måndag 30 oktober 2017

...en kärlekshistoria


En kärlekshistoria. Två böcker. Båda tunna men fyllda med känslor. Inte ett ord för mycket. Men tillräckligt för att göra sig tydliga. Sedda av sig själva och sedda av den andre. Förhoppningsvis. Når de fram? Kan de förstå varandra?

Ett barn är på väg, föds snart, ja när som helst. Hinner de prata färdigt? Kanske värkarna börjar mitt i talet? Värkar som ska gestalta den själsliga vånda båda känner. Så kommer barnet snart ut och kräver med sitt första skrik att få leva, bli älskad och omhändertagen.

Eller dör barnet i magen? Slutar sitt liv redan i moderlivet? Vem kommer sörja? Vem kommer skamfyllt dra lättat efter andan när ingen hör?

Det är inte lätt att veta vem man ska hålla på, vem man ska stötta och heja fram. Vem av dem kan man klandra? Finns det någon ansvarig? Finns det någon som har gjort fel? Och nu. Det är för sent. Eller är det så att kärleken måste segra? Och få den isiga Turandot att ändå smälta. Men Turandot är opera och livet är livet och allt är då inte kärlek som glöder.

lördag 28 oktober 2017

...mannens ärliga svar

Förra hösten gav jag ut stanna hos mig tills barnet är fött. Det var kvinnans utomsig-vädjan till mannen om att få en tidsfrist, om än så kort. Hennes bön om att inte lämnas ensam.

Medan jag skrev hennes berättelse växte frågorna inom mig kring den där mannen hon talade till. Han satt boken igenom tyst vid bordet, fick inget tillfälle att säga något till henne. Orden strömmade ur hennes hjärta, hjärna och mun. Hennes tal, starkt och skört. Förtvivlat. Och han lyssnade. Men vem var han? Och hur stor del var han egentligen i allt?

Inte bara jag undrade. Det gjorde många av mina läsare också. En del frågade mig om han inte hade något att säga. Någon sa att vad i hela friden skulle han kunna svara? Och en av mina mest hänförda läsare sa till mig: Men mannen då? Ska inte mannen få säga något?

Och det var precis vad jag också kommit fram till. Han hade också något att berätta, något som tryckte på inifrån. Och om några veckor kommer hans svar, ärligt och uppgivet, den du ville jag skulle vara.

fredag 27 oktober 2017

...att kunna leva länge

Jag vaknar stel i nacke och axlar och känner mig som en gammal tant. Jag mjukar upp med några rörelser, äter en tropisk frukt med krångligt namn, gör mig i ordning och skyndar sen mot kommunala färdmedel som ska ta mig till Älvsjömässan.

Väl framme är nästan alla montrar tomma. Utställarna har dragit sig mot hallen där dagens mest personintressanta talare befinner sig. Dagny Carlsson, 105 år och världens äldsta bloggare, är hedersgäst på Äldreomsorgsdagarna. Hon intervjuas och talar om att skapa mening i sitt liv, skapa mening så länge man kan.

Hon säger att man måste fortsätta hålla sig nyfiken för att hänga med i svängen. Att inte inkräkta på andras privatliv men hålla sig nyfiken på vad som händer i samhället.

Hon skaffade sig dator vid nittio års ålder. Sen ville hon börja blogga fast hon knappt visste vad det var. Och nu är hon den äldsta bloggaren och visar inga tecken på att tackla av.

Wow, tänker jag och nackvärken är glömd. Om jag blir lika gammal som Dagny har jag femtio år kvar.

torsdag 26 oktober 2017

...att hamna mittemellan

Tunnelbanevagnen är knökad och vi är många som svajar medan tåget drar fram. Jag står mitt i gången. Kvinnan som sitter närmast sträcker upp sin hand på min arm. Jag vrider på huvudet.

Det är ingen jag känner men hennes blick och kroppsspråk menar att vi är bundis och förstår varandra. Hon är runt sjuttio och säger vänligt åt mig att fråga farbrorn bakom mig om han vill sitta. Han kan få hennes plats. Hon pekar med huvudet mot personen hon kallar farbror.

