsdepression

Jag var i relation, skrev en känslosam bok till min försvunne bror, jag separerade, skrev en sorgsen kvinnas berättelse om uppbrott, blev ihop igen, gifte mig, skilde mig, skrev min tredje bok om djupa känslor och sen fanns bara ren emotionell utmattning. Efter år av egna relationsfrågor och år av skrivande på djupt vatten var jag uttömd. Allt har sin tid och det var dags för mig att bara låta mig själv vara.

Fast benen var brutna försökte jag gå, men för tidigt - jag behövde mer vila. Jag försökte skriva men det fanns inget. Jag har aldrig skrivkramp. Men jag tappade lusten och mitt inre driv, min skrivglädje och min mening med ordet. Allt är inte för allmänheten. Det mesta är för en själv. Jag väljer noggrant vad jag ska dela med mig av.

Under den senaste tiden har jag fått välvilliga förfrågningar kring mitt författarskap. Om jag skriver på nåt nytt? Mitt förlag Vulkan kommer snart ge ut två av mina böcker som ljudböcker. Och jag har äntligen kommit igång igen med Tusen tecken till...

...livssorgen

Livet är fyllt av sorg. Det är inbyggt. Vi måste sörja det som försvunnit - människor vi älskat, vänner som dött, barn vi inte längre har. Vi sörjer vår tidiga kropp som fungerade, alla funktioner som var självklara, allt som inte längre finns. Vi sörjer allt som tas ifrån oss. Eller det vi själva förstört. Vi sörjer en älskad som gick sin väg.

Vi sörjer våra känslor. Antingen att de är för stora för att hitta sin plats eller för att de dött. Vi sörjer drömmen som aldrig blev, gråter över våra misslyckanden, förbannar luften som inte var ett slott. 

Sorgen ingår i livet. Det är naturligt. Det kallas livssorg. Den vi inte kan undvika i och med att vi föds. Livssorgen är lika sann som livsglädjen. Det är inte antingen eller. Det är både och. Två tvinnade trådar. Hur skulle det kunna vara annorlunda?

Vårt liv börjar med förlust. I det ögonblick vi föds förlorar vi för alltid vårt trygga, mjuka och perfekt tempererade bo. Vi börjar livet med att gråta trots att vi för första gången ser ljuset.

... att inte kunna se coronaviruset med blotta ögat men ändå förstå

Att ta hand om en livlös kropp som själen just lämnat är en stor uppgift. Och bara den som har gjort det nån gång vet hur det känns att stå där och tänka på allt det praktiska, hygieniska och etiska. Bara den som själv tvättat, lagt till rätta, bäddat i ordning, visat för anhöriga och sen kört iväg till kylrum vet vilken faktisk plats en människa behöver även när hon somnat in.

Om fem människor ligger på rad, eller tio eller hundra - då blir det än mer påtagligt. Och om vi nu tänker oss tiotusen, som i Italien, då är det nog lättare att stanna hemma i påsk. Alltså, risken att bli smittad eller att smitta är inget påhitt. Det känns abstrakt för att viruset är osynligt för blotta ögat. Men coronaviruset och den sjukdom det orsakar är i n t e abstrakt. Det är högst verkligt.

På presskonferensen idag ställdes frågan om hur många som kommer dö i Sverige. Hur ska man veta det? Vi borde istället fråga oss själva hur mycket av vårt sociala liv vi kan tänka oss att avstå ifrån för en liten stund.

...att hålla ut, hålla avstånd och hålla ihop

Håll ut. Det här är inte för alltid. Det är för en lång tid. Men inte i evighet. Ha perspektiv. För varje dag som du håller tillbaka dina yvigaste göromål räddar du någon annan till livet. Sätt gruppen före dig själv. Följ Folkhälsomyndighetens restriktioner. Vi själva ser inte effekten av vårt tillbakahållande men allt skulle redan vara mycket värre om alla levde på som vanligt. Håll ut.

Håll avstånd. Stå hur nära du vill rent mentalt och emotionellt men håll fysiskt avstånd. Stå inte nära. Det går ändå att visa omtanke och kärlek. Och just nu är omtanken att just hålla det fysiska avståndet. Just nu kanske du inte kan träffa dem du älskar allra mest. Men ringa går. Och promenader tillsammans med ett par meters luft emellan funkar också. Men håll avstånd.

Håll ihop. Ena dagen frisk. Kanske nästa dag sjuk. Vad du är idag, är du kanske inte i morgon. Någon behöver din hjälp. Och kanske du behöver någon. Att inte resa i påsk är den finaste kärlekshandling vi ger oss nu. Och vi håller ihop.

...att inte få direkt belöning

Vi är vana att kunna ta på det vi gör. Att kunna peka på vårt arbete, våra fysiska eller digitala varor och tjänster som vi levererar. Vi är vana att prestera på träningen och se resultat på musklerna. Det vi gör syns eller märks för oss själva o vi känner oss nöjda. Tillfredsställda.

Nu ska vi plötsligt göra nåt som vi inte själva kan beräkna effekten av. Vi ska avstå så mycket fysiskt. Den som är sjuttio och över det ska hålla sig isolerad - på avstånd från andra - för att inte bli smittad. Vi andra ska vara restriktiva. Tänka på att inte umgås tätt, gärna också hålla oss mer isolerade, åtminstone hålla avstånd.

Vi kan inte se hälsoeffekten för vi har inte facit och det frustrerar oss. Vi vill kunna se resultat av vår gärning. Vi vill ha direkt belöning. En liten klapp nånstans i hjärnan som ger oss goda hormoner. Att vi varit bra.

Men alla vi som håller oss tillbaka, följer restriktionerna, vi gör något bra i en svår situation även om vi inte får endorfiner av det. Och - vi vinner liv.

...restriktioner

Jag brukar vara restriktiv med raffinerat socker. Jag talar om för mina vänner och bekanta att jag blir som bakfull av socker. Inte för jag nån gång i hela mitt liv varit bakfull men jag har ju sett andra bakfulla människor i min närhet under livets gång och ungefär så där som de sett ut - så brukar jag känna mig om jag haft en lång sockerfri period och sen plötsligt trycker i mig. Så restriktiv - det är ordet för mig.

Och att vara restriktiv i dessa tider är vad som krävs av oss alla, restriktiva i våra fysiska sociala kontakter. Jag är lydig o gör vad jag kan för att inte gå ut o hämta smitta o sen föra vidare. Men handla mat måste jag.

Och en lördag för några veckor sen i affären, när alla mina restriktionskrafter gick till corona, kände jag hur min kropp förde sig mot godishyllorna och en röst inom mig sa att situationen ändå kräääver...

Och sen dess ser jag till att alltid ha godis hemma. Jag trycker i mig metodiskt med jämna mellanrum över dygnet o hinner aldrig känna nån bakfylla.

...att umgås i coronatider

Jag har inte träffat min Mor på flera veckor. Hon tillhör riskgrupp genom främst sin ålder o följer strikt Anders Tegnells budskap från Folkhälsomyndigheten. Så vi avhåller oss från att träffas. Hennes ena barnbarn handlar åt henne, ställer utanför dörren, ringer på o flyttar sig en bit bort innan dörren öppnas.

Min Mor fattar att hon kan gå ut om hon håller avstånd. Hon går på promenader med sina vänner och hennes stavar gör per automatik att avståndet hålls. Hennes promenadkompisar är också medvetna och så lyckas de få en trevlig samvaro och ett samtal då o då utan att sitta tätt på ett fik o dricka kaffe.

Det är lätt att bli tankeförlamad när man inte kan umgås som vanligt. Men man kan ju ändå ha kontakt. Och FaceTime är hennes nya melodi.

Jag föreslår för henne att jag kommer till Norrtälje så vi kan ses en stund. Hon säger nej. Vi får inte umgås. Jag förtydligar. Vi ses på trottoaren, går en sväng o skiljs åt utan pussar o kramar. Hon blir glad o snart ska vi vandra en stund i solen.