Jag lägger min hand på hans arm. Han vrider på huvudet, ser undrande på mig. Ursäkta, vill du sitta? frågar jag och nickar mot den äldre kvinnan. Hon vinkar uppmuntrande mot honom och visar att hon gärna vill hjälpa farbror. Jag ser på honom, noterar att han är jämnårig med kvinnan. Han stirrar oförstående och förnärmat på henne. Hon ler, sneddar sitt huvud och verkar tycka att hon i alla fall har gjort dagens goda gärning. Han ser ut som om han tror att han är utsatt för dolda kameran. Och jag, jag står där och försöker se oskyldig ut.

måndag 23 oktober 2017

...mellanrummen

Jag håller på lite extra med bloggen nu, kollar runt, ändrar, flyttar och pysslar allmänt för att liksom städa undan och få lite ordning inför min tredje bok. När jag kollar på listan över alla inlägg sen bloggens start ser jag att jag tydligen inte skrivit en enda tusenteckenstext under tjugohundratretton och tjugohundrafjorton.

Det var en författare som rådde mig att lägga bloggandet åt sidan om jag ville gå på djupet med den bok jag började närma mig. Jag tog henne på orden och koncentrerarade mig på det jag hade framför mig. Brodersbrevet.

I efterhand vet jag att det var helt och hållet nödvändigt för att kunna loda inåt i den utsträckning jag behövde för att få fatt på känslorna och hitta orden för att formulera och göra läsligt.

Nu när jag städar bloggen tycker jag att högermarginalen med listan över alla inlägg under respektive år säger något viktigt om mitt liv. Inte bara listan över de faktiska inläggen. Utan just de åren som saknar texter. Även mellanrummen berättar en historia.

söndag 22 oktober 2017

...en snart kommande ljudbok

Ett ljudboksförlag i Köpenhamn hörde av sig för en tid sen. Den unga förläggaren hade hittat stanna hos mig tills barnet är fött när hon sökte efter nya böcker att ge ut. Hon hade dessutom från annat håll blivit tipsad om denna kärlekshistoria.

Det blev en mejlkontakt som drog ut på tiden eftersom jag inte riktigt var på alerten, fast jag ville. Men hon påminde vänligt då och då och när jag åkte till Köpenhamn för ett par semesterdagar i somras passade jag på att stega bort till förlaget för att hälsa.

Sen fick jag fart.

Förläggaren arbetar på den internationella avdelningen och min bok kommer ut som ljudbok på svenska. Det är väldigt spännande att någon annan tänker göra något med det som jag har gjort färdigt i min form. Nu blir det nytt omslag. Och någon ska läsa och ge röst. Vem blir det då?

Det kom ett mejl där förlaget hade två inläsare som ville göra boken. Jag skickades röstprov och fick välja. Till den sorgsna berättelsen valde jag den mer mättade rösten. Det blir Nina Haber. Yes!

...Jason Timbuktu Diakité

Efter föreställningen signerar han sin bok. En droppe midnatt. En historia i jakt på ursprung, släktens kamp, förfädernas slit på bomullsfälten. Han söker efter bron mellan Skåne och Harlem.

Läs boken och du får lära dig att man kan vara hur vit som helst i skinnet men ändå vara svart. Jason åker till South Carolina och i vördnad inför allt som lett fram till nu plockar han tillräckligt med bomull för att fylla en glasburk i sitt hem i Sverige.

Nu har boken blivit föreställning. Jag säger - se den. Där låter Jason Timbuktu Diakité allt smälta samman. En fantastisk monolog. Musik. Sång. Illustrationer och animationer på svart bakgrund. Farfar Silas, pappa Madubuko och mamma Elaine Bosak. Och Jasons rytmiska rörelser till musiken. Allt flyter samman med sina skarpa konturer i mjuk väv, avbildar resan tillbaka till USA - och hem till Sverige igen.

Och när Jason står där, stilig som få, mitt på scengolvet och säger att han vill hitta bron mellan Skåne och Harlem tänker jag ”Jason, den bron är du”.