...coronaskräck och avskedsbrev

Plötsligt fick jag total coronaskräck. Rent statistiskt är det inte sannolikt att jag kommer dö om jag får covid19 eftersom jag varken är man eller över sjuttio eller har en underliggande sjukdom. Men statistik säger inte allt om det enskilda fallet, tänkte jag en kväll när teven var varm och mörkret lagt sig tungt.

Jag snabbanalyserade mitt liv o när jag såg skräcken i vitögat fanns det bara en sak som var viktig att göra som förberedelse inför att kanske tippa över kanten. Ett avskedsbrev till mina barn.

Så ringde ena sonen mitt i mina tankar och bad om hjälp med några texter som jag tidigare lovat honom.

Jag hackade fram med trådtunna stämband: j-a-g  h-a-r  c-or-on-a-s-k-räc-k  o-ch  m-åst-e   sk-riv-a  e-tt  av-sked-s-br-e-v  t-i-ll  mi-n-a  ba-r-n.

Jag trodde han skulle bli uppskrämd o tycka att jag var alltför dramatisk. Han var tyst en sekund och sa sen helt lugnt:
-Okej, mamma. Då gör vi så här. Du skriver det där avskedsbrevet ikväll och så kan du hjälpa mig med texterna i morgon.

...hur min moder behandlade bedragaren

Urmodern, åttiofem år gammal, fick ett telefonsamtal. Det var en engelsktalande herre som uppträdde artigt och utgav sig för att vara bankman och meddelade att det hade blivit något fel på hennes bankkonto och han ville hjälpa henne. Han behövde bara att hon skulle ge honom sitt kontonummer.

Nu hade ju mammas väninna blivit lurad på pengar på just det sättet av någon engelsktalande herre för någon dag sen så min kära mor tänkte inte låta sig luras av en sådan bedragare och fick en humoristisk snilleblixt och tänkte att ”Lögn skall med lögn fördrivas”. Så hon lät honom tro att hon var tacksam och sa ”Oh, it’s veeery kind of You. But I have had contact with the Police and they will help me.”

”Oh no”, svarade mannen då, ”the Police can’t help You. The bank is the only one who can help.” ”Oh Yes”, sa min moder. ”I know that very well. And that’s why I called the Police. And they will come very soon, any minute, and help me to the bank.”

Mannen slängde snabbt på luren. Och mamma ringde polisen.

...Guldbron som ett monument

Guldbron från Kina har anlänt. Den kommer inte bara vara en bro mellan Gamla Stan och Södermalm utan även ett 2020-talsmonument över annat som kommit från Kina under dessa dagar - corona.

Vilken tajming. Det är många som via nätet följt Guldbrons färd över haven i ett par månader. Och nu är den här i sitt majestät. När jag ser en del av sista etappen på teve tycker jag bron ser rätt pluttig ut. Men när fartyget lagt till mellan Djurgården och Stadsgården blir storleksförhållandena mellan Guldbron och husen längs Skeppsbron tydliga. Man ser verkligen hur gigantisk den är. Och att se något så robust och snyggt och kontrollerbart från Kina, när det mesta kring coronaviruset är darrigt och ovisst, känns som en bra tajming.

År 2120 kan föräldrar promenera med sina barn över Guldbron och kanske berätta för dem: ”När bron kom för hundra år sen, ända från Kina, hade Sverige just drabbats av virus från samma land. Si och så många dog. Tänk en så enkel sjukdom idag. Men då fanns ännu inget vaccin.”

...att vilja undvika coronavirus på vägen hem

Vi sitter på eftermiddagsfikat och talar om coronaspridningen, riskerna och hur viktigt det är att försöka göra det man kan för att undvika smitta. Jag tappar helt motivationen att använda tunnelbanan när jag ska hem från jobbet. Jag bestämmer mig istället för att gå hela vägen från centralen till Gullmarsplan för att slippa stå tätt med andra människor och andas samma luft. Jag tänker unikt och klokt.

Jag går förbi Åhléns o tar sen Drottninggatan mot Gamla Stan. När jag närmar mig de röriga gatorna mot Slussens håll ser jag en böljande folkmassa och ett tu tre står jag mitt i den. Det är folk överallt. Horder av människor som kommer från flera håll och alla är på väg nånstans och alla möts vi i ett kaosartat Slussenområde utan chans att vända bort våra ansikten från varandra. Nu väntar vi på grönt. Står tätt och andas samma luft. Stela som skyltdockor. Ingen vill vara här.

Okej, jag tänkte klokt när jag planerade att slippa frottera mig i tunnelbanan. Men så unikt tänkt var det då inte.

...en svensk man i en annan kultur

Det spelar ingen roll om man håller med eller inte i själva frågan. Det han gör är i vilket fall idiotiskt. Han förfalskar våra underskrifter och klumpar ihop oss i en enda stor gemensam underskrift av Svenska folket. Det ör en megastor miljonersurkundsförfalskning. Det är så lågt, så fegt och så pinsamt.

Sen verkar både han och hans parti tycka att det ör löjligt att han blir utfrågad av turkisk polis. Det tror väl f-n att man måste grabba tag i en sån jeppe och fråga vad han håller på med. Här ör människor på flykt och han delar ut lappar. Sweden is full.

Och att denna partiledare inte ens har skaffat sig information om huruvida man får gå runt och dela ut lappar utan tillstånd eller ej visar verkligen på brist på intresse kring lagar och allmänt gott uppförande mitt i en annan kultur. Det borde man väl visa?

Har han helt tappat perspektivet? Och han säger själv att man får dela ut lappar om man har tillstånd. Ja, men du har ju inte det. Och du har ingen underskrift från Svenska folket.

...att en blottare inte bara är en blottare

När jag var ung rådde en allmän syn i samhället att en blottare var en blottare o ingenting annat. Aldrig kunde han våldta.

Därför blev jag o mina kompisar inte rädda när vi en vårdag träffade på en naken man mitt i Vattentornsskogen i Ljungby. Vi utbrast istället häpet: ”Oj, varför har du inga kläder på dig?” Vår reaktion gav inget bränsle åt hans begär o han klädde snabbt på sig.

Så en gång i trettioårsåldern cyklade jag på en avsides väg och plötsligt stod en man där med fullfjädrad erektion utanför shortsen. Jag blev förbannad o röt: ”HÖRRUDU, DRA IN DIN FULA SNORRE!”. Sen cyklade jag snabbt hem o ringde polisen o bad samtidigt om ursäkt för mitt onödiga ärende. En blottare är ju bara en blottare och ingenting annat. Men polisen sa att en blottare vill skrämma, att det handlar om makt och att det mycket väl kan bli värre.

Så igår, en nyhet om en ung flerfaldig blottare som nu gett DNA-träff på ett våldtäktsförsök.

Lusten att skrämmas handlar om makt. Och maktbegär känner inga gränser.

...att inte behöva andras död för att själv ta vara på livet

Idag såg jag ett inlägg i en social-medie-kanal där det visades bilder på dem som omkom i flygkraschen häromdan, med en uppmaning om att ta vara på sitt liv medan man lever.

Jag fattar att inläggets uppmaning syftade till att vi ska ta vara på oss själva, bry oss om varandra och göra något som känns meningsfullt. Men jag behöver verkligen inte att ett plan blir nerskjutet och att alla etthundrasjuttiosex personer ombord dör för att jag själv ska känna livsglädje.

Mitt hjärta slår ungefär sextio gånger per minut. Räknas det? Jag andas ungefär tolv gånger per minut. Är det okej? Eller ska jag hyperventilera? Blir det extra då? Eller ska jag andas in riktigt djupt och hålla andan för att ordentligt ta varje andetag till det yttersta? Ger det mer?

Denna hets över att maximera och expandera sitt liv hela tiden. Vad som helst kan hända när som helst och vi kan inte tänka ut allt.

Jag är tacksam, alldeles utan att någon annan dör, och fortsätter be min kvällsbön om att få vakna upp även imorgon